Tack för souvenirerna!
Ny, större än någonsin, varböld på ryggen. Det rinner var och blod. På ett dygn läckte den igenom fyra dubbla bandage och förstörde fyra tröjor. Och det har gjort så makalöst ont så jag har knappt sovit en blund på en vecka.
Men annars är allt toppen.
GM har haft någon kompis som åkte till Hawaii och fick en bacill och fick blodförgiftning och höll på att dö på långflygningen hem till Auckland, så nu är han övertygad om att jag ska dö på mitt flyg hem. Det har jag väl inte tänkt att göra, men för att bli av med hans tjat fick jag väl gå med på sjukhuset en runda till.
När vi kom upp till mitt favoritsjukhus satt en slapp läkare, en slapp sköterska, och en slapp receptionist och tittade på TV. Alla tre blev ändå sura för att vi kom så sent, nu var det bara "emergency" fall. Antagligen störde vi mitt i något spännande avsnitt på TV:n.
Denna gång drog de till med spruta med antibiotika istället , plus en kur med tabletter. Min fjärde antibiotika kur på en fyra månader. Samtidigt som satsköterskan bände i sprutan, stod GM glatt bredvid och räknade.något.
"En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta ärr på din rygg" utbrast han glatt.
Men vilka härliga minnen för livet av ett par månader på en ö på andra sidan jorden mitt i ingenstans. Jag höll på att börja tjura.
Svenskt klimat och rent vatten - I salute you!
Ännu ett konflikt land till min lista
Ring ring ring.
Jag: Hello?
Luren (knaster, knaster och så pip som det låter från utlandet): Heeeello??
Jag: Hello?
Luren: Hello?
Jag: HELLO! (NU med snipigare ton)
Luren: This is Mbanza. I want to speak to Mboozi! (båda namnen kan ha varit lite annorlunda)
Men vad fasen. Inte IGEN! Jag hade ju blivit av med dem!
Jag: This is the wrong number (Nu med härdad afrikakonflikt ton)
Luren: I am calling from Ghana!
Jag: Spelar ingen roll vilket av afrikas länder du ringer ifrån, det är ändå fel nummer! (Och vad hände med Nigeria??)
Så lade jag på. Afrika tar musten ur mig.
Äntligen är jag en orkan! Utan ett N...
Men varje dag brukar jag googla upp det förväntade vädret på Rartonga. Det måste vara stört omöjligt att sia om ett moln över det gigantiska Söderhavet ska välja att passera just över lilla Rarotonga eller ej, så deras utsikter är nästan alltid att det ska bli sol, kanske regn, ev någon åska. Helgardering.
Fr om November är det cyklonsäsong i den här delen av världen, så det är lite spännande och se vad som förväntas inom närmsta veckan, och just igår så stod det en diskret liten rubrik om Tropical Storm Anika vid min väderleksprognos. Äntligen! Jag tror det är veckans hetsiga humör med mitt hemmazoo som utvecklat detta scenario. Tyvärr stod det på Anikas hemsida att jag dock håller på att självdö just nu. Annars verkar jag mest ha rafsat runt lite i Indiska oceanen och försökt slå till lite mot Australien.
Annars har regnet öst ner periodvis sista två dagarna. Idag tog det två timmar att ta sig till stan med motorcykeln. Det brukar ta 25 minuter. Men regnet stod som spön i backen efter tio minuter, så då togs det skydd akut vid en busshållplats. Där blev vi fem pers till slut som stod och väntade i en halvtimme på att det skulle sluta. Det lättade lite, dags att åka vidare igen i fem minuter tills himlen total öppnade sig igen. Nästa stopp en bensinmack i 20 minuter. Och så där höll det på.
Utsikt från inregnad busshållplats
När jag kom hem låg Coconut utanför på terrasen och väntade. Han är fiffig. Igår stängde jag ytterdörren på kvällen och schasade ut honom, då han faktiskt inte bor här. Gick in i sovrummet och när jag kom ut därifrån stod han i vardagsrummet! Ytterdörren fortfarande stängd! Nä, då hade Coconut älgat runt hela huset, hoppat upp på terrassen och knatat in genom balkongdörren. Står man ut?
Kanske någon äger Coconut, han ser välnärd ut, men har inget halsband, Men han har en hemsk, hemsk hudsjukdom, skabb eller liknande och har tappat massor av päls, och idag kunde han till på köpet inte gå alls på ett ben, och ändå hade han linkat till min terrass för att vänta på att jag skulle komma hem! Så då fick jag nog, jag ringde djurkliniken här. Det är en voluntärklinik som är helt beroende av bidrag, Esther Honey Foundation. Om någon som är tät läser detta så googla gärna upp dem och donera en hacka. De kom snällt åkande med sin bil och hämtade upp min kompis Coconut. Jag kände mig lite taskig som svikit hans förtroende, men samtidigt vet jag att de verkligen bryr sig om djuren, och nu kommer han få vård, och förhoppnings sedan ett hem med någon som tycker om honom och ger honom massor av kärlek.
Så nu är jag värd lite Ally McBeal på DVD, ett glas rödvin och en bauta Toblerone.
En måltid värdig en avslagen orkan.
12:02 - kvinna på gränsen till nervsammanbrott
Öppnar köksskåpet för att hämta flingorna. Se där, tvåhundra myror har fått vittring på en Sweet chili flaska som det smakar sött om och invaderat hela köksskåpet. Ut med ALLTING i hela skåpet, skölja allt, spraya, spraya, spraya ( IGEN ) , döda, döda, döda, skura, skura, skura, och så in med allt i skåpet igen.
12:28 Sätter mig och äter flingor, helt utmattad. När jag ätit klart och går till köksbänken ligger följande föremål på golvet i vardagsrummet:
Låtsas vara död hund. Han har redan flyttat in verkar det som! Var kom han ifrån? Vem är han? Han bara smög in och lade sig.
Där låg han sedan till efter kl 1800. Efter som han verkar gilla att hänga här har jag nu döpt honom till Coconut.
18:18 Sminkdags efter duschen. Hela moskitostammen susar runt mitt huvud i badrummet. Jag skriker svenska svordomar åt dem och säger att fula är de också, och att jag ska strypa dem snart.
Den cookianska floran och faunan fortsätter att le åt den svenska asfaltsblomman.
08:20 till 09:12
08:27 Bzz. Bzz. Bzz. Två nya getingar i vardagsrummet. Stänga balkongdörren och köksfönstren. Bastun komplett. Takfläktar på. Nackspärr i kväll.
09:12 Något rör sig helt plötsligt uppe på dataskärmen. Ah, en mellanstor spindel kommer flygande i luften från ingenstans och landar glatt på laptopen.
Lovely.
Det kommer bli en lång dag.
Ännu ett dygn på Rarotonga zoo
Igår kväll kl 1937 - En hund som passerar förbi på gatan bestämmer sig för att det ser mysigt ut hemma hos mig. Han går in i mitt vardagsrum och lägger sig och sover en timme. Utan att fråga först.
0245 Kissnödig. Vaknar och går i koma in till badrummet. Halvöppen dörr för att inte mosa någon ödla i dörröppningen. Vad är det som rör sig på toaletten? Ah, ödla på toalettlocket. Toppen. Då dör han inte i dörren iallafall.
0615 Sätter igång en tvättmaskin. Stor vidrig tusenfoting har flyttat in i tvättmaskinen.
0751 Pip.Pip.Pip. Flax. Flax. Flax. En fågel tar genvägen via mitt vardagsrum för att snabbare ta sig till polarna på andra sidan huset.
Jag står inte ut. Och dagen har just börjat.
Instinkt
Egentligen var han snäll. Men antagligen en DAMP hund, bara det att ingen visste att det fanns sådana på den tiden. Han kastade sig utför stup, sprang efter motorcyklar, jagade kossor, försvann en hel dag en gång, sprang runt och bet oss alla i fötterna när vi åt när han var valp, rullade nerför trappen till källaren varje kväll med sitt stora tuggben. Men kunde också komma och väcka en mitt i natten för att han ville mysa lite, I smyg. När ingen såg.
Det jag ska komma till med Ubbe var att han utifrån sett antagligen var ganska skräckinjagande, iallafall om man inte gillar hundar. Och Ubbe kunde verkligen känna det på sig. De kompisar man tog hem som kunde hantera honom var han jättesnäll mot, men de som klev innanför dörren och sträckte upp händerna och skrek var han alltid lite extra grym mot. Gav små tjuvnyp i fingrarna så att de skulle tro att han skulle bita dem. Det var som att han kände att de hade problem med honom verkligen. En rolig sport för honom att få folk att skrika lite.
Och exakt så har jag det med mina insekter. Idag har jag haft en sådan insektsdag så att jag känner att jag inte står ut en sekund till. Om Richard Branson hade slirat in på gräsmattan med sin privata jet och erbjudit mig en skjuts hem till Sverige och en Dry Martini så hade jag hoppat in direkt. Utan att passera gå.
I morse när jag klev upp hade ledarmyran bestämt sig för att gå in i mitt hus. Och då följer alla hans kompisar efter. Ah, var kommer de alla ifrån? Hundra myror sprang runt i extas på golvet! Då de bara var på golvet tänkte jag ge dem en chans att överleva, i mitt nyvakna komatillstånd, så jag tog sopkvasten för att fösa ut dem. Sätter ner den framför fötterna på mig och något stort aktivt hoppar ur. Gallskrika, gallskrika. Ah, bara en ödla som flytttat in i sopkvasten! Ut med alla myrorna och börja jobba. I tre omgångar har jag sopat ut en myrfarm idag. OCH sprayat dörröppningen med DDT, men de måste vara immuna, för de kliver glatt över DDTen och har raveparty i vardagsrummet.
Det andra myrgänget bor bakom kontakten til brödrosten i köket. Jag kommer att få en rejäl stöt en vacker dag när jag ska rosta bröd, för jag har sprayat så mycket Radar i och runt kontakten att det kommer bli kortslutning snart.
Satte mig och började jobba. Bzzz, bzzz, bzzz. Surra, surra, surra. Nä, getingarna har fått i sig acid! Himla många getingar (bålgetingstorlek pratar vi här) inne. Går in på toaletten. Nääää. vad är det där längs hela hörnet på väggen? Åh, de har bestämt sig för att bygga bo och flytta in! De hämtar lera och bygger sig hus, och på bara någon timme hade de byggt en hel förort i mitt badrum. Jag stod inte ut! Stängde in mig där, stängde alla fyra fönster, försökte snabbt skura leran, men den var seg som perkelä, så sprayade lite DDT på den och tillbaka till datorn. Bzzz, bzzz, bzzz. Surra, surra, surra. Fick stänga alla fönster, och det vill man INTE när det är 30 grader, brisen geom huset är det som får en att överleva. In i sovrummet för att sova lunchpaus i hettan, och där har de byggt en till förort,i mitt fönster. Men vad fasen, hur orkar de vara så aktiva när det är så varmt? Spraya, spraya, spraya, tyvärr, men jag kan inte ha en bålgetingkoloni bo inne i mitt hus. Men likväl, vid femsnåret ser jag ett helt gäng börja pendla utifrån och in till bakom min resväska högt upp ovanför ett skåp. Jag står inte ut. Kampen är inte över. Det blir ännu en surrig arbetsdag i morgon.
Det positiva är att jag inte haft en enda kackerlacka i detta hus. Ta i allt trä som existerar på hela jorden. Det negativa är att jag har haft flera bautaspindlar.
Och jag känner, att det är som med Ubbe. De KÄNNER att den där citytjejen ska vi skoja lite med! När jag precis flyttade in i huset hittade jag en död bautaspindel under diskhon. Dagen efter hittade jag en levande bautaspindel under diskhon. Sådär stor så att när han klättrar upp bakom tvättemedelsförpackningen ser man alla hans långa ben sticka fram runt hörnet på sidan. Men medan jag roade mig med att gallskrika så hann spindeln springa iväg innan den sega Grottmannen orkat reagera på ännu ett insektsskrik. Den var borta i flera dagar, och jag VISSTE ju att någonstans i huset var den. En vecka senare skulle jag åka och handla och plockade upp min väska från golvet. Stack ner handen, och vad hade nu flyttat in i min väska? Sjävklart bautaspindeln (vi pratar minst handflatestorlek, och de springer så snabbt så blixten står stilla. Jag är imponerad att de inte trasslar in sig i alla sina ben när de älgar iväg så fort.) Väskan flög, spindel fick sig ett bungyjump den sent ska glömma och GM fick snabbt denna gång se till att få ut spindeln ur huset.
En annan gång var jag ensam hemma (såklart, det är då de passar på) i hans systers palats, sen kväll och jag låg och kollade på DVD i sängen. Ska släcka lampan och ser en megaspindel smyga runt på golvet. Jag blev så svettig så jag höll på att dö, och kände att hjärtattacken var runt hörnet. Vad gör man? Det var ju inte aktuellt att släcka lampan och sova med den spindeln tassandes runt i rummet. Han fick sig en rockstjärnebehandling, för det enda jag hade tillhands att kasta på honom var mina trosor, så jag kastade trosorna åt hans håll, och han älgade iväg mot fönstret. Jag smög efter, fiskade upp trosorna och kastade en gång till, tills jag fick honom mot balkongdörren, sedan körde vi ett "freeze" moment när jag fick upp dörren, och han tack och lov bestämde sig för att vandra ut.
Jag blir helt slut av allt det här. Och så när det äntligen är natt och man ska vila upp sig lite så vaknar alla galna tupparna i ottan.
Det ska bli så skönt med mörker, tupptystnad och minusgrader så alla insekter elimineras.
Svensk vinter - I salute you! (men bara tillfälligt. Egentligen gillar jag den ju inte alls)
Svärmor och jag
Familjebanden här i landet är så kors och tvärs så man blir helt yr i huvudet.
De allra flesta barn har utöver sina biologiska föräldrar även minst ett par extraföräldrar som de kallar mamma och pappa. Feeding parents.
Grottmannens mamma blev sjuk när han föddes och fick skickas till Tahiti för läkarvård en längre period. Varpå GMs pappa passade på att ge bort lilla Grottmannen till en kompis. Sådant gör man här, det är inget konstigt med det, de tänker mer praktiskt än känslomässigt. Och kanske det är så, att om man kommer från en rik värld så har man råd och är tillåten att tänka med känslor, men kommer man från hårdare förhållanden, så går man under om man låter känslor ta över? Nu var det praktiskt att ge bort ungen till en polare, så var det inte mer med det. Svärmor har dock alltid velat ha tillbaka sin son, men bytt är bytt kommer aldrig tillbaka
På den lilla än där Grottmannen så fostrades, där det bor mindre än 1000 pers, så fick han utöver sina nya föräldrar även ett par "feeding parents". Aaaahhh - tre par svärföräldrar för mig! Som tur (sorry) har de tre av dem gått bort, så det är bara tre kvar. Det räcker.
Då jag fick tillbringa mina tre första veckor hemma i (bilogiska)svärmors vardagsrum så vet jag MYCKET om henne. Hon pratar. Gärna. Och mycket. Och det är ju intressant att höra om gamla anekdoter från en annan värld, ett Söderhav som var väldigt oförstört av omvärlden. Mycket har den kvinnan gått igenom, och återigen, när jag frågar hur hon kan leva med det, så rycker hon bara lite på axlarna. Man känner helt enkelt inte efter här. Att gråta är en svaghet, och om en liten unge börjar gråta ryar någon vuxen argt på den SLUTA TJURA (och det hjälper ju verkligen....not)
Hur som helst. Svärmor är en tuff dam. Ett par gånger i veckan står hon på marknaden och säljer all världens frukter och grönsaker som hennes man plockat på deras stora plantage. Hon räds inte att själv klättra upp i ett apelsinträd och plocka lite apelsiner , det är mest för att hennes barnbarn skäms som inte gör det så ofta. Hon tjänar storkovan på marknaden, och är hård i affärer.
I ca en månad har vi haft ett stort TV team från National Geographic här som har filmat en dokumentär om natur, kultur och liv på Cook öarna. Hela ön är självklart djupt imponerad. Förutom svärmor. I lördags kom teamet fram till svärmor på marknaden och ville ha just hennes plats för att filma.
National Geographic: "Vi köper allt du har på ditt pickup flak, bara vi får din plats"
Svärmor: "Show me the money!"
På allvar!
Jag står inte ut. De visade sina pengar, och svärmor kunde åka hem redan efter en timme, och ha en ledig lördag, rikare än någonsin.
Hon kommer fortfarande gärna överåkande i sin bil till mig och pratar ett par timmar (vilket gör att jag får jobba ett par timmar extra på kvällen. Hon frågar käckt "Har du mycket att göra?" Jag svarar käckt "Ja, jättemycket" . "Oh", säger hon och sätter sig ner och maler)
I början var hon misstänksam, och berättade att alla hennes väninnor undrade varför hennes son inte var tillsammans med en lokal kvinna som hade land. All mark ärvs här, och har man inte land är man inte värd något. Jag tror dock svärmor nu har accepterat att jag varken är rik eller har land. Alla skvallrar även på ön, om allt, och det mesta är inte sant. Svärmor åker och spelar bingo ett par gånger i veckan och har alltid massa skvaller efter sina bingokvällar. I början var det tufft, för någon hade läst i tidningen att det kom datorvirus till ön, och att det kom från Europa. Svärmor var mycket misstänksam mot mig och min dator, men jag lovade henne dyrt och heligt att jag inte hade med något virus, och att jag inte hade något med tidningsartikeln att göra. En annan dag var hon på bröllop och kom hem med nya frågor. Han som gifte sig jobbar på resebyrå här, och de hade hört om min ankomst till ön, och nu gick snacket på bröllopet att jag skulle få hans resebyrå att gå omkull för att jag tog business ifrån dem. Jag försökte återigen förklara för svärmor att jag inte har något med den lokala marknaden på Cook öarna att göra alls. Harmoni igen.
Förra veckan frågade hon mig om jag upplever att det finns ondska på den lilla ön. Pedagogiskt svarade jag så modest jag kunde att ja, det finns det ju, en del barnövergrepp och framför en obehagligt stor mängd av kvinnomisshandel i hemmen. Minst var femte kvinna blir misshandlad hemma här, och då tror jag att den statistiken är väldigt missvisande, för de flesta törs inte anmäla. Finns ingenstans att fly på den här lilla ön. Ny hemlig identitet fungerar inte på Rarotonga. Svärmor höll med. Minsann hade inte hennes väninna blivit skjuten till döds av sin make. Vi har dock lite olika lösning på problemen hon och jag. Svärmor suckade och sade att om folk bara gick i kyrkan skulle allt våld försvinna. Dessa människor är sådana som inte går i kyrkan längre.
Där är det ju lite svårt att stå ut. Men jag biter mig i tungan och håller tyst.
Jag fortsatte bita mig i tungan när vi började prata barnaga. Men jag kunde inte låta bli att säga att mina bröder har fostrat fem syskonbarn till föredömliga individer utan att någonsin ha slagit detm, och att det går fint att få respekt hos ett barn utan att lappa till dem.
Tystnad följde. Ibland får man väl acceptera att man aldrig kommer att se på en och samma sak på samma vis.
Man ska inte döma en indian innan man gått tusen mil i hans mockasiner!
Uthärda, uthärda - den nya dagen gryr!
Svårt val. Vissa dagar.
Nu har jag varit här i fyra och en halv månad. Vissa dagar kan jag tycka att bristen på civilisation är charmig. Andra stunder står jag bara inte ut en sekund till.
Men en sådan sak som ett rent hushållsvatten. En lyx man tar för given hemma. Här har vi dubbla rengöringsfilter. Filter som var vita från start . Som efter en vecka är mörkbruna, näst intill svarta av det skitiga vattnet. Inte undra på att man får varfyllda bölder över halva kroppen, när det är sådant vatten man duchsar i, och tvättar sina kläder i. Jag har aldrig i mitt liv reflekterat över rent vatten som en lyx, men efter detta kommer jag aldrig mer att ta det för givet.
För ett par veckor sedan var det stora rubriker ett par dagar i rad i tidningen om att folk köpt mat som smakade klorin eller DDT eller liknande. Staten sände ut en sniffinspektör till mataffären, som gick och luktade på alla möjliga varor. Och det kom fram att saker som kex, och flingor fraktats tillsammans med rengöringsmedel och anda härliga små gifter, i en och samma container över de sju sjörövarhaven från Nya Zealand i en månad eller så. Vilket resulterade i att de varor de säljer i affären är rent hälsovådliga. Sådant är normalt här!
För ett par veckor sedan var jag och min väninna ut på en barrunda, och på en av barerna blev hon uppbjuden av presidentens rådgvare till en dans. Han var riktigt packad redan då, och då var kvällen verkligen inte över än. Fram på småtimmarna. när han sjävklart körde hem trots att han var askalas, hade polisen en nykterhetskontroll. Vilket är ett totalt spel för gallerierna. För han blåste. Hade högt över tillåten promille (och då kan jag tala om att de tillåter att man kör med måååånga öl i kroppen innan de tycker att det är för mycket här). Men...alla känner alla..polisen ser att det är presidentens rådgivare, och de kan ju inte slänga in honom i fickan. Så självklart får han köra vidare hem i sitt redlösa tillstånd. För om man är presidentrådgivare så kör man ju inte ihjäl någon är man kör på fyllan, eller hur?
Aaaahh..det finns stunder när jag bara önskar mig lite mer...ordning och reda?
Jag har nog inte acklimatiserat mig ännu. Min kompis Hiro frågade mig häromdagen om han kunde få komma hem till mig och ladda ner lite musik från internet hemma hos mig. Ja, sade jag, men inte före fyra på dagarna, för jag jobbar minst till dess, och jag vill inte ha besök under arbetstid, jag är stressad när jag jobbar.
Hiro tittade gapandes på mig .
"Duh?? Håller du fortfarande på och är ..stressad?"
Hiro vet inte vad effektivitet är. Många gånger när vi jobbade ihop satt han och sov vid sitt lilla skrivbord. Han kom och sade åt mig att jobba saktare på jobbet, för att jag jobbade för snabbt.
Den lilla, isolerade ön, mitt ute i Söderhavet, är en helt egen värld.
Jag, Ally och Rut
Jag behöver inte ens anstränga mig för det, det dyker ofta upp sånger i min hjärna och tar över helt.
När jag går och plockar snäckor så blir jag så harmonisk så jag nästan avlider, och då dyker nästan alltid "Perfect day" med Lou Reed upp i huvudet. För det känns oftast som "Just a perfect day" dessa stunder.
I söndags tog vi motorcykeln och åkte runt den lilla ön (snabbt gjort) och stannade vid en strand där inga hotell eller hus finns, och därmed inga människor heller. Stranden är inte så paradisisk, revet går nästan helt intill stranden just här, och den är full av stenar. Och snäckor. Det var verkligen snäckhimlen! Jag hade med en väska, och på ett par minuter var den så full och tung så jag knappt kunde bära den längre. I två timmar strosade vi runt och samlade underbara snäckor. Jag väntade och väntade på att "Perfect day" skulle komma smygande, och döm om min förvåning när något helt annat vidrigt helt plötsligt börjar sjunga i min hjärna:
"Hörru Rut"
Med Sten Carlsson och Salta Mandlar.
But why?
Månskugga
Nu är jag sur. Och orkar nte skriva om allt igen idag. Ändå inget kul att läsa en lång, sur text.
HEJ DÅÅÅ!
Veckans viktiga nyheter
I lördags köpte jag dagstidningen och stor förstasiderubrik med feta bokstäver "Utebliven elräkning?" Ah, tänkte jag, elmätarmannen har hittats uppäten i ett dike. Nej, då inte alls - elverket informerarde sin kunder om att de hade slut på papper. Så elmätarmannen kunde inte printa ut sitt lilla kvitto från maskinen på styret. Elverket har nu beställt mer papper från Nya Zealand, och lugnar sina kunder med att de denna månad får handskrivna räkningar, på vanligt papper istället. Mycket riktigt, i veckan stod helt plötsligt en stor krigare och kikade in genom mitt öppna fönster med ett kuvert från elverket.
Vi går raskt vidare till den effektiva polisen på ön. Grottmannens kollegor på jobbet berättade för honom igår att när de höll på att gräva upp runt en vattentank vid ett bygge så hade de helt plötsligt stött på resterna av en människa. Massor av bendelar, helt klart ett nedgrävt lik. De ringde polisen omgående, här måste ju en mordutredning inledas. Polisen svarar käckt att "Lägg allt i en påse och häng upp det i ett träd".
Jag står faktiskt inte ut! Krigarna vägrade lägga det i en påse och hänga upp i ett träd, så polisen fick släpa sig dit ändå, men verkade inte bry sig nämnvärt.
Dagens förstasida poserar dock två poliser stolt med sina nya arbetskamrater Xela och Munro. Två narkotikahundar har tagits till ön misann! Notera att detta är samma dag då hela världens tidningar har USAs presidentval som helsida på framsidan. Nej, vi har inte ett ord om det på framsidan, utan bild på konstaplarna Mautara Cumming och Vinetutai Ngametua Nooroa som poserar med sina hundar. Då vi inte är vana vid narkotikahundar här på ön är det även en lång informerande text om de, så de lokala vet hur de ska bete sig om de stöter på dem. Tidningen betonar att detta är arbetande hundar, inga keldjur. Allmänheten får inte klappa dem om de ser dem. Inte ens hemma får de behandlas som keldjur. Munro är en "townboy" och Xela är en "country girl". De äter en speciell diet och måste motioneras varje dag. Cummings säger att Xela älskar lagunen och får simma en snabbis där varje morgon. Nooroa säger att Munro också älskar lagunen. Vad det gäller uniformer så har båda hundarna speciella halsband när de jobbar, men även varsin kappa för speciella tillfällen, så som parader.
Står man ut med all denna information? Men det ÄR bra mycket roligare att läsa om än ett presidentval.
Indoktrinerad
För jag inser att jag håller på att bli som de lokala. Lite iallafall. Jag höjer inte på ögonbrynen , och börjar knappt fnissa längre åt de samtalsämnen man har med varann här, som man verkligen inte skulle ha hemma.
När jag hade min första konversation med min inflyttade Nya Zeeländska granne, så var hans givna snackis:
"Står du ut med tupparna?"
Det är en snackis som alltid fungerar här. Och NEJ, jag står inte ut med tupparna. Det fnns inte en öronpropp som de inte genomtränger. Deras sovcykel är inte heller i fas med min, men då jag inser att det inte går att ändra på tupparnas mat och sov klocka så får jag antagligen börja med att gå och sova vid 1900 snåret på kvällen, när de under extasprimalskrik tillsammans med sitt harem av hönor flyger upp i trädet på tomten, och sedan efter en halvtimmes galande till varann över hela ön, slutligen somnar.
Vid tre snåret vaknar den första tuppen, och fram emot halvsex är hela öns tuppar i toppform, och jag tror på allvar att jag kommer att genomföra en masstrypning snart.
Det leder mig osökt in på samtal nummer två. Kommer in i huset, ser att telefonsvararen blinkar. Trycker på lyssna av knappen:
Svärmor (tänk nu Dame Ednas röst) :" Hellllooooooo! Är det ni som har lagt två döda hönor utanför min dörr? Jag vill bara veta hur gamla de är. Byyyyyyyeeee!"
Jag stod inte ut. Hon är inte chockad över att det ligger två döda hönor utanför dörren. Hon är bara fundersam över hur gamla de är, så hon vet om hon kan koka dem eller ej. Självklart var det inte vi som lagt två döda hönor där. Jag skulle känna mig som Glenn Close i Farlig Förbindelse bara vid tanken. Det visade sig senare att det var en granne som ledsnade på kacklet ( jag har största förståelse för den biten), gick ut och sköt hönorna så att han fick lite sovro, och sedan inte orkade koka dem, utan lade dem utanför grannens dörr, vilket råkar vara Svärmor.
För ett par veckor sedan hade jag min kompis Hiro, den gigantiske krigaren, och hans flickvän över på middag. Jag känner inte hans flickvän så väl, så då får man ju ta till snackisar om ditt och datt och jag frågade om de hade hunnit träffa vår gemesamme väns Georges nyfödda bebis ännu.
Lynette: "Nej, men när jag var ut till flygplatsen förra veckan så stötte jag på Maria (Georges fru). Hon luktade sjukhus (Hur luktar man då?) Hon hade precis födit dagen innan, och nu hade hennes syster som bor på Aitutaki (ännu mindre ö, en timmes flygning härifrån) skickat tio kokosnötter med flyget, för kokosnötterna från Aitutaki är ju SÅ bra för ammningen"
Jag: "Oh" , nickandes förstående
Lynette: "Men kokosnötterna KOM aldrig, hon väntade och väntade, någon måste ha stulit dem. Så jag åkte hem och sa till Hiro att du MÅSTE du ordna tio kokosnötter till Maria!"
Då tyckte jag konversationen var helt normal. Nu när jag reflekterar tillbaka kan jag bli lite fnissig, över saker som är stora draman här.
Ingen lyfter på ögonbrynen över presidentval i USA, eller ett tredje världskrig, men tio kokosnötter som försvinner på ett inrikesflyg, DET är stort.
