På andra sidan jorden

Äldsta Brorsan Grus åkte ju till NZ förrförra söndagen. Han blev ju som bekant utkickad av sin fru och flyttade hem till sitt familjehem hos Pappa Drottningens representant, men blev útkickad därifrån med, flyttade då in i lilla snorkeluthyrningshytten och hans fru tyckte synd om honom och lät honom flytta hem igen.

När han skulle åka till NZ sade GM till mig att han skulle åka med någon australiensisk flickvän han hade just nu. Samma dag han skulle till flygplatsen bad han GM skjutsa dit honom (alla andra kompisar var redan för onyktra, en helt vanlig söndageftermiddagstradition här på den lilla ön i vissa kretsar). GM skjutsade honom, gav honom 70 NZD och bad honom inhandla ett nytt kamerabatteri till mig i NZ. Brorsan Grus sade att han reste ensam, och att han skulle till NZ och fixa något papper för ägande av land här på ön, med sina släktingar i NZ. Han sade att han skulle komma tillbaka förra söndagen, för en vecka sedan.

Sedan dess har ingen sett honom. Inga släktingar i NZ har hört ifrån honom sedan han landade. Han har inte synts på ön. Jag tror han har flyttat till Australien. Men han dyker nog upp som guuben i lådan en vacker dag igen, och då ska jag ha mina 70 NZD åter. Ingen är ens förvånad här, de verkar tycka att det är normalt att man försvinner och ev dyker upp ett par år senare.

Det är fortfarande alldeles för varmt, och mest av allt alldeles för fuktigt. Jag börjar alltid dagen med att kolla vädret och aktuell cyklonstatus å internet, och 0700 häromdagen var det 94% luftfuktighet. Jag avlider. Jag sitter och jobbar framför datorn och rör mig knappt alls, men ändå rinner det om mig. Insekterna älskar det och är i toppform. Det gör mig i insektsextas, och GM helt utmattad, jag tror aldrig förr han har träffat en människa med insektsextas faktiskt.

Jag har ju alltid velat bli en sådan stammis på en pub så de skriker mitt namn när jag släntrar in, precis som hela baren gjorde till Norm i "Skål". Riktigt där är jag inte ännu, men på två barer av tre öppnar de en iskall Heineken och ställer på bardisken innnan jag hunnit beställa, så de vet iallafall vad jag brukar dricka nu. Fast det är ju jobbigt om man tänkt sig ett glas vin, och det redan står en öppnad flaska öl där. För man vill ju inte klaga på den fina servicen!

Svärmor ringde i extas, som vanligt, i fredags. Hon bad om ursäkt att hon inte hunnit förbi. Jag förklarade att det gjorde inget, jag har mycket arbete fortfarande.

Svärmor: "Oh. Du äter väl ordentligt?" (mat är MYCKET viktigt i det här landet)
Jag: "Ja, jag har faktiskt aldrig varit tyngre i hela mitt liv. Jag är uppe i 54 kilo"

Jag hörde en lättad suck i andra änden. Jag kan tänka mig hur alla Mamas på svärmors Bingokvällar sitter och frågar svärmor hur hon kan ha en sådan benig svärdotter. Att vara smal är inte vackert här, det är ett tecken på ohälsa. Jag försöker förklara för alla som ifrågasätter min lilla lekamen att hela min familj är spinkig. Vi har det i släkten. Cookianerna tittar förvirrat på mig. Spinkighet i släkten finns inte i det här landet.

Dessvärre ringde även Papa i extas klockan 0645 i lördags morse. Jag trodde dock att det var en av de vanliga afrikanerna som ringde, de brukar ringa mitt i natten, för Papa hör ju inte så mycket och han ylade "Helloooo!" tre gånger, och jag ylade surt och nyvaket: "Wrong number!" och slängde på luren. På eftermiddagen frågade svärmor om Papa fått tag på oss på morgonen, han hade ringt vid 0630 snåret. Jag stod inte ut, Jag förnekade det hela, men ligger antagligen löst till i samtiga svärföräldrars testamenten nu!

Vår lokala tidning har kommit över en kopia av Air New Zealands träningsmanual för flygbesättningar. Av beskrivningen kan man tro att manualen är från någon gång på 1920 talet, men nej då, den är ifrån 2008, och har orsakat ramaskri i kungadömet Tonga, där man anser sig påhoppade och nischade som alkisar. Jag citerar ur manualen hur den beskriver hur man ska behandla just Tongianer ombord:

"There is no need to shout at customers as they tend to be a softly spoken, reserved people. As alcohol is free on board a lot will be trying to drink the bar dry. Many young Tongan males look older than their actual age: if unsure ask for ID. This will not offend them"

Tongianerna har gått ut och försvarat sig med att de faktiskt endast dricker 21 liter absolute alcohol per person och år, jämfört med Samoanerna som dricker 24 liter. Historien förtäljar dock inte hur man ska hantera en Samoan ombord.

Manualen fortsätter även med följande braiga tips om hur man hanterar klagomål ombord:

"Adopt a concerned body posture, voice tone and facial expression"

Men vad toppen Jag måste genast ta upp detta med min chef och företagsledning. Kampen om företagsrollon, företagslosec och företagssprit fortgår (även företags push-up för oss kvinnor), men nu måste vi genast arbeta på en lika kompetent personalhandbok som Air New Zealand. Det är inte för inte som de blev valda till "Airline of the year" i år.

Dricker danskar Gammedansk istället för att äta morgenmad? Vart går norrmän på sina ständiga turer? Har alla finskmän alltid en kniv i bakfickan? Och vilken body posture ska vi inta för att hantera detta? Jag känner mig vilsen! Undrar vad Air New Zealand skriver i sin handbok om svenskar? "Svenskar är ett lösaktigt och självmordsbenäget folk, dock inte i kombination. Tillåt dem därför inte gå på toaletten ombord"? Obligatorisk kateter för alla svenskar?

Nu har vår tidining efterlyst om någon kan fiska fram en kopia av manualen, så vi får veta sanningen om vad de skriver om oss Cookianer. Spänningen är olidlig.

..har vi nu kommit till "eke".

Sedvanlig söndagslunch hos Papa. Svärmor kommer gasande på sin motorcykel med en vidrig tallrik med bläckfisk som hon lagat. Papa och GM blir extas över denna delikatess, inte jag.

Vi sätter oss till bords, och det börjas smaskas. Alla cookianska måltider jag varit på är oftast ganska tysta. I min kultur är ju middagen ett tillfället att konversera så jag börjar panikkonversera när alla sitter tysta. För att visa intresse för deras vidriga måltid skrek jag högt (Papa hör inte så bra så man måste skrika): "Vad heter bläckfisk på maori?"

Det var ju väldigt engagerat av mig tyckte jag.

GM: "Eke"
Jag: "Oh, heter det eke"

Lite tyst paus.

GM: "Eke betyder även diarre´på maori"
Jag: "Se där"

Jag stod verkligen inte ord. Hur kan man ha ett ochsamma ord för en måltid/fisk och ett avföringsproblem?
Om någon säger att de vill servera en lite eke vet man ju inte vad man ska tro!

Maorin är ett finurligt språk.

Hur gick det här till? Den lilla buddhan från BB (denna GIGANT bland GIGANTER!) är helt plötsligt en vuxen, modig karl som står och gör ståupp inför massa människor i Stockholm! Gaaah, vad hände med de sista femton åren? Om den söta buddhan blivit stor måste ju jag ha blivit lastgammal. Dags att ringa ut den kortkorta kjolen och ringa in knytblusen? Faster får moderskänslor!

Hatten av och veckans karda till min modiga brorson - you are the man!




PS Lycka till i semifinalen! DS
PPS Kurdikern var bäst. Jag skrattar åt det varje gång DDS

Igår kväll var jag ut på pubrunda. Det var oerhört trevligt. Då vi började redan kl 1730 fick det bli varannan stänkare, varannan juice för att urhärda hela kvällen. Vi började på ett hotell på min sida av ön, där det var happy hour och ukuleleband. GM skulle släppa av mig där, men när vi körde iväg med John Silver var vi båda så relaxade så vi glömde helt bort att stanna där jag skulle av och kom på det först tio minuter senare. Tur att det är en liten ö, och ingen bryr sig om man kommer i tid till ett möte eller ej.

Efter det stack vi vidare till nästa barfotabar som ligger direkt på stranden. Revet är relativt nära stranden där, kanske 50 meter ut, och nu börjar vi få följdeffekterna i havet från cyklonen Tomas som orsakade stor skada på Fiji. Vågorna slog gigantiskt mot revet, de var säkert två meter höga, och omgivna av en gloria av skum. Där satt vi och tittade på magin, hörde det konstanta dundrandet av dem, och skådade solen gå ner bakom muren av vatten. Med en drink i handen! Livet på en pinne! Där fiskade vi även upp en australiensisk man som skulle med flyget hem klockan 0330, så för att döda tid fram till dess hakade han på oss. Tre pubar senare var vi på slutdestination, där GM kom och hämtade upp mig vid 0100. Trevligt med privatchaufför!

På vägen hem mitt i natten tvärnitade han helt plötsligt. Så började han backa John Silver.

Jag: Vad händer?
GM: Kolla krabban!

Mitt på vägen stod en jättestor kokosnötskrabba och viftade med nävarna. GM blev extas och hoppade av John Silver och skulle börja lyfta krabban. Coconut crabs är jättestarka, och kan knäcka kokosnötter med sina klor, det sägs även att man kan få punka på motorcykeln om man blir punkterad av deras klor , och jag märkte att t o m GM hade  lite respekt när han valsade runt där mitt i vägen i beckmörkret och skulle fånga krabban.

Jag; Vad gör du?
GM; Jag ska fånga den. Kokosnötskrabbor är jättegoda! Men den är för liten, de kan blli minst dubbla storleken. Jag ska ta hem den och mata den!
Jag: Det ska du VERKLIGEN inte! Jag åker inte runt halva ön med en stor galen krabba i korgen på motorcykeln, för att sedan ha som ny arbetskamrat hemma i huset. Nej tack!

GM blev sur, då han tyckte det var en toppenide. Vi lämnade krabban efter att jag försökt ta två helt misslyckade kort med min mobilkamera, som jag fortfarande inte förstår hur den fungerar. Idag när vi åkte in till stan på förmiddagen var krabban kvar på exakt samma plats mitt i vägen. Totalmosad. Stackars krabban!

Som vanligt på lördagar började vi vår förmiddagstur på marknaden. Massor av folk, turister och lokala, och dansuppvisningar, och försäljning av allt från souvenirer till mat till frukt och grönt. Helt plötsligt:

GM: It s Mr T!

Jag spanade runt överallt bland folkmyllret och förstod inte vad eller vem han pratade om. Helt plötsligt såg jag ett bekant ansiket och en bekant hawaiiskjorta. Nä, det var massagemannen!

Jag: Menar du massagemannen!
GM: Yeah. The T-man!

Jag stod inte ut. Massagemannen har varit hemma hos oss två gånger den här veckan, han är fortfarande lika tourettesig (men med lenare händer nu enligt GM). Aldrig hade jag väl kunna drömma om att massagemannen var Mr T!

På vägen hem passerade förbi vå lilla biograf där The Golden Oldies (äldre karlars rugbyförening, eller alkisförening, välj vilket ni vill) tvättade bilar och samlade in pengar. I spetsen för insamlingen och skrikandes att man skulle stanna och få sin bil tvättad stod såklart - George George!

Jag stod inte ut. George George är ständigt i händelserna centrum!

George George är ordförande i någon sorts insamlingsgrupp för den lilla ön Aitutaki som cyklonen Pat drog över. George George är i tidningen nästan varje dag, antingen står han med tummen upp, eller så skakar han hand med någon annan glad människa som samlat ihop lite pengar till Aitutaki.

George George är en reslig man i 50 års åldern skulle jag tippa, med en underbar svarthårig hockeyfrisyr, och ett par galanta glasögon.

Jag står inte ut med hans namn. Och till råga på allt hörde jag häromdagen att han egentligen inte alls heter George i förnamn utan något helt annat. I Sverige har vi ju iallafall lite mer fantasi som döper en unge som heter Johansson till Johan i förnamn. Vi har ju iallafall en son på slutet. George George är bara en dublett av sig själv! Häromdagen skakade han dessutom hand i tidningen med någon gubbe som hette ett annat dublett namn, fast ett maori namn, typ Meitaki Meitaki. Jag stod inte ut.

Men maorin är lurig och fiffig. Det finns många ord som är dubletter. Undrar varför? För att ge extra tyngd åt dem? Te x är galen "makimaki". Man är alltså inte bara enkel galen utan dubbelgalen. Hur toftigt låter det inte att vara bara "maki"? GM fyllde just i ifrån soffan att bara "maki" är sjuk. Ah, det är en ju en hårfin linje mellan sjuk och galen för all del!

"Kerekere" är svart. Bara "kere" är en god mangosort.

"Rekareka", då är man glad. Bara en helt vanlig "reka" betyder bra. Så är man rekareka måste man vara BRA glad.

Och är man George George så är man. Och så är man man. Helt klart.

Ah, jag missar så mycket viktigt skvaller när jag inte har varit på krogen. Den här veckans snackisar i hushållet är , förutom de sedvanliga cyklonerna, som dock valde att ej besöka oss denna gång:

- När Slaven aka svärmors sonson som hon fostar som sin son, kom hem häromdagen stod polisen på gårdsplanen. Jäsiken, tänkte Slaven, vad har jag nu gjort. Men nej, det var inte Slaven de var ute efter, det var Svärfar. Efter att ha cruisat runt bland lite olika kompisar, i sin stora pickup, körde han i sakta mak hem. Sakta mycket onyktert mak dock. Det slutade med att han tydligen nästan höll på att köra på någon, som inte uppskattade det. De ringde polisen, som valde att komma på hembesök till svärfar. Tyvärr vet jag ännu inte hur det hela slutade, om han bara fick en tillsägelse, under parollen, alla känner alla, och han har ju varit politiker etc etc, elller om det blev en böter. Slaven meddelade att svärmot dock verkligen inte uppskattade besöket. Av det kan vi kanske dra slutsatsen att det blev en böter.

- Äldsta brorsan Grus har även han varit ute och vinglat. Det resulterade i en bruten arm. Han skyllde hela motorcykelkrashen på att det sprang ut en hund framför motorcykeln. Hrmpfff.... Nu måste jag dock backa upp detta påstående då Brorsan Grus har åkt till civlisationen i Nya Zealand en vecka och har sagt att han ev kan köpa mig ett nytt kamerabatteri, så jag ska vara snäll mot honom.

I lördags blev jag uppplockad 0715 utanför huset. Det var dags för bergsvandring igen! Jag, tyskan och schweiziska damen åkte rätt in i en dal med bilen, sedan stegade vi rätt in i snårskogen och upp, upp. Det såg allvarligt talat inte ut som om en annan människa någonsin gått där, men schweisiskan insisterade på att vi var på rätt väg. Oftast iallafall. Ett par gånger var vi lite vilse, men parollen är ju ändå att är man högst uppe på ett berg på en liten vulkanö mitt ute i havet kan man ju inte komma så himla vilse? Ner kommer man alltid, för havet ser man ju hela tiden däruppifrån. Schweziskan berättade dock att hon en gång gått på vandring med en tysk herre upp i bergen, och de gick vilse. Han satte sig ner och börja gråta! Jag insisterade på att jag tänkte göra det flera gånger när vi var lite vilse, men det var ingen som trodde på mig. Jag insisterade också på att hon måste använda sin schweziska armekniv åtminstone EN gång under vår snårskogsvandring upp och nerför bergen, men hon vägrade. Jaja, vi fick iallafall användning för hennes medicin, tyskan blev stungen av en arg geting som hade ett bo i vegetationen som gick oss upp till magen, så han stack henne och hon blev jättesvullen på en gång. Vi fick i henne en tablett och älgade vidare nerför berget.

Vackra vyer var det, och ojjjjjjjjj sådan träningsvärk jag hade igår!  Min kropp var chockad, jag somnade 2200 lördagkväll, sov som en stock hela natten, och blev sedan tvungen att sova lång siesta på söndagen med.

Motion ÄR farligt.

Förra cyklonen som rafsade runt oss var cyklonen Sarah.

Nu är cyklonen Tomas på G hit.

Så förvånad jag skulle bli om cyklonen Ulla dyker upp om någon vecka eller två.

Härom söndagen när vi kom förbi svärmor och svärfar satt svärfar ute i sin fotölj och läste en gammal encyklopedia. Han hittade inget annat att läsa. Det såg ut som ett lexikon från 1912 så jag vet inte hur uppdaterad informationen var han läste, men nöjd var han.

"Jag väntar på att klockan ska bli 1800, when I go cruising!"

Han har sina fasta rutinter. Dagarna tillbringar han oftast på sin plantage och pysslar, men så fort kvällen närmar sig så åker han ut på sin motorcykel, som ser ut som en Harley, och cruisar runt ön. Han stannar här och där och besöker vänner och tar sig en stänkare, sedan cruisar han i sakta mak hem. På fredagar, lördagar och söndagar har han även frukostdate med sina vänner på olika fik. Klockan 0600 på söndagar. Ibland åker svärmor ut på kvällarna och letar efter honom, och vid ett par tillfällen när han tagit bilen istället för sin Harley liknande sak har hon hittat honom i bilen halvvägs hem, sovande, parkerad vid vägkanten. Svärfar har ett ganska behagligt liv tror jag han tycker.

Tills polisen kommer på sådana dumma ideer som hjälmtvång på motorcyklar. 27 döda på 4 år i trafiken är mycket på en ö där det bor runt 8000 pers. Så nu börjar debatten om vi inte ska införa hjälmtvång ändå, de flesta av dessa dödsoffer hade levt om de haft hjälm. Någon polis har t o m varit så crazy så han mumlat om säkerhetsbälte på när man kör bil med, men det fröet måste nog få gro ett par år till. GM skämdes ihjäl när vi kom hit först och jag drog på mig säkerhetsbältet i bilen. Han väste snäsigt att det gör INGEN här, folk glor på dig!

Och lika upprörd blir svärfar när det talas hjälmtvång. Han kan väl inte cruisa med en hjälm på sig heller! Sist debatten var igång för ca 2 år sedan var svärfar i tidningen, och skrek högst av protestanterna, för att inte hjälmtvång ska införas på MC. Att han själv förlorat en son i en MC olycka, som dog av skallskador, verkar han helt ha glömt bort.

Jag är så bitter över min kamera. Jag skulle ju ta kort på mangoträdet som fortfarande har en miljon mango kvar, trots svärmors två omgångar med plock, och trots att vi äter mangp varje dag så det sprutar ut ur öronen. Och konstant har jag nu låten "Papa loves mambo" på hjärnan, men då jag är helt indoktrinerad av mango sjunger jag hela tiden "Papa loves mango". Jag är livrädd att jag ska börja sjunga den när vi är hemma på söndagsbesök hos Papa, hur skulle det se ut.

Men Papa gillar nog mango.

Ah, vad kan jag skylla på?

- Akut värmeslag. Man kan inte röra sig en centimeter utan att det rinner svett. Man kan inte ens tänka utan att det rinner svett. Först blåste det konstant cyklonvind i fyra veckor, och jag var jättesur, och Elisabet Höglunds frisyr skulle anses som tam jämfört med min cyklonfrisyr, men nu när vinden är borta saknar jag blåsten. Var är brisen?

- Jobb. Jobb. Jobb. Jag fick överdos av hela datorn. Min nacke och rygg med.

- La familia. Dubbla familjer kan vara toppen för en Cookian. Men det är ett ändlöst hälsande på och åkande hit och dit för att det dyker upp någon viktig släkting man måste träffa.

Vad har hänt sedan sist på den lilla ön?

Samma som alltid. Yngsta Brorsan Grus blev äntligen utkickad av sin fru efter 20 års vänsterprasslande med olika turister varje vecka. Han flyttade hem till yngre Brorsan Grus. Han blev utkickad av sin bror, och av sin pappa, Drottningens representant, även från det huset. Han flyttade i den lilla hytten där han jobbar och hyr ut snorkelutrustning. Hans fru tyckte synd om honom och lät honom flytta hem igen. Kvinnor är våp. Men han kom ju för att väcka oss när det var tsunami, så det ska han ju ha kardan för. Yngre Brorsan Grus åkte på knock out häromhelgen. Det var inte av rånaren utan en annan stor flintskallig krigare. Ah, rykten sprids så underbart fort här.

I helgen var det lång rapport från viktig tillförlitlig forskare i tidningen. Igen. Han säger att vi inte har rätt omständigheter för en tsunami här. Rarotonga är som en pinnacle (vad kan det heta på svenska? Vad vet jag) mitt ute i havet, ett berg mitt ute i djupet. Bara som en liten pinne i Söderhavet. Det går från 5000 meters djup, till ett rev, och ett berg i ett nafs. Det behövs ett djup som sakta blir grundare och grundare för att en finfin våg ska bildas. Så nu orkar jag inte springa någon mer gång. Det är tredje gången det ska packas och springas och nu har jag fått nog. Han såg vädligt tillförlitlig ut. En förtroendegivare forskare ska ha lite vimsig, ful frisyr, gärna med snedbena, så han ser forskaraktig ut, absolut glasögon, och helst någon ful omodern skjorta. Då tror man på vad de säger. Ser en forskare ut som George Clooney kan man verkligen inte lita på att de kan sin sak.

Igår körde ännu en person ihjäl sig på den lilla ön. Det är den tredje på tre veckor. Den trettonde i år tror jag. Jag hörde att Cooköarna ligger på top tre i världen, per capita, när det gäller trafikdöd. Inte illa för en liten ö där max hastigheten är 50 km/h. Behöver jag nämna att alla dessa olyckor inträffar nattetid/tidig morgon efter ett stort party? Polisen tittar förvånat på varann, de har ju sådana kontroller på nätterna. Det har de. Men de släpper igenom det mesta. De stoppar en, tittar stint på en och frågar hur mycket man druckit. Det är ju inte direkt någon som säger "ja, femton öl", utan alla säger glatt, "Ja, kanske två öl". Då frågar polisen om man klarar att köra hem. Ja, svarar man såklart. Jaha, kör försiktigt säger polisen, så åker man glatt vidare i den stjärnklara Rarotonganatten! Då jag är Inga från Sweden och inte behöver dricka 15 öl för att ha kul så är jag antingen chaufför om GM är på festhumör, och är jag ute ensam kommer antingen GM och hämtar mig, eller så tar jag den lokala lilla bussen hem. Toppppppen!

Svärmor ringde i extas i fredags och berättade att hon gjort mango chutney till oss. Det var ju rart! I nästa veva berättade att hon att det skulle vara någon sorts unwailing av den kvinna som fostrat svärfar:s grav. Jag har inte riktigt fått ut av GM vad det hela går ut på. Men man lägger lager av dukar över den viktiga gravstenen, som då oftast är en ny upppiffad gravsten, så tar man av lager på lager under stor pompa och ståt, tills man ser den nya stenen. Sedan är det mat och party! Jag tror den damen måste varit död i 30 år eller så, så detta gör man när man bestämmer sig för att hedra någon tror jag. Svärfar har väl runt tio syskon i olika konstelationer, och de är jätteosams med varann, över marken de ärvt från den här damen. Alla vill åt den, men de kan inte enas om vem som ska få vad. Så han tyckte det var trams att stå där och se gudomliga ut, när alla egentligen var osams. Det var ju en hiskelig otur att GM blev tvungen att jobba igår så vi inte kunde dyka upp. Jag hade redan börjat se fram emot kaoset! GM är ju dock inte helt sams med sin ekonomiska mor, och muttrar mellan sammanbitna käkar att hon kommer fasen ta betalt för att folk ska få komma på hennes egen begravning. Vi behöver få hit Carl Bildt för lite försoning!

I veckan hittade vi även hundbajskorvar över hela sängen i gästrummet. Underbart och härligt. Och vi har därmed även fått en förklaring till den stora vattenpölen under köksbordet häromdagen. Mrs C ligger nu löst till och ett enda misstag till och hon får lov att sova utomhus i framtiden.

Igår körde jag först till stan en gång. Köpte två bautakuddar, för de gamla stinker av fuktigheten. ALLT stinker i hög luftfuktighet. En kudde på varje sida av styret, och sedan 5 inköpta handdukar, fyra nya stora kaffekoppar och en ram. Jag var en riktig baglady. GM skämdes så hon höll på att dö när han såg vad jag släpat hem på motorcykeln. Så jag kunde ju då inte få hem några matvaror utan jag åkte hela vägen hem med allt, och sedan åkte jag hela vägen tillbaka till stan för att handla mat. För att inse att jag lämnat plånboken hemma. Åkte hela vägen tillbaka hem IGEN, och sedan hela vägen tillbaka, och så hela vägen tillbaka hem igen. Jag åkte i princip motorcykel hela dagen. Jag mötte samma polis fyra gånger, då vägen ju går runt , runt ön. Han måste tro att det var något fel på mig. Jag fick en OERHÖRT estetisk solbränna av mina fina dag på motorcykeln. Vit där de bautastora solglasögonen var - check, illröd i resten av ansiktet - check, vit där singoallatopklänninen var - check, illröd på resten av armarna, axlarna och benen - check.

Idag var det SPF 15 och inomhus relax som gällde. 

I övrigt är jag bitter. Mitt kamerabatteri har dött. Antagligen har det laddats för många gånger och går inte att ladda längre, vad vet jag. Dött är det. Eller i allafall är kameran död. Och bor man på en liten ö mitt ude i ingenstans så finns det inget nytt batteri att få tag på. Bitterheten är total, och aldrig har jag sett fler vikiga saker att ta kort på än nu.'