Televerket är inte att leka med, oavsett var på jorden man bor
Jag skulle faktiskt kunna nita någon på Telia hemma. Maken till dålig servicekänsla har jag dessbättre sällan träffat på. Men jag kan glädja dem med att de har en sann namne i det Cookianska toppenteleverket Telecom.
När jag kom tillbaka hit så var min uppkoppling segare än någonsin förr. Jag höll på att få magsår. Och GM med för jag var surare än sju sura citroner hemma, och GM ringde och ylade långa Cookianska fraser till Telecom, utan större framgång. No offence till datakillarna hemma, men även Telecom kör med IT avdelningens standardsvar. "Har du provat att starta om?" I det här fallet modemet.
Jag jobbade tolvtimmarsskift utan lunch hela första vekcan för att komma ens i närheten av vad jag normalt ska prestera under en dag, i total slow motion dock. När GM ringde och ryade på dem på onsdagen, när jag jobbat i tre timmar redan, så svarar Telecom kokoksnöten: "Oj, det här var konstigt. Vi kan inte se att det varit någon aktivitet ALLS på ert konto idag. Ni får nog prova att starta om modemet". Gaaah! Hur kan det inte synas någon aktivitet alls när jag redan jobbat i tre timmar? Gaah, gaah, gaah! GM blev lika rosenrasande han. Även fast han är en sann Cookian själv, kan han bli galen på de lokalas totala okänsla för service. Han ryade vidare och blev till slut kopplad från Telecoms receptionssnipor till någon av deras IT killar, som för första gången på en veckas ryande föreslog att det skulle kunna vara modemet det var fel på. De hade modem hemma som kostade NZD130. Toppen.
Dagen efter skulle jag åka in till Telecom inne i den slumrande lilla staden på andra sidan ön, och inhandla nytt modem. GM ringde för säkerhetsskull och kollade vad det kostade igen, då de älskar att suga ut pengar ur vita människor, då det tror att vit=rik, och han inte skulle åka med mig. Jodå, 130 NZD kostade det .
Jag körde in till stan och stegade in till Telecom. Där stod tre skrivbord, bakom varje skrivbord satt det varsin mycket bastant Telecomsnipa. Hon längst till vänster hade stor blomma bakom örat.. Hon i mitten hade en stor klubba i munnen. Hon längst till höger var barfota. Jag stod verkligen inte ut.
Hon med klubban ropade till sig mig. Då jag vet vilka puckon de är här hade jag för säkerhets skulle tagit med det gamla modemet för att vara säker på rätt med mig hem igen.
Jag: "Hej, jag skulle behöva köpa ett nytt modem" Så visade jag upp mitt modem.
Klubbdamen " Det går inte. Sådana har vi inte"
Jag: "Ojdå! Men vi har ju ringt och frågat?"
Klubban" Nej, vi har inte sådana,"
Jag; "Nehej?"
Klubban: "Varför vill du ha ett nytt modem?"
Jag: "Jag har världens sämsta hastighet på mitt internet och NI sa att det kunde vara modemet?"
Klubban "Jaha, men vi kan ju testa modemet åt dig"
Så ringde hon i sin viktiga telefon och slamrade lite på maori, så kom det ut en annan viktig dam från ett rum bakom, och tog mitt modem med sig. Där satt jag och klubbdamen och tittade på varann under tystnad. Då det faktiskt var kunder som väntade, och det verkade ta ett tag föreslog jag att jag kunde flytta bak och vänta på den hårda pinnstolen bakom, så kunde hon serva nästa kund? Då de inte har bråttom alls här tror jag hon tyckte det var en mycket besynnerlig ide från den vita kvinnan, men det kunde jag väl göra. Där satt jag en stund. Helt plötsligt kom Klubbdamen fram och började yla en lång harang som jag inte riktigt förstod om att hon som satt i ett rum bakom och testade modemet inte hade sin laptop där utan den var någon annan stans eller så, och därför kunde jag gå till Computor Man istället.
Jag: "Vad ska jag dit och göra?"
Klubban: "De har modem"
Jag: "Jaha, innebär det alltså att det är fel på mitt modem?"
Klubban: "Ja. Köp det och kom sedan tillbaka hit så ska vi programmera det"
Jag stod inte ut. Men då staden är miniliten är det ju inga avstånd, så jag promenerade runt hörnet till Computor man. Där inhandlade jag ett nytt modem, så gick jag tillbaka till Telecom, satte mig på min pinnstol igen, och väntade. Klubban var upptagen. Hon med blomman blev helt plötsligt ledig och frågade om hon kunde hjälpa till.
Jag: "Hej, ni skickade mig till Computorman för att köpa modem, så ni ville ni att jag skulle komma tillbaka hit för ni skulle programmera det?"
Blomman. "Varför gick du till Computor man?"
Jag: "För ni har slut på modem"
Blomman, jätteförvånad: "Har vi?"
Jag stod inte ut. Blomman tog mitt nya fina modem och gick in i hemliga rummet bakom och gav det till hon utan laptop. Jag satte mig på min pinnstol igen och kollade på servicen hon med klubban och hon utan skor gav. I slow motion. Hon med blomman tog ny kund under tiden. Rätt vad det var när hon satt där med sin kund framför sig så ringde telefonen hos henne. Hon svarade, fast hon hade kund. Så ropade hon glatt över hela rummet, bort till min pinnstol: "Det är till dig!"
Konstigt, tänkte jag, vem vet att jag är här? GM?
Jag gick in bakom skrivbordet och tog telefonen. Nej, då var det hemliga damen i rummet bakom, utan laptop. Jaha, för att ingen skulle kunna använda mitt trådlösa modem måste hon programmera det med hemliga lösenord.
Hemliga i rummet bakom: "Vilket lösenord vill du ha?"
Jag: "Men det vill jag ju inte säga här. Det sitter minst 5 personer och lyssnar på mig nu ju?"
Hemliga i rummet bakom: "Du måste säga"
Jag stod verkligen inte ut. Jag hasplade ur mig något, så nu kan nog antagligen hela ön surfa på mitt trådlösa bredband. Jag blev både tvungen att repetera och bokstavera det, så ingen kan ha undgått det.
Jag var helt matt när jag kom hem, och GM såg ut som om han skulle självdetonera och kastade sig på telefonen och skulle ringa Telecom. En krigare är alltid en krigare.
Jag fick dock snabbt i sladdarna och fick igång mitt internet, och det har inte varit så här snabbt på 4 år kan jag säga. Jag fick nog ett begagnat modem, för att jag är vit, från start när vi flyttade hit.
Cookianskt polisarbete på hög nivå, del 18 eller så
Min schweiziska väninna bor i ett mysigt litet hus precis invid ett av revets öppningar, direkt intill havet. Hela hennes trädgård är som ett musem, fullt av prunkande blommor, hibiskushäckar i olika färger, så släpar hon dit stockar som hon målar i bohemiska färger så det ser ut som färgglada ormar, och hon målar stenblock och klippor i färgglada kulörer med. Det bor en artist i henne, och en bohem. En underbar person, men med det konstnärliga kommer också en viss känsla för drama, som jag inte kan komma i närheten av. I hennes värld är allt antingen svart eller vitt, det finns ingen gråzon. I min värld är mycket en stor gråzon.
En av de första dagarna jag var tillbaka på ön ringde hon och berättade att hon väntade på polisen. Grannens hundar skäller hela nätterna så hon hade inte sovit en blund. Så hon kunde inte lämna sitt hus, men jag fick gärna komma dit.
Sagt och gjort, jag åkte dit och satte mig och pratade. Hon berättade att hon pratat med grannens syster mittemot, som tyckte att min väninna skulle göra en polisanmälan. Men anonymt. I sann Cookiansk anda, så undviker vi konflikter så mycket vi kan. Min väninna är dock inte den anonyma typen så hon gjorde en anmälan och gav både sitt för och efternamn. Flera av de kringliggande husen har beklagat sig till min väninna, och ingen i området kan sova på grund av de skällande hundarna inne på grannens tomt.
När vi satt där och pratade så kom till slut polisbilen körandes upp framför huset, och två bastanta konstaplar stegade in på grusgången och till framsidan på huset där vi höll till och den kvinnliga av dem tog fram sitt anteckningsblock och en penna, och sa att hon hade fått in klagomål och bad min väninna redogöra.
Min väninna berättade igen att grannens hundar skäller hela nätterna, så det är många som inte kan sova i området. Hon berättade också namnet på grannen, så att det inte skulle ske något misstag. Ah, detta verkade vara irrelevant för konstapeln som spetsade pennan mot blocket och lade in sin bästa cookianska intervjuteknik, antagligen enligt protokoll i viktig cookiansk polisbok:
Polisen: "Vilken färg har hunden?"
Min väninna höll på att självexplodera. "Jag har ingen aning. Men det är Mapis hundar. Gå över till honom så får du se vilken färg hunden har!"
Tänka, tänka. Det här följde inte protokollet. Vi förklarade igen att det var Mapis hund, och hans mamma, Mama Tangis hund som skällde på nätterna. Mama Tangi hade åkt till Australien på obestämd tid så Mapi såg nu efter hennes hund med.
Konstapeln. "Men vilken färg har hunden?" Pennan redo i högsta hugg för anteckningsblocket.
Jag kände att jag kan inte titta på min vännina nu för hon himlade så med ögonen åt de lokala konstaplarna så snart skulle väl vi åka in in finkan istället för hundarna.
Vi övertygade dem om att det nog var bäst om de gick över till Mapi och tittade på hans hundar. De försvann ett bra tag och kom tillbaka efter 30 minuter och sa att det inte var någon hemma hos Mapi. Men de hade intervjuat närboende grannar. Jag undrade för mig själv om någon granne kunde berätta för dem vilken färg hunden hade, så de fick komma till avslut.
Så åkte de iväg. Senare återkom de igen och berättade att de fått tag på Mapi som sade att det var inte hans hundar som skällde. Men han har en tik, och den lockar till sig alla andra hanhundar i kvarteret till hans trädgård på nätterna, och det kunde inte han hjälpa att de kom dit och skällde.
Sedan den dagen har det dock slutat skälla i grannens trädgård. Jag undrar vad som hände med de stackars hundarna. Och vilken färg de hade.
Så där ja!
På Heathrow kom ett medelålders par gående förbi mig, tog sedan helt plötsligt varann i hand och började hoppa Hoppsasteg. De hoppsade sig fram så långt jag kunde se dem, och även om det förvisso var lite uppseendeväckande så tänkte jag för mig själv, att MEN var glad man blir av Hoppsasteg! Både att utföra dem och att se på dem. Jag tror vi alla skulle behöva ta ett par Hoppsasteg med jämna mellanrum.
I Los Angeles var det ont om hoppsasteg. Bautaköer till imigration. Väntade och väntade och väntade. Tills det var min tur att få komma fram till en wunderbar kontrollant i passkontrollen. Man ska alltid 1. Fingeravtrycka höger fyra högersta fingrar. 2 . Höger tumme 3 . Vänster hand vänstraste fyra fingar 4 . Vänster tumme. 5 . Foto. Den här gången visade de dock på en fantastisk flexibilietet, antagligen pga de llånga köerna för jag behövde bara fingeravtrycka mina fyra högraste fingrar den här gången. Och sedan foto. Men så slappt! Tänk om min vänstertumme är en terroristtumme då? Jag kan f ö rekommendera att man ser till att man verkligen har gått på toaletten innan man landar i LA. För när man stått 45 min i en kö och har halva kön kvar framför sig vill man verkligen inte gå ur kön för att gå på toaletten. Jag blev så VANSINNIGT kissnödig så jag höll på att dö halvvägs i kön. Gaaaah! Så jag var tacksam över bara de fyra högraste fingrarna, sedan hasade jag till toaletten och det var en oändlig lättnad!
Så hämta väskan. Och köa till tullen. Sedan lämna in väskan igen direkt efter tullen. Sedan upp en trappa till avgångshallen. Sedan säkerhetskontroll igen. Den var extra toppen den här gången i LA. När jag tagit av mig bälten och skor och lagt allt annat viktigt i separata lådor och gått igenom den fula nakenscannern skrek helt plötsligt en bastant Securitygubbe, som antagligen helst hade velat bli polis, men inte kom in på polishögskolan, sedan försökte han bli militär men blev inte heller antagen där, och då var det bossigaste han kunde få till att få visa min makt i säkerhetskontrollen istället, wow, Wow, WOOOOOOW! Jättehögt! Alla gjorde en freeze! Någon rörde sig lite. WooooooWWWW! skrek maktgalna gubben. Allt stod still. De har minst fyra olika band med köer till varje för säkerheten, allt blev nu knäpptyst och man hade kunnat höra en nål falla. Jag tordes inte röra mig, men undrade lite vad som hände. Tyst minut? Bomb? Andakt? Helt plötsligt ropade maktgalna säkerhetsgubben "Thank you all for participating in our drill".
Jag stod inte ut. Drill till vad? Att alla kan vara tysta och stå still en stund? Mongo.
En fransk dam jag känner från Raro, som stod bakom mig i kön kom försynt fram och frågade vad det egentligen var som hade hänt. Jag svarade henne att det var en övning. Men varken hon eller jag har ännu kommit fram till för vad.
Även om jag börjar bli vanvettigt trött på den här lilla ön, så måste jag säga att det alltid är en väldigt speciell känsla att landa här efter 10 timmars flyg över bara hav, hav, hav. Så mitt ute i igenstans dyker det upp en liten, liten ö, med höga grönklädda berg och en bedårande blå lagun, och precis en lagom lång landningsbana för att piloten ska kunna hitta rätt och landa.
Att GM står och väntar vid ankomst är alltid en högoddsare, men den här gången stod han där. Det uppskattas alltid när man varit ute på flygande fot i 36 timmar. Men då GM hade varit uppe och städat hela natten hade han nästan mer jetlag än vad jag hade. Undrar hur huset skulle se ut om jag skulle smyglanda ett dygn för tidigt, eftersom han varje gång jag landar alltid är uppe och städar hela sista natten?
