Grottmannen, Fat Boy och John Silver
Grottmannen, som är en oerhört obekymrad man, älskar att mecka med John Silver. Han skruvar loss allt så John Silver ser ut som en Transformer, sedan putsar han varenda liten fin skruv och skruvar sedan förhoppningsvis ihop allt på rätt plats i slutet av varje mecksession. När han gjorde detta sist hörde jag dock ett bekymrat läte utanför och sedan: "Fat Boy, NOOOO!"
Chico äter allt han kommer över, han är en matterminatior. A foodminator. Så han hade passat på att smaka på och svälja en av skruvarna som låg på marken och såg god ut, så det saknades en viktig skruv till John. Jag kände mig lite orolig vid nästa resa med John, men han har hållit än så länge, så kanske det inte var en särskilt viktig skruv Fat Boy mumsade i sig.
Då GM varit rädd att det ska ta slut på bensin igen på ön så halstrade han ju upp runt tio liter i en gammal dunk han hade. Nu när det fortfarande finns bensin på ön har han sakta börjat fylla på John med vår dunk i stället, då den känns lite explosiv att ha hemma i kokhettan. Efter sista påfyllningen började dock John lägga av och leka död John när man var ute och åkte med honom, väldigt ospec. GM berättade då att det varit målarfärg i dunken innan, och att han kanske inte gjort rent den ordentligt innan han fyllde på bensinen. Så John Silver har nu målarfärgsrester i hela dunken och motorn. Jag står verkligen inte ut.
Just nu ligger GM på rygg under John Silver med en stor borr i handen, jag vet inte vad han tänkt göra, borra sönder motorn eller tanken eller så.
Helt plötsligt känns bussen som går en gång i timmen som bäst, och med ospec tidtabell som ett toppenalternativ!
Landkrabban Raffe
Jag vet inte så mycket om hönor och tuppar. Jag har dock lärt mig att de vaknar tidigt och väcker allt i sin närhet med sina fula galanden, tupparna har värsta temperamentet och springer runt och slåss med varann och våldtar sina kvinnor flera gånger om dagen, och hönorna kan kackla ihjäl sig över minsta småsak.
En höna som springer runt här i trädgården fick fem små söta kycklingungar. Tyvärr blev de färre och färre, och till slut var det bara två kvar. Resten var antagligen uppätna av hundar, hundarna här älskar att jaga höns. En dag kom de två kycklingarna gående helt ensamma och mamman var försvunnen. Nästan alla kycklingar här är bruna, men en av dessa var helt vit, så henne döpte vi till Blondie och började mata henne och hennes syskon så de skulle växa till sig lite och klara sig själva. Blondie tog sig dock friheter och vandrade ända in i sovrummet en dag, där GM fick tag i henne i sovrumsfönstert och bar ute henne. En annan dag när jag pratade med min väninna Marlene i telefon så kom syskonet ingående in i vardagsrummet under samtalet. Självklart blev jag ju då tvungen att döpa syskonet till Marlene, eller Mallan . Blondie och Mallan. Då jag inte har några andra kollegor passade jag även på att döpa ödlan som bor i lampkoppen precis ovanför mitt arbetsskrivbord, till Hanna. Jag trodde de små liven skulle bli glada över sina nya namn, men nästan omgående efter att jag döpt dem försvann de. Hanna flyttade ut från lampan där hon bott i flera månader, och Blondie och Mallan var helt borta.
Utanför entren till vårt hus finns ett stort hål i marken, och GM har nu visat mig vem som bor i hålet. Det är en jättestor krabba som ser ut som om han skulle kunna knipa av hela min fot om jag sprang på honom en mörk natt. Då det verkar som alla flyttar när de får namn efter mina kollegor därhemma har jag nu döpt honom till landkrabban Ralph, i hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga och flytta till ett annat hål långt bort från min trädgård.
Tyvärr dök dopp Blondie och Mallan upp helt oväntat i dag efter tre veckors bortavaro, så även om Raffe flyttar ut tillfälligt flyttar han antagligen tillbaka till sitt hål ett par veckor senare igen. Undar om Radar biter på Raffe?
Mimi - a delicious drink
Morton Estate som ligger i Hawkes Bay på Nya Zealand har precis kommit ut med ett nytt mousserande vin som de har döpt till Mimi. Jag tar deras beskrivning på engelska:
Mimi is a delicious drink to be savoured at celebratory events, such as weddings, and over summer barbecues and other gatherings. It is elegant with lovely harmony, she is delicate, very fresh and lively with crisp citrus and sweet apple flavours. Mimi will have wide appeal as she offers a sweeter, softer palate.
Meeeen, så gott det låter.
Dock kan det vara fiffigt när man producerar och ger ut vin i ett land med två officiella språk att eventuellt stämma av vad Mimi kan tänkas betyda på Maori.
På Maori betyder Mimi urin.
Jag tycker det är toppen! Jag ska inhandla en flaska urin med citron och äpplesmak för att fira fullmånen i helgen!
Flyga drake
Och den var ju så bra. Men så hemsk. Och så sorglig. Tårarna rann. Då kom dock GM hem, och han skulle aldrig sätta sig ner och se en film som det inte är 99 % action i, och heller ej drömma om att behöva läsa text pga att den är på ett annat språk. Så när jag satt där och grät som bäst berättade GM, som fått syn på en drake i slutscenen, att han brukade flyga drake när han var liten på den lilla lilla ön Mauke.
"Jaha" snörvlade jag fram, "fanns det sådana att köpa där?"
GM: "Nej, vi gjorde dem själva av kokospalmsblad". Så började han en iingående förklaring om hur man tillverkar en drake av några fina kokospalmsblad. Samtidigt som jag tjurade vidare för jag tyckte det var så rörande, jag såg han och hans små kompisar sitta och knyppla drakar på den lilla ön, så kunde man ju inte låta bli att le.
Så tänkte jag på när jag var liten och vi flög färdigköpta Musse Pigg och Kalle Anka drakar, som alltid fastnade i träden på landet och pappa fick klättra upp och försöka få loss dem.
Vilken lyx vi hade vi barn, att vi inte måste tillverka egna drakar av några enar på tomten
Tre korvar och en fet hund
En väninna till mig kom dock hem från jobbet på lunchen häromdagen och såg att hennes dörr stod öppen. Hon visste med bestämdhet att hon hade låst den när hon åkte hemifrån till jobbet. Hon tittade igenom hela huset för att se vad som saknades, och det var ingenting förutom - tre korvar. Även fast det var trevligt att de inte snott något annat, så var hon ändå besviken, då hon verkligen sett fram emot sina tre korvar till lunch.
Här har vi dock The Fat Boy och hans fru som vaktar huset, det känns tryggt. Just nu har vi honom på diet igen. Han väger 12 kg och ska väga max 8 - det är en utmaning! Men han kämpar glatt på. Fat Boy och hans tjocka mage är som en Terminator. En dag när vi var nere och gick på stranden var det ett bröllop där, brudparet hade just vigts och stod nu och poserade för fotografering. Fat Boy och hans fru sprang glatt fram för att delta, och Mrs C passade på att springa rätt över brudens släp med sina leriga tassar. Det är sådana stunder jag inte låtsas känna dem alls, och verkligen åberopar att de inte är mina hundar. En annan gång hade två små barn byggt ett ståtligt sandslott på stranden, med vattengrav och stora vallar. Fat Boy orkade inte gå runt det, och var för fet för att hoppa över vallen, så tjocka magen rev hela vallen. Ena barnet började gråta, och jag låtsades som vanligt som att om inte kände Fat Boy. Men jag är glad att de vaktar mitt hus när jag inte är hemma!
Ah, jag är en skandal. Jag har nu varit här nere i tre månader, bor med absolut krypavstånd till en av världens vackraste stränder, och har inte badat en enda gång sedan jag kom hit. Men man blir ju så vaaaan, så det är uttjatat. Nu har vi dock sommaren runt hörnet, så snart kommer det bli så varmt så jag måste ta mig ett dopp varje lunch för att uthärda resten av dagen. Och med sommaren kommer även cyklonsäsongen, den 01 november startar den officellt. Jag tycker den kan vänta till runt jul, så jag slipper bära ut och in utemöbler, krukor och lösa föremål innan dess.
Nej!
Det här är naturligtivs en stor händelse för de länder som är med i Samväldet. Så ock Nya Zeeland. Så det pratas och rapporteras om spelen, och Indien hela tiden på TV och i tidningar.
En av de stora morgonshowerna i Nya Zeeland har det dock blåst rejält kring, då en av deras mest kända reportrar kommit med smygrasistiska kommentarer, inte bara om indierna, utan även maorier och andra folkslag. Sådant är självklart inte acceptabelt. Men på en punkt måste jag faktiskt ta honom i försvar. Han hade i direktsänding skämtat om bortmästaren av New Delhi, och hon vart mycket upprörd, och det blev en politisk konflikt av det hela, och reportern har nu valt att säga upp sig från programmet, och från den kanalen. Men det är OMÖJLIGT att på allvar, utan att skämta presentera borgmästaren av New Delhi:
Sheila Dikshit.
NEEEEEJ!
Regn, regn, regn
I fredags natt kom Svärfar hem från sin Golden Oldies resa till Australien. Den hade varit toppen. Jag frågade hur det hade varit att träffa Ti Amo i Sydney. Han tittade frågande på mig. "Ti Amo, ditt yngsta barnbarn?" (som han aldrig träffat förr). Jaha, då visste svärfar vem det var. Han hade fortfarande tydligen inte en aning om vad han yngsta barnbarn heter, trots att han är över ett år, och trots att han just träffat honom. Resan hade gått fint, det hade varit 4500 Golden Oldies, avdankade rugbyspelare från hela världen, och svärfar hade inhandlat en ny hatt. En sådan som Dr Livingstone hade på sig i Afrika. Han kom och hälsade på med sin nya tropikhatt från Australien på sig idag, och var mycket stolt. Eller inhandlat och inhandlat. Han hade satt den på sig på huvudet i butiken och gått ut. Varpå personalen i Sydney blev extas, men ev av Svärfars släktingar i Sydney smög diskret fram och betalade den vid kassan. Inte för att Svärfar skulle sno den, men på den lilla ön där han kommer ifrån känner ju alla igen honom, så där kan han nog prova en hatt i en affär, gå ut och ta en kopp kaffe och komma tillbaka och betala den en dag senare. Det fungerar inte riktigt på samma sätt i Sydney.
På vägen hem hade han suttit så trångt på flyget, inklämd mellan en Big Mama och en karl i mitten på en tre rad, så när maten serverades hade han haft så svårt att äta med kniv och gaffel för det var så trångt. Så Svärfar åt hela måltiden med fingrarna. Så gör man här på ön, så varför inte göra det på flyget med? Sedan blev svärfar kissnödig och Big Mama hade somnat. Då ställde han sig upp på sätet och klättrade över armstöden ut i gången. Inte illa för en 75 åring.
Då mat är mycket, mycket viktigt för en Cookian brukar de nästan alltid köpa med mat från utlandsresan hem till sina nära och kära. På flygplatsen i Auckland finns det KFC, vilket är en favorit här. Det landar Cookianer med stora takeaway påsar med KFC som glatt tas emot av familjerna här. Jag blev därför inte inte förvånad när Svärfar håvade fram sin gåva till oss från sin utlandsresa:
Ett paket bacon.
Jag stod inte ut. Men nu har jag ju ett paket australiensisk bacon i kylen, inte illa.
Gudarna måste vara tokiga
Missförstå inte det jag skriver nu. För det är inte på något sätt menat som nedlåtande, utan snarare tvärtom. Men många gånger när jag gör analyser över min omgivning och befolkningen där jag bor så tänker jag på filmen Gudarna måste vara tokiga från 70 talet eller så. En toppenfilm!
För på något sätt påminner befolkningen här mig om den lilla stammen som det ramlar ner en Coca Cola flaska till. De är så glada, fnissiga och bekymmerslösa, och har levt i en så skyddad värld här mitt ute i ingenstans i så många år. Tills det kom Kapten Cookar och vita missionärer som skulle tvinga på dem kristendom, och kläder, och vanor från den vita världen, och för all del sjukdomar. Och i Gudarna måste vara tokiga så är det ju faktiskt den vite mannen som framstår som ett pucko, och inte den lilla stammen från mitt ute i vildaste Afrika, som aldrig sett en Coca Cola flaska.
Häromdagen kom vår granne förbi. Då det är val i mitten av November så förstår jag det som att det dels är som byval för de olika regionerna, men även landsval. Så det kandideras hit och dit, och vår granne var på något sätt politiskt engagerad och gick runt med ett formulär han hade knåpat ihop, och skulle gå runt till alla hus på den här sidan av ön tillsammans med en vän, för att göra undersökning och ena oss. Han läste från sitt formulär sina fina frågor, för att vi skulle ha bättre koll på varann, och om något händer, veta vilka kvalifikationer de olika hushållen har. Han antecknade ålder, och så vad man var bra på. Jag berättade att jag jobbade på resebyrå.
"Oooohhhhh! Han anteckade flitigt. "Så då kan vi sända hela byn hit för att boka resor?" Nja, inte riktigt. Jag försökte förklara att hela byn fick ett betydligt bättre pris på en biljett från Rarotonga om de gick till en lokal resebyrå, och att jag bara hade finfina nordiska priser. Det var svårt att förstå. Så jag sade lite fint, att goda råd kan jag alltid ge om resor. Han antecknade det. Så tittade han upp och sade förstående att "men då tar du betalt för det eller hur?" Jag stod inte ut Undrar vad det står om mig på hans enkät. Så fortsatte han och berättade att till exempel hade det förut varit en familj med pojke som fick cancer i byn, och då hela byn visste om det så hade alla hjälpt dem så bra, medans det var en annan familj som inte alls fick hjälp, för ingen visste om att deras barn hade cancer. Se där. "Men hans föräldrar rökte, så det var därför han fick leukemi" sade han bestämt. Hmm....rökning = lungcancer tycker jag mig ha hört något om, men rökning och leukemi var en ny koppling. Jag sade att om inte annat så kan det ju vara intressant, i ett land där kaos råder och inget följs upp, att se om det finns ett mönster i sjukdomar. Jag berättade att på mitt land hade många som bodde runt elledningen i Böda fått cancer, och man började spekulera i ett samband.
"Ooooooohhhh!" Gubben blev extas och antecknade flitigt och jag tänkte att VARFÖR kunde jag inte vara tyst. Då gubben nu ansåg mig vara en expert började han diskutera hur farligt det kunde vara för oss i Tikioki som bor så nära den stora tv-masten på den här sidan av berget! Och själv hade han nyligen slutat med att gå och suga på antennen till sin mobil, för någon hade sagt att det kunde vara farligt. Gaaah! Finns det ens mobiler med antenner på sig nu förtiden? Och hur vidrigt är det, med eller utan cancer att gå runt och suga på den antennen?
Till råga på allt blev min pasta som skulle vara så fint al dente totalt sönderkokad för jag fick höra på gubbens malande. Men kanske jag gjorde en toppeninsats för framtiden, vad vet jag?
Annars har vi nu dragit igång Raro Idol här. All lokal TV filmas i prinicip med en liten videokamera, typ en sådan som sitter i våra egna kameror. Ljud och bild är därefter. Lokala nyherna ser ut som om någon står upptryckt mot en vanlig vägg och läser från ett papper. Det är verkligen basic. Och så även Raro Idol. Vilket resulterar i vädligt spännande både ljud och bild från framträdandena. Första pris är ett kontrakt med Raro Records! Toppen eller hur? Alla 15 som kandiderade gick såklart vidare. Många Cookianer är ju väldigt duktiga både på att sjunga och dansa, men är också oerhört, oerhört blyga. Vilket resulterar i att de går upp på scenen och ser ut som om de verkligen inte vill vara där. En stod och tittade åt sidan på sin gitarrist hela sången, en annan var så blyg så han fnissade generat hela sin sång, och delar av sången höll han till och med en hand över ansiktet för han kände sig så dum . Jag stod inte ut! Och då alla är jättesnälla här, och ingen vill vara osams, så säger de tre domarna till alla deltagare att de var JÄTTEBRA, och de var JÄTTESNYGGA just i kväll, och vi hoppas på se dig här i många veckor till. Det är så gulligt så man får moderskänslor. Jag får. GM skäms för han tycker det är så pinsamt. Ingen domare röstar ut någon, utan varje vecka så får man SMS in vem man vill ska gå vidare.
Jag skulle ställt upp. Tänk att få ett skivkontrakt med Raro Records!
