På andra sidan jorden

 

I lördags morse landade Paulina. Vi var uppe och städade hela kvällen, och framåt 23 snåret satt vi och sydde blomsterkransar, som är traditionellt att hänga runt halsen vid ankomst här, stupade i säng vid midnatt, och så ringde klockan vid 0430 igen.

 

Vi har ju bara John Silver, och nog för att han är en trogen tjänare, men man kan inte åka fler än två på honom, och han hanterar inte en resväska. Så GM hade lovat att, iiiinga problem, han skulle snacka med lite folk på flygplatsen och fixa lift åt mig och Paulina när vi kom dit.

 

Vi kom dit. GM sa, jag går och köper en kopp kaffe. Vän av ordning kan ju tro att man är tillbaka efter fem minuter då, men självklart inte en ständigt avslappnad GM. Jag sprang runt hörnet där man kan se när folk går av flyget, och såg efter en stund Paulina komma utgående mot terminalen. Jag sprang till fönstren och såg där man går igenom pass, och står och väntar på sin väska, och såg Paulina gå igenom. Ingen GM och bokad transport.

 

Gaaah!

 

En minut innan Paulina klev ut i ankomsthallen såg jag GM sakta komma släntrande med två koppar kaffe, i slow motion. Jag var lätt rabiat och frågade snipigt om han hade varit ute i skogen och plockat kaffebönorna först med, men han var som vanligt totalt avslappnad och lyckades fånga in en raritet, i form av en taxi, som vi tog hem.

 

På kvällen var vi ut, och på vår lokala nattklub Rehab var Paulina den enda blonda personen. Hon såg ut som en glödlampa i den mörka lokalen, och karlarna blev väldigt glada när de såg henne, kan man lugnt säga.

 

Igår skulle Paulina hämta något i frysen. Och ylar efter en sekund "Vet du att ni har en fryst ödla här?"

Jag: "Du skämtar?"

Paulina: "Nej, kom och titta då"

 

Mycket riktigt. Inne i frysen låg en djupfryst liten ödla. Jag stod inte ut. Jag har Ice Age i frysen.

 

Idag såg Paulina en liten notis i dagstidningen att det var island dance aerobics kl 1730 i min lilla by. Man skulle medtaga sarong. Jaha, vi åkte dit vid 1730, med sarong. Och tittade in i i lokalen. Där inne låg bara två stora krigare och brottades på en brottarmatta. Vi kände oss skeptiska. Tills en krigare fick tag på oss och pekade upp för en trapp. Vi gick uppför trappen, och där var det dans för fulla muggar. Det var äldre mamas, vita damer utan taktkänsla, bastanta lokala damer, en 4 årig blond liten kille, allt i en salig blandning. Längst fram stod en glad ledare med gummikropp och dansade island dans för fullt. Paulina hakade på och dansade, och dansade. Toppenkul såg det ut, och på måndag och tisdag är det dags igen!

 

Jaha. Kanske jag ska ta och avrunda kvällen med att frosta av frysen så jag kan få loss dinosaurien som bor där.

 

Ännu en dag på vårt lokala zoo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår kväll när GM och jag fortsatte vår intensivstädning av huset, inför ankomsten av Paulina på lördag, så hittade jag en död krabba under ett skåp i sovrummet.

 

Jag stod verkligen inte ut.

 

Och när jag berättade för GM att jag fått en mango i huvudet ville han veta exakt var på vägen till affären det hela inträffat, så jag beskrev så ungefärligt jag kunde minnas att det skedde, för det hela skedde ju väldigt fort.

 

GM (som kan sin väg, och sina fruktträd): "Nej, där minns jag inte att det växer några mangos. Det var antagligen en avokado du fick i huvudet".

 

Se där.

 

 

 

Det är ett väderfenomen, men också det tillstånd jag led av mitt i förra veckan.

 

Efter fridfull morgonpromenad med hundarna på stranden, så vandrade jag hem och loggade in mig för att börja arbeta 0700 som vanligt.

 

GM kommer upp och vill demonstrera sin senaste leksak. Ett elektriskt tennisracket. Man dödar moskitos med det. Och det kan verkligen behövas. Vi har enormt mycket moskitos just nu, och det kliar av konstanta bett över hela kroppen. GM går loss i extas på en moskitomassaker över hela vardagsrummet/köket. Problemet är att de dock är mätta och glada av att ha frossat på hundar och mig ett par dygn, så när han tjongar till dem med sitt racket, så spricker de. Det ligger nu ca 20 utspridda blodfläckar över hela golvet. Jag står inte ut, men tänker att de får jag ta itu med i eftermiddag efter jobbet. Iallafall lite färre moskitos som surrar runt huvudet på en i hettan. Jag jobbar vidare under tystnad. Tittar ner på en av blodfläckarna, som  nu är täckt av något svart. .Ah, myrorna som bor i väggarna har fått korn på de goda blodfläckarna på golvet. En stor myrkaravan har nu flyttat in. Fram med sprayen, spraya, spray, spray. Nu ligger det även 300 döda myror på golvet.

 

Prassel, prassel, prassel.

 

Vad var det?

 

Prassel igen.

 

Börjar ana oråd. Det kommer från skafferiets andra hylla. Sneglar dit bara för att se en glad mus utföra mun mot mun metod på min chipspåse som låg där och väntade på att bli uppäten. Gaaaah! Självklart var inte GM hemma i exakt det ögonblicket, så jag satt och stirrade blint fem minuter tills han kom hem, men han förkunnade bara att han måste gå igen. Han gick dock fram till skåpet , tog tag i chipspåsen, och musen kom flygande i ett musbungyjump från påsen ner till golvet. Jag fick panik och ylade "Så du menar att jag ska sitta och jobba hela dagen med en himla råtta 2 meter ifrån mig?" Ja, det menade GM, det är nog inget konstigt med det i Söderhavet, så han stack igen. Där satt jag. Musen sprang fram och tillbaka på golvet, bakom diskbänken, under ugnen, till skafferiet, ut från skafferiet.

 

Efter två timmar tänkte jag att det var dags att hälla i fräscht vatten till hundarna. Gick runt hörnet på huset där vi har en kran, fyllde deras skål med vatten och gick in i huset. Jag var ute max 15 sekunder.

 

Det räckte tydligen. För i vardagsrummet flyger det nu runt 2 fåglar, i storlek stare. När jag kommer in blir de helt hysteriska och flyger in i fönster runt runt i rummet. Klonk. Bajs. Klonk. Bajs. Klonk. Bajs.

 

I sin panik sprider de avföring i hela rummet, jag älgar ut och sätter mig på soffan utanför och väntar ut dem. Jag känner på allvar att nu håller jag faktiskt nästan på att få ett psykiskt sammanbrott och jag faktiskt inte står ut en enda sekund till här. Vad gör jag här? På en isolerade Söderhavsö mitt ute i igenstans. Jag är en stadstjej från Europa. Hur kunde det gå så här snett?

 

Efter någon minut flyger en fågel ut. Jaha, bara en kvar. Han klonkar. Och bajsar. Och klonkar. Och bajsar. Pucko. Jag ser hur han sitter och klonkar i rutan som är ut mot där jag sitter utanför. Jaha, efter fem minuter hittar han ut. Jag går in till sanitära katastrof (som självklart även är full med ödlebajs varje morgon när jag kommer ut i vardagsrummet. En morgon var det en sådan stor avföringshög så jag frågade GM om det kan vara så att det är dinosaurier och inte ödlor vi har i taket)

 

Till råga på allt kom svärmor på eftermiddagen och satte sig och malde mitt i all skit med. Jag fick jobba en halvtimme extra. Jag tänkte att ikväll, DÅ ska jag ha en stor whiskey, och en riktig feelgood DVD. Jag var helt slut!

 

När jag äntligen blivit av med svärmor, och åker med motorcykeln till affären för att handla till middag kändes som en total befrielse att få lämna mitt zoo bakom mig. Börjar njuta av turen, brisen i håret, livet på en pinne. Tills....

 

KLONK!

 

Fasen. Jag fick en mango i huvudet.

 

Vad är oddsen att man ska få en mango i huvudet när man är ute och kör motorcykel?

 

Det var droppen. När jag kom hem tog jag en lång dusch, efter att ha bonat hela golvet, och tagit av alla kuddfodral i soffan för tvätt av fågelbajs, och satte mig ner med min stooora whiskey. Aldrig har den smakat så bra!

 

Efter en stund hördes ytterligare ett klonk. GM hade gjort en hemmagjord musfälla, då det inte gick att hitta en enda råttfälla på vår sida om ön, och jag hotat med att vi skulle sova under moskitonätet om han inte fick ut råttan. (GM är livrädd för moskitonätet. När vi somnar är det alltid harmoniskt instoppat runt sängen, lite som "Out of Africa", men när vi vaknar är han alltid totalt inlindad i det, som en kokong, och ser ut som han ska strypas när som helst). Nu hade han gillrat upp något av en burk, en målarpensel och en bit ost, och när det klonkade till sprang han fram till sin låda och kunde konstatera att han fångat in vårt husdjur.

 

Så då gick hela familjen ut i beckmörkret, jag var ficklampeansvarig, GM var råttansvarig, och hundarna var med bara för att det hände något spännane, i karavan till andra sidan grannens åker, och släppte ut vårt husdjur.

 

Ah. Vilken dag!

 

 

 

Strax efter middagsdags:

 

Ring, ring

 

GM: Hello

Andra änden: Kia Orana, its Auntie Putai. There is a tsunamiwarning!

GM :Honey, turn the computer on.

 

Jaha. Så var det dags igen. På med datorn. Kolla Hawaii tsunami center. Jaha, varning, varning. Kolla Aftonbladet som säger Varning, varning. Paulina ringer från Australien på Skype och frågar om vi är ok. Inte ett ljud från våra sirener eller poliser här på ön. Man ska skynda långsamt.

 

GM: Jaha, nu går vi upp för berget till Charlie och deras hus.

Jag: Men det spöregnar ute. Varför måste det alltid vara så dåligt väder när det blir tsunami? Sist vi blev tvungna att packa och gå uppför berget spöregnade det ju och blåste någon sorts vertikal orkanvind.

 

Verkligen dagens ilandsproblem att det alltid måste vara dåligt väder när det är tsunamivarning. Kan inte solen skina lite när man måste upp på berget?

 

Ringer min väninna som bor precis vid havet där revet har en öppning.  Hon tycker också det är tråkigt väder att lämna sitt hus i. Vi avvaktar lite. Enligt min viktiga Hawaiisida ska ev våg slå till runt 2030 så jag gjorde min modesta smygträning, tog sedan en trevlig dusch. Kollade in hundarna, då djuren ju sägs reagera först när de anar tsunami. Det enda min tjocka hund reagerar på är mat. I veckan smög han upp bakom en lokal dam som satt och åt mat och spanade ut över stranden. Innan jag hann fram hade Tjocka Chico börja äta kyckling glatt från hennes tallrik som stod bredvid henne, hon märkte ingenting. Efter några sekunder såg hon min tjocka hund, och blev jättearg. Jag ursäkade med att han dras alltid till mat.

 

Jag sa till GM att nästa ilandsproblem är ju att få tjocka Chico att gå uppför berget. I spöregn. Han vill inte gå ut alls idag, och verkligen inte om tre timmar, när det är kolsvart ute, plus spöregn.  GM sa att vi tar vår familjetransport, John Silver. Chiquita i korgen fram, GM kör, med Chico under vänsterarmen, och jag på bönpallen:

 

 

Ah, jag tycker det känns mysigare med en kopp varm TV och en feelgood DVD än att älga uppför berget. Jag tror inte vi har rätt förutsättningar för en tsunami.

 

Förr har ju min paroll ändå alltid varit att jag har inte råd att bli pensionär, så jag måste dö före 65, men nu har ju min försäkringsrådgivare sagt att jag är Åke (lång historia) så jag kanske måste gå uppför berget ändå.

 

 

Jaha.

 

Så sitter man här i den isolerade lilla bubblan på andra sidan jorden igen. Allt är sig likt. När jag landade slog hettan och fukten emot mig som en våg, och håret gick från rakt till svinto på en sekund. 

GM stod, under parollen "ombyte förnöjer", faktiskt och väntade på mig vid ankomst denna gång, det kan ju vara lite ospec med den biten annars, då han inte har någon väckarklocka, och hans kropp alltid sover tills den är utvilad, oavsett om hans sambo landar efter 36 timmars flygning, eller ej.

 

Han hade dock plockat av alla gardenior i hela trädgården och suttit hemma och trätt upp dem med nål och tråd till ett ljuvligt doftande blomhalsband, comme il faut vid ankomst i Söderhavet, som han hände runt min hals när jag kom ut i ankomsthallen. Han låg på plus från start den här gången!

 

Flygresan var låååång. Antagligen egentligen inte längre än andra gånger, men den kändes oändlig den här gången. Jag lyckades inte hitta en bekväm position, det kändes inte som jag sov en blund, men det gjorde jag nog helt klart antagligen då 11 timmar x 2 flygningar faktiskt passerade, och jag bara lyckades ta mig igenom två filmer på min lilla skärm framför mig. Och på sista sträckan snarkade gubben fyra rader bak så oändligt högt så han nog höll halva ekonomiklass vaken. Hur kan man lyckas somna så djupt på ett flyg i ostbågeställning?

 

Kanskejag har vädrat det här förr, men då det är ett bekymmer som tynger mig, så tar vi det annars här igen.

 

Piloternas småsnack.

 

Sprak, sprak, rassel, brus, rassel.

 

Varför har piloten ALLTID så dålig mikrofon? När kabinpersonalen pratar om säkerhet och mat hit och dit hörs det alltid toppenbra, men när piloten anropar är det som om han sitter i yttre rymden någon stans. Förvisso ligger cocpit ofta en trappa upp på mina flygningar. Så berättar han alltid vad han heter, och andra kaptenen med, vilket känns oerhört viktigt att veta, då man ju inte kommer träffa på dem, men om man störtar kan man ju iallafall hinna tänka, "fasiken Kevin (om han hette så), att du inte tränat mer på flygningen". Men ett par gånger har jag råkat på att de avrundar sitt trevliga småsnack i den brusande mikrofonen med "Captain Clark and his crew wish you a safe flight".

 

Meeeen!

 

Jag tycker inte det känns betryggande när kaptenen önskar en en säker resa. Är han osäker själv på resans säkerhet? Vet han något som inte jag vet eftersom han måste säga så? Finns det en, eller ev två incheckade terrorister ombord? Jag tycker kaptenen bara kan avsluta med hej då.

 

Hej då.