På andra sidan jorden

I helgen var det MTV awards i Sydney. Pressen var extas för en den del kändisar förväntades flyga in ifrån USA, bl a Snoop Dog.

Tills regeringen veckan innan bestämde sig för att säga "Stopp där" och ge avslag på hans viusm, pga hans kriminella förflutna.

Detta har fått massiv kritik av de flesta, då han bl a hade en del välgörenhetsarbeten inplanerade för barn när han var här. Men igår såg jag en talk show, där programledaren helt plötsligt stod upp för regeringen. Han spände ögonen i kameran och sa att han tyckte att det var helt rätt:
 
"We wouldn´t want any ex convicts in to this country, would we?"

Så glimtade det till lite i hans ögon.

Det är den ironiska generationen.

Dags att börja jobba igen efter lunchpausen. Och ser precis när jag ska logga in en spindeltråd som går ifrån datorn till ett annat bord. Utan spindel. Så nu håller jag på och trissar upp mig till total hysteri och undrar var och när han ska slå till. Säkert sitter han under databordet och väntar på ett stycke svenskt benigt kött att sticka in sin vidriga giftgadd i. Men han får nog ta och spinna lite mer om han ska få fast mig i nätet.

Har även innan det haft en fantastisk lunch. Redan igår älgade jag iväg till posten för att sända iväg min vänninas alla kläder som hon glömde packa när hon var här. Glömde att det var helgdag här igår och allt var stängt.

Älgade käckt dit idag igen med samma påse med kläder. Hösten är verkligen här nu (sommar i era ögon men för mig är det svinkallt. Mina händer kan användas som frysblock), så jag komponerade glatt ihop en sång när jag älgade till posten: (Tänk melodi Du borde köpa dig en tyrolerhatt)

"Du borde skaffa dig mera underhudsfett
 Så du får lite svett, och ej fryser så lätt
 Du borde skaffa dit mera underhudsfett
 Så du ej fryser så lätt"

Melodifestivalen nästa!

Köade mig fram i den långa kön för att få formuläret man skulle fylla i. Fyllde i formulär och tulldeklaration och ställde mig längst bak igen och köade och köade tills det var min tur IGEN och inser då att jag har glömt pengarna hemma. Ingen som känner mig blir förvånad.

Hets hem, hämtade pengarn och köade IGEN tills jag kom längst fram. Kände mig oerhört dum och pinsam när de läste min tulldeklaration. "Clothes. One shoe"
Ja hallå ja? Hur kan man komma ihåg att packa EN sko, men inte den andra?

400 spänn fattigare gick jag ut ifrån posten. HEEEJ DÅ!

Till alla snipiga människor som kommenterat och ifrågasatt mina inlägg om läskiga djur. Här kommer första bildbeviset.

Jag har ju nämnt förut att Bono vill att Peter Garrett (Midnight Oil) ska blir premiärminister i Australien. Han är väldigt politisk engagerad, och se så bra det kan vara med en musiker i politiken.

Medans regeringen kliar sig i huvudet och pillar sig lite på hakan och undrar hur vi ska kunna spara vatten har Peter idag lyckats få en halvsida i tidningen med följande fiffiga husmorstips för att spara vatten till detta törstande land:

Gör en tio i topp lista på sånger under tre minuter som du kan duscha till!

Genialiskt. Han har själv radat upp sin tio favvo duschsånger i tidningen. Den sista var lite skamfullt 4:18 min, men då förklarade han att man kan använda 1:18 min till att borsta tänderna före duschen. Utan att ha vattnet rinnande såklart. På så vis duschar man aldrig mer än tre minuter. Bara för att han är flintskallig! Här ska först tvättas hår, sedan ska det göras hårinpackning, sedan ska det i balsam, så ska koppen skrubbas och det ska rakas här och där. På tre minuter!

Alla försök behövs här, i ett land desperat efter vatten. Sydney fick över 50 mm i går natt, och idag har det spöregnat med, vägarna svämmar över och det blir kaos. Medans de stackare som behöver vattnet , bönderna, fick två mm.

Alla kyrkors böner om regn har tydligen hjälpt, men nu måste nog prästerna ta ett snack med Gud om hans lokalsinne, så han siktar lite bättre nästa gång.

Ring in de tråkiga nationsångerna igen och ring ut Hakan.  Efter allt krigsskrikande under Hakan så tog Nya Zeeländarna antagligen ut sig totalt redan där, och förlorade mot Australien. Jag vann mitt vad! Sporty Spice!

Stursk av mitt överklassiga sportkunnande så slog jag vad i söndags igen. Innan jag visste vad lagen hade för extra namn. Jag höll på Parramatta, för det är nära där jag bor.

Om jag hade vetat att det hette Parramatte Eels så hade jag ALDRIG satsat mina AUD 10 på dem. När de spelar mot ett lag som heter Bulldogs. En ål kan aldrig vinna över en Bulldog.10AUD fattigare. Eller plus minus noll.

Nu ska jag sluta slå vad.

Här kommer veckans viktiga iaktagelser  från en liten förort till Sydey, på andra sidan jorden:

Idag när jag var på min ICA Sydney för att handla middag så hade de stora skyltar i taket med "No worries guarantee". Vad härligt! Det känns tryggt att veta att de garanterar detta. Alla ens livsbekymmer försvinner när man kommer in till min ICA. Det garanterar de.

Annars ber vi för regn igen. Australiens största flod. Murray river, är helt uttorkad vissa sträckor. Hemskt. Tidningarna varnar för att matpriserna kommer att stiga rekordartat, ännu värre, vinpriserna kommer att gå upp, idag stod det att mousserande vin väntas gå upp med 300 %! Här gäller det att lagra! Så nu ber vi i alla kyrkor, moskeer och synagogor för regn. Gud fixar säkert det.

Jag har haft en miljon inhandlade tidningar jag inte hunnit läsa, men nu har jag läst som en galning hela veckan för att komma ikapp mig. I en av tidningarna var det artiklar om människor som startar sitt eget land. Genialiskt. Jag tror det var en TV serie hemma om någon engelsman som gjort det i England (eller försökt i allafall, tror han döpte det till Lovely eller liknande), och här vi det inte sämre.

En herre i västra Australia utnämnde på 1970 talet ett område där till sitt eget land. Han åberopade några resolutioner från FN eller så och skapade Hutt River Kungadöme och utnämnde sig själv till Prins. Kanske det är det man ska göra vid ålderns höst, dra sig tillbaka , skapa ett eget land, och utnämna sig till prinsessa?

Jag måste genast börja fundera på vilka lagar och traditioner vi ska ha. Är det ok med mina bröder om vi utropar tomten på Öland till ett eget land?

Ni kan få bli prinsar om ni vill?

Nästa vecka har vi allmän helgdag, vi firar Anzac day. Det firas stort här nere och vi hedrar gamla stupade soldater.

Allt stänger och vi ska luta oss tillbaka och tänka på slaget vid Gallipoli eller så under första världskriget, då massa stackars Aussisar bev skickade dit för att delta i ett krig i Europa som inte var deras krig. Ja, vad sjutton tänkte väl engelsmännen, de är ju ändå bara gamla avdankade straffångar alihop.  Krig är underliga saker. Eller vad vet jag. Jag måste forska lite mer på det här slaget och ber att få återkomma i ärendet.

Hur som helst så passar vi också på att ha ett Anzac game i Rugby. Rugby är gigantiskt stort här, även fast jag som är en total sport Britta aldrig förstår skillnaden på Brottning, Amerikansk fotboll, Rugby, Aussie rules, Rugby Union och allt vad det heter.

Kvällens stora spel är mellan Australien och Nya Zealand och vansinnigt viktigt för ländernas stolthet. Då jag nu anser mig som åtminstone en Aussienotwannabe så blir jag ju tvungen att hålla på Australien och har därmed slagit vad om 10 AUD att Australien ska vinna. Ganska överlägset tänkte jag, mot pyttenationen NZ.

Tills jag blev påmind om Hakan. Inför varje spel så raddar man ju upp sig och kör sin tråkiga gamla symfoniorkesternationalsång tills alla har somnat. Så först stod alla mina aussie sportmän och sjöng med lite grann i sin fiiina sång. Sedan raddade The All Blacks upp sig från NZ. Och drog igång sin Haka.

Jag blir livrädd. De är jätteläskiga. 13 karlar som ser ut som Hulken fast inte gröna. Om jag var motståndare skulle jag visa vit flagg på en gång och gå och gömma mig och säga att jag hade stukat foten eller så så jag inte kunde spela.

Så jag inser redan nu, innan spelet ens har börjat, att jag har förlorat mina 10 AUD. Och jag bugar mig och ger kardan till the All Blacks. Ring ut Nationasången. Ring in Haka över hela världen.

http://www.youtube.com/watch?v=9Zvs4T4RU30

För hårfrisörer.

Jag tycker att i deras utbildning borde det ingå någon sorts psykologutbildning också så att de kan läsa av folk. Och läsa av hår.

Alla ni som träffat mig vet att det tyvärr blivit någon sorts fel i produktionsprocessen av mitt hår, då jag har fått könshår på huvudet. Till råga på allt någon diffus råttbrun färg som gör att man ser halvdöende ut i ansiktet. 
Jag hade rakt, blont hår när jag var liten. Sedan började jag tänka och blev smart. När man tänker mycket blir håret krulligt. Och vi vet ju alla att brunetter är smarta.

Så för att inte känna för stort tryck på mig att gå runt och verka vara en torr medlem i Mensa, så försöker jag platta till håret lite här och där med plattång, och bleka det ljust. Men det krävs att en frisör FÖRSTÅR hur mitt hår är för att lyckas med detta. Jag vet inte hur många gånger jag käckt förklarat när jag sätter mig i elektriska stolen (det är en näradödenuplevelse att klippa sig) hos frisören att mitt hår är JÄTTELOCKIGT och jag vill INTE vara orange i håret när jag kommer ut härifrån, så kommer man ändå ut som en apelsin med pottfrisyr. HEJ DÅ! Värst är slutprocessen när de nöjt viftar med speglar runt hela håret och man ska sitta där med falsk röst och säga "Ååååhh vad fint det blev".

Jag har en toppenfrisör hemma. Men nu har det kommit till den kritiska punkten att jag måste klippa mig här i Sydney. Håret är vidrigt slitet efter massa plattning, salta bad och soliga dagar, och det är tio centimer råttfärg och tjugo centimeter blont. Med enstaka utåtstående gråa inslag. Som jag rycker, vilket resulterar i grå punk när de växer ut.

Jag har bestämt mig för att alla frisörer i Sydney är dumma. Och inte kan klippa. Det är svårt att klippa sig bara på svenska. Hur ska det då inte bli att kippa sig på engelska?

Disaster.

Jag älskar små barn med livlig fantasi. Min brorson Viktor kunde sväva ut i fantastiska historier när han var liten. Om jag köpte en film till hans storebror i julklapp, så berättade Viktor på en gång stolt att han har sett del två av samma film. Och en lång utläggning om vad som händer i den. Även fast någon del två inte ens är tillverkad ännu.

Men när de är så små så är det helt underbart vilken fantasi de har, det räknas inte som lögn. Undrar var gränsen går när jag helt plöstlig blir superirriterad för att de ljuger? Jag tycker jätteilla om halvvuxna barn som ljuger.  Men barn som fantiserar är toppen.

Förra veckan var min kompis Reigan här och lekte. Han är tre år och har likadan fantasi som Viktor. Han pratar konstant, och de kommer de mest fantastiska historier ifrån hans lilla hjärna ut ur hans mun. 

Reigan är helt besatt av Spiderman. Han berättade glatt att när han varit hemma och lekt i sitt garage häromdagen så hade han haft en spindel klättrande på sin arm. "Coooolt!" sa han stolt och storögt till mig. Han berättade dock också att hans bror hade tagit bort den. Så lite senare frågade jag hans bror om det stämde. Hans bror berättade då att det var en Redback, en av världens giftigaste spindlar. Reigan tyckte bara att det var coooolt att vara som Spiderman.

På kvällen var det Barbeque och Reigans familj är väldigt kyrkliga, de ber bordsbön före varje måltid. Den här gången föll det på Reigan att be bönen. Alla böjde ner huvudet och blundade när Reigan skulle tacka Gud för maten på bordet. "Thank you God for the food that is NOT on the table" säger han allvarligt. Jag höll på att dö av skratt, men då Gud inte är något man skämtar om i dessa kretsar så fick jag hålla det lite för mig själv. När vi var på mitt vidriga kyrkbesök förra veckan passade Reigan även på att dra en ljudlig brakis mitt i den tråkiga tystnaden i kyrkan. Även det tyckte jag var väldigt festigt gjort, men fick försökte tänka på något hemskt för att inte börja gapskratta i kyrkan, då hans mamma var väldigt upprörd på honom.

Reigan avslutade glatt kvällen med vårt BBQ med att komma springande med min Bankdosa till mitt Internetkontor. "Kolla, en fjärrkontroll" hojtade han förtjust. NEEEJ, hojtade jag tillbaka och snodde den raskt ifrån honom. För sent. Han har lyckats använda den som fjärrkontroll ett tag uppenbarligen för den är nu helt låst. Jag måste deklarera via internet med den inom en mycket snar framtid, jag har absolut ingen koll hur mycket/lite pengar jag har på mitt konto utan den, och jag kan inte betala mina räkningar utan den.

Jag står verkligen inte ut!

Idag fick jag därmed göra ett svindyrt telsamtal till SE bankens 0771 nummer ifrån Sydney till Sverige och sitta i kö för att försöka förklara vad som hänt. "Jaha" sa Snipan i andra änden, "vi måste ställa lite säkerhetsfrågor till dig" "Shoot" sa jag käckt och väntade spänt på att hon skulle fråga vad jag hette eller något annat käckt som jag ev skulle kunna svara på.

Hon: "Hur mycket pengar har du på ditt konto?"
Jag: "ingen aning"
Hon: "Vad har du för aktier hos oss?"
Jag: "ingen aning"

Toppen. Inga from Sweden, ja, ja. Det känns som om SE banken aldrig kommer att låsa upp min fjärrkontroll igen.

När jag blir stor tror jag att jag ska bli Kvacksalvare. Dels för att det är en exotisk titel "Jaha, vad jobbar du med? Jo, jag är Kvacksalvare", och dels för att jag är jättebra på att ställa diagnoser på sjukdomar. Speciellt med hjälp av Internet.

Igår hade jag t ex Denguefeber. Tyvärr har det gått över idag. Denguen har haft en epedemi på Cooköarna just nu, och jag satt och hoppades att varenda liten mygga som bet mig där skulle ge mig en släng dengue, för att ha något att prata om på hemmet när jag blir gammal. Tänk vad coolt att sitta där tillbakalutad med en cigarr i ena handen (oh no, då måste jag börja röka på gamla dar) och en whiskey i den andra och med darrande röst berätta skrönor om "Jag minns när jag hade Denguefebern". Så rätt. Tyvärr verkar det inte som det blev något med det denna gång, då den verkar ha gått över idag.

Men min diagnoskompis Internet hjälpte mig igår med följande viktiga information:

"Denguefeber, eller enbart dengue, är en influensaliknande febersjukdom. Den orsakas av ett virus som sprids via myggor och rapporteras från de flesta länder i tropikerna, såväl från Afrika och Asien som från Mellan- och Sydamerika. Sjukdomen är en vektorburen zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Epidemiska utbrott har under senare år rapporterats från bl.a. Brasilien och Kuba. Dengue är inte helt ovanlig hos hemvändande svenskar. Varje år anmäls 30 till 60 fall, men då många av de smittade är ute på långresor (?ryggsäcksfolket?) är det säkert många fler svenskar som drabbas av sjukdomen."

Jag gillade speciellt när de beskrev att de männskor som är ute på långresor är det s k ryggsäcksfolket. Tänk om tvåtusen år när de ska läsa i skolan om de olika foklgrupperna i världen - det var Hunner, och Nomader och Vikingar och allt vad exotiskt de hette, och så var det Ryggsäcksfolket. De som var ute på långresor.

Jag känner mig lite besviken idag att min Dengue verkar borta, men de som har haft det av mina vänner på Cook tycker att jag är helt vansinnig som vill ha det, så kanske jag ska försöka mig på lite tacksamhet istället.. 

Annars hade jag kunnat gå till min lokala Sjukvårdscentral här i Sydney, där jag noterat att en av läkarna heter Dr Salva. Det tycker jag är jättebra om man är läkare, att heta Dr Salva. Jag snubblade även över en tysk läkare en gång som hette Dr Puls. Det stod jag inte ut med. Det känns som en läkare som tar livet av sina patienter och smygsäljer organen till rika araber.  

Jag brukar ofta reflektera över hur de alltid gör dubbla utrop när de ska ropa på personal i affärer i högtalaren.
"Kan Sara komma till frysdisken, kan Sara komma till frysdisken". Jag undrar alltid varför de måste säga det dubbelt. Enda gången jag hört någon säga det bara en gång vara på Zara i Stockholm, och jag blev chockad själv när det bara var en "Kan Kerstin komma till kassa 1". Punkt.

Men just idag tyckte jag att bara säga det två gånger i högtalaren rent av var för få gånger. Jag tycker gott de kunde ha repeterat tio gånger eller så. Ifall man missade vad de sa. För det ville man inte göra.

Idag har jag varit ledig, solen skiner från klarblå hösthimmel, och jag tog med två lånade barn med tåg och färja till Manly. Manly är en mysig,  om än turistig, ytterförort till Sydney ca en halv timmes båtresa ifrån ciytcenter. MASSOR av påsklediga människor och både hav och strand var fullt av folk.

Havet var harmoniskt dag, vilket kändes extra trevligt, då det är första gången jag ger mig på att bada igen efter min hemska rullningar på Bronte Beach tidigare i år. Lite harig trevade jag mig i, men vågorna var så rara och nästan som hemma, men jag är ändå alltid lite orolig att de starka strömmarna ska dra ut de stackars barnen ända till Sydamerika, men inte heller det hände i dag. Allt var toppen! Vi badade tils vi frös och torkade oss varma i solen och gick sedan upp och bytte om och åt lunch bredvid stranden.

Exakt i det ögonblick vi satte oss vid lunchbordet började det yla högt i en högtalare "OOOOUUUUIIIII", det lät som hesa Fredrik (eller var det August?) när vi ska träna inför krig, eller när man sett krigsfilmer om blitzen under andra världskriget. Hmm...krig kan det ju inte vara, och inte brandlarm heller på en strand tänkte jag och dukade glatt vidare upp maten, tills de började yla i högtalarna:

"Sharks have just been spotted in the water, for your own safety we recommend you to leave the water urgently"

Tack för den modesta brittiska artiga rekommendationen. Jag stod inte ut! Jag har aldrig sett ett proofullt hav tömmas så fort på folk! SWOOOSCH så var alla uppe. Förutom ett par modiga surfare. Jag undrade lite hur de tänkte. Var det Kamikazisurfare kanske? Finns sådana?

Jag var oerhört nöjg med att vi inte var femtio meter ut i vattnet, speciellt inte med två lånade barn. Vad säger man om man kommer hem bara med ett barn ? "Sorry, den ena blev uppäten av en haj". NEEEJ!

Shaken not stirred, som vanligt, åkte jag hem och åt middag. Tittade lite snett uppåt vid ett tillfälle och vad sprang ovanför fönstret om inte en VIDRIG kackerlacka. Men modig, efter dagens slumpartade överlevnad, tog jag två snabba steg till Insektssprayen, två snabba steg åter och körde "Miami Vice - freeze" och sprayade halva burken så hela golvet blev glashalt och kackerlackan ett minne blott.

I´m the woman.

Jag menar inte att på något särr förolämpa någon. Alls. Eller trampa någon på tårna. Alla får tycka och tro på vad de vill.

Ibland kan jag se på mig själv utifrån, när jag hamnar i suspekta oväntade situationer, och tänka att HUR gick det här till. Och så var det just i veckan. Där stod jag på knä på golvet i en katolsk kyrka och låtsades vara Gudfar och just då undrade jag faktiskt HUR gick det här till.

Jag står inte ut med katolska kyrkan. Inte med så många fanatiska religioner överhuvudtaget. Jag är döpt kristen protestant , springer inte i kyrkan annat än på dop , begravningar och bröllop. Tror på Gud mest ungefär som man är tillsagd att jorden är rund. så var det lite Jesus och lite Gud och inte mer med det. Något man har läst och så är det. När jag ska fundera på över hur en eventuell Gud ser ut så flimrar alltid någon suddig bild av min mammas faster Gudrun förbi framför ögonen, så jag tror jag måste ha blandat ihop de båda på något sätt när jag var liten.

Hur som helst. Jag är för mesig och för snäll. I lördags råkade jag därför på ett bananskal hamna i världshistoriens längtsta katolska gudstjänst och låtsas vara Gudfar till en vuxen tonåring som skulle döpas. För att Gudfaren själv inte hade möjlighet att dyka upp. Och det är nu vi kommer till respekten. Det är jättebra för alla som trivs på en sådan gudstjänst att de trivs där. Det får man respektera. Och beundra. Men jag stod verkligen inte ut.
Jag fick koncentrera mig på att hålla munnen stängd, för jag bara satt och stirrade på alla katolska präster som älgade runt och svängde med bägare med rökelse hit och dit, och hotade med Satan och hela härligheten, och samlade in pengar (och jag tänkte att era polare i Vatikanstaten har väl så det räcker, de kanske kan skicka lite till det här ändamålet istället för att skinna stackars förortsbor i Sydney) . Och det sjöngs och sprangs runt med små bägare som en av prästerna låste in i små skåp (till slut var det fullt i ett av hans skåp men han bände in sista bägaren lite med våld såg jag). Och alla i kyrkan sprang fram och bugade för ett träaltare längst fram (eller om det var prästen ,. vad vet jag) och det gjordes korstecken på bröstet om och om igen. Och vi stod och satt om vartannat, och jag hängde någon halsduk lite snett över den stackars döptas hals, och tände ljus och var så föredömlig. Jag som inte ens är katolik! De stackars korpojkarna ringde i små ringklockor vid rätt tillfälle så uberprästerna blev nöjda med. Men båda två råkade även vid fel tillfälle sparka till sina ringklockor på golvet så de fick onda ögat av alla prästerna.

Efter två timmar var jag helt slut. Uberprästen glodde snipigt på mig hela tiden, det skar sig mellan oss från start, för han kom fram innan gudstjänsten och frågade helt humorfritt hur jag mådde, och jag sa käckt a la Aussie way "Det är TOPPEN, hur mår DU?" BIG mistake. Här duar man inte prästen. Det verkar vara värre än att dua Kungen. Här säger man "Father". Jag stod inte ut. Och jag sjöng inte i en enda engelsk katolsk sång, och efter två timmar när jag faktiskt somnade till lite på första parkett så märkte jag efter tio minuter att alla var nere på golvet! HOLY SMOKE, vad gjorde de där? Jag ålade diskret ner på knä jag med, men då hade hela kyrkan redan glott på den där synderskan längst fram som hade vägrat knäa för gud i tio minuter. Nu kommer säkert prästen skicka Satan på mig.

Om det nu finns en Gud så förstår jag inte varför man måste sitta i ett speciellt hus ( i det här fallet kyrka) på en speciell tidpunkt varje vecka för att tro på honom. Kan man inte sitta hemma och fundera lite på honom när det passar istället?