På andra sidan jorden

 

Ca 50 minuters resväg från Rarotonga, mitt ute i det gigantiska Söderhavet ligger Aitutaki.

 

Utan tvekan en av världens vackraste platser.

 

Den blå lagunen i Aitutaki är magisk. Man kan flyga dit och sova ett par nätter, om man uppskattar den totala stillhet som råder på ön, eller så kan man flyga över dagen. Vi bestämde oss för det senare. För att lagunen ska visa sig från sin allra bästa, azurblåaste sida, så vill man ju självklart gärna att det ska vara en solig, fin dag, då solen bringar fram det bästa ur lagunen.

 

Så vi avvaktade och bokade med kort framförhållning, en resa två dagar senare. Väderleksutsikten hade sagt att det skulle bli bra väder den dagen, det bådade gott. Dag före avresa kollade jag igen, och då varnade de för åska och regn i Aitutaki nästa dag, hrmpf.

 

Jaja, resan var bokad, det var bara att packa dagsväskan med solkräm, sarong, kamera och vatten, och ge sig av. Klockan sju på morgonen stod så Paulina och jag vid vår lilla väg och väntade på att bli upphämtade för avfärd till flygplatsen. GM kom med hundarna och höll och sällskap, och säkerställde att någon verkligen kom och hämtade upp oss. Efter en inte alltför lång stund kom så en tom buss körande, och som första passagerare klev vi på. Vi hann bara sätta oss i bussen innan chauffören frågade om vi hade problem med karln som stod bredvid oss och väntade (GM). Vi sa att nja, inte så mycket. Jaha, fortsatte chauffören, jag vill bara varna er för de lokala karlarna. Jag sa till chauffören att jag hade uppskattat den varningen för 6-7 år sedan, nu var det lite för sent. Stackars GM, alla tror att han är en skummis.

 

På flygplatsen stod vårt lilla flyg och väntade:

 

 

Och vem sitter bakom spakarna och flyger om inte min gamla DJ pilot Sean "Fuck the law"  Willis. Det kändes ju verkligen tryggt.

 

Jaha, 50 minuter senare landade vi på lilla Aitutaki. Min väninna hade fått ett gäng tyska DVD er av en tysk herre här, som han ville skulle överlämnas till en dam från Österrike som bor på Aitutaki. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hitta henne. Men jag frågade på flygplatsen om någon kände Sonja från Österrrike, och det gjorde såklart någon så jag blev snabbt av med dem! Sedan bar det av på liten rundtur i öppen buss på ön innan vi steg ombord på vår båt och gav oss ut i lagunen, och det väntande paradiset. Och vilken tur - solen sken för fulla muggar, och av åskmoln syntes inte ett spår!

 

Vi tog en miljon kort var, men ingen av dem gör lagunen rättvisa. Vi stannade på ett par olika atoller, sedan stannade vi mitt ute i lagunen vid ett rev, och då skulle alla snorkla. Alla var så galanta och susade fram, förutom min brorsdotter. Jag höll nästan på att drunkna av skratt, hon var så hysterisk över sin mask som inte satt rätt. Vi plaskade hit och dit, och rätt var det var började de mata fiskar och en BAUTA fisk, ungefär lika stor som Paulina började susa runt. runt oss. Vi skrek och plaskade runt, och jag tror hela båten tyckte att vi var en källa till underhållning, även om det inte var vår avsikt alls. Jaja, jag hann se lite finfina fiskar, stor gigantiska musslor, och fina rev. Paulina såg nog just ingenting, mer än bautafisken, och imma.

 

Sista stoppet var på One Foot Island. One Foot Island är så oändligt vacker, så klockorna stannar. Där bjöds vi på lunch, grillad tonfisk med tillbehör, färska mangos, skivad kokosnöt, färska passionsfrukter och annat smått och gott. Sedan promenerade vi runt ön, och Paulina passade på att slänga sin Samsung Galaxy mobil i lagunen. Av någon outgrundlig anledning slutade den fungera efter att ha legat på havets botten utanför One Foot Island. Dåligt. Men vi klagade ändå inte, utsikten var för magisk för det:

 

 

På flyget hem var vi heltaggade på att vi skulle ta jättefina bilder av Rarotonga när vi flög in över vår hemö. Vi var jättealerta när vi lämnade Aitutaki, och fick till ett par skakiga bilder från ovan, här nedan One Foot från flyget: 

 

 

Men sedan måste något ha hänt.  Jag vet inte om Sean "Fuck the law" släppte ut hemlig gas eller så i flyget, för vi somnade som stockar båda två, och vaknade 25 meter ifrån landningsbanan på Rarotonga.

 

Vilken dag. Det här måste vi göra om snart!

 

På den lilla ön tycker folk mycket om att ta sig en stänkare. Och att dansa. Det smittar av sig till turisterna med. Och vad kunde underlätta det hela mer, än att åka en helkväll på Partybussen?

 

Det finns tre olika arrangörer av partybuss. När vi började prata Partybuss över middagen en dag så sa GM att vi absolut måste åka med Gas it, det var den bästa. Han berättade även en lång anekdot om hur Gas fick sitt namn. Det var en farbror som hette Kartini som hade döpt honom till Gas. (Det här är korta versionen. GMs version var ganska lång, och jag och Paulina lyssnade intresserat) Så avslutade han med att "Jaha, men nu är han död"

Vi: "Men hur kan han köra partybuss när han är död?"

GM: (förvånat) "Nej, han är inte död. Kartini är död"

Jaha: "Så Gas kör partybussen?"

GM: "Nej, Gas är i Australien"

 

Se där.

 

Jaja, vi bokade in oss på Gas it Partybuss. Den skulle först hämta oss mellan 18-1830. Jag var lätt stressad för jag skulle ut med hundar, duscha, sminka mig etc på en timme. Efter en timme ringde de dock tillbaka och sa att det skulle bli först kl 1915. Toppen!

 

På Partybussen får man ha med sig egna stänkare, ifall man inte tycker att det räcker med alla de stopp man gör längs vägen på pubar. GM var ute med motorcykeln, så hur skulle vi kunna ta oss till en affär och inhandla stänkare? Jag var för tidskort för att hinna, men jag instruerade Paulina. Ett par hus upp på vår väg ligger en miniliten affär. Damen som driver den har inte rätt att sälja alkohol ännu. Men vi som vet, vet ju att hon har ett hemligt lager. Och hon håller bra priser. Så bara man följer instruktionerna (kolla så att ingen annan är i affären samt ha med hemlig väska att lämna över, så får man tillbaka den med hemligt innehåll)  kan man komma över sig en stänkare. Paulina älgade uppför vägen, med hemlig väska. I affären:

 

Paulina: "Hej! Min faster säger att du kanske ev, har...?"

Ägaren: "Vin?" (där känner jag mig lite förolämpad och missförstådd att hon sa vin så snabbt. Kanske jag bara hade sänt min oskyldiga brorsdotter att köpa dagens tidning, eller lite corned beef?)

 

Paulina mumlade diskret att fanns det ev färdigblandade typ vodka/läsk eller gin/tonic tro? Så räckte hon över väskan. Ägaren kom ut med en låda med blandade saker, Paulina lade dem under stor diskretion i sin väska, betalade och gick hem. Jaha, så gör vi affärer på andra sidan jorden.

 

Kl 1915 stod vi ute vid vår lilla väg och väntade på partybussen. Och väntade. Och väntade. Inget hände. Vi öppnade en av våra buss stänkare var. Och väntade. Inget hände. Vi öppnade vår andra buss stänkare. Inget hände. GM kom förbi och undrade vad vi fortfarande gjorde där, men tyckte nog inte att det var så konstigt å andra sidan. På Cook har man aldrig bråttom någonstans. Men han gick hem och ringde Gas släkting, som insisterade att de var på väg. Så kom han ut till vägen och höll oss sällskap. Efter ca en timmes väntan, totalt, kom en liten bil åkande, med en chaufför och 5 passagerare. Jag frågade om det var partybussen? Nej, men de skulle hämta upp oss och köra oss till första baren. Jaha.

 

Inne i bilen. (Det här blev till vårt stora nöje en följetong varje gång vi blev upphämtade och GM stod med oss och väntade):

 

Ena paret: "Did you have prolems with that guy who was chatting you up?"

Jag: "Nej, sådär. Det är min sambo"

 

Stackars GM. Folk blir misstänksamma så fort de ser honom.

 

Jaha, vår lilla bil körde till första baren. Det var en av öns rugbybklubbars klubbhus. Där var det fullt fredagskvällsös, det hade ju varit match samma dag, och många såg slitna ut och hade nog firat matchen ända sedan den slutade vid 18 snåret. I väntan på den eventuella partybussen gick jag in på damernas, och kanske blev jag en smula fördröjd därinne, då jag fastnade i ett snack med en av tjejerna från vår bil, som berättade att hon hunnit få i sig 4 drinkar i väntan på partybussen. Det märktes. Hur som helst. När jag kommer ut har tydligen den väldigt sena partybussen ankommit, och min rara brorsdotter har hunnit meddela hela bussen att vi måste vänta på Faster. Som om jag inte kände mig som morsa på stan redan innan! Helt intet ovetande kommer jag ut från damrummet, och en för mig okänd man kommer älgande mot mig, tar min hand och säger:

 

"Are you the Auntie? The bus is waiting for you!"

 

Jag stod verkligen inte ut.

 

Jaja, jag klev på bussen och sedan bar det av till nästa klubbhus i vår fina partybuss: 

 

 

 

Bussen spelar superhög musik och har som ni ser blinkande ljus, och en papperskorg längst bak för att slänga ölflaskor och tomglas.  Bussen är ganska oomtyckt av de lokala som bor invid den enda väg som går runt hela ön, speciellt när den håller samma ljudvolym kl 02 på natten när den kör hem. Den väcker halva ön.

 

När vi var framme vid nästa stopp, ca 15 minuter senare, var vi som en stor familj hela bussen. Det kanske är med flit de låter folk vänta så länge, så de hinner värma upp rejält?  Paulina hade blivit polare med de som körde, och vi vet väl alla, att efter en stänkare eller två så pratar men vilket språk som helst flytande tycker man. Så jag hör bredvid mig följande konversation när Paulina snällt bygger broar med en av reseledarna:

 

P: "Vad heter du?"

RL: "Marro"

P: "Jaha, Du är ödla"

 

Neeej! Han är inte alls ödla. Ödla heter Mokko på maori, inte Marro. Inga from Sweden, jaja. Ah, han kanske blev glad av att få vara ödla, vad vet jag. Jag höll dock på att dö av skratt, Ödlan själv såg dock väldigt förvånad ut.

 

Efter avklarad ödla på klubbhus nummer två, åkte vi vidare till Cocoput, baren vid vår enda minigolfbana. Efter det åkte vi till den riktiga golfbanans bar. Efter det blev vi stoppade av polisen. En bastant butchig polisdam klev ombord bussen med snipig ton och sa att hon hade hört någon ropa "Screw the cops" eller liknande Vi stod som en klunga skämsiga skolbarn tyst och lyssnade medans hon ryade och sa åt oss att vara tysta, för folk sov faktiskt, Sedan klev hon av. Nu kan man ju tycka att det inte var vi som hördes så mycket, mer musiken  Gas kompisar brassade på där vi susade fram bland palmerna, men det får hon ta med dem.

 

Sista stoppet innan vi var framme vid staden, som var slutstation, var Hideaway bar, och sedan bar det av till Whatever Bar. Jag tycker lite synd om dem, för när man haft så många stopp, så släntrar hela partybussen in och beställer bara vatten att dricka. Och efter Whatever Bar, vad kan då passa bättre, än att avsluta aftonen på vår enda nattklubb, Rehab?

 

Vid tvåsnåret när vi dansat klart, var vi en tapper liten skara som satte oss på partybussen hemåt. Nu var det ingen dans, men nåväl hög musik. De flesta glada partydeltagarna satt ihopsjunkna på bänkarna ,som nu fällts ner, och halvsov. När vi klev av utanför vår lilla väg hade Paulina och Ödlan blivit ännu bättre vänner, de hade tränat på hur man ser ut i ansiktet när man springer, under kvällen, så deras avskedshälsning blev en sådan look. Den är väldigt svår att få till, och då jag vid det tillfället inte var informerad om att det var det de gjorde blev jag lätt förvånad när de sa hej då, och var och en tryckte upp händerna mot sina kinder och började veva runt ansiktet så det såg ut som man när man springer i slow motion.

 

Jaha, när vi kom hem var GM ännu inte hemma. Vi går in, tänder lampan och ...GAAAAAAAH! Bautaspindel bredvid fönstret. Utan GM hemma. Katastroflarm! Sensmoralen är att man alltid borde ha en stänkare innanför västen, för jag kände att det här måste vi lösa,. och det känner jag verkligen aldrig i vanliga fall när jag ser en spindel, gå känner jag alltid att det här måste GM lösa Jag gick fram, öppnade fönstret, tog min flipflop sko och motade spindeln mot fönstret. Och han gick ut! Jag var chockad själv, och har aldrig känt mig så modig i hela mitt liv. Vi stängde fönstret, helt slut efter den strapatsen, och tittar mot köksfönstret. GAAAAH! En till stor ful spindel. De måste haft partyspindelbuss inne i vårt hus när ingen var hemma. Försökte göra samma fiffiga sak där, men den här spindeln var dum. Han ville inte alls springa mot fönstret. Han sprang in bakom köksskåpet. Paulina och jag enades om att han gjort ett dumt val och tog fram Radarsprejen. GM kom hem och tyckte vi varit hemska, spindlar betyder lycka, och man ska inte spraya dem. För sent.

 

Jaja. GM hade med sig tre lokala motsvarigheter till korv med bröd.  Här är det bautabröd, med massa gräddsvampsås. Så där satt vi, intet ont anande om vad morgondagen hade i sitt sköte, och åt korv med bröd och stupade sedan i säng framåt 4 snåret.

 

Inte illa för att vara Auntie på stan!

 

 

Jag beklagar verkligen min frånvaro på bloggen. Men vi får tolka det som att jag haft ett fantastiskt kul liv sedan sist, då jag inte haft tid att skriva!

 

Idag ska jag försöka börja fila på ett par inlägg så ni får veta vilka otroligt spännande saker som som vanligt skett på andra sidan jorden, där just ingenting händer.

 

Vad kunde vara mer passande än att gå igenom hur insektssituationen varit när Paulina, stadsflicka nr 2 , varit här?

 

Insekterna höll sig ganska bra i skinnet måste jag säga.

 

När Paulina sovit här ett par nätter, tryggt omgiven av sitt moskitonät aka borg runt sängen, så vaknade hon upp en morgon och mumlade det första hon sa: Ni har en krabba här inne.

 

Igen.

 

Den här krabban var dock fiffig. Han hade krabbat sig runt golvet i sidled (jag undrar fortfarande VARFÖR Gud skapade krabborna till att springa i sidled. Vad är det fiffiga? Ögonen pekar ju rätt fram. Sneglar de hela tiden åt sidan när de springer, då måste de ju bli helt skelögda. Eller springer de in i saker hela tiden, och blir jätteförvånade över var de hamnat när de tittar rätt fram och springer sidleds? Det är ett mysterium för mig.) och kommit fram till Paulinas myggnät, och enligt hennes utsago klättrat upp för det. Så när hon vaknade och slog upp sina blå framåt morgontimmarna så satt det en krabba och stirrade på henne i myggnätet. Undrar om de klättrar upp för myggnät sidleds med?

 

Jaja, hon somnade om och när jag satt och jobbade såg jag helt plötsligt den lilla krabban sidleda runt på golvet, in bakom köksbänken. När GM vaknade viskade jag att vi måste få ut krabban, och nästa gång den dök upp tog han tag i den och slängde ut den genom fönstret. Krabbbungyjump! Dagen efter hade vi en till liten krabba inne, men sedan dess har jag inte sett någon, tack och lov.

 

Nästa insektsrapport måste nog komma som en slutkläm på nästa inlägg, vilken cliffhanger, nu blir ni tvungna att läsa i morgon med för att få veta den spännande fortsättningen.