På andra sidan jorden

När jag var hemma i Sverige kom jag över Mat Tinas resa genom Sverige på DVD. En vinterresa, och en sommarresa. Hon pratar engelska och lagar mat, så är det lite sightseeing genom Sverige samtidigt. TOPPEN för GM att få lite Sverigeinfo!

Vi satt i varsin soffa och fick se Tina laga mat på Gotland, sedan var hon i Dalarna och hade folkdräkt på sig, faktum är att alla hade folkdräkt för det var midsommar och Tina sa att man skulle hoppa över sju gärdsgårdar, och GM såg lite förvirrad ut över hur vi svenskar var.

Sedan kom vi till Stockholm och Tina lagade köttbullar på Djurgården. Hon fixade färs och grejade så säger hon sedan på sin bästa svengelska:

"And now I jiust have to shape my balls"

GM höll på att dö i soffan. Han försökte släta över siitt gapskratt med att säga att ibland blev det ju lite tokigt när svenskar pratar engelska.

Jag höll med, men var samtidigt oerhört tacksam för att det inte var Carl Jan som stod där och sa att han skulle shapa sina balls.

Nu kallar Tina från Tv n igen! Dags för nya matäventyr i Sverige!

I morse vaknade jag (eller en kombination av snarkande GM, ljust i rummet och två jättegåutsugna hundar väckte mig) redan 630 fast det var lördag morgon. Så jag gick upp och bakade scones, tog hundarna på promenad på stranden, och var redo att börja jobba kl 0800.

Kl 0845 står någon utanför och tittar in genom fönstret. Grannens unge, Kain, Caesar lillhusse. Kain håller världens gulligaste lilla hundvalp i sin famn, och frågar om jag vet vems det är. Bredvid står såklart Caesar glatt flåsande med tungan hängandes ut på sidan. Nej, det vet jag ju inte. GM tittar ut genom sovrumsfönstret och säger att han inte helller vet vems det är. Kain säger att han ska fråga runt, och lovar heligt och dyrt att komma tillbaka med hundvalpen om han inte hittar en ägare. Sure.

Kl 0930 GM lämnar huset för att åka och titta på någon människa han stötte på igår kvälls läckande hus.

Kl 1000 En röd pick up kör upp på uppfarten med två lokala i. Hundarna blir galna och skäller som galningar

Pickupen: Är GM här?
Jag: Nej, han åkte för att träffa en vän, han skulle kolla på hans hus kl 10.
Pickupen: Jaha. Det var mig han skulle träffa.

Men!? Vad gör du här då då, om ni skulle träffas 10 utanför dit hus? Jaja, man förvånas aldrig här. Pickupen åker iväg.

Kl 1015 Röda pickupen kör upp på uppfarten igen. Hundarna blir lika galna igen.

Pickupen: Han var inte där.

Vad ska jag göra¨åt det?

Pickupen: Har du en penna?

Jag sprang in och hämtade en penna.

Pickupen: Be att han ringer mig.20095. Boy. I m Boy.

I m girl tänkte jag, men det kunde jag inte snipa till med. Jag har varit här så länge så jag reagerar inte ens på deras helt galna namn längre. Boy, Memory, Retire. Steak , Travel. Jaja.

Sätter mig och jobbar igen. Hundarna lugnar sig.

1045 Hundarna börjar skälla igen. Caeasar står utanför. Stora galna Caesar. Och bredvid står den lilla, lilla hundvalpen och skakar. Hundarna älgar ut och lilla valpen börjar gny helt livrädd. Det var helt hjärtskärande. Upp med valpen i famnen, in och sätter mig och jobbar, med valpen i knäet. Chico och Chiquita sätter sig och stirrar på varsin sida, skakandes. Caesar älgar in, fast han inte får. Jag har nu lera och sand från Caesar över hela rummet. Lyckas rya ut Caesar.

1130 GM kommer hem en vända. Får telefonnumret till Boy. Matar valpen som är utsvulten. Tillbaka i min famn. Jobbar vidare i två timmar med valp i knäet. Antagligen är hela jag full av löss nu, för stackaren var helt full av löss. Säger till GM att vi måste åka och lämna den hos djurkliniken efter jobbet om vi inte hittar ägaren i kvarteret.

1215 Valpen boar in sig lite och hittar ett säkert hörn i rummet som den springer till hela tiden. Jag förklarar för Fat Boy och hans fru att det där är Safe Zone. Där får valpen vara helt i fred. De skakar vidare.

1220 Valpen försöker gå till dörren men törs inte. Springer tillbaka till safe zone hela tiden. Lyfter ut den, och den kissar i säkert fem minuter. Vad duktigt, att fast den är så liten, förstå att den ska gå ut och kissa!

1300 Arbetspasset äntligen över. Fat Boy och hans fru måste ut på lunchpromenad. Får bära med mig valpen. Vi går till bakre vägen och strosar runt där, när en bil kommer körande. Den saktar in när den kör förbi oss. Jag tittar på dem, och i baksätet har de en exakt kopia av min valp. Den lilla valpen har de hittat högt uppe på berget där de bor, i spöregnet i morse, och min sprang runt nere hos oss. Någon idiot har dumpat de stackars hjälplösa stackarna att dö.

Jag avskyr djurplågare. Jag skulle vilja skicka Brynolf Wendt på dem.

Bilen var på väg till djurkliniken med sin valp, så jag lassade in Modesty, som jag hunnit döpa henne till, i samma kartong som sin syster/bror och så försvann de bort på vägen.

Jag hoppas Modesty får ett riktigt bra, kärleksfullt hem!

Idag när jag dammsög tänkte jag på Pakistan igen. Så på en gång efter det började jag tänka på Corned Beef. Och då slog det mig - I Indonesien och Filippinerna, där är de ju bakochfram mot araberna, om araberna HAR P men hellre säger F.

För Filippinerna och Indonserna HAR ju F, men säger hellre P. Jag tycker att det är fantastiskt roligt med Corned Bip! Så mycket festligare den blir att äta om man uttalar den med lite balinesiskt uttal och den blir corned biip istället för corned beef! 

I den totala kokhetta som råder, så orkar man ingenting. Jag ORKAR inte ta mig in till stan för att ta en drink, det blir en DVD på kvällen, och sedan sova.

GM och jag har nu avverkat Tv serien Rome på DVD, båda säsongerna, och har därmed varit fast framför TVn ett gäng kvällar.

Det leder mig osökt in på Caesar. Grannens hundvalp. Eller det VAR grannens hundvalp. Nu är det grannens fullvuxna hund, som inte fattar att han är en gigantisk jätte i Rottweilerstorlek nu i sin kropp. I den där klumpiga jättekroppen bor det fortfarande en helt galen valp. När Caesar går eller springer så fladdrar hela han hit och dit. Benen snubblar fram kors och tvärs och hela han är en som heffaklump.

Caesar tycker nog att han har ett bra liv. Han är inte kopplad på dagarna, utan cruisar runt fritt i sitt kvarter, oftast hänger han nere på stranden, där han älgar runt i vattnet och jagar fisk, rullar sig i sanden (han är oftast full av sand när man än ser honom), försöker få andra hundar att leka med honom, men de tycker alla att han är för aktiv, eller så hänger han utanför vårt hus, till mig och mina hundars skräckslagna förtjusning.

Inget stoppar honom. Han är Dogminator. För att par veckor sedan när det blåste superstorm här, träd föll omkull, regnet piskade ner, och jag satt inne och tittade ut på eländet, såg jag något stort klumpigt dundra förbi utanför vår veranda dörr. Jag fick fram och kollade. Caesar! Alltid med något galet upptåg på gång. Den här gången kom han springande i spöregnet  med en av våra blomkrukor, men tillhörande växt i krukan, i munnen. Jag har andra gånger älgat ut och stoppar honom med GM s strumpa , GMs ena sko, en vattenflaska, och hundarnas borste, i munnen. Han äter ALLT som ligger löst.

Går man ut och säger Hej Caesar har men hela sig själv full med glatt dreggel, och halva handen instucken i hans mun innan man hinner blinka.





Och tungan. Tungan hänger alltid utanför på ena sidan, precis som benen, liksom släntrandes, som den inte passar ihop med resten av kroppen, utan är en ihop plock av lite reservdelar.

Idag när jag slutat jobba för dagen gick jag, GM och hundarna ner till stranden för att svalka av oss lite, och pensiosimma lite för att stärka ryggen, och självklart var Caesar där. Han var i extas och älgade ut i vattnet och skulle leka, och hoppa på mig, ruskade hela sin ubervåta päls 50 cm ifrån mig så jag var full av Caesarslem, Caesarsand och Caesarvatten.

Jag håller med Brutus och gänget. Caesar var, och är, en tyrann!

I går när jag satt och jobbade började mina terroristhundar skälla som galningar rätt vad det var, mitt på dagen, i kohettan. Jag bad GM, som var hemma på lunchen, kolla vad de skällde på.

Utanför veranda dörren stod två främmande män. GM och männen satte igång med en glad konversation på maori. Rätt vad det var ropade GM på mig.

GM: Kan du komma hit och skriva på det här papperet!
Jag: Vaddå för något?

GM fortsatte yla så jag gick dit och kollade på de viktiga pappren ena killen hade i handen. GM informerade mig igen om att jag skulle skriva på ett av dem.

Jag: Av vilken anledning?
GM: Ja, han här har tappat bort sitt pass. För att han ska få ett nytt hos polisen måste någon intyga att han är han.
Jag: Men hur ska jag kunna intyga att han är han? Jag har ju aldrig sett honom förr.
GM: Jaja, skriv bara på här nu.

Här skulle inte skrivas på något. Jag hämtade glasögonen, och GM och våra oväntade gäster tyckte nog att jag var kinkig. Ska jag skriva på något vill jag veta jag skriver på, även på Cook öarna! Jag snodde papperet och började läsa. Mycket riktigt, det skulle intygas att han var han. Men den som intygade skulle även ange sitt Nya Zeeländska pass nummer.

Jag: Men jag kan ju inte ange mitt Nya Zeeländska passnummer. Jag är ju svensk?

Alla tre karlarna kliade sig i huvdet. GM tyckte dock att vi hade en fin förklaring till varför jag inte ville skriva på, så han pratade lite fina maorifraser mer med den, så släntrade de iväg.

Jag: Vilka var det där?
GM: Ingen aning. Men mitt pass har gått ut, så jag kan inte skriva på deras papper.
Jag: Men om du inte vet vilka de är, hur ska du då kunna skriva på?

GM tittade på mig som om det var JAG som var puckad. Så ärdet för övrigt ofta här. I många situationer där jag kan tänka att det inte finns någon som helst logik i folks tänkande och agerande här, tittar de med samma min på mig, som om det är jag som inte är logisk. Tänk att logik kan vara så olika på olika sidor om världen, underbart.

Jag: Men varför kom de hit, till vårt hus?
GM: De är Cookianer som bor på Nya Zeeland, men som kommit hit för ett bröllop den här veckan. Så tappade han sitt pass. Och det ska intygas av någon att han är den han är för att han ska få ett nytt. Och det får inte vara en familjemedlem som gör det, så de kunde inte fråga någon i familjen.

Jag stod inte ut. Här på ön är ju nästan alla en familjemedlem. Så då går man på promenad till lämpligt hus med folk i för att hitta någon som vill skriva på åt en , och hoppas att det inte är en familjemedlem.

Undrar hur det ska gå för min passlösa lilla Cookian. Han är nog fast på ön nu.

På den lilla ön där nästan alla känner varann, eller vet något om varann (ibland är det de vet sant, nästan iallafall, ofta har det dock aldrig inträffat överhuvud taget) är det väldigt svårt att gå ut och handla, åka ut på en liten tur etc, utan att stanna och prata med någon man känner. Ingen på ön har ju brättom, så stannas och pratas gör det mycket.

Idag när GM kom hem från den lilla staden så berättade han att han hade stannat och pratat med några inte så hårt arbetande, som seden lär här, vägarbetare som stod vid sidan av vägen, och som GM tyckte att han kände lite. De berättade för GM att mannen med den gröna pickupen, som kör så sakta, har avlidit.

Men! Papa Louis borta!Det gäller att sluta med flaggan i topp. Från att ha varit viktig sjökapten i det stora öriket Franska Polynesien till att avsluta sitt liv med halvisda i tidningen på Cooköarna, med bild och allt, orsakandes en debatt för att han kör så sakta Jag funderade lite på hur han hade avlidit, men det viisste inte GM. Jag tänkte att han kanske hade somnat bakom ratten, det hade varit passande.

Jag kommer sakna Papa Louis lite. Inte för att jag kände honom, men det kändes ju nästan så med tanke på  hur mycket tid man spenderat snirklande bakom Papa Louis i slow motion. Tänk vad mycket fint jag har fått se vid sidan av vägen tack vare honom, som jag aldrig hade fått se om jag gasat fram i min vanliga hastighet.

Hatten av och kardan till Papa Louis, och lycka till på din fortsatta resa. I himlen tror jag ingen har bråttom.

Här på Rarotonga vill vi inte vara sämre än ni andra där ute i världen. Jag har aldrig sett X-factor, men har förstått att det är något liknande idol eller så. Här har vi också det, nytt för i år, men vi har döpt det till H-factor, för det spelas in och uppträds på Hideaway Bar. Igår råkade vi slå på TV n precis när det visades.

Jag älskar Cookiansk lokaltv. Den är så dålig så man blir jätteglad! Det är som en dagisklass skulle skapa ett tv program, allt är jätteamatörmässigt och oproffsigt, helt underbar! Det känns som om alla inslag är filmade med en vanlig liten kamera nästan, reportrarna står och läser innantill på en lapp, ljudet är dåligt etc etc. Det är toppen, och känns äkta.

Tillbaka till H-factor. Precis när slog på så uppträdde Peter Pokipoki. Jag stod inte UT med det namnet. Han måste ju vinna tävlingen bara på namnet. Jag tjoade till GM att hoppas att Peter Pokipoki är från Pukapuka, det vore toppen. GM tyckte jag var tråkig. Men tänk att heta Peter Pokipoki och komma från PukaPuka. Inga from Sweden från Uppsala känns helt plötsligt grått och dammigt.

Annars går livet sin gilla gång i det lilla, men utspridda öriket. Vi tar lite blandade rapporter:

Hemmets husjur:

Idag sprang det runt en krabba INNE på köksgolvet. Jag stod blixtstilla och glodde på den tills GM kom hem från affären. Krabban stod även den blixtstilla och glodde på mig. GM, riddaren i nöden som kom farandes på John Silver istället för en vit häst, gick fram och greppade krabban, och förklarade att jag alltid skulle ta tag i dem bakifrån, för då kan de inte gripa en med klorna. Jag förklarade att det är inte akuellt för mig att ta i en krabba under min livstid, så det problemet kommer aldrig att uppstå. Men tack ändå.

Förra veckan - ful och vidrig tusenfoting i tvättmaskinen. Hur kom den dit? Vilken tur att den dog av tvätt och centrifugering, så den inte levde då jag sträckte in händerna i maskinen för att ta ut tvätten. Jag hade fått hjärtattack om jag blivit biten av en ful tusenfoting. Den fick ligga kvar i maskinen tills GM kom hem. Jag vägrar röra även döda tusenfotingar och vill inte ha några tips om hur man bäst bär en tusenfoting.

Veckans insändare om Papa Louis, han i gröna pick upen, som stoppar upp allt trafik. Någon skrev in och föreslog, att eftersom vi har så många singelolyckor på nätterna, alltid orsakade av för hög hastighet i kombination med alkolhol, så borde vi istället för att bötfälla Papa Louis för att han kör så sakta, bara låta honom köra runt ön på nätterna. På så vis skulle han få alla motorcykelmänniskor att köra sakta, och det skulle bli färre olyckor. Genialt!

När man väljer att vistas i en kultur på andra sidan jorden, så får man jobba mycket med förståelse. När folk beter sig på ett sätt som jag inte är van vid hemifrån Sverige, och som man kanske tycker är lite underligt får man istället försöka förstå varför de gör som de gör, tänker som de tänker, och säger som de säger. Ibland lyckas man att förstå, andra gånger är det bara att komma till acceptans, utan att förstå.

Idag har vi haft en utdragen diskussion, som slutade i acceptans.

Regnet har öst ner hela natten. Tropisk, galen storm, och om det inte var för att det inte står på väderleksprognosen att det är en cyklon skulle jag lugnt tro att vi satt mitt i den. Det kommer helt vansinnigt arga stormbyar, och regnet piskar så hårt mot taket att man inte kan prata och höra vad den andra personen säger, ljudnivån blir enorm. Men det är nog bara ett vanligt tropiskt regn.

GM gick för att sätta sig i vardagsrumssoffan, mumlade, uttalade sedan en arg förbannelse, och jag undrade vad som stod på, och vem han pratade med.

GM: Kolla soffan! Dynan är dyngsur.

Jag kollade, och höll med. Naturligtvis tittar man då upp för att börja kolla taket. Regnar det in? Det gör det i var och varannat hus här på ön, speciellt när det stormar så som det gör nu. Taket var dock snustorrt. Då blir alltid Chiquita huvudmisstänkt.

Jag: Det ser ju inte ut som om det regnat in. Det måste vara Chiquita. Hon äter ju medicin just nu som hon ska bli extra törstig av, så hon måste varit jättekissnödig i natt, och inte tordats väcka oss, och tyckte det var toppen att göra det i soffan.

GM: Nej, det kan inte vara hon. Det är för mycket för att en liten hund ska kunna åstadkomma det.

Det kunde jag förvisso hålla med om. Det var massor av vätska. När vi lyfta på dynan RANN det ur den, och det var en fläck på golvet, så det hade till och med gått igenom dynan. Min teori var dock att hon antagligen gjort samma sak natten innan, vi har inte märkt det, då vi inte var hemma och satt i soffan på hela dagen innan, så har hon fyllt på i natt, och då har det skvalat över totalt.

GM (instirerande): Nej, det KAN inte vara hon. Det är alldeles för mycket.
Jag: Nähä. Vem är det då då? Har du gått i sömnen och kissat i soffan? Det finns inte så många andra alternativ.

Vi var båda eniga om att det inte kan vara Chico. Han är för tjock för att kunna hoppa upp i en soffa.

GM (helt allvarlig): Jag tror det är en ande.

Gaaah. Vad säger man? Jag har ju väldigt svårt att hålla med om att det nog är en ande som kommit in och kissat i vår vardagsrumssoffa medan vi sov. Så jag sa emot. GM sa emot mig. Så höll vi på så en stund, så kände jag att jaja, jag ORKAR inte träta om det här mer, så jag kapitulerade och sa att jaha, om det är en ande, vad gör vi då?

GM: Vi säger åt honom.
Jag: Ja, men gör det då.
GM: Det har jag redan gjort. När jag hittade fläcken, då svor jag ju till anden, hörde du inte det?
Jag: Jaha, vem är anden då?
GM: Det vet jag inte.

Här tänkte jag föreslå att det kanske var min mamma som varit och hälsat på, men jag tänkte att då skulle diskussionen dra ut ännu mer och GM skulle inte förstå min festliga humor.

Synd att Svärmor är så sur på mig så hon inte pratar med mig. Annars kunde jag be henne ringa in den katolska prästen för att komma och skvätta lite vatten i det här huset. Det är nog det som saknas huset och andarna.

Eller det kanske är den katolska prästen som har skvätt vatten i min soffa i natt? 

..har jag dessvärre med oerhört gott samvete utsett mig själv till ordförande ännu ett kalenderår. Detta helt baserat på en incident som inträffade i mellandagarna förra året.

Efter avklarad jul så tar man ju det där julsmåsnacket med sina kollegor när man kommer tillbaka första arbetsdagen efter ett par dagars ledighet. Hur var julen? Hur har ni firat? Ätit gott? Paket? Ja, ni vet. Så jag inledde en viktig konversation med min kollega mittemot. Låt oss kalla henne Ladan.

Jag: "Hur har julen varit? Vad har ni gjort?"
Ladan: "Jag och min man firade hos min syster i Västerås. Vi åt gottoch umgicks, och sedan blev i helt fast och spelade Kinect hela kvällen"
Inga from Sweden, jaja, PTBP ordförande aka Jag: "Åh, det var längesedan man spelade Hej Knekt! God dag Dam!"

Jag måste ge kardan till min kollega som inte hånade mig totalt efter den otroligt mossiga incidenten. Efter en kort stund insåg jag dock att det ringde en liten klocka i bakhuvudet om något som heter Kinect eller så, så kanske var det de var fast i och inte Hej Knekt?

Jag står faktiskt fortfarande inte ut med mig själv. Men tycker faktiskt vi ska passa på att ringa in Hej Knekt igen, i dessa datatider. Det var dock något moment i Hej Knekt man skulle göra honnör i pannan, och det var sådan hets så jag slog mig alltid alldeles för hårt i pannan. Varning för det momenten men annars blir årets nyårsparoll:

Ring ut Kinect, ring in Hej Knekt!