Rust never sleeps
Gaaah. Fukten och saltet slukar allt i sin närhet. Allt rostar. Fyra fina ljusstakar jag köpte för något år sedan, som jag inte ens visste skulle kunna rosta rostar. Trädgårdsmöbeln rostar. John Silver rostar. Ytan på mina Ipodhögtalare rostar. Gaah, gaah, gaah. Rosten är värre än triffiderna. En vacker natt kanske jag inte vaknar mer, rosten har slukat mig!
Det har varit en dyster helg på den lilla ön. Förra veckan fick en av ägarinnorna till mitt lilla boutique hotell en stroke, i söndags dog hon. 53 år. Hon gick till en häxdoktor för ett halvår sedan som sade att det var trams att äta blodtrycksmedicin. Antagligen malde han något fint blad till henne istället. Hon slutade med sin medicin. Och se så det gick. I fredags var premiärministerns son ute och fyllekörde och hittades mitt på gatan mitt i natten med blod forsandes ur huvudet. Även han fördes till Auckland, dit vi transporterar alla, och dog igår. Så nu ska vi forsla hem alla kroppar istället. Det är fin business för Air New Zealand med allt åkande fram och tillbaka! Hon som ägde boutiquehotellet dog halv tre på natten söndag i Auckland. Klockan nio söndag morgon när svärmor gick till sedvanliga söndagshögmässa i katolska kyrkan här på ön visste alla Mamas redan om det och skvallret var i full gång. Herregud så saker sprider sig som en löpeld på den här lilla ön!
Söndag kväll var jag hemma hos min schweiziska väninna och drack mousserande, åt gåslever (och skämdes, det är synd om gåsen) och såg på fullmånen. Thea informerade mig då att hon inte hade en ANING om att den man som kommer förbi hennes hus varje söndag med massor av frukt och grönsaker, och som är såååå trevlig, är min svärfar. Jag tror inte svärmor alls vet att han åker runt med frukt till galanta damer när han är ute på sin motorcykelrunda. Jag kände att jag VILL inte veta! För mycket information är aldrig bra (tänk Kikki), hur skulle jag nu kunna titta svärfar eller svärmor i ögonen. Gaaah! Min väninna hade dock förklarat för svärfar att hon kände mig och Grottmannen, så i söndags kom svärfar inte förbi med frukt. Konstigt, eller hur?
I går dök svärfar istället upp hos mig helt oväntat, när jag just slutat jobba, och redan klarat av svärmor på lunchen. Han ville ha en kopp kaffe. Vi hann inte mer än sätta oss på verandan med kaffet när svärfar, så där i förbifarten, förklarade att han kände min schweiziska väninna, och TÄNK vilket sammanträffande. Och han brukade minsann åka förbi där på söndagar med frukt ibland. Jag log i mjugg. Jeeez, vad skrajsen han måste blivit när det gick upp för honom att jag kände henne. Men nu när han trodde att han berättade för mig först, så hoppas han väl att det ska verka oskyldigt, och att svärmor inte ska få reda på det. Svärfar han också instämma i att det var trams med blodtrycksmedicin. Han gick alltid ut i trädgården och malde sig en lämlig ört när det behövdes, det finns alltid någon fiffig blomma/frukt för invärtes eller utvärtes bruk.
Jag står inte ut.
Det har varit en dyster helg på den lilla ön. Förra veckan fick en av ägarinnorna till mitt lilla boutique hotell en stroke, i söndags dog hon. 53 år. Hon gick till en häxdoktor för ett halvår sedan som sade att det var trams att äta blodtrycksmedicin. Antagligen malde han något fint blad till henne istället. Hon slutade med sin medicin. Och se så det gick. I fredags var premiärministerns son ute och fyllekörde och hittades mitt på gatan mitt i natten med blod forsandes ur huvudet. Även han fördes till Auckland, dit vi transporterar alla, och dog igår. Så nu ska vi forsla hem alla kroppar istället. Det är fin business för Air New Zealand med allt åkande fram och tillbaka! Hon som ägde boutiquehotellet dog halv tre på natten söndag i Auckland. Klockan nio söndag morgon när svärmor gick till sedvanliga söndagshögmässa i katolska kyrkan här på ön visste alla Mamas redan om det och skvallret var i full gång. Herregud så saker sprider sig som en löpeld på den här lilla ön!
Söndag kväll var jag hemma hos min schweiziska väninna och drack mousserande, åt gåslever (och skämdes, det är synd om gåsen) och såg på fullmånen. Thea informerade mig då att hon inte hade en ANING om att den man som kommer förbi hennes hus varje söndag med massor av frukt och grönsaker, och som är såååå trevlig, är min svärfar. Jag tror inte svärmor alls vet att han åker runt med frukt till galanta damer när han är ute på sin motorcykelrunda. Jag kände att jag VILL inte veta! För mycket information är aldrig bra (tänk Kikki), hur skulle jag nu kunna titta svärfar eller svärmor i ögonen. Gaaah! Min väninna hade dock förklarat för svärfar att hon kände mig och Grottmannen, så i söndags kom svärfar inte förbi med frukt. Konstigt, eller hur?
I går dök svärfar istället upp hos mig helt oväntat, när jag just slutat jobba, och redan klarat av svärmor på lunchen. Han ville ha en kopp kaffe. Vi hann inte mer än sätta oss på verandan med kaffet när svärfar, så där i förbifarten, förklarade att han kände min schweiziska väninna, och TÄNK vilket sammanträffande. Och han brukade minsann åka förbi där på söndagar med frukt ibland. Jag log i mjugg. Jeeez, vad skrajsen han måste blivit när det gick upp för honom att jag kände henne. Men nu när han trodde att han berättade för mig först, så hoppas han väl att det ska verka oskyldigt, och att svärmor inte ska få reda på det. Svärfar han också instämma i att det var trams med blodtrycksmedicin. Han gick alltid ut i trädgården och malde sig en lämlig ört när det behövdes, det finns alltid någon fiffig blomma/frukt för invärtes eller utvärtes bruk.
Jag står inte ut.
I denpopulära serien "Nu får det vara nog - jaa, det får det"....
..har vi nu kommit till Kikki och Bert.
På flyget mellan Stockholm och Bangkok läste jag någon av kvällstidningarna, minns ej vilken. I en stor oviktig artikel talade Kikki som vanligt ut. Just när man trodde att det inte kan finnas mer att läsa efter att vi gått igenom svårhet efter svårhet och livets alla lidanden, adoptering, alkohol, mer lidande, reumatismen, brytna armar, kärlekar hit och dit så hittar vi följande viktiga information som känns nyttig för allmänheten att ta del av:
Bert Karlsson är på Kikki och tycker att det är dags att hon skaffar sig en karl:
Bert: "Fan Kikki, du måste skaffa dig en karl!"
Kikki: "Äh, jag klarar mig. Det har växt igen iallafall"
NEEEEEJ!
Är det inte Sven Tumba eller Ingvar Oldsberg som talar ut om saker vi inte vill veta, så är det Kikki.
Jag fick sura uppstötningar, tur att det fanns spypåse i stolsfickan framför.
På flyget mellan Stockholm och Bangkok läste jag någon av kvällstidningarna, minns ej vilken. I en stor oviktig artikel talade Kikki som vanligt ut. Just när man trodde att det inte kan finnas mer att läsa efter att vi gått igenom svårhet efter svårhet och livets alla lidanden, adoptering, alkohol, mer lidande, reumatismen, brytna armar, kärlekar hit och dit så hittar vi följande viktiga information som känns nyttig för allmänheten att ta del av:
Bert Karlsson är på Kikki och tycker att det är dags att hon skaffar sig en karl:
Bert: "Fan Kikki, du måste skaffa dig en karl!"
Kikki: "Äh, jag klarar mig. Det har växt igen iallafall"
NEEEEEJ!
Är det inte Sven Tumba eller Ingvar Oldsberg som talar ut om saker vi inte vill veta, så är det Kikki.
Jag fick sura uppstötningar, tur att det fanns spypåse i stolsfickan framför.
En Arne klassiker
När jag sprang runt och packade som bäst hemma hade jag morgon TV på i vardagsrummet. Förra veckan var vår vän Arne inkallad som morgonmysare och de pratades då om Arne humor. Den är vi ju dessvärre alla bekanta med. Jag har minst två Arne bara i min närmsta familj.
Arne berättade glatt om en av hans favoriter, när han kommenterade någon tråkig match för tusen år sedan med en spelare i Sandviken som stod helt fri och ville ha bollen passad till sig, han hette Sören Någonting.
Arne: "Där står Sören Olsson fri. Frisören som vi kallar honom"
NEJ!
Arne berättade glatt om en av hans favoriter, när han kommenterade någon tråkig match för tusen år sedan med en spelare i Sandviken som stod helt fri och ville ha bollen passad till sig, han hette Sören Någonting.
Arne: "Där står Sören Olsson fri. Frisören som vi kallar honom"
NEJ!
Britta på Bali
Gaaah, vilken transport vecka!
Först sju timmar hem i en wunderbar buss från Öland, full med galna småbarn och gnälliga pension, som faktiskt hade paxat plats, men inte fick det de paxat och sedan gnällde om det halva resan hem. Sedan gick aircon sönder, så då gnällde de över den olidliga värmen resten av resan. När vi passerade Södertälje började två barn slåss och mormor satt lamt på sätet bakom och pep och bad dem sluta, vilket de helt struntade i. När det lät som den ena ungen höll på att dö av en panikattack pekade min säteskamrat med hela handen och sade åt barnen att ta ett djupt andetag, sluta slåss och lugna sig. Det hjälpte lite. En liten stund. Sedan slogs de igen till centralen. Jag stod inte ut.
Så på tisdagen var det dags för transport igen. Thai till Bangkok är inte riktigt min grej. Jag är ingen chartertjej längre, och Thai till Bangkok är numera fullt med chartersvenskar. Bakom mig satt en ung tjej som reste med sin åttaåriga lillasyster. De blev självklart även de osams mitt i natten och började skrika på varann när alla andra försökte sova. Jag stod inte ut då heller. De var inte resvana alls och förklarade högt för alla som inte ville höra att de inte hade en aning om hur de skulle hitta till nästa flyg i Bangkok. Även fast jag tyckte att åttaåringen var en bortskämd liten snorunge, och syrran inte hade koll alls kände jag lite barmhärtighet och tog mig an dem och visade dem till deras nästa flyg. Sedan var det dags för mig att flyga vidare mot Bali. Väl framme älgade jag runt och började shoppa. Jag försökte hålla tillbaka, då jag hade 18.8 kg redan när jag checkade in i STO och bara fick ha 20, men det var svååårt. 100 DVDer senare vägde min väska betdyligt mer, men aaah, så lycklig jag var. Jag somnade som en stock vid åttasnåret på kvällen (PTBP) och sov ända till sju på morgonen. För säkerhets skull hade jag jag ställt alarmet på åtta, så jag kunde fånga dagen på Bali. Mitt kassafack på rummet hade stått öppet hela natten, och nu öste jag inte allt jag hade där igen för att gå ner och äta frukost, smällde igen dörren och provade sedan öppna igen med min kod. Det fungerade självklart inte. Provade igen. Sisådär 18 gånger. Fungerade självklart fortfarande inte. Det fungerade ju fint kvällen innan, hur kan saker bara sluta fungera över natten??? Jag stod inte ut. Ringde receptionen och en vän liten balines kom upp och förklarade att jag nog slagit fel kod. Men det visste jag ju att jag verkligen inte gjort. Självklart gick då alarmet på min mobil igång för fulla muggar, inlåst INNE i skåpet. Han stirrade suspekt på mig. Vad säger man? Varför har man en mobil i ett kassaskåp med ett alarm på? Den dönade en vidrig melodi och vibrerade för fullt där inne. Lilla balinesen försökte samtidigt bända upp kassaskåpet med några fina verktyg han tagit med sig upp, accompanjerad till mitt fina alarm inifrån kassaskåpet. Jag stod verkligen inte ut. Jaja, till slut fick han upp det och jag tackade, tömde kassaskåpet och då det var lite högt upp stoppade jag in handen för att känna ordentligt att jag inte glömt något.
Hmm.. Vad var det där under den lilla matten i botten av skåpet? Känna, känna, känna. Fick tag på något och höll upp det. Ett suspekt litet piller. Gaaaah! Vad för man när man hittar ett suspekt piller i sitt kassaskåp på Bali? Ska man låtsas som inget? Kanske det bara var en vanlig oskyldig halstablett? Men varför lägger man en sådan i ett kassaskåp? Såg framför mig hur städerskan sedan kom upp, kollade safen, hittar tabletten, och ringer polisen som står och ylar "See you in Balinese avrättningscourt" framför mig när jag ska flyga iväg på kvällen. Gaaah, vilket dilemma! Spanade lite till och såg en till suspekt tablett längst ner i garderoben. Jag kände strypsnaran dras åt runt min hals. Bangkok Hilton nästa. Bestämde mig dock för att diskret försökte informera receptionen vid utcheckning. Sagt och gjort. Vid utcheckning:
Jag: "Hmm... hej, det var jag som ringde om kassaskåpet förut. Eh....om man kollar UNDER mattan i botten på skåpet (och varför kollar vän av ordning där undrade säkert receptonisten) så ligger det en tablett där.
Receptionisten: "?"
Jag: "Ja, det är säkert bara en halstablett. Vad vet jag. Men det ligger en tablett. Kanske ni vill ta bort den för nästa gäst som kommer?"
Receptionisten måste ha tyckt och jag var jättegalen. Jag fick armsvett och tänkte på Bangkok Hilton igen, men hon sade att de skulle kolla. Och när jag hämtade min väska på kvällen stod ingen Balipolis och väntade på mig, och inte heller på flygplatsen.
På flygplatsen var det köer överallt, och det tog mig lugnt två timmar att ta mig från check in in till transit. Väl igenom var jag superkissnödig, men det var jätteköer till de två toaletter som fanns. Jag var även jättesvettig, ingen aircon på flygplatsen, och hade checkat ut redan vid tolv på dagen och gått runt i värmen hela dagen, så när jag såg en skylt om Allmäna duschar tyckte jag det lät topppppen. Älgade upp till övervåningen där det skulle vara och hela övervåningen var helt svart och tom. Väl där fanns dock en till skylt om en toalett, så jag gick dit i förhoppning om att det inte var kö där. I korridoren UTANFÖR toaletterna låg det en bajskorv. But why? Precis utanför toan? Väl inne på toorna fanns det inte papper på någon av dem. Jag stod inte ut. Jag fick snällt köa en trappa ner, och duscharna vet jag inte var de var.
Vid bytet i Brisbane han jag dock med en trevlig dusch i transit, och sedan efter ännu ett byte i Auckland var jag äntligen framme. På de två sista flygen somnade jag som en stock så fort jag satt mig ombord. Jag sov så hårt, så när de böjarde ropa ut i högtalarna att vi nu var redo för avfärd, trodde jag det var dags för landning och vart jätteförvånad att vi redan var framme!
Nu har jag börjat komma ikapp mig lite med tidsomställning och sömn, och måste nu börja den långa kampen med att kolla av 100 DVDer. När ska jag hinna skriva på min blogg?
Först sju timmar hem i en wunderbar buss från Öland, full med galna småbarn och gnälliga pension, som faktiskt hade paxat plats, men inte fick det de paxat och sedan gnällde om det halva resan hem. Sedan gick aircon sönder, så då gnällde de över den olidliga värmen resten av resan. När vi passerade Södertälje började två barn slåss och mormor satt lamt på sätet bakom och pep och bad dem sluta, vilket de helt struntade i. När det lät som den ena ungen höll på att dö av en panikattack pekade min säteskamrat med hela handen och sade åt barnen att ta ett djupt andetag, sluta slåss och lugna sig. Det hjälpte lite. En liten stund. Sedan slogs de igen till centralen. Jag stod inte ut.
Så på tisdagen var det dags för transport igen. Thai till Bangkok är inte riktigt min grej. Jag är ingen chartertjej längre, och Thai till Bangkok är numera fullt med chartersvenskar. Bakom mig satt en ung tjej som reste med sin åttaåriga lillasyster. De blev självklart även de osams mitt i natten och började skrika på varann när alla andra försökte sova. Jag stod inte ut då heller. De var inte resvana alls och förklarade högt för alla som inte ville höra att de inte hade en aning om hur de skulle hitta till nästa flyg i Bangkok. Även fast jag tyckte att åttaåringen var en bortskämd liten snorunge, och syrran inte hade koll alls kände jag lite barmhärtighet och tog mig an dem och visade dem till deras nästa flyg. Sedan var det dags för mig att flyga vidare mot Bali. Väl framme älgade jag runt och började shoppa. Jag försökte hålla tillbaka, då jag hade 18.8 kg redan när jag checkade in i STO och bara fick ha 20, men det var svååårt. 100 DVDer senare vägde min väska betdyligt mer, men aaah, så lycklig jag var. Jag somnade som en stock vid åttasnåret på kvällen (PTBP) och sov ända till sju på morgonen. För säkerhets skull hade jag jag ställt alarmet på åtta, så jag kunde fånga dagen på Bali. Mitt kassafack på rummet hade stått öppet hela natten, och nu öste jag inte allt jag hade där igen för att gå ner och äta frukost, smällde igen dörren och provade sedan öppna igen med min kod. Det fungerade självklart inte. Provade igen. Sisådär 18 gånger. Fungerade självklart fortfarande inte. Det fungerade ju fint kvällen innan, hur kan saker bara sluta fungera över natten??? Jag stod inte ut. Ringde receptionen och en vän liten balines kom upp och förklarade att jag nog slagit fel kod. Men det visste jag ju att jag verkligen inte gjort. Självklart gick då alarmet på min mobil igång för fulla muggar, inlåst INNE i skåpet. Han stirrade suspekt på mig. Vad säger man? Varför har man en mobil i ett kassaskåp med ett alarm på? Den dönade en vidrig melodi och vibrerade för fullt där inne. Lilla balinesen försökte samtidigt bända upp kassaskåpet med några fina verktyg han tagit med sig upp, accompanjerad till mitt fina alarm inifrån kassaskåpet. Jag stod verkligen inte ut. Jaja, till slut fick han upp det och jag tackade, tömde kassaskåpet och då det var lite högt upp stoppade jag in handen för att känna ordentligt att jag inte glömt något.
Hmm.. Vad var det där under den lilla matten i botten av skåpet? Känna, känna, känna. Fick tag på något och höll upp det. Ett suspekt litet piller. Gaaaah! Vad för man när man hittar ett suspekt piller i sitt kassaskåp på Bali? Ska man låtsas som inget? Kanske det bara var en vanlig oskyldig halstablett? Men varför lägger man en sådan i ett kassaskåp? Såg framför mig hur städerskan sedan kom upp, kollade safen, hittar tabletten, och ringer polisen som står och ylar "See you in Balinese avrättningscourt" framför mig när jag ska flyga iväg på kvällen. Gaaah, vilket dilemma! Spanade lite till och såg en till suspekt tablett längst ner i garderoben. Jag kände strypsnaran dras åt runt min hals. Bangkok Hilton nästa. Bestämde mig dock för att diskret försökte informera receptionen vid utcheckning. Sagt och gjort. Vid utcheckning:
Jag: "Hmm... hej, det var jag som ringde om kassaskåpet förut. Eh....om man kollar UNDER mattan i botten på skåpet (och varför kollar vän av ordning där undrade säkert receptonisten) så ligger det en tablett där.
Receptionisten: "?"
Jag: "Ja, det är säkert bara en halstablett. Vad vet jag. Men det ligger en tablett. Kanske ni vill ta bort den för nästa gäst som kommer?"
Receptionisten måste ha tyckt och jag var jättegalen. Jag fick armsvett och tänkte på Bangkok Hilton igen, men hon sade att de skulle kolla. Och när jag hämtade min väska på kvällen stod ingen Balipolis och väntade på mig, och inte heller på flygplatsen.
På flygplatsen var det köer överallt, och det tog mig lugnt två timmar att ta mig från check in in till transit. Väl igenom var jag superkissnödig, men det var jätteköer till de två toaletter som fanns. Jag var även jättesvettig, ingen aircon på flygplatsen, och hade checkat ut redan vid tolv på dagen och gått runt i värmen hela dagen, så när jag såg en skylt om Allmäna duschar tyckte jag det lät topppppen. Älgade upp till övervåningen där det skulle vara och hela övervåningen var helt svart och tom. Väl där fanns dock en till skylt om en toalett, så jag gick dit i förhoppning om att det inte var kö där. I korridoren UTANFÖR toaletterna låg det en bajskorv. But why? Precis utanför toan? Väl inne på toorna fanns det inte papper på någon av dem. Jag stod inte ut. Jag fick snällt köa en trappa ner, och duscharna vet jag inte var de var.
Vid bytet i Brisbane han jag dock med en trevlig dusch i transit, och sedan efter ännu ett byte i Auckland var jag äntligen framme. På de två sista flygen somnade jag som en stock så fort jag satt mig ombord. Jag sov så hårt, så när de böjarde ropa ut i högtalarna att vi nu var redo för avfärd, trodde jag det var dags för landning och vart jätteförvånad att vi redan var framme!
Nu har jag börjat komma ikapp mig lite med tidsomställning och sömn, och måste nu börja den långa kampen med att kolla av 100 DVDer. När ska jag hinna skriva på min blogg?
