På andra sidan jorden

Då svärfar nu, med nöd och nöppe (han tog miste på AM och PM på tidtabellen och var därmed slubbande nära att missa sitt flyg, av en slump när svärmor stod och skvallrade på marknaden fick hon höra av de andra Mamas att deras karlar skulle åka om någon timme, och inte tolv timmar som svärfar trodde) , kommit iväg till Sydney på världsomfattande Golden Oldies reunion, så bestämde vi oss för att vara lite rara i den stora släktfejden, och inbjöd svärmor, som är ensam hemma med Slaven, och Papa på söndagslunch istället för att åka hem till Papa.

Vi hade köpt fisk (broadbill, toppengod fisk som vi stekter), sallad, taro (någon sorts lokal variant på potatis), kokosmjölk, och lite blandat smått och gott, och jag gick upp tidigt och bakade en rulltårta med hallonsylt och grädde i. Mycket exotiskt på den här sidan jorden!

Svärmor hade något extra viktigt i kyrkan, så hon blev lite sen, så GM åkte och hämtade upp Papa. Papa var väldigt glad att få komma bort på söndagsmiddag, han ser ju inte så bra så han kan köra själv, och blir därför lite isolerad hemma i sitt hem. GM berättade att Papa insisterade på att ta med fisk som han tillrett, så när bilen stannade utanför kom Papa ur med en stor långpanna, täckt med kökshandduk, och så en vattenmelon till efterrätt.

Vi satte oss tillbords, lade upp vår fisk och fyllde tallrikarna med det bordet hade att bjuda. Så tog Papa bort handduken från sin långpanna för att stolt visa sitt bidrag.

Där låg ett JÄTTE fiskhuvud, med två bautaögon som stirrade glasartat mot mig. Jag stod verkligen inte ut. Jag kände mig som om jag var i en Indiana Jones film där det alltid serveras kokad aphjärna, apögonsoppa och sedan sprättad boaorm till efterrätt. Gaaaah! Papa hade tillagat ett stabilt MahiMahi huvud och var mycket stolt, fiskhuvud är en stor delikatess här nere. Jag kan tala om att en Mahimahi har större huvud än vad jag har, om än något mer platt. Det fyllde hela långpannan!

GM skötte dock det hela med diskretion då han han vet när jag inte står ut, och som tur är ser ju inte Papa så skarpt, så i serveringen lade han ingen bit på min tallrik, utan jag höll mig till min broadbillfile´.

Dock med förlorad aptit.

Jag har försökt att beskriva det förr, man jag kommer aldrig kunna ge det rättivsa varken med ord eller foton.

Fullmånekvällarna.

Det är något alldelses magiskt över dem. Månen lyser upp allt i sin väg, och gör sanden på de långa stränderna självlysande och palmerna skimrande i silver.

Som traditionen lyder så träffade jag i onsdags miin väninna för att avnjuta spektaklet över ett glas vin eller två, på utvald strand. Den här veckan valde vi min snäckstrand i Matavera. Jag kom dit lite tidigare precis när det började skymna, och ställde mig och tittade ut över det magiska Söderhavet. Vid snäckstranden är revet nära land så vågorna bryter dundrande mot revet ganska nära där man står. Och VIPS, självklart dök två valar upp! De är besatta av mig i år, jag behöver bara visa mig vid vattnet så verkar de bestämma sig för att showa lite för mig. Jag blev alldeles salig så klart.

Efter en stund kom min väninna upp vi satte oss på stranden och avnjöt månen som speglade sig i vattnet och lyste upp havet. Det var obeskrivligt vackert! Vi satt där i två timmar och betade av livets svårigheter och njöt av utsikten när helt plötsligt - mitt i månskenet i havet - TUTELITUT, SPRUTELISPRUT! Nä, jag stod inte UT! Två valar igen, mitt i månskenet.  Jag kände mig som den mest priviligerade kvinnani världen, tills månen gick i moln och det blev becksvart, och vi inte längre kunde se varken valar eller handen framför oss. Dags att åka hem!

Igår var en sådan där magisk kväll så man måste nypa sig i skinnet för att se om det är sant.

Det händer ju inte så mycket på den lilla ön mitt ute i ingentstans, så när något mot alla odds händer får man se till att delta. Och igår var det en för mig, TOPPENhändelse, så jag deltog mer än gärna. Det annonserades i tidningen att den lilla minigolfbanan på ön, Cocoputt, skulle ha filmvisning på kvällen. De skulle visa dokumentären om The Doors, "When you´re strange",med Johnny Depp som kommentator (i filmen, tyvärr inte i verkligheten på Rarotonga) .

Så glad jag blev! Jag har läst om den filmen och ville jättegärna se den, men jag trodde ju verkligen inte att den skulle ta sig till Cook öarna, som är R n B ut i fingerspetsarna! Happy hour skulle dock börja klockan 1800 på Cocoputt, och det vill man ju verkligen inte missa, speciellt inte om man ska se en film om The Doors. så 1800 slöt jag upp. Solen sken fortfarande och omgivningen var förtrollande. Den stora vita duken hade de spänt upp mitt i öppna luften, med de majestätiska, grönklädda bergen i bakgrunden. Solen gick sakta ner, och ersattes då i stället av en underbart klar stjärnhimmel, men en måne som är full om två dagar. Den sken på palmerna så de såg självlysande ut, och mitt i detta naturens spektakel, bland fallande stjärnskott, satt jag där och tittade på en stor bioduk mitt ute i det fria på Jim Morrison. Vilket vackert hår han hade! Jag blev alldeles till mig och fick en ide att om jag någonsin flyttar hem en dag ska jag rusta sovrummet och ha hela ena väggen full med den klassiska Jim bilden där han står i bar överkropp, men jag ska ha den på canvastavlor. Fråga mig inte hur det ska gå till, men det kändes så rätt just då när jag satt där under stjärnorna tillsammans med Jim.  Vi var kanske 30 stycken som slöt upp denna afton, de flesta avdankade hippies/surfare som gillade the Doors då det begav sig , men även en enstaka Cookian satt och tittade skräckslaget och lyssnade på den skrålande musiken. Det är ju inte direkt R n B. Tjejen bredvid mig satt och höll för öronen. Jag kände mig dock lite unik för jag var helt säkert den enda i församlingen som faktiskt varit och lagt blommor på hans grav på Pere Lachaise. 

Då jag även i filmen fick lära mig att han i LA Woman sjunger Mr Mojo Risin, vilket är omkastade bokstäver för Jim Morrison, åkte jag glatt hem i den stjärnbeklädda Rarotonganatten, sjungandes Mr Mojo Risin hela vägen hem.
Veckans karda går till Jim Morrison - true to his own spirit!




Och veckans motto blir självklart - I want to have my kicks before the whole shithouse goes up in flames!

Det har ju hänt så mycket viktigt på den lilla ön jag inte hinner skriva om. Vi har haft någon sorts Asien/Pacific mästerskap i bodybuilding, massor av fula muskliga människor var här, vi har haft någon viktig boxningsturnering, vi har fått bensin efter fem dagar utan det (nu hetsbunkrar alla för de är rädda att de ska ta slut IGEN, så nu kommer det antagligen ta slut igen), jag vann inte gräsklipparen av George George, jag har sett ännu fler valar (gäsp), den fula vita fyrkanten på väggen är kvar (GM sade idag att han ska måla om hela väggen. Med samma vita färg. Den enfärgade fondväggen har därmed kommit till Cooköarna, då han inte tänker måla om hela rummet utan bara en av väggarna ), Papa har fortfarande yllemössa (fast det idag var 27 grader och det rann svett om mig) och lagunen skimrar fortfarande i de vackraste blå nyanser man kan tänka sig.

I fredags var jag ute på en liten barrunda. Självklart träffade jag på Grusgänget. Jag frågade inte Katu om han blåst i någon orm under veckan, däremot pratade jag Ukuleleinköp med honom och frågade vart han köpt sin. Han hade köpt den på Raro Cars. Men oooooh, sade jag, säljer de ukuleles i bilaffären? Nej, sa Katu, Raro Records. Jaja, Raro records, och Raro Cars när man står inne på Rehab med dunkande musik, det är inte lätt att höra skillnaden. Jag har plockat ännu ett bimbopoäng hos Katu. Jag tackar gud för ganjan och hoppas att Katu därmed inte minns denna konversation heller.

Jag avslutar med att fresta med veckans partyoutfit. Kl 0117 stötte jag på denna vackra skapelse på Rehab, vår lokala nattklubb. Direkt från jobbet med jobbaroverallen på. Bara upppiffade med en blomma bakom örat. ¨¨

Jag stod inte ut.  Overallchic har fått ett ansikte!



 

PS GM som inte vill vara med på bild blev självlysande. Det är det längsta jag kommit med Photoshop DS

Idag var GM hemma. Och bestämde sig för att utforska sin konstnärliga sida. Medans jag satt och jobbade hämtade han sina Van Gogh och Rembrandt böcker och satte sig och bläddrade i, och sedan tog han fram sina oljefärger, pensel och målarduk och började skapa.

Jag måste ge han kardan för han är verkligen duktig, och kan säkert bli jätteduktig om han lägger ner lite tid på det. Han satt i tystnad inne i sitt handy man rum i någon timme, sedan kom han stolt ut med sitt mästerverk och visade mig. För att jag verkligen skulle se hur snyggt det skulle vara upphängt på en vägg så höll han försiktigt upp duken/tavlan mot väggen bakom mig.

Tjoff. Ramla, ramla. Snurra, snurra. Akut räddning av GM som fick tag i tavlan med det tjocka lagret av oljefärger och TJOFF råkade trycka upp den mot väggen. Med fel sida mot väggen. Gaaaaah! Svärmors äggfärgade vägg såg nu ut som om ett litet barn gett sig på med kladdiga fingrar i regnbågens alla färger! GM, som aldrig blir uppstressad av något i hela världen gick iväg och tände en cigarett. Jag ryade att försök få bort det där NU, innan det torkar in.

GM lufsade iväg och hämtade lite hushållspapper och började gnida. GAAAAAH! Han spred ut det ÄNNU mer. Nu såg det ännu mer ut som ett barn kladdat runt. GM tittade belåtet på väggen och sade glatt: "Det HÄR är modern konst!" 



Jag stod inte ut.

Jag frågade GM om vi inte hade någon målarfärg kvar i rätt färg. Jodå, det trodde han. Han segade sig ut och kom inglidandes med en pensel med något vitaktigt på och började måla mitt på väggen. Hundra nyanser ljusare än vad väggen var.

Jag: "Är du SÄKER på att det är rätt färg?"
GM: "Jadå. Jag tror det"

Jag tittade förfärat på den vita fyrkanten på den i övrigt beiga väggen och undrade om man kan vara vit/beige färgblind. Så  undrade jag hur svärmor skulle uppskatta det här nästa gång hon kom förbi.  GM tittade dock glatt på väggen och sade "Jo, det ÄR rätt färg !"


 


Välkommen till GMs obekymrade värld. Men å andra sidan när jag ligger döendes i magsår eller hjärtattack så glider han fortfarande omkring och är inte oroad över något enda litet uns i livet. Det verkar ganska behagligt.

Jag har ju varit inne på det förut och nosat lite försiktigt, det här med att vi borde piffa till smeknamnen på politikerna hemma. Detta efter att vår färgstarka politiker Norman George började kallas "Normbo" efter Rambo här.

När det nu drar ihop sig till val här på andra sidan jorden vill vi inte vara sämre än att fresta med valaffischer vi heller. Jag spanade in nedanstående fina skylt vid vägkanten i helgen och tänkte att kanske det är det Mona saknar för att få ordning på sina valsiffror. Hon borde piffa till sig med en fin blomsterkrans kanske? Så kunde vi kalla henne Monadal med lite Rönnerdal inspiration. Eller kanske folk då tror att det är Birgitta Dahl som ler som Mona Lisa? Svårt.







PS Tisdag kväll och fortfarande ingen bensin. Fyra dagar. Båten finns utanför ön, men det blåser halv orkan så den kan inte lägga till i hamnen. Toppen. Snart får vi paddla ut till båten med en dunk. Det är dagar som dessa jag inser det praktiska med ett hemmakontor. Det behövs ingen bensin för att ta sig från sängen till köksbordet.DS

När man bor på en lite ö mitt ute i ingenstans, som i princip inte är självförsörjande på något förutom kokosnötter, så är man ju väldigt beroende av import. Allt importeras och kommer skumpande över de sju haven på båtar som ibland kommer i tid, ibland bestämmer sig¨på vägen att stanna någon annan stans spontant, och ibland inte verkar dyka upp alls. Otaliga gånger har jag blivit galen av att det inte finns en viss ingrediens på ön, för att den är slut. De lokala tycker inte alls att det är konstigt och väntar tålmodigt på att det ska komma in en ny båt.

Den här veckan tror jag dock till och med att jag har de lokala med mig i min galenhet. För en vecka sedan började det ryktas om att det var på väg att ta slut på bensin på ön. Myndigheter gick ut och sade att det vara bara tramsrykten, och det fanns ingen anledning till oro. GM och jag valde dock för säkerhetskull att inte lita på myndigheterna så vi fyllde upp ett par stora vattenflaskor med bensin och ställde på lagring här hemma. Och mycket riktigt, igår när vi åkte in till staden var det slut på bensin på hela ön. Varenda bensinmack vi passerade hade stora handskrivna skyltar uppe att det är slut, och rykten säger att det eventuellt kommer att finnas igen på måndag kväll. Om båten kommer.

Så nu är det lugnt på ön. Massa cyklande turister bara. Det är ju ingen ide att hyra en motorcykel när det inte finns bensin.

Det är inte bara i Sverige det är val snart. Det är även val på andra sidan i det lilla Kurreduttalandet inom kort.

Jag är glad att jag inte behöver rösta här. Till och med de lokala kallar det för banana republic.  Förra veckan nekades vår f d premiärminister att gå ombord på ett Air New Zealand flyg. Han var enligt ryktet ganska slirig, men enligt honom själv hade han självklart bara tagit ett glas champagne i loungen, sedan lackade han ur när en säkerhetsvakt skulle kroppsvisitera honom och började skrika, så när han skulle gå ombord ylade han till flygvärdinnan att "de tror att jag är en terrorist!". Men vilken toppen premiärminister! Han fick inte kliva ombord. Toppen att det lilla landet mitt ute i ingenstans i alla fall får lite publicitet!

Vi har även just rett ut varför det inte gick ut några varningar alls till folket förra året när vi hade vår första stora tsunamivarning. Hade det inte gått ett meddelande till det viktiga tsunamicentret som är ansvariga? Jovisst, hade det det. Men chefen var inte inne, personalen ringde hem, där var han inte, och deras telefon är spärrad för att ringa mobilnummer efter att någon i personalen ringt för mycket privat tidigare till mobilnummer, så när de inte kunde nå chefen visste de inte vad de skulle göra. Så då låter man hellre en hel nation drunkna. Det är toppen!

Och alla de pengar som avsatts till, och samlats in till Aitutaki har de inte set röken av på Aitutaki hävdar de. Där bor de fortfarande i tält.

George George for president! Det verkar vara ordning och reda på George George! Han är med i alla möjliga små fina kommiteer, han delar ut priser här och där och verkar rejäl och hederlig. Han hade en liten svacka då han inte var i tidningen på ett par veckor men sedan var han där tre dagar i rad istället, OCH på tv samma vecka, så nu har han hämtat in. Jag inhandlade tre burkar corned beef i förra veckan bara för att ha chansen att vinna en gräsklippare - som delas ut av George George! Håll en turtumme!

Är han inte toppensnygg så säg? Då jag redan berättat att han har en toppen hockeyfrilla så kan ni enkelt se vem det är.

Förra helgen när vi var ute inträffade någon sorts BIG BANG i hjärnan.

Jag stötte på en i Grusgänget, Katu (huvud), som är kapten på den lilla lagunbåten. Han var i toppform, det är de alltid, då varje arbetspass slutar med att man sätter sig ner och dricker öl. Hur som helst, då jag bor så nära stranden, och lagunbåtarna lägger ankar precis där jag bor, brukar jag höra när det är dags för avfärd, för då blåser de i en jättestor snäcka så det låter som en mistlur, fast det är en snäcka, så kommer alla snorklande turister upp ur vattnet och de åker iväg hemåt.

Av någon oerhört dum anledning, i brist på annat att prata om, så tänkte jag att jag måste reda ut med Katu om det är han som blåser i snäckan, eller om det är någon annan av Grusgrabbarna ombord. Det är ju ganska svårt att blåsa i en snäcka så den låter så högt.

Jag: "Oh, and do you blow in the snake when it s time for departure?"
Kato: (som tur var jätteslirig) "Sorry?"
Jag: "Do you blow in the snake? (PUCKO, som inte fattar vad jag säger!)
Kato: "Sorry?"

Hmm...tänka..tänka...nää, det heter ju inte snake. Snäcka, Snake. Jag står inte ut. Det borde vara olagligt med så likvärdiga ord när man druckit ett par öl.

Jag: (harkel, harkel, överslätande hostning...) "Do you blow in the shell when its time for departure?!

Katu måste tycka att jag verkligen är bimboBritta från Sweden. Det var ju även han som knackade på mitt i natten och väckte oss när det var tsunamivarning. Och jag svarade, "åh, då ska jag genast plocka in utemöblerna"för jag tänkte att det var cyklon och inte tsunami. Jag tror inte att jag gjort ett högintelligent intryck.

Det bjuder jag på.

Och som svenska måste man ju leva upp till bimbomyten. Så självklart gör jag det bara för mitt fosterland.

I lördags var det dags att förnya mitt körkort. Förra gången jag tog MC kort gick ju GM bara in på stationen och berättade att jag var bra på att köra MC, så fick jag ett sådant körkort. Den här gången skulle det ju bara förnyas, så jag antog att det skulle gå lätt och smidigt.

När man kommer in på stationen måste man fylla i en blankett. Antingen en för Cookinvånare, eller en för besökare. Då jag inte är en invånare så tog jag besökarblanketten och fyllde i. När det blev min tur stegade jag fram till sniptanten bakom polisdisken och visade min blankett och langade fram 20 NZD tillsammans med mitt gamla körkort.

Sniptanten läste noga allt jag fyllt i, så rynkades pannan ihop som ett russin och ögonbrynen åkte ner:

Sniptanten: "Du har inte fyllt i namnet på din accomodation här!"
Jag: "Men den har inget namn. Jag bor i ett hus här"
Sniptanten:" Då har du fyllt i fel blankett. Då får du fylla i den andra"
Jag: "Men det kan jag ju inte göra. Jag är ju ingen Cookian!

Det här var för komplicerat för sniptanten. En tragisk tystnad uppstod och folk i kön bakom mig började skruva på sig och tycka att jag var besvärlig kund som stoppade upp körkortsprocessen.

Sniptanten (langades fram min originalblankett igen) med barsk ton "Det måste stå ett namn. Man kan inte lämna ett fält tomt"
Jag: "OK. GM, är det ok om jag döper vårt hus till Villa Cowan?" snipade jag syrligt.

GM skruvade på sig och tyckte jag var hemsk. Men jag skrev dit Villa Cowan, sniptanten blev glad, och jag fick ta min nya fina körkortsbild och fick mitt körkort.

Jag berättade för alla svärföräldrarna att huset nu går under namnet Villa Cowan. Jag tror de kände sig lite exklusiva och fina. Deras dotter, som har en av öns finaste hus, har ju döpt det till Villa Maria, så varför inte kontra med en Villa Cowan? Jag ska genast be GM snida en skylt vi kan sätta upp!