På andra sidan jorden

Nedanstående skylt har gäckat mig under en period nu. Den står längs med vägen in till den lilla staden, och varje gång jag ser den faller jag i djupa tankar.

Går det att hyra turister, är det det de menar? Vad är priset? Är det koppleri det är frågan om? Om man tittar riktigt noga på skylten kan man även se att det tidigare efter "for" stått "got". Alltså "Forgot rent tourist". Var det någon som glömde hyra sig en turist? Eller har någon turist glömt betala hyran?

Mystiken tätnar. Jag behöver ett glas rödvin för att fördjupa mig i skyltens viktiga innebörd känner jag.

Igår var det äntligen dags för avslutningspartyt för Te Vaka Eiva, vår stora paddlarfestival. Vi hade hyrt något specialkänt band från Nya Zeeland som måste stått och spelat på det mest exotiska ställe de någonsin spelat på. Scenen hade byggts upp precis intill det klarblåa vattnet och det stod folk och dansade loss överalt i hela hamnen. Folk här vet verkligen att gilla musik, och ett bra party med för den delen.

Detta årliga party lockar fram människor som man vanligtvis aldrig annars ser ute på krogen och jag stötte på många gamla kollegor vilket var jättetrevligt. De killar som gillar att klä ut sig till kvinnor var självklart också ute och minglade i partynatten. Det är fel att kalla dem transvestiter, de är helt enkelt kvinnor som är födda i fel kropp. Här på Cook kallas de för "leles" av de lokala. De är sååå glamorösa och kommer alltid i ett litet tajt fodral med tillhörande höga klackar och perfekt make up. Då det var väldigt mycket folk ute var det tillhörande lika lång kö till damrummet. Här ställs inte fram några tjusiga bajamajor när det är extrafestival, som hemma i Sverige,  här får vi hålla tillgodo med de ordinarie två toaletterna för damerna. När jag tvättat händerna passade jag på att bättra på min make up lite, och två av våra tjusiga leles kommer helt plötsligt bredvid mig för att göra samma sak. Här gällde det att smida medans järnet var varmt - jag är ju på jakt efter en lele som ska lära mig dansa lokal hulahuladans. I veckan när GM och jag var på nattmarknaden var det ju dansuppvisning, och bland de dansande damerna var det bl a två leles i truppen. GM var sur och väste att det förstörde. En av de dansarna stod nu bredvid mig. Jag började breda på om hur fantaaastisk han/hon var på att dansa . och att jag även sett han/hon dansa på "Årets dansare" för leles i aulan. Ah, de blev helt till sig i trasorna och vips frågade jag om någon i deras "blomförening" kunde lära mig dansa. Jag fick så fina tips, den som vunnit danstävlingen i år gav minsann lektioner. Ah, så vi byggde broar! När de skulle gå vände den ena sig mot mig och sade "Faaaabulous make up Darling!" Ah, så jag ligger bra till nu i min lokala leleförening med min fantastiska make up.

 I morse var det livesändning rugby på TV, Nya Zeelands All Blacks mot Frankrike. Jag satt som fastklistrad vid TVn och kollade in Hakan, försökte minnas rörelserna och sprang sedan framför spegeln och började träna. Jag är ju inte riktigt lika biffig som rugbykillarna, men jag vart ganska imponerad av mig själv. När GM kom hem hade jag obligatorisk uppvisning, och jag trodde han skulle dö. Han skrattade så han grät men blev tvungen att säga att han var lite imponerad. Jag kommer ha blåmärken på låren och bringan i morgon, de slår sig ju så hårt när de Hakar!  Nu måste jag fila på texten, som jag ju verkligen inte kan. 

Nu är sommaren här. Iallafall på dagarna. Det har inte regnat på flera veckor, och varje dag jag, Coconut och Mrs C går runt hörnet ner till stranden ser det ut så här:





Det är kokhett och hundarna ser ut som de ska avlida efter 50 meters lunk  Lagunen skimrar i alla tänkbara nyanser av blått och grönt, och det är fantastiskt vackert. Det är dock osedvanligt kallt kvällstid för årstiden, det var t o m artikel i tidningen i veckan om den skandallåga temperatur som uppmättes en tidig morgon här i veckan  - bara arton grader! Skandal! Man får sova med täcket på!

Det vackra vädret är bra för alla paddlare som är här den här veckan. Vi har vår årliga kanotpaddlarfestival, Te Vaka Eiva, och det har flygit in ca 800 entusiastika paddlare från hela Pacificm och tillhörande turister. Vi har haft invigning med inskrivning och frälsning av alla kanoter, vi har dansat och spelat trummor för våra gäster såklart, så har det paddlats i lag, solo, simmats och gåtts och massor av andra viktiga aktiviteter. I morgon är det det stora avslutningspartyt, och det är den delen av festivalen jag tänker ta del av.

Solens härliga värme har dock resulterat i akut torka. Regeringen kallar situationien kritisk och ser jätteförvånade ut. Även fast vi länge vetat att det är ont om vatten så är det ingen som går ut med lite information till befolkningen, eller försöker komma med någon sorts sparplan, som jag och GM var jättevana vid från Sydney, där det ständigt var ont om vatten, och där man bötfälldes om man vattnade i trädgården. Nej, nu är vi så förvånade och vet inte vad vi ska göra. Jag bor på rätt sida om ön, där det fortfarande finns vatten, men på andra sidan kan de varken ta en dusch eller tvätta en tvätt.

Annars har veckan varit intensiv. Även på den lilla ön kan det bli fullt upp ibland. I måndags hade vi farvälfirande av en god vän från Schweiz som varit här sedan September, men som nu gett upp och lämnar oss. Vi gjorde en eld nere på stranden i solnedgången och grillade korv och mashmallows.

I tisdags var det ännu ett farväl, till två andra tjejer som varit här lika länge, men som nu reser vidare i världen, en engelska och en till schweiziska, Vemodigt när alla åker.

Och igår var det nattmarknad, special nu för alla turister som är här för Te Vaka Eiva. GM och jag åkte in till den lilla staden och åt mat på marknaden och tittade på uppträdanden. Det var sedvanlig dans och trummor, men även en "Firedance" av en dansare från Samoa, där det är tradition.

Så idag var det riktigt skönt att bara vara hemma och hinna med att skriva ett par rader till er. För i morgon bär det ut i partynatten bland kanotisterna!

Jag skrev just ett lååångt inlägg, men det försvann av sig själv ut i cyberrymden innan jag hann publicera det. Nu är jag sur. Men för att harkla upp mig lite kan jag tala om att jag tillbringade lördagen med att åka runt den lilla staden för att köpa mig en uppblåsbar tomte, då jag känner att jag är helt fascinerad av deras tackyness och populäritet på ön.

Efter en lång dag är det så skönt att lägga sig på soffan i vardagsrummet , med benen på divanen och följande utsikt när jag ligger där och njuter av solen som går ner för dagen, och avslutar med att färga hela himlen i regnbågens alla färger. Då tänker jag att DET HÄR , det är livet.

Du ska inte tro att du ska ha en ledig dag, bara sådär, där du obekymrat ska njuta hela dagen.  Men det hade ju varit trevligt.

Det började ju så bra.Gick upp i ottan och skjutsade GM till jobbet. Stannade vid affären och köpte tidningen på vägen hem. John Silver startade INTE. Försökte tre gånger.  Tredje gången gick han motvilligt igång. Tog mig hem, glömde bort Johns grinighet, läste tidningen, åt en vidrig papaya och kände mig som Jane Fonda, ringde min väninna i Sverige jag inte pratat med på evigheter, tog en promenad på stranden med "Dum och dummare" och sedan packade jag väskan för en cruise:ar dag runt den lilla ön. Första stoppet blev min långa, ensamma snäckstrand, där revet ligger så nära stranden att man riktigt kan känna havets käftar när vågorna slår hårt mot revet nära, nära.

Började strosa bland korallerna och stenarna på stranden under den obarmhärtiga solen. Stötte på en och annan liten soldyrkare.



Det var så mysigt och härligt ända tills min flipflop gick sönder. Inte kul bland alla stenar och koraller jag gick på. Men vis av erfarenhet hade jag packat ett par extra flipflops i väskan, då detta hänt mig en gång förut vid helt fel tillfälle och jag fick gå en kilometer barfota på vägen och kände mig som en indier. Harmoni igen.

Åkte in till den lilla staden för att påbörja letandet efter "Årets Rolf". Ni som varit med ett par år vet ju nu att detta är en viktig tradition jag skakat liv i, som legat i träda i sisådär 30 år. Pappas bror bodde under det glada 70:talet både i Afrika och Australien, det var exotiska grejer på den tiden, och kom hem med de mest fantastiska souvenirer i present till oss varje gång han kom hem. Så nu har jag tagit upp den traditionen igen. Tyvärr finns varken bongotrummor eller känguruvästar här, och jag måste säga att Cookianer inte alls är lika smaklösa i sitt souvenirutbud som man skulle kunna önska, men några vidriga souvenirer ska det nog bli i år med. Hur som helst, stannade utanför televerket och betalade elräkningen och när jag kom ut var John Silver stendöd. Tack för kaffet. Provade 18 gånger, han orkade inte ens hosta. Tog en promenad runt hela staden och rekade Rolf, och när jag kom tillbaka efter en timme startade han faktiskt.

Åkte vidare hemåt i värmen på vägen som idag var skumpigare än någonsin. Det är inte direkt någon "Varning för gupp" skylt här innan heller, som det är hemma ( då skulle hela ön vara full av sådana skyltar) utan de kommer utan förvarning i en kurva, så flyger man över i full fart. Efter ett specialgupp hostade John verkligen till, och lade av helt mitt på vägen. Jag provade starta honom igen, men nu gav han ifrån sig jättekonstiga ljud, så nu tordes jag inte starta honom igen, det var bara att parkera honom vid stranden och sedan börja gå hemåt, ca en timmes promenad, med två stora matkassar, under en stekande sol. Men jag var inte bitter.

När GM kom hem från jobbet åkte han och inspekterade John och meddelade att kedjan hoppat av. Varför händer det aldrig Nicolas Cage när han gör hoppiga MC trick i "Ghostrider" utan bara mig?

Jag avslutar dagen med Cook öarnas motsvarighet till Edvard Munchs "Skriket" som jag mötte idag på stranden. Jag tror till och med att den här stenen var före "Skriket" han såg väldigt gammal och skrikig ut. Precis så som jag känner mig nu i slutet av min bittra dag.

Det första jag gör efter att ha stigit ur sängen på morgonen, i total koma, är att

1. Slå igång datorn
2. Slå på vattenkokaren så jag kan få en kopp kaffe
3. Öppna alla fönster och terassdörrarna på vid gavel, så man får en bris genom huset.

Vid det sista momentet är det bara ca 30 sekunder sedan jag stigit ur sängen. Dvs fortfarande mer sovande än vaken.

Idag när jag kom till terassdörrarna och öppnade dem såg jag något komma farande genom luften och så hördes det FLOFF och kändes DUNS och på mitt huvud satt en vidrig ödla.

Jag skrek. Som vanligt. Och fick hjärtsnörp. Som vanligt. GM tog fem år på sig att reagera. Som vanligt.  Medans han halvsovandes mumlade ifrån sovrummet "vad är det" hade jag redan hunnit väcka grannarna med mina skrik samt göra blandade småhopp i fem minuter. Ödlan fick en dansk skalle över hela rummet och sprang och gömde sig, och jag behövde helt plötsligt inte kaffe för att bli klarvaken.

Bara lite företagsvalium för att uthärda.

Så kallas Cookianer nedlåtande av Aussisar om de vill få dem att känna sig dumma. Så det ordet slänger man inte ur sig hur som helst till en människa här. Däremot kan man slänga ur sig det titt som tätt när man pratar vanliga kokosnötter, som hela ön är full av, eller när man pratar om min tvångsinflyttade hund Coconut och hans fru Mrs C.

De är en källa både till glädje och förtvivlan. Med tanke på att de inte är mina, så är det en ganska dyr inflytt. Jag köper mat var och varannan dag till dem. Jag har inhandlat lusshampo, lusspray, lusdos att ha i nacken, antimaskmedel, en omgång antibiotika, en borste, offrat två saronger och ex antal handdukar på dem. De kliar sig fortfarande lika hysteriskt hela tiden. Jag tror det är mentalt. Har de haft löss hela sitt liv tills nu så är det inbyggt att klia, även om det inte kliar. Precis som en rökare som saknar själva cigaretten i handen när de slutar röka.

Igår offrade jag hela min lunch till att tvätta dem. Lyfte först upp Mrs C i vår ho utanför, under stor skräck och bensprattel från hennes sida. Tvångsshamponering i fem minuter, sedan lyfta ut i solen, då hela hon skakade, och så på med vattenslangen och duscha av allt shampo. När det var klart sprang hon allt vad hon orkade ner till stranden och gömde sig. Coconut hade då sprungit och gömt sig under bordet, fick tag på honom ( han kallas även Fat Boy, speciellt när man måste lyfta honom. Han gillar mat.) och så samma process med honom med. Hela jag var smacksur efter!

Så handtvättade jag alla deras små filtar och mattor och handdukar de ligger och myser på i två omgångar i lusmedel med för säkerhets skull.

När GM kom hem räfsade han och tände en brasa av räfset. Idag sprang Mrs C och rullade sig i kolresterna. Allt är nu skitigt igen. Jag stod inte ut.

Jag står heller inte ut när vi går ner på stranden. Hundarna förföljer mig vart jag än går. Problemet är att det har ett behov av att kissa på allt som står upp lite från sanden. Har någon byggt ett sandslott måste de kissa på det.  Där jag bor är det kanonsnorkling utanför, så ibland kommer det turister och ställer sin lilla väska eller ryggsäck och handduk på stranden, och sticker ner och snorklar. Även det måste de såklart kissa på. De är alltid 20 meter framför eller bakom med, så jag hinner liksom inte parera dem, bara låtsas som om jag inte känner dem alls.

Cocnut har även lyckats med att hålla inne en Nr 2 hela vår promenad, tills vi kom till det superlyxiga strandhotellet där han precis utanför satte sig ner och gjorde en touchdown. Jag stod inte ut.

Men när de sover är de söta!

Just så tänkte jag idag när jag låg på stranden och tittade upp på den klarblåa himlen, under ett par vajande palmer. Vädret har varit fantastiskt på sistone, och den riktigt vidriga sommarhettan och fuktigheten har inte orkat slå till ännu, just nu är temperaturen helt perfekt. Så idag försökte jag njuta av ett par timmar bara liggandes på stranden. Det blir nästan aldrig att jag ligger på stranden när jag bor så nära den, det blir dagliga promenader i sanden mest.

Helgen har varit intensiv. Förra lördagen dök, med sedvanlig Cookiansk spontanitet, helt plötsligt GMs guddöttrar från Sydney upp utanför dörren. De hade inte meddelat någon, utan ringde glatt GMs syster från Auckland flygplats och meddelade att de var på väg till Rarotonga en vecka. För första gången på sex år, men varför planera eller ringa och förvarna någon? Så som vanligt är det bara att ändra på eventuella planer. I fredags hade vi tjejerna på middag och de var så snygga och uppmake:ade, med hibiskusar i håret, och sedan tog vi dem ut på en liten runda på den lilla öns nattlliv. De är 17 och 19 år så de tyckte det var toppen att dansa loss och få lite uppmärksamhet från de lokala karlarna. GMs beskyddarinstinkt var på helvakt, INGEN fick prata med hans guddöttrar. Jag väste att nu får du faktiskt tagga ner när han skulle älga upp till en stackars turist som lyriskt hade spanat in de vackra tjejerna och blygt stod och pratade lite. En annan lokal förmåga höll på att åka på en snyting för att han tog upp ena guddottern på en liten runda på dansgolvet, men jag frågade GM exakt vad det var som var så hemskt, trodde han att hon skulle bli våldtagen mitt uppe på dansgolvet eller vad, hallå ja? Kulturkrock. Inga from Sweden möter ungdomsuppfostran på Rarotonga.

Vi kom hem tre på natten, sedan var det fullt upp med sedvanlig marknad och farande hit och dit igår, och så väntade bautadisken från middagen dagen innan fortfarande hemma. Till min stora gläde har juldekorationerna nu kommit till ön. De är fruktansvärda.  Massor av blinkande ljus i alla möjliga färger, obscena uppblåsbara tomtar som påminner mig om skräckfilmer och glitter i vidriga färger.

Julen firas dock nere på stranden.  Precis som en sedvanlig söndag. På söndagar samlas de lokala, självklart efter att ha varit i kyrkan, nere på stranden. Idag när jag låg där och försökte få Coconut och hans flickvän att hålla sig borta från min sarong kom det familj efter familj ner med stora bord som de satte ner i vattenbrynet tillsammans med massa plaststolar och parasoll, så dukas det upp mat och dryck, så sitter de där med benen i vattnet och njuter hela eftermiddagen. Ganska trevlig inställning det där med att söndagen ska vara en familjedag då man umgås.

Nu ska jag äta lite doritos utan klorinsmak, och sedan sova. Fredag natt blev inte många timmar, igår var jag hemma och skulle sova ut, men GM åkte ut en liten runda, som slutade med att han rumlade in halv sex i morse. Då allt stänger vid midnatt på lördagar, och jag vaknade vid 0200 och han inte var hemma, låg jag vaken i 4 timmar och var orolig att något hänt. Han var dock mycket glad och pratsam när han kom hem, och malde i en timme till, så jag somnade vid 0700 igen. Och klockan ringde 0800.  Så jag hoppas på lite mer kreativt bloggande i veckan, när min hjärna har laddat om.

Over and out . Zzzzzzzzzzzzz........................

...har vi nu kommit till tomaten!

Vårt lilla fängelse på ön är en källa till underhållning. Nu har tsunami snackisen har ebbat ut, och cykolnsäsongen inte riktigt harklat upp sig ännu ( fick dock ett till hett naturtips i veckan, när de stora blå fiskarna simmar i stora stim är det cyklon på G. Måste genast ut och snorkla lite ), så är veckans snackis det det rymningssäkra fängelset.

Med rymningssäkert menar jag då att det är ett säkert kort att försöka rymma. På ett år har 14 personer rymt. Toppen. Fängelset hyser fångar från alla de 15 öarna, lite blandade inbrott, lite fyllebråk, ett och annat mord, kanske lite kvinnomisshandel och kanske någon som blivit påkommen med sin ganjaodling uppe i bergen.

Men vän av ordning frågar sig, är det någon vits med att rymma, när stället man rymmer på är en liten, liten ö, som man åker runt i sakta mak på 40 minuter? Och ett par timmars flygning till närmsta land. Ett par dygns båtresa. Vart ska man gömma sig när man rymt har man tänkt?

I helgen rymde Teremoana Saddler. En klipsk karl. Han rymde kl 12 och strax efter klockan 18 hittade polisen honom hemma i sitt eget hem. Ett säkert kort, vem kunde ana att polisen skulle söka just där?

Tidigare i år rymde två fångar i protest för att det är så dåliga förhållanden på fängelset. De krävde bättring. De stämde träff med någon snipig minister på en bensinmack. Det stod i tidningen att han köpt en påse chips och lite läsk till dem. Sedan tillbaka till fängelse igen. Utan att passera gå.

Min väninna Thea, en parant dam från Schweiz, den mesta diva jag känner till efter Kerstin Dellert, i sisådär 75-80 års åldern åkte in i finkan förra året. Vittnen såg hennes bil vingla fram och tillbaka över den lilla vägen en sen kväll. Förvisso hade Thea dragit ett glas vin eller två eller så på krogen, och då ska man verkligen inte sätta sig och köra, det försvarar jag inte. Men polisen ringde på hennes dörr en halvtimme efter att hon kommit hem, när hon och hennes väninna tagit sig ett glas till, och gjorde då alkotest, vilket kanske inte är helt rättvist, när hon kunnat dragit i sig en kvarting sedan hon kom hem. Men polisen var inte att förhandla med, de tog med Thea till finkan. Där fick hon bo ett dygn, och dela rum med en tjej som satt på livstid för mord på sin man. Helt i självförsvar, då han spöat upp henne rejält under hela hennes förhållande, men sådant tas inte hänsyn till här.

Thea tyckte synd om henne. Så fast hon är en diva, började hon åka tillbaka till fängelset ett par gånger i veckan med mat till den stackars tjejen, och så började hon ge henne franska lektioner. Hon gör det fortfarande, och tjejen har nu snart avtjänat sitt straff (utan att rymma) och kan få en lite ljusare framtid tack vare att hon har en schweizisk dam utanför murarna som tagit sig an henne.

Polisen fortsätter under tiden jaga rymlingar på den lilla ön.

När jag bodde på den lilla, lilka ön mitt ute i Söderhavet under ett halvår 2002, så var det krig på gång ute i världen. En hel västvärld väntade med spänning på om det skulle utbryta krig i Irak, om USA skulle invadera. Då man blir lätt isolerad här, och jag bodde i en lägenhet utan både radio och TV frågade jag glatt mina kollegor om de kunde informera mig om ett ev Irakkrig bröt ut. De tittade på mig som frågetecken. Saker som inte påverkar den lilla ön mitt ute i ingenstans är inte viktiga.

Det leder mig osökt in på dagens härliga konversation. GM kommer hem från jobbet med den lokala lilla tidningen, som faktiskt fått med en liten artikel om den högaktuella Berlinmuren. GM är bra på att fiska upp en rubrik, så han satte igång och upprört debattera Berlinmuren.

GM: "Varför kommer det så många politiker från hela världen till den hemska Berlinmuren. Det är väl verkligen ingenting att hylla!"
Jag: "De firar att det är 20 år sedan den föll"
GM: "Va? Har den rivits?"

Se där. Så olika vi kan uppfatta saker i olika delar av världen. 

Ett litet steg för GM, ett gigantiskt steg för mänskligheten

Veckans medarbetare går inte heller denna vecka till Coconut. Han är en lojal vän, och kommer få titeln en dag, men i fredags blev han upphämtad av sina ägare, kom tillbaka springande så fort han kunde senare på kvällen, så i lördags plockade de upp honom igen, Har inte sett honom sedan dess.

Nej, veckans medarbetare dök oanat upp i mitt nya bokningssystems manual, som jag använder titt som tätt, och som ligger en centimeter ifrån mitt tangentbord. Jag började rafsa i manualen efter ett par timmars arbete, och någon stans mitt i såg jag helt plötsligt något brunt sticka ut ur manualen.

Gaaaah! Skaka, skaka, skaka. Ut hoppar en ödla, som tydligen flyttat in i min Sabre manual. När jag skakade sprang han glatt in under min laptop. Jag fick panik att han skulle springa in i min företagslaptop och göra kortslutning, så jag lyfte snabbt den och balanserade i ena handen. Då sprang ödlan in under tangentbordet istället. Lyfta, lyfta, lyfta. Inga händer lediga längre. Tjoade och hoppade allt vad jag kunde så han skulle springa någon annan stans. Ödlan sprang då in på sidan av bordet, och där häckade han i ett par timmar. Jag var livrädd att han skulle springa ner på mina ben. Datastress har fått ett nytt ansikte.

Så kardan måste ju gå till ödlan, som läste så mycket Sabremanual så han somnade i den. Flitigare medarbetare är svårt att finna.

Jippie, jag har fått en kollega!

En kollega från jobbet jobbar nu nästgårds, i Sydney. Ja, förvisso en hel dags flygning härifrån, men närmre än Sverige. Och vi jobbar nästan samma tid, men olika dagar. Och det är där förvirringen uppstår.

Hon är tre timmar bakom mig, men en dag framför. Hon är väl sisådär 8 timmar före Sverige. Jag 11 timmar efter Sverige. Så sitter vi och svarar på mail och köar saker hit och dit. Rätt vad det är skickar hon en chat och frågar:

"Vilken dag är det i Sverige nu?"

Ah, vem är ty, vem är jak? Det är så svårt med alla dessa tider. Och jag blev ännu mer förvirrad när jag såg på  nyheterna på vår enda TV kanal. De kom från Nya Zeeland. Det var vädret. Så berättar tanten i NZ vilket väder det ska bli på Cooköarna i morgon. Hmm.... I NZ är det ju redan i morgon. Innebär det att vädret hon säger hos sig ska ske imorgon hos oss, är i övermorgon? Eller igår? Eller idag?

Förvirringen är total. Sverige får väder.

Jag skulle nästan avlida utan musik. Därför är jag specialglad över min fina lilla Ipod som det ryms så många fina bitar i, av verkligen nästan alla sorter. Dansband finns absolut inte representerat, och kommer aldrig finnas, men det finns punk, klassiskt, härdrock, lugna fina bitar. Taube, Wrejsvik, ukulelemusik från Söderhavet, vanlig trallpop och en och annan fin techobit.

GM brukar böna och be om att få ta med min Ipod + högtalarna till jobbet. Jag undrar dock vilket intryck de får av det svenska kulturarvet när Rönnerdal dyker upp, en annan dag stod Staten och Kapitalet med Ebba Grön på som sista låt de lyssnat på på hans jobb. Så förvånade de ska ha blivit, och så skrikig de måste tycka att Thåström är. Punken har inte kommit hit ännu Jag håller dock på att implementera den. Jag träffade Brorsan Grus ( den mordhotade) i onsdags och berättade att jag faktiskt hade en fin gammal punkbit i min Ipod med hans namn. Då "Hurry up. Grusbrorsan" inte låter trovärigt, så låt oss kalla biten "Hurry up Harry". Han blev mycket imponerad att det fanns en bit med hans namn, och jag log i mjugg då jag tänkte att han ju verkligen får lov att hurry up när han springer på min vän rånaren. Min vän rånaren börjar dock tappa i trovärdighet, det är ju inte svårt att springa på varann på en sådan här liten ö. Å andra sidan vill jag ju inte hetsa honom och säga "Upp till bevis", för då kanske han tar död på Grusbrorsan.

Jaja. Punken har inte kommit till ön, men det har äntligen technon. Den lilla utvalda coola klicken som GM umgås med impar på varann med olika technobitar när de sitter nere på stranden och spelar högt, högt och GM verkar nästan tro att technon uppfanns i Söderhavet. En dag kom han hem med en skiva och började lira, och blev jätteförvånad när jag sjöng med.

GM: "Har du HÖRT den här?"
Jag: "Hrmpff...den här dansade jag och min väninna till i Sydafrika 1997"

Tystnad.

GM drar igång nästa bit.

GM: "De här spelas jättmycket på ett ställe som heter Ibiza, om du hört talas om det"

Jag satte teet i vrångstrupen och höll på att spotta över hela GM.

Jag: "Ja, hallå ja? Sådan här musik spelas hela tiden i Europa. Den ÄR ifrån Europa. Och ja, jag har hört talas om Ibiza. Någon enstaka gång har jag hört namnet kanske. Hrmpff...."

Jag bestämde mig för att vara snäll och bränna en skiva till GM med lite partymusik från Europa. Och VIPS, så vart han kungen av strandbungalowen där Grusgänget hänger. Han kom hem och ville ha mer. Och nu kopierar vi skivor till alla Grusanhängare för fulla muggar. GM är Gudfadern! Bakom varje framgångsrik man står en kvinna tänker jag i mjugg, Idag när jag kopierat sju skivor (till GM, för nu är han rädd att hans original ska försvinna), så blev han helt plötsligt tveksam. "Nja, jag vill inte ge till för många. Då är ju inte min muisk unik längre" Ah, han har intagit hela Gudfadern rollen.

Och jag har vid 41 års ålder blivit den kvinnliga motsatsen till Clabbe på Cooköarna känns det som, Med tio år gamla technobitar.

Grottmannen har ju som tidigare nämnts hundra familjer. Eller iallafall två, och sedan ett par extra förädrar utöver det, men de har (tack och lov) gått hädan. Jag hade inte uthärdat en tredje familjs intriger på den lilla ön.

Förvisso är familjerna stora så det finns ju alltid utrymme för något puckhuvud, så är ju hela mänskligheten. Men sällan har jag sett make till hur man beter sig mot varann. Helt plötsligt ser jag hela min egen släkt i någon sorts rosa skimmer, jämfört med alla släktingar här.

Just nu är det familj nr 2 som är i toppform. Papa, som har fostrat GM (en glad historia han berättade för mig häromkvällen när han var lite på lyset. Han och GMs biologiska pappa stack ut på party. GMs mamma var höggravid med GM. De vart så på kanelen så GMs pappa kunde inte köra hem, han somnade halvvägs hem. De lade sig båda och sov i bilen, och under natten har polisen t o m flyttat bilen från mitt i gatan, utan att någon av de märkte det) och körde sedan vidare hem fram på morgonkvisten. GMs mamma hade då under natten nedkommit med GM. Då GMs Papas fru hade hållt GMs mamma sällskap hela natten så sa GMs Papa glatt till GMs pappa, att jag tar med den lille pojken till min lilla ö, Mauke, och fostrar honom där. Så gör man här, för oss är det jättekonstigt, här är det normalt och praktiskt. Man ger bort och tar barn så som det passar bäst i familjerna) är gammal och skruttig och en av hans döttrar har därmed bestämt, sedan ett par år, att han inte klarar av att bo hemma i sitt hus längre. Så hon flyttade in honom i princip i ett garaget, hyrde ut huset, har lagt hela hyran i sin egen glada ficka under många års tid, och dessutom, då Papa inte ser så bra alls, har hon fått honom att skriva på massor med checkar så hon har rensat hans konto på pengar. Toppendotter.

Nu har en annan dotter bestämt att Papa ska flytta hem. Så det har städats och donats och rustats och Papa bor nu i sitt eget hus. Då visar det sig, att den elaka dottern på något fiffigt sätt, lyckats skriva över hela huset och den stora tomten på sin egen dotter, och belånat allt så dottern kan bygga ett hus. Toppen verkligen. Så nu är hela släkten osams med varann, och GM åker kors och tvärs över hela ön varje dag för att se efter Papa, då alla andra är upptagna med att bråka.

Så i morse behövde vi verkligen sova ut, vi är lite slitna nu, speciellt GM.

0715 Woff, woff, woff. Båda hundarna skäller. Går upp och kikar ut. Där står svärmors sonson/slav. Ja hallå ja, 0715 en söndag morgon??!! "Jag är här för att hämta målarfärg säger han glatt". Jag stod inte ut och förklarade att vi sov, och stängde dörren.

0800 Ring ring ring. Den enda släktingen, förutom A, som bryr sig om Papa, ringer i extas och undrar varför Papa inte svarar i telefon. Men HUR ska vi kunna veta det? Har nu gett upp tanken på att somna om, men säger åt GM att sova lite till.

0815 Svärmor ringer och berättar att slaven varit hos oss och hämtat målarfärg. "Han sa att ni sov. Har ni någon pensel också?" Gaaaaahh. Nu ger även GM upp tanken på att somna om och går upp.

0830 Ring ring ring. Papas dotter från Nya Zealand ringer och undrar varför Papa inte svarar i telefon. GM får nu gå upp och åka iväg till Papa. Det visar sig att man käckt köpt en trådlös telefon för att Papa ska kunna ha den med sig överallt i huset, men ingen har förklarat hur den fungerar. Toppen. Papa  är van vid en gammal kobratelefon eller så, och har ingen aning om att man ska trycka på en knapp när det ringer. Det har rings i extas hela morgonen hos honom men han vet inte hur han ska svara. Nu ska vi ha i åtanke att Papa är från en liten, liten ö mitt ute i Söderhavet, med kanske 600 invånare, där det endast fanns en enda TV på hela ön när GM växte upp.

Jobbar i två timmar. Sedan äntlligen dags för dusch och kanske ett ögonblick för mig själv efter det.
Står i badrummet.

Wroom, wroom, wroom. Svärfar kommer åkande på sin  Harleyliknande motorcykel. Bara att klä på sig, ut och koka te och sitta och prata med honom. Idag pratar vi cyklon och politik. Idag börjar cyklonsäsongen. Vart femte år sägs det komma en rejäl cyklon, och 2010 har det gått 5 år sedan sist, då de hade tre stora cykloner på raken.

Svärfar "Ah, det snackas så mycket. Sådant där vet man inte"

Jag går raskt över på en diskussion om vårt gigantiska mangoträd, som bär en miljon frukt just nu, redo att ätas någon gång i januari.

Jag "Ah, så mycket mangofrukt det är just nu. Vi får hoppas att det inte kommer någon storm innan den är mogen, och sveper bort all frukt"
Svärfar" Vojne, vojne, Du vet vad de säger. Mycket frukt på träden, då blir det stor cyklon. Och om bananplantans mittblad snurrar sig, då blir det cyklon. När de förra cyklonerna kom 2005 så såg jag även att svärmors krukväxt, som alltid hänger neråt, helt plötsligt pekade uppåt!"

Ah, vilka varningstecken. Nu måste jag genast göra en analys av öns bananplantor.