På andra sidan jorden

Jag har blivit lobotimerad. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att tycka att det är en sval och skön dag när det bara är 30 grader.

Jag har problem med toalettsprayer. Jag tror att det är en psykos jag fick på min förra arbetsplats, där den lilla biljettrisgrupp jag satt med, var placerade i ett hörn ganska nära toaletten. Så fort någon sprayade denna toasprej, med doft av tallbarr, spred den sig över hela vårt hörn. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt med toalettsprej. För den tar ju inte direkt bort den andra doften. Istället blir det en unik blandad doft av tallbarr och avföring. Jag tycker man ska införa obligatoriskt fönster på alla toaletter istället, så man kan få in lite frisk luft i den sanitära lokalen. Vem vet, är man nära en skog kanske man får tallbarr på köpet? Varför ska det överhuvudtaget lukta tallbarr inne på toaletter? Eller i bilar heller för den delen? Doftgran med doft av tallbarr. But why?

Utan att på något sätt insinuera att min företagsledning är ett gäng perversa sluskar, så vill jag passa på att tacka för företagsbehån jag fick i julklapp, och företagsrollonen med samma logga på. Jag är imponerad, luktar gott och har fått en toppig Wunderbyst. Loseken kan ni posta till min Sydneyadress.

Idag , utan att röja var och hur, ramlade jag över en familj som hette Grosse Kock i efternamn. Under parollen "Det är det vi har vetat hela tiden, tyskar är ett perverst släkte" så stod jag inte ut.

Nä, vilken trevlig dag det blev av Australia Day. Toppenväder = illröd näsa (pga sol, inte av sprit) och sönderbrända axlar dagen därpå. Tänkte inte på att solen tar om man är ute åtta timmar och går i den, även fast man inte ligger på stranden. På något sätt tänker min hjärna att man bara kan bli solbränd på stranden.
Massor av flaggor ÖVERALLT. Fusktatueringar av flaggan satt på var och varannan kind, iskallt att se gamla pensionärer gå runt med fusktatueringar på kinderna, och det fanns flaggkjolar, tröjor, cape-ar, linnen, kepsar, skor och mer därtill att köpa i vartannat hörn. Folk var på toppenhumör och hela staden var full av aktiviteter, massor av scener med band som spelade, BBQ s ioch mat att köpa överallt och en och annan avsvalkande öl slank ner också. Tanken fladdrade snabbt förbi vårt nationnaldagsfirande hemma. Såg Syltan framför i nationaldräkt på Skansen. Så firar vi. HEJ DÅ!

Igår avslutades helgen med TV tittande på Steve Irwins (Krokodiljägaren) sista program han höll på med när han lyckades bli ihjäl stungen av en rocka. Och han var verkligen totalt helt galen. Att han inte dog tio gånger tidigare i det programmet var ett under. Han kastade sig i havet och fiskade upp en bautahavsorm som var en av världen giftigaste, han brottades med ett par megakrokodiler, fångade lite till havsormar och tömde på gift för att fixa serum till världen, letade efter de farliga fisande bläckfiskarna, konsnäckorna,  de dödande maneterna och tog sig en dykning med vithajarna med. För en erfaren naturexpert som jag var alla dessa djur ju gammal skåpmat, sedan mitt första program om dessa galna havsdjur i höstas någon gång, men i det programmet var det ingen som brottades med dem som Steve. Jag höll på att få hjärtattack av honom, inte av djuren. Och vithajarna var HELT galna. De äter på allt. De kan inte se mycket, något måste vara fel på dem, för det är som om de känner sig fram med munnen. De provar om allt går att äta. Inklusive den stålbur en dykare stod i. Fula är de också. Men så efter sista reklampausen skulle de visa det farligaste av alla i haven och jag satt superspänd och tänkte att NÄÄÄ vad är det för djur jag inte har koll på? Så började inslaget visas - det är Människan. Usch vad hemska vi är! Vi dödar valar, dumpar massa skit, släpper ut olja och är allmänt vidriga. Jag stod inte ut med mänskligheten. Och gör det faktiskt fortfarande inte.

Kokhett idag igen, självklart passar jag på att laga en superkryddad Wok då (but why?) så det rann om hela mig innan jag fått i mig den. Höll på att bli ännu varmare inne för jag satte på nudlarna på kokning och satte mig och läste tidningen i väntan på att vattnet skulle koka. OJ vad det luktade i köket, och vattnet var inte alls varmt.  Hoppsan, måste man tända gasplattan också, trodde det räckte med att bara sätta på gasen och sätta kastrullen ovanpå.

Igår var det fiinal på Australian Princess på TV. Hon som vann heter Kylie Booby. Det står jag VERKLIGEN inte ut med.

Äntligen kom regnet igår och sänkte ner  temperaturen till runt 30 grader och jag kan andas och tänka klart igen. Regn idag med och jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta regn så mycket som jag gör nu.

Dock är prognosen utmärkt för imorgon, och det är viktigast på hela året. I morgon är det Australia Day, landets nationaldag, och hela landet är ledigt och man firar i samma stil som USA. Massor av evenemang, parader, regattor, fyrverkerier, sufare som ska paddla runt i hamnen (då vet jag var jag ska vara) och alla laddar för ett gigantiskt barbie. Allt förkortas här, så även barbeque såklart. Jag har svårt att välja vad jag ska ta del av för aktiviteter. Ska jag vara med och slå världsrekord i att flyta på luftmadrass som ser ut som flipflop sko på Dee why beach eller kanske vara med på gigantiskt  satellit foto  i Centennial Park och klä mig i vitt och stå och le tillsammans med alla andra glada Aussisar? Eller Bananer i pyjamas live on stage? Nä så många saker att välja på!

Det har dock varit stora debatter i tidningen sista dagarna om man ska få vifta med landets flagga eller ej. För ett år sedan hade man stora kravaller i en av Sydneys förorter, Cronulla, med starka rasistiska inslag och flaggor både brändes samt användes av nationalister mot invandrare. Och nu är man rädd för att flaggan ska skapa oro och våld. Då kan jag blir sur. Ska några små losers få förstöra för alla andra? Och jag kan verkligen tycka att det är EXTRA ironiskt med rasister i det här landet, där ALLA är invandrare så nyligen som slutet på 1700 talet då de första galna engelsmännen kom hit. Om någon ska ha rätt att ha en åsikt så är det aboriginerna.

För ett par dagar sedan hade vi en hajattack utanför Sydney igen. En dykare som var nere på åtta meters djup befann sig helst plötsligt inne i munnen på en vit haj. (Helt plöstligt känns tanken på att fräsha upp mitt dykcert här inte så lockande längre). Han hade hela huvudet inne i hajen och halva överkroppen, men lyckas komma på tanken att man ska peta dem i ögonen, så det gör han med den arm som sticker ut, och hajen blir sur och sticker iväg. Det är ju synd för min egen överlevnad, men även om man VET att man ska peta hajar i ögonen tror jag aldrig att jag skulle komma på tanken att börja treva efter hajens öga om jag hade mitt huvud inne i ett hajgap. Sedan skrev tidningen att han hade svart bälte i karate. Hur mycket jag än analyserar det kan jag inte förstå vad det har med det hela att göra, och hur det skulle hjälpa.
"Oj, en vithaj. Bäst att jag svävande i vattnet intar karatepose och riktar av några välriktade karatesparkar, som går i slowmotion i vattnet. Då sticker han säkert på en gång".
Det enda bra jag kan komma på med det är att iallafall när jag ska låtsas att jag är bra på karate och drar av en karatespark (bara tre centimer hög eller så då jag inte är så vig. En gång ramlade jag omkull när jag skulle göra en karatespark) så skriker jag "HAI!" för det får jag för mig att Bruce Lee och hans kompisar gör. Men man kan ju ändå inte skrika under vattnet. Och skulle det locka till sig haj att göra det (om man kunde skrika dvs) eller skulle den sticka? Som vanligt , i sann krokodilanda, så sade denna sönderbitna man när han kom till sjukhuet "I m all right". Jag måste säga  att jag gillar den positiva andan här!

Dags att sluta och träna på nationsången och Walzing Matilda så man hänger med i morgon! Inför morgondagen gäller följande käcka orningsföreskrifter enligt Aussiedau bilagan i tidningen:

"Remember to drink plenty of water, and slip, slop,slap and wrap"

Jag har ingen aning om vad jag förväntas göra när jag sa slippa, sloppa, slappa (den är jag bra på) och wrappa. Men det blir säkert jättekul.

Det snackas en massa om dyslexi och damp och ABC barn och allt vad det kan vara, Jag vill slå ett slag för sådana som mig som lider i det tysta. Varje dag. Utan ett ord om det i tidningen. Eller ett uns av förståelse ifrån allmänheten.

Idag, andra dagen på mitt nya liv (är redan efter med en powerwalk, struntade i den första dagen) snörade jag på mig de kritvita (därmed i princip oanvända) träningsskorna igen för att ut och långpromenera i en timme.Efter 200 meter slog det dolda handikappet till. Kissnödig. Allvarligt talat har jag nog världens sämsta partyblåsa Det är jättejobbigt. Det gör jag att också blir helt uttorkad och börjar påminna om ett russin för att jag aldrig dricker något för att slippa bli kissnödig efter att bara ha luktat på korken.

För att kunna fortsätta fokusera på min viktiga powerwalk och mitt nya liv och mitt nya snygga jag  (hmm...tycker redan jag ser resultat efter en timmes motion...i form av illrött ansikte. Inte riktigt det resultat jag hade sett framför mig) försökte jag tänka ut ett lämpligt medcinskt namn på denna åkomma (Pappa, du kanske kan fresta med ett inlägg om du har ett fint latinskt namn för för liten kissblåsa) och hade många tänkbara förslag, de flesta sållades dock bort:

Slappus anus- helt fel, för det känns som fel del av tarmsystemet
Oh no Mate - kändes sådär. Men ganska bra
Kissus constantus - ja, inte så dum

Men min mentala vinnare blev....tada.....Minimalus Urinus! Den lilla partyblåsan har fått ett namn och därmed ett erkännande!

Tillbaka till min powerwalk så tänkte jag att, Oh vad trevligt att ta med mobilen med lite radio att lyssna på när jag går. Efter tvåhundra meter (samtidigt som jag blev kissnödig) insåg jag att tagit med hörlurarna till datorn och inte mobillurarna, det fungerade inte alls. Bestämde mig för att se världsvan ut och låtsas så jag stoppade in de falska lurarna i öronen och stoppade sladden i fickan. Coolt.

Annars verkar insekterna ha nappat på erbjudandet om ny autobahn in i lägenheten genom mitt krossade fönster - hjälpte just en spindel ut i ett glas och hoppas därmed att:

- Den ska berätta för alla andra vidriga spindlar i trädgården att jag är snäll och att de inte ska bita mig eller spinna läskiga stora nät som jag går in i och får på huvudet och ser ut som Mortricia

- Dalai Lama ska förlåta mig för att jag dödade myran i förrgår.

Jag råkade just ha sönder fönsterrutan i köket. Jag skulle gå ut och såg att jag glömt stänga fönstret och kom på den genialiska iden att stänga det med våld utifrån. Pang och klirr sade det så gick det av på mitten! Jag har inte haft sönder ett fönster sedan 1992 - jag är chockad själv.

Nu kommer kackerlackorna göra highway in till mitt kök när det är fritt fram att komma in. Urk.

Jag lever fortfarande. Shaken not stirred. Uppäten och sandpapprad.

Klockan tio var det redan äver trettio grader när jag åkte till stranden. En timmes tåg och bussresa senare var jag framme vid Bronte beach, och längtade efter ett iskallt dopp. Enligt lördagens tidning är vattnet just nu extra iskallt pga en "Ekman layer flow" Står man ut? Jag tycker faktiskt att El Nino låter lite mer exoktiskt än Ekman.

Älgade ut på stranden, slängde ut handduken och skuttade ner till havet. Som var helt totalt galet. Vågorna var helt rabiata. Jag har dragits ut i strömmar lite här och där i världen, och flyger alltid runt som en liten vante när strömmarna tar tag i min lilla lekamen, men de här vågorna var värre än någonsin, totalt galna. Hmm....kolla lite bortåt livvakterna. De ser stabila och virila ut. Hmm..kolla om någon annan är i vattnet. Ett gäng som ser glada och harmoniska ut precis nästan i strandkanten, de skrattar glatt åt de tokiga vågorna, men verkar tycka att det är stabilt och kul. Ok. Dags för ett topp efter tio minuters spaning på hav, röd flagg, livvakter och strandkamrater. I med tårna. AAAJ - iskallt. Gå lite till. Gå lite till ändå. Se galant ut, hela stranden glor säkert på dig just nu, Inklusive livvakterna, Och surferdudesen. Under parollen "Man har väl badat i den gamla Nordsjön och hanterat dess vågor" klev jag i till knäna. TJOFF! Rulla, rulla, rulla. Håll i byxorna. Håll i behån. Ah, ligger just nu på strandbotten med benen rätt upp i vädret och vågen drar sig tillbaka och det ser inte alls elegant ut utan antagligen jättekul ut när jag ligger där upp och ner i strandbrynet.. Upp snabbt som Perkelä och gå i till knäa igen och låtsas som ingenting. Ny våg - Aaaah, rulla, rulla, rulla igen ännu värre. Håller krampaktigt i biknidelarna med varsin hand, ligger upp och ner igen, benen rätt upp i vädret och inser att jag är den bästa underhållningen de haft på den här stranden det här decenniet.  Sand i hela byxorna så det ser ut som om jag har blöja. Sand i behån, det är bra, mer Pamela look över det hela. Sand i öronen. Näsan. Håret så fullt av sand så Bob Marley skulle blivit avundsjuk på min ofrivilliga rastalook. Hoppas, hoppas ingen får för sig att de måste komma och rädda mig nu, då dör jag på riktigt.

Jag stod inte ut.

Men den värdighet det går att få i ett sådant här läge försökte jag ta mig upp graciösare än Ursula Andress när hon klev upp ur vattnet så där snyggt i  Bond, är rädd att jag inte lyckades. Körde avskärmingslooken och försökte med grace gå över hela stranden till duscharna i helt andra änden av stranden, utan att skrämma barnen för Sandmannen (Moi!).

Bitter och fortfarande sandig (man kan inte direkt dra ner bikninbyxorna och tömma ut sand i en utomhusdusch på stranden) torkade jag lite och tog bussen hem. Satt och väntade lite i gräset vid busshållplatsen först i skuggan. Väl på bussen fokuserade jag på att inte svettas ihjäl. AJ! Vad var det? Nä, en myra i bikinibrallan. Man kan ju inte direkt stoppa in handen där heller och börja leta mitt på en buss. FEM gånger bet den mig i undre regionerna (som f ö redan var fulla med sand. Jag kommer rapa sand i en vecka nu. Hela tarmsystemet är rensat, från alla håll) innan den behagade krypa ut på låret där jag lite diskret kunde mosa ihjäl den. Förlåt Dalai Lama, man ska inte döda, men det var nödvändigt, det var en elak myra.

Grinig som få åkte jag hem och köpte apelsinjuice och sprutade först ner mig olagligt med trädgårdsslangen (det är sådan vattenbrist så man får inte vattna utomhus), sedan satte jag mig i en stol i skuggan och drack Campari juice och var sur.

På kvällen kom Cat, som sympatiserar med mig om att det är lite för varmt. Han skulle ändå upp och ligga på min mage och vi höll på och svettas ihjäl båda två samtidigt som han försökte punktera min halspulsåder med sina klor.

Av princip klagar jag aldrig på värmen. Men det var en vidrig dag. Jäkla Ekman, det är hans fel.

Med anledning av veckans egna debatt av diskrimering av andra väderfenomen än stormar så döper jag härmed detta vidriga högtryck, som utan en tillstymmelse till vind ligger stilla över Sydney med sina fyrtio grader, och får hela mitt huvud att koka, till högtrycket Solveig.

Jag har läst om folk som dör av värmeslag. På min gravsten kommer det att stå:

"Här ligger G´Day mate som svettades ihjäl i Sydney. Peace love and understanding"

Kanske man också borde spela "Let the sunshine in" på begravningen. Lite sol och lite hippie.

PS Draken Saphira i Eragon hette med min kinesmaskin Think to fly. Kanske kinesmaskinen ska få börja döpa stormar istället - stormen Think to fly - TOPPEN!  DS

På söndag, sista dagen på veckan,  ska det bli 41 grader.

Urk.

Ormcentralen har blivit nerringd sista dagarna av folk för det är så mycket ormar överallt som söker sig till ställen där det ev kan finnas vatten.. Antagligen är de på riktigt ute i bushen någonstans men när de skriver om ormbett i västra Sydney (min förort ligger 15 min västerut fr centrum) så är jag övertygad, i min verklighet,  om att alla ormar ligger i min trädgård och lurar i gräset. Så på söndag ställs jag inför följande alternativ:

- Sitta i skuggan i trädgården och bli uppäten av alla ormar och spindlar
- Åka till stranden och bränna ihjäl min blåvita lekamen och dö i hemsk hudcancer
- Åka till stranden och hålla mig nere i havet för att inte koka och därmed bli uppäten av hajarna

Skulle jag mot alla odds överleva söndagen så ska jag på måndag börja mitt nya liv. Det innebär minst 4 entimmes powerwalks i veckan, 30 situps om dagen och 10 armhävningar om dagen, till att börja med. Varje dag jag inte gör detta får jag böta 10 AUD.

Alla som känner mig vet därmed att jag inte bara kommer fortsätta ha en sladdrig mage utan också bli en  mycket fattig Mate.
 
I do not stand out.

Vem bestämmer vad en storm ska heta? Och VARFÖR ska den heta? När jag landade i Amsterdam var det totalstorm. När den kom till Sverige hette den stormen Per. Jag tvivlar på att den hette samma sak i Amsterdam? Då är frågan VAR byter den namn? Mellan varje landsgräns? Kan stormen Per ha börjat i Frankrike som stormen Patrique, sedan nådde den Benelux och blev då stormen Den Dirk, och sedan kom den till Tyskland och blev stormen Gunther, passerade förbi Danmark som stormen Preben innan den slutligen kom till Sverige och blev hederliga Per?

Och varför måste just stormar ha namn? Jag har t ex aldrig hört talas om jordbävningen Muhammed? Eller tsunamin Sawasaki? Eller översvämningen Karsten?

But why?

Så sitter jag här i ostbågeställning igen vid mitt lilla hemmakontor och blickar ut över ägorna. Eller trädgården, låter poshigare med ägor dock. Om man vill se det negativt tittar jag ut över två soptunnor, ett klädstreck, en brun, torr och sliten gräsmatta som längtar efter regn, ett par takpannor, en
Fritidsreseblå presenning och ett stort vidrigt spindelnät där jag undrar var ägaren håller hus. I bakgrunden bilar och flygplan som dånar till som pausmusik.

Vill man istället se det positivt så blickar jag ut över en underbar trädgård med en liten parkbänk i, där jag brukar sitta och läsa i eftermiddagssolen, två mangoträd, stora härliga klasar med vindruvor och rankor som klättrar över muren, massor med palmer, ett apelsinträd och ett citronträd.  Doften av blommande Gardenia invaderar lägenheten så fort jag öppnar fönstret och i bakgrunden hörs en kör av glada fåglar.

Exakt samma val att se på saker hade jag min sista dag hemma, när jag in i det sista stressade runt som en gnu, och fick en lugn stund på bussen och började tänka på de få personer som lyckas göra mig illa gång på gång här i livet. Hann tycka synd om mig sjäv i ett par sekunder när jag helt plötsligt fick ett SMS från en  kollega (Ladan, you re the Woman!)  som bara ville önska mig en trevlig hemresa. Så började jag istället tänka på alla dessa UNDERBARA vänner, kollegor och familjemedlemmar jag är omgiven av och då kan jag bli helt totalt fascinerad. Det är inte klokt! Jag måste vara utvald på något sätt. Jag har sådana otroligt fantastiska, roliga och lojala vänner som fyller mig med så mycket positiv energi gång på gång på gång. En miljon tusen driljoner tack för att ni finns i mitt liv, jag avgudar er allihop. Och ni som inte lyckas fullt lika bra med att fylla mig med positiv energi - jag tror att jag vet att ni inte menar det och att ni kanske har era skäl, på ert sätt. Jag tycker om er ändå!

NEJ! Jag har gått in i transformatorn igen! Jag har förvandlats till bloody Dalai Lama. Eller Di Leva. Cosmos är fullt av kärlek etc. etc.  Hellre Dalaien, jag gillar hans klädsmak lite mer. Enkel, stilren, men kanske inte så varierad. Kan någon tala om för honom att Hippie Chique är ute.

Måste genast ta tag i föjande vidriga observationer för att komma ur flummtransformatorn:

På vägen hem var flyget ifrån Stockholm till Amsterdam 1 h försenat. Med tanke på att min originalanslutningstid var 1h och 5 min blev det LITE stressigt i Amsterdam. Vi landade så långt ifrån nästa flygs gate man kan komma i AMS och jag sprang snabbare än Ferdinand på julafton (enda skillnaden var att jag hade högklackade skor. Dåligt val denna gång) och halvvägs vid passkontrollen flåsade jag som en arab i öknen utan vatten och det rann ymnig svett.
Passkontrollanten: Har du bråttom?
Jag (I wish): Nej, jag är bara Belgisk pedofil det är därför jag flåsar så.
Jag (på riktigt): Ja.
Jag vill härmed passa på och tacka den käcka terrorist som hade valt att lämna sin blåa sportbag ombord på mitt nästa flyg och sedan inte ville kännas vid den. Det gjorde att det blev över en halvtimme försenat då vi fick tillkalla polis och militär för att eskortera bort den, och båda jag och mitt bagage hann med flyget. Hoorah!

Reflektion 1: Ser jag hjäplös ut? Puckad? BimboBritta? Varför hamnar jag ALLTID bredvid gubbar som sitter och maler om sig själva utan någon som helst lyhördhet och vill demonstrera sina sista torfitga tekniska inköp för mig (Då jag knappt vet vad en dator är blir jag aldrig imponerad, för jag fattar aldrig vad de pratar om) Mellan STO och AMS satt gubben bredvid mig och gick igenom hela AMS flygplats i detalj, jag försökte diskret parera att att jag nog bytt flyg där ett par gånger (typ minst trettio), men det ville han inte höras vid, han tog fram flygplatskartan i broschyren i stolsfickan och pekade och förklarade , och räknade ut exakt hur lång tid det var i gångavstånd mellande olika gaterna. Tack för tipset, HEJ DÅ!
Sedan, efter att han frågat vad jag jobbade med och jag hade svarat internetresebyrå, letade han rätt på alla sina e-ticket kvitton från sin resebyrå, och visade precis hur de såg ut, var man såg biljettnummer och tider och you name it och jag kände att JAG STOD INTE UT! Ful var han också.

Reflektion 2: Varför har piloterna alltid så dålig mikrofon? När flygvärdinnorna pratar hörs allt toppenbra, men från Cockpit hörs endast ett långt utdraget sludder när piloten försöker säga något. Kanske piloterna ständigt är fulla och därför ständigt sluddrar? Jag föredrar att tänka tanken att de har en dåligt mikrofon. På alla flyg.

Reflektion 3: Varför måste de spraya insektsspray på en i kabinen? Det får mig alltid att känna mig som en kackerlacka ( fast jag springer inte lika fort, I wish, då skulle mina skinkor inte alls vara så sladdriga om jag kunde springa så fort som kackisarna). Så skyller de på myndigheter hit och dit. Jag tror att personalen bara tycker att passgerarna luktar svett och vill pigga upp deras arbetsdoft lite. Den här gången sprayade de både vid start och landning. Kändes som om jag stank gammal Radar när jag vinglade av i Sydney.

På mitt lilla stopp i KL lyckades jag bryta Bagagebenet i foten (det heter säkert något fint latinskt, men nu har jag döpt det till bagagebenet, för jag lyckades pressa in foten mellan en betongtrapp med en blytung resväska ovanpå. AAJ!) och inhandla massor av DVDer av blandad kvalitet i Chinatown. Igår avnjöt jag Eragon. Som ska vara en allvarlig sak, ingen komedi. Men jag gapskrattade mig igenom hela filmen. Den är filmad på en biograf, ganska bra kvalitet och inga huvuden i vägen, men en galen kinesmaskin måste ha tagit sig an den engelska texten. För den var helt totalt galen. Meningarna var helt utan innebörd, och orden helt annorlunda än vad skådisarna sa på filmen. Huvudrollsinnehavaren i filmen hette Eragon. Där jag kommer ifrån översätter man inte namn. Det gjorde man här. Eftersom han var huvudrollsinnehavare sades hans namn ganska många gånger i filmen. Eragon hade galna kinesmaskinen översatt till - The pull. Så så fort någon ropade "Eragon" stod det "The pull" i texten. Ah, vilkeN bra film att ta fram gråa, tråkiga dagar, den sätter verkligen ett leende på läpparna.

Nu dags för iskall dusch. Jag flyter bort. Kokhett och jetlag (för andra gången på tre veckor) är en dålig kombination.

Veckans paroll: Hellre kokhet och jetlag, än iskall och i fas.

Veckans paroll 2: Vem bestämmer om Sydneytid är igår, idag eller i morgon?