På andra sidan jorden

Med sedvanlig traditionsfylld stämningsfull julskyltning från andra sidan jorden tillönskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år, och sedan självklart en god fortsättning!

Nu dags att förbereda sig för 50 graders temperaturskillnad.....

I morse när jag skulle borsta tänderna så satt det en ödla på vattenkranen. Han satt där  över en timme. Jag vet inte om han gillade att spegla sig, eller om det var svalt och skönt på kranen, men där vandrade han runt, så sov han lite, så bytte han plats, och sov lite till. Så jag kunde ju inte borsta tänderna där.



Rätt var det var stod självklart en släkting från Sydney utanför dörren, som vanligt utan förvarning, som jag inte träffat på över ett år. Under ångest fick jag till en kindpuss, utan borstade tänder. Till slut fick jag borsta tänderna ute i köket, ödlan satt där den satt.

Igår kom min granne, han som spelar ukulele på flygplatsen vid varje avgång/ankomst, över och pratade lite ute på terassen. Papa Jake har spelat i över 20 år på flygplatsen, och då ska tilläggas att flygen ofta landar mitt i natten. Han är 70 år nu men kliver ändå upp mitt i natten ett par gånger i veckan, sätter på sig sin stråhatt, sin hawaiiskjorta och tar sin ukulele och åker till flygplatsen och spelar fina bitar. Det har han gjort så fint och så länge så han har fått ett hedersomnämnande av Drottning Elisabeth, de var sååå goda vänner sade Jake. Och när hennes man var här funderade Jake vad han skulle göra för att bli polare med honom. Han tog tag i en kokosnöt och sprang framför Elisabeths man, och så skalade han den med händerna mitt framför ögonen på prinsen, och sedan dess är Jake ler och långhalm även med honom. Och minsann hade han fått ett brev från Schweiz kungahus också. När jag nämnde att Schweiz inte har något kungahus sade han att det nog var Sverige då. De gratulerade till Bettans hedersomnämnande.

Tänk så det kan bli, för lång och trogen tjänst, på en liten, liten flygplats på en ö mitt ute i ingenstans, på andra sidan jorden.

Jag älskar julen. Eller kanske mer tiden före själva julhelgen. Hela december, när man får pynta och mysa, och om jag varit hemma, baka och dricka glögg och äta lussekatter.

Det är svårt att få den där rätta julkänslan, när luftfuktigheten ligger runt 80 %, luften kokar av värme, palmerna susar och lagunen skimrar blå. Men ack den som ger sig! I fredags bjöd jag in en schweizisk dam, en österrikisk dam och min tyska väninna på Gluhwein och julmys! I torsdags hetsades det alltså iväg till andra sidan ön för att åka till näst största affären, som har öppet till åtta på torsdagar endast. Självklart fanns det inte en enda ingrediens till Gluhwein, som jag Googlat upp. Det enda jag kunde komma i närheten med var vanligt kanelpulver, för det skulle vara kanelstänger i. Hela Gluhweinkonceptet kändes helt plöstligt mer som det berömda receptet på hårdrockssoppa (koka upp vatten, tillsätt grillkrydda) än en afton med julstämning. Varmt rödvin med kanelpulver! När jag kom hem satte jag mig ner och stortjurade (jaja, lite PMS med. GM var chockad och undrade försiktigt vad det var, och jag ylade att de varken hade kanelstänger eller nejlikor samtidigt som tårarna sprutade) Ibland slår det över, bristen på civilisation, andra stunder kan man se det som charmigt.

Skam den som ger sig. Dagen efter åkte jag in till största affären, och där hittade jag i alla fall nejlikor. Hem och bakade en vidrig kaka med kardemumma i, för lite julkänsla, och blandade sedan glatt socker, nejlikor, kanelpulver och vin och värmde upp. Självklart var det sommarens varmaste kväll hittills och inte en bris att svalka sig med. Det rann svett om mig, men vi tvingade i oss vårt Gluhwein och sedan gick vi över till vanligt rödvin. Hela huset var pyntat med allt julpynt jag tvingade GM frakta med från Sydney, och så hade jag självklart inhandlat två nya lokala små pynt, husets favoriter just nu faktiskt.






Fördelen med att bjuda över något äldre damer, och ge dem något att dricka är att det är väldigt smickrande för ens ego. Om man har tur. Efter ett par glas vin var de i extas och ylade att de inte trodde att jag var en DAG över 25. Jag försökte dämpa dem lite och förklara att jodå, om vi ses i dagsljus så tror ni det, men damerna var så på G så det gick inte att stoppa dem. Veckans karda går ju därmed oavkortat till de onyktra tyrolerdamerna! 

Underbart är kort!

Tikioki, kl 1103 måndag förmiddag

De två zombiehundarna börjar helt plötsligt vakna till liv och morra. Tittar mig omrking och ser två krigare, en med långbyxor och skjorta i hettan, den andra med shorts, men med tillhörande brittiskt arv, dvs strumpor uppdragna till knäna, komma vandrande över gräsmattan till min terass.

Jag går ut och möter upp, med två galet skällande hundar intill mig.

Krigare 1: Vad heter du?
Jag: G´Day Mate
Krigare 1 (antecknar flitigt): Mer än så
Jag (blir sur och snipig): Hur så, vem är det som undrar och varför?
Krigare 1: Vi har en inspektion.

Jag förklarar att GM bor här och att hans föräldrar är husägarna. Krigarna antecknar mycket på sina viktiga papper.

Jag: Vad är det för sorts inspektion ni gör?
Krigare 1: "Ohh....everything"

Så gick de.

Jag stod inte ut. Regeringens sändebud har verkligen klara budskap. Jag fick papper när de gick där de strykit ett sträck över:

Household
Overgrown vegetation
Vacant section
Vacant house
Household rubbish e g cans, plastics etc
Household clean and tidy

Mosquito breeding sites
Pot plant trays
Plastic containers
Tyres
Stagnant water
Pigs near household
Others

Allt det hann krigarna kontrollera på den 15 sekunderskonversationen med mig. Det är toppen att de har husinspektioner, detta för att unvika främst att det bildas områden där myggor trivs och ordnar kläckningsorgier. Men då får de väl kolla ordentligt? De har ingen aning om hur framsidan på mitt hus ser ut. Jag kanske hade 15 grisar där. Och så borde de lära sig att presentera sig.

De borde veta hut. Men det vet jag inte hur man säger på engelska. You should know the hut. Låter inte lika kraftfullt.

Gamla Papa har bråda dagar sedan han flyttade hem till sitt eget hem igen. Varje tisdag, onsdag och torsdag hämtas han upp i en liten minibuss, och åker och träffar andra pensionärer inne i den lilla staden. De äter lunch, de gympar lite, och socialiserar.  Damerna i gänget är så uppsnofsade så vem vet, Papa kanske är sambo snart igen.

I torsdags var pensiogänget inbjudna till Drottningens Representant på lunch. Och i fredags var de inbjudna till vice premiärministern på lunch. Papa har haft sina bästa gå bort kläder på sig, och i går, lördag, när jag köpte tidningen, vem ståtar på stort foto tillsammans med Drottningens Representant? Jo. Papa! Han är verkligen med där det händer nu! Idag när vi kom dit älgade han in i sitt reservrum, drog ut en låda, och plockade fram en halvfylld Coca cola flaska. "Det är mirakelolja från Mauke. Jag vill ge det i present till dina föräldrar" sade Papa stolt. Där stod jag med den halvfyllda Coca cola flaskan, och en mycket stolt Papa, och jag blev så rörd. Han har aldrig träffat min fördäldrar, långt bort på andra sidan jorden, ändå plockar han fram det finaste han har, sin underverksolja från Mauke, och vill att jag ger till dem. Han spände ögonen i mig och förklarade stolt att den är en mirakelolja! Jo, man tackar ja! Den är gjord av cocosnöt och något annat viktigt blad från Mauke, och den är mycket helande för huden. Ah, Pappa kommer omvärdera hela sin karriär som läkare efter att ha provat Maukeoljan! Undrar vad de kommer säga i tulleni USA när jag kommer med en halvfylld Coca cola flaska med suspekt innehåll i?

Jag har funderat mycket sista veckan på en ny affärside´. I hela västvärlden är vi ju besatta av konstjord avslappning. Vi lever så speedade liv så vi behöver avslappningsböcker, yoga, meditation, skivor med havsbrus, skivor med fågelsång, ljusterapi och allt vad det kan vara för att bli avslappnade och må bra i svårt stressade samhälle. Och nu har jag känt varje gång jag åker hem hur stressen verkligen slår emot mig, som en chock, när man gått i denna sakta lunk ett halvår. Förra året när jag kom hem till julrushen var faktitskt omtumlande för min hjärna. Varför har alla så bråttom? Varför puttar de runt mig i affärerna som om jag vore boskap? Och i somras när jag flög in över LA fick hjärnan samma uppvaknande, när vi flög över en highway med tre nivåer med broar och det for bilar hit och dit och flygplan här och där, och det bara slog emot den stackars hjärnan som inte haft just några intryck alls på ett halvår. Så min fiffiga affärside är, att om vi i stress samhället behöver avslappningsskivor, så måste vi ju i snigelsamhället här behöva stress skivor när vi måste ut i den galna världen och mingla. En DVD med massor av vansinniga intryck att titta på. Lite Tokyotunnelbana under rusningstid, svensk julshopping dagen före julafton, bilar i LA, flyg som startar och landar i London, ja vi kunde ju hitta massor med hets vi kan slänga in på den DVD:n, så att ostressade människor kan smygträna lite inför resor till hysteriska världen utanför!

Härmed söker jag inofficiell patent på stresshets.  

Inbrottstrenden håller. Varje vecka har nya inbrott att bjuda på. Och tidningen är med och rapporterar! I veckan var de i toppform, halva första sidan gick åt till att rapportera veckans boveri.

De gick ut hårt - 10 000 NZD, ca 50 000 SEK, stulet vid inbrott i Cafe mitt i stan. Det var ju faktiskt värt att skriva om. Men sedan, i samma artikel, och med samma skarpa ton fortsätter den viktiga rapporten:

Inbrott i ett backpackerhotell - 250NZD i kontanter, NZD50 i resecheckar, ett cookianskt körtkort och ett tyskt ID kort stals.

Ett hus i Arorangi fick även det besök av tjuvar. Kläder, en DVDfilm och två par shorts stals.

Ett hus i Ngatangiia blev av med ett guld VISA kort, 20 NZD och ett chilenskt försäkringskassekort, och några fotografier.

En gris stals i Turangi.

Några turister som hade lagt saker i förvaringsutrymmet under sadeln på motorcykeln blev även de bestulna. En ryggsäck, kläder, en handduk och myggmedel blev bytet.

En annan ryggsäck som stals på stranden togs det kamera, kreditkort, avreseskattbiljett, en rosa plånbok. och ett paket Pall Mall mintcigaretter och en tändare ifrån.

Jag älskar detaljrikedomen i deras reportage. Så mycket bättre det känns att veta att det var en rosa plånbok. Och att det var mintcigaretter! Cookiansk press - I salute you!

Och även en karda till polisen som orkar skriva in de viktiga detaljerna i sina rapporter, och även en karda till turisterna som berättar att det ÄR mintcigaretter, chilenska försäkringskassebevis och rosa plånböcker.

Svenska journalister har mycket att lära!

Jag undrar dock spänt - vilken DVD film var det? Och hur såg grisen ut?

Livet på den lilla slingrande, grönprunkande gatan i Tikioki är inte alltid som livet på Wisteria Lane.  Men i ett glatt försök att pigga upp tillvaron för Tikiokis egen Mike (GM), inhandlade jag i lördags en "roast" i charkdisken i affären.

Jag var chockad själv. Jag har aldrig slängt in en köttbit i ugnen mer än kanske någon stackars dåsig kassler som ju redan är färdiglagad och som jag smygit in någon käck ananasskiva över. Men roasten var ju färdigkryddad och det stod ju så fint på plasten den var inpackad i hur man skulle göra.

Sagt och gjort. Igår var det dagen D. När GM kom hem på lunchen frågade jag om vi verkligen skulle tordas riskera att jag gav mig på att slänga in den i ugnen, när inte han var hemma och övervakade. "Man KAN inte misslyckas med en roast" muttrade GM innan han stack igen. "Ska vi slå vad" väste jag tillbaka.

Min plan var så fin. Under stor Martha Stewart känsla tog jag ut rostbiffen eller vad det var ur kylen, tog bort plasten (För det stod det att man skulle göra. Sådant gillar jag, när det står tydligt vad som ska bort och inte bort. Jag hade lugnt kunnat slänga in den i ugnen med plasten på) , slängde folie runt den, och så in i ugnen i en ugnsfast form. Den var färdigkryddad, någon sorts pepparstek, och jag såg framför mig en sådan formidabel stek så Nobelkocken skulle riinga och böna och be om att få smaka en bit. Under tiden skulle jag dammsuga och göra mig snygg och huset snyggt och när GM skulle komma hem efter en lååång dag med övertid på jobbet skulle det lukta gott i hela huset, den förfallna flickvännen skulle vara tillpiffad och allt skulle vara harmoni.

Bara en liten tupplur först. Sova, sova, sova. Vad var det? Vad var det för ljud i vardagsrummet? Flög upp och där går två fåglar omkring på golvet. Självklart utbrister man "Schas" (eller piss off..) spontant, varpå puckhuvudena väljer att flyga in i det andra sovrummet. Som har fönster längs två av väggarna. Duns, duns, duns. Flax, flax, flax. Och bajs, bajs, bajs. Neeeeeej! Hur får man ut två galna fåglar ur ett sovrum där alla fönster är stängda? Till på köpet kamikazefåglar för nu hade de båda gjort dansk skalle på alla fönster så många gånger så jag trodde de skulle dö snart. Smög mig ner bakom soffan i vardagsrummet och började kasta hundmat mot sovrummet. Så de skulle förstå att de skulle åka dit och äta, och hitta dörren ut och flyga ut samma väg de kom in. Pucko och Pucko inne i sovrummet var inte alls sugna på det, utan flög glatt vidare runt och bajsade på ALLT därinne. Hela golvet var nu även fullt med hundmat. Och hela min plan sprucken. Till slut såg jag, genom att springa ut och kika in utifrån, att de satt under sängen. Drog en handduk över huvudet, ifall de skulle anfalla, smög mig in längs ena väggen och fick upp terassdörren. Äntligen flög de ut. Men nu var det ju massor att städa , och hela min plan var nu något försenad.

Jag SPRANG runt och städade och gnodde och fejade, och var klar ungefär tio minuter innan väntad ankomst från Mike. Hela jag såg ut som Magica de Hex och inte alls som Megan Fox som jag hade tänkt mig. "Jaja, men vi har ju iallafall steken" tänkte jag uppmuntrande och smög mig fram mot ugnen för att , comme il faut, ta ut den gyllenbruna steken, ösa lite spad över den och njuta över hur snygg och god den var.

Ugnen var iskall.

Slut på gas.

Jag stod V E R K L I G E N inte ut.

GM kom glatt in genom dörren 5 minuter senare, och såg den mest uppgivna hemmafru han någonsin sett. Jag frågade honom om vi hade bestämt något belopp vi bettade om när jag slängde ur mig på lunchen att jag skulle misslyckas med roasten. Det var synd att jag inte drog till med ett par miljoner eller så, jag hade varit en rik, bitter dam idag då.

GM stack tålmodigt och köpte gas och köpte hamburgare, och började sedan tillaga en roast. Som var klar efter klockan tio på kvällen. När hans Magica de Hex redan låg och sov.

Nästan som på Wisteria Lane.
 

Igår sken solen från en lika klarblå himmel som de sista hundra dagarna eller så. Hettan var olidlig. Sista dagarna har även den vidriga sommarfukten kommit, och man kan knappt röra sig i slow motion utan att det rinner svett om en. Jag kanske inte var så jättebra på att hantera den, varför dricka mycket vatten och riskera att man blir kissnödig? Vid 11 snåret fick jag dagens första svimattack och fick lägga mig i sängen och piggna till. Vi hade ju stora planer för dagen!

När jag fått i mig lite vatten och hanterade att stå upp igen tog vi kayaken och gick ner till stranden. Galant och världsvan, i bikini och tjusig sarong, solglasögon, snorkel, cyklop och kamera i högsta tag. Dagens kapten, GM alias Cousteau visade det sig, satte mig bakochfram bakpå kanoten och paddlade sedan ut mot rev och äventyr. Där skulle jag graciöst släppas av och simma runt i harmoni och ta världens snyggaste kort på alla fiskar som snällt skulle stå still och posera så fort jag kom simmande.


Vår strand utifrån revet. Med massor av saltvatten på linsen, och lite sjösjuka

Grabbarna Grus, och deras coola gäng, jobbar på lagunutflykstbåtarna. Då det är toppensnorkling vid min kvartersstrand, så går lagunbåtarna dit. Givetvis var två båtar ute, så GM måste ju tänka på att vara cool mitt uppe i min snorklingstur också. Och helst ha en cool flickvän med. Vi stannade kanske 50 meter ifrån dem, och kom överens om vilken sida jag skulle hoppa i på, så GM kunde parera båten. Kanske jag inte hoppade i så snyggt som man hade kunna hoppats på, men båten kantrade inte, och jag fick på mitt cyklop och min snorkel och började simma. Försökte andas in och halva havets saltvatten kom in genom snorkeln. Fästet hade släppt, så den åkte ner i vattnet hela tiden. Jag började trampa vatten och yla och spotta genom snorkeln så jag såg ut som en val som kommit upp till ytan för att andas med mina små fontänter som kom genom snorkeln. GM skruvade besvärat på sig. Stoppade snorkeln innanför cyklopremmen för att hålla den på plats, då började det läcka in vatten i cyklopet istället. Samtidigt skulle jag hålla mig flytande. Jag var helt slut och gjorde någon sorts internationellt SOS tecken och högg tag i kayaken och krävde att få komma upp. GM sade att det inte skulle gå. Jag hävdade att det visst skulle gå. Man är väl en gammal gymnast! Jag tog någon sorts sälålning upp för fören, och låg nu framtsupa tvärsöver fören med rumpan i vädret, och benen i vattnet, och på andra sidan, ansiktet i vattnet. Men det var ju toppen! Förutom den estetiska biten. Jag trodde GM skulle skämmas ihjäl över den på tvären vända sjöfungrun som hängde där framme. Men jag drog på cyklopet och snorkeln igen och stack ner huvudet i vattnet och tog kort efter kort. Så ylade jag kommandon, med snorkeln i munnen.

Jag: "Tutelitut" dvs paddla lite mer framåt är du rar.
GM: "Det hörs inte vad du säger med snorkeln i munnen"


Alla små suddiga prickar är 100tals randiga små fina fiskar ni inte kan se

Meeeh. Använd fantasi då. Som gammal dykare föreslog jag att jag skulle sticka upp en hand och peka åt vilket håll han skulle paddla medans jag låg upp och ner i fören med ansiktet under vattnet. GM skämdes. Några fina bilder blev det, men sedan blev jag akut sjösjuk. Det guppade ju massor! Nu var det GMs tur. Jag lyckades åla mig till paddlarplatsen, och han dök i, och simmade runt, runt. Jag var så sjösjuk så jag höll på att spy, men hängde graciöst sarongen över ryggen och axlarna som någon sorts Batman cape, drog på solglasögoen och flipflopsen och kände mig som en riktig sjökapten. Till slut var GM klar och vägrade komma upp i kajaken utan föreslog att han skulle hänga bakpå så skulle jag paddla oss in. Nu är ju inte jag direkt Dolph i min muskelmassa. Helt plötsligt hade jag en biffig gammal rugbyspelare hängandes bakpå båten. jag paddlade som en vansinnig, men båten rörde sig inte ur fläcken. Jag var helt slut och förklarade att det här GÅR inte. Vi var ganska långt ut med, så jag sa att vi får lov att försöka få upp GM i båten, så får han paddla oss in. Sagt och gjort, GM svingade sig upp och TJONG I BULJONGEN så flög vi omkull. Allt åkte i vattnet. Jag ylade som en stucken gris, GM skämdes så han höll på att dö. Dock kände jag mig verkligen triumferande för jag hade husnyckeln och kameran i handen och hade inte tappat dem fast jag snurrade runt i en kayak och hade en dyngsur Batmansarong som snorde sig runt benen, och knep med tårna som en galning för att inte flipflopsen skulle åka av.

GM ylade: "Simma fram till revet och ställ dig där"
Jag: "Jag törs inte, jag är rädd för att ställa mig på en stenfisk"

Så jag högg tag i kayaken, och då liksom snurrar sig ju hela kroppen runt den, så fötterna flög upp på andra sidan med flipflopsen ovanför ytan, och sarongen snurrade in sig totalt, samtidigt som jag började yla att GM måste dyka efter allt vi tappat som sjunkit till botten. Han är en härdad man den stackars karln. Han fick upp mig på någon gammal korall utan stenfisk, började dyka efter allt som sjunkit, och fick efter många försök upp mig och min blöta cape i båten, så paddlade han oss till land. Han skämdes så han höll på att dö tror jag. Jag var helt slut och gick hem och sov. GM fortsatte ut på revet igen för nya upptäckter i djupet, när han blivit av med asfaltsblomman. Och jag fick ju BITTERT ångra att jag inte följde med. När GM snorklade som bäst kom en rocka simmande! En Krokodiljägardödare! GM var besviken att han inte kom närmre än ett par meter. Jag tycker det räckte fint, så den inte svingade sin bajonett!  Jag bifogar viktiga bildbevis, och hoppas jag kan ge mig ut nästa helg igen om vädret tillåter.

 Antagligen ensam kan man ana.


Stingray på lagom avstånd

Jag hade helt förträngt hur aktiva alla sorters levande kryp verkar bli när det blir högsommar. Det har jag dock raskt blivit påmind om nu. Sista veckorna har varit en kamp för denna asfaltsblomma i djungeln.

Förra helgen hittade jag TRE kackerlackor, och visade det sig, ett hela himla näste i ett av mina kökskåp. Jag är fortfarande i chock. De var fula. Vidriga. Stora. Snabba. Jag sprayade DDT i hela köket, fick hjärtattack, för tidigt kllimakterie och men för livet. Jag beordrade sanering av hela huset, så GM fick lyfta och flytta ut på allt i hela köket, jag städade. All mat som tidigare endast haft smak av klorin har nu även smak av DDT. En härlig kombination.

Myrorna är i extas. De är överallt och går inte att stoppa. De tar sig in genom betongväggar, isolerade fönster och kan fasen forcera svarta lådan på ett flyg om det skulle vara så. När vi hade sanering av huset drog vi bl a ut kylskåpet. Där bakom sitter det ett strömuttag. Såg en myra där. Dödade den. Då kom det ut en till. Dödade den med. Då kom det ut tio till. Sprayade lite DDT i uttaget, under parollen kortslutning, och ut kom säkert 300 myror. Vet inte HUR de kom in dit då hela huset är av betong, men där bodde de tydligen.

Fåglarna som jag glatt döpte till Ea Ara och Note mea (Varför och Därför) för ett år sedan, har jag nu fullt krig med. De tror att de bor inne i mitt hus. De kommer inhoppande från terassen när jag sitter och jobbar och kan vara mitt på vardagsrumsgolvet ibland. En dag när jag kom ut från duschen satt de i soffan! En annan dag när jag tagit en siesta och kom ut i köket satt de på köksbordet och åt chili som vi plockat från trädet utanför.

Ödlorna lika extas som vanligt. En under datorn i helgen igen. Jag var nära att flytta hem omgående.

I förrgår stod även en höna med fem kycklingar och tittade in i vardagsrummet ute på terassen.

Men....ikväll kom det värsta på länge. GM hade en kompis hemma och de satt ute på terassen och rökte. Helt plötsligt börjar GM slå på något därute. Näää, en stor, vidrig tusenfoting kom gående på MIN terass, och var på väg in i MITT vardagsrum. Det är den insekt de skyr mest här, till och me de stora krigarna säger att det gör SVINONT att bli stungen, biten , överfallen, eller vad man nu blir av den. Jag stod inte ut. Hade jag varit ensam hemma hade jag ringt polisen. Se bildbevis nedan. Märk väl att där är den dock tillknölad efter GMs mosattack på den. Fula är de också!

Igår var det fullmåne, och då har vi ju som tradition att träffas och dricka vin. Igår slog vi till och tvångs bjöd in oss till den äldre schweiziska damen, som har så roliga historier att berätta om sitt liv så man kan sitta och bara lyssna hela kvällar. Efter ett par glas vin tog hon upp igen hur hon för några år sedan åkte in i finkan här, vid 72 års ålder.

När polisen kom hem till henne för att ta blodprov, och hon vägrade, då hon varit hemma och druckit vin efter att hon kört sin bil, så tog polisen tag i hennes armar "så hon fick blåmärken". Thea, som är en mycket dramatisk dam, ylade då "Basta" på italienska allt vad hon kunde till polisen. Polisen, som självklart inte kunde italienska, trodde att hon kallade honom för "Bastard" och blev extra upprörd och tog med henne till finkan. Han skrev sedan en lång rapport om det inträffade, där han även påpekade att han minsann inte alls är en bastard, utan har en far. Har inte alla en far?

När GM kom och hämtade mig framåt kvällningen berättade han upprört att Papas tvättmaskin blivit stulen, Mitt på blanka dagen!  Här står ofta tvättmaskinerna utomhus, då det tidigare varit ett land väldigt förskonat från brott, även fast det börjar ändras nu. GM hade sprungit och frågat alla grannar om de sett någon lasta på Papas tvättmaskin på något flak, men nej, ingen hade sett något. Papa själv hade varit på sin pensionärsklubb, och märkte när han kom hem att den var borta. GM hann anklaga hela släkten för stölden (tack och lov endast till mig, och inte till dem) och skulle hitta någon kompis "som känner sådana som begår brott" för att spåra Papas tvättmaskin. Kanske det var min vän Rånaren han hade i åtanke? Hur som helst, idag på morgonen ringde en annan släkting och berättade att hon hade ringt stället där maskinen inköpts, och bett dem komma och hämta den, då den ej fungerade. Detta hade hon gjort för någon vecka sedan, sedan kan de hämta inom två dagar eller inom ett halvår, det vet man aldrig med en Cookian. Fiffigt att de bara åker och hämtar sådär, utan att sätta en lapp, eller meddela någon om det hela. Jaja, tur att den är hittad.

Dagens löpsedel pryds av vår voluntära veterinär och en gigantisk fågel, på engelska kallad Giant petrel, det jag hittade på internet som svensk översättning var Nordlig jättestormfågel. Det blir man ju verkligen klokare av. Gigantisk är den verkligen, tydligen släkt med albatrossen, denna gigant, bland giganter!. Hur som helst var det en turist som hittade denna vilsna fågel på stranden häromdagen, de finns vanligtvis inte här på Cook. Han låg kraschlandad och ville inte starta igen. Stackars veterinärkliniken har nu matat honom och sedan försökt få honom att starta ett flertal gånger. De har varit ut till havs flera gånger, då de gillar havsstarter, men han ligger bara och flyter på ytan. De tog då upp honom till vår högst punkt på ön som det går asfalterad väg upp till, och försökte få iväg honom därifrån. Han VILL inte iväg. Han tycker det är toppen att bli matad och ompysslad på Rarotonga. Och idag när jag gick på stranden och tog följande kort tänkte jag, att ja, varför inte. Om man kommer flygande och är en jättestortut eller vad han nu var, och ser nedanstående strand, blir man inte lite sugen på att lägga sig ner och semestra ett par dagar i paradiset då?