Ett andlöst hus (med två ankor)
Efter mindre än en vecka på denna ö så bestämde svärmor att det hus hon håller på och bygger, och där hon tycker att vi ska bo (där jag nu sitter och jobbar på dagarna), skulle frälsas av en präst.
Hon kallade till lunch i det halvfärdiga huset och till denna tillställning kom hon och hennes man, samt två kompisar till honom, som jag tror mest kom för en gratis lunch. Inbjuden var även byns katolska präst.
Jag har ju inte haft mitt livs höjdpunkter tillsammans med katolska kyrkan, men då jag lyckats med två utdragna dop i katolsk kyrka i Sydney, så kände jag mig lite förberedd. Svärmor samlade ihop gubbarna och började hyscha på oss alla, så ställde vi oss på rad bakom prästen, i det tomma rummet, så börjde han läsa från ett långt tal han hade knåpat ihop. Vi bad han däruppe att se över huset, och hålla en vakande hand över det och de som bor där, och så bads det böner, och alla läste någon sorts bön tillsammans (förutom jag som svävde iväg i tankar på Max von Sydow i Exorsisten) och så äntligen ett långt Aaaaamen.
Igår var svärmor här på besök. Nu har det ju gått två månader sedan prästen bad att huset skulle få bli trevligt och att alla skulle ha det bra här. Men igår tyckte svärmor nog att det var dags för uppföljning, för efter middagen frågade hon mig helt plötstligt och allvarligt:
"Inga spöken i huset?"
Holy Smoke. Nej, inte vad jag har märkt. Men nu måste jag ju börja analysera och leta känner jag. Tänk om jag har massa osýnliga kompisar här? Kanske massor med arbetskamrater som jag inte ens märkt? Kanske huset är byggt på en gammal kanibalkyrkogård? Kanske Uku och Lelle i själva verket är spöken?
F ö har jag gjort efterforskningen på Papa Ken som attackerade på sjukhuset. Han är inte alls präst. Han är en wannabepräst som hjälper ungdomar på glid (sådana som jag får man då anta) Idag hade han annons i tidningen riktad till ungdomar på glid, med telnummer man kunde ringa när som helst. Jag måste genast spara numret i min mobil.
Vilket kaffe bjuder man på när man får oväntat telefonsamtal kan man fråga sig? När jag lyssnade av telefonsvararen härdomdagen så var det ett meddelande från en sprakig linje;
"Hello! This is Mbadje (eller så, något svåruttalat afrikanskt), calling from Nigeria! Så malde han på ett tag, och så slutade även han med: God Bless You!
Nä, vad mycket oväntade frälsningar jag får från alla håll och kanter! Jag ringde dock aldrig tillbaka till Mbadje.
Möt mina arbetskamrater
Utanför mitt hus där jag arbetar, så är det lite blandade fält som grannarna odlar lite varierande grönskar på. Bland fälten struttar det runt stolta galande tuppar (de vaknar tyvärr redan vid tre snåret på morgonen, här gäller det att ha bastanta öronproppar), skräliga hönor och pipande små kycklingar. Men en dag kom detta lilla udda par trippande fram bland Tarobladen. Jag fick lite moderskänslor för den ena, för den haltade så mycket, och jag tänkte att han kanske inte kunde få tag på mat, och var hungrig. Så jag slänge dit en brödbit till honom.
Sedan dess är vi ler och långhalm. På gott och ont. Jag har döpt dem. Möt Uku och Lelle.
Uku ( som haltar, och är längst till vänster ) blev så extas vid fototillfället att han bestämde sig för att lämna lite avföring på min veranda. Det var då det började skära sig mellan oss. För Lelle har också varit i extas flera gånger och lämnat spår efter sig på min uteplats. Nu kommer de varje dag vaggande, upp för de tre trappstegen, och ställer sig med näbbarna mot mina glasfönster, och kacklar allt vad de kan för att få dagens vatten och bröd.
Varje dag tänker jag att jag MÅSTE sluta ge dem detta. Men nu har de ju blivt som två polare. Och tänk om Uku svälter ihjäl om han inte får bröd av mig! Situationen är outhärdlig.
Helt plötsligt har min förståelse för Chandler och Joey nått oanade höjder.
Denna GIGANT bland GIGANTER
Vissa dagar kan man bara inte vakna till liv, hur utsövd man än är, och så var det idag. Så jag klev ner till stranden och bestämde mig för att ett avsvalkande dopp i den underbara azurblåa lagunen nog skulle göra susen. Hela lilla Rarotonga är omringat av ett korallrev, innanför revet så ligger lagunen rogivande och stilla, utanför revet, avskiljt av de stora, dundrande, vitskummande vågorna, så ligger det djupa, oändliga Söderhavet. Utanför lagunen så sluttar revet som en stor barriärvägg snabbt ner till flera tusen meters djup,
När jag kom upp från mitt dopp så satte jag mig på en omkullfallen kokosnötspalm för att torka lite i solen. Helt plötligt kom det fram en turist och frågade vad klockan var. Han svassade iväg, men så kom han tillbaka efter fem minuter, och släppte bomben.
"Har ni sett att det är valar utanför revet?"
Holy Smoke! Jag flög upp på mitt kokosnötsträd och ställde mig och spanade. Och där var de! Jag är ju som tidigare bloggat om, helt valbesatt! Det var inget annorlunda denna gång, jag blev helt extas. YMCA dansen är oyvig jämfört med de vevningar jag gjorde med armarna när jag fick syn på den första enorma knölvalen. Jag förvandlades till Leonardo di Caprio längst fram på Titanic, fast jag skrek ÅÅÅÅHH; WOOOWWW och WHALES, WHALES och började yla om Hallelujah moment. Grottmannen skämdes, så jag blev tvungen att bli tillfälligt sur mitt i min extas, och bad honom sticka därifrån om han inte stod ut med min glädjeyra.
Det värsta är att jag blir så glad och rörd över att se dessa otroliga djur så att jag börjar såklart gråta av rördhet som vanligt, och då rann det solkräm ner i ögat, så jag kunde knappt se dem. Akut ilandsproblem!
Valarna var på toppehumör utanför revet och sprutade vatten som såg ut som stora fontäner, ur sina små hål på huvuet, och sedan, som i slow motion, sakta på något otroligt sätt, dök de upp med hela sin enorma kroppar ur vattnet, och glatt kastade sig bakåt så att det skvätte kaskader av vatten runt dem när de landade på ryggen i vattnet. Det var tre stycken fullvuxna Knölvalar ( en vuxen val mäter ca 15 meter, och väger ca 36 ton) som hade showtime i ca tio minuter, medans de sakta drev med strömmen utanför revet längre bort längs stranden.
Aaaah, hem och hämta motorcykeln för att följa valarna runt ön! Men efter ca 15 minuter hade de lekt klart och bestämde sig för att dyka ner på djupare vatten. Trots mina ihärdiga försök att kalla på dem med hemmauppfunnen valsång!
Humpback - I salute you!
Elmätargubbe + Hund = Dyrt
Det är borttaget nu. Those were the days. Kanske man tröttnade på alla flinande turister. Eller kanske någon blev sur för att han eller hon inte alls kände för att sitta och flina på bussen. Vad vet jag.
Men jag måste ge veckans karda till befolkningen här, för den där extra fiffiga informationen, så som den på bussbiljetten, som de tänker på att lägga till där det går.
I veckan kom elräkningen. All annan post levereras till den lokala lilla affären. I mitt fall är det ett litet skjul där de säljer färska munkar. Där läggs all post i en låda för hela byn, så får man gå där och rota och se om det finns något kuvert som det står ens eget namn på, bland resten av byns post. Men just elräkningen, den smyger elgubben runt och skjuter in under dörrren på varje hus. Så rätt var det är så ligger det en brunt kuvert på golvet, det gäller att vara uppmärksam.
Elräkningar förstår man sig ju aldrig på. Men jag bestämde mig ändå för att syna den, för att se vad man betalar för. Och döm om min förvåning, när jag längst ner kunde läsa följande viktiga extra avgifts upplysning allra längst ner:
Jag insåg att jag just tjänat NZD 20 på att jag inte har någon hund som jagat elgubben! Och vilket högrisk jobb att vara elgubbe på Rarotonga, när de måste lägga till på räkningen att han har ledsnat på att hundar jagar honom och att han nu tar NZD 20 extra för det.
Ah, vilken härlig, förunderlig, skyddad värld jag lever i här. Man måste le.
Powerwalk på ett annat sätt
Sedan kom det flygresor och hets och dagliga sjukhusbesök i vägen, och tyngdlagen tog åter över mina bakre regioner, men NU har jag äntligen börjat älga runt på mina luncher igen. Fast nu älgar jag barfota allt vad jag kan så det ryker sand och snäckor. 50 minuters powerwalk på denna underbara, näst intill helt folktomma strand så många luncher i veckan jag kan, och sedan avslutas det med en härligt avkylande dopp i min lagun.
Hundra små fotsteg ifrån ytterdörren.
Kom och hälsa på rå!
Vett och etikett på andra sidan jorden
Och då jag inte har varken ansikts eller namnminne, så har jag väldigt svårt för att känna igen folk. Man presenteras för tjugo nya ansikten varje dag, och dagen efter har jag ingen aning om hur de såg ut.
Första veckan var jag ensam hemma och struttade runt i min morgonrock en tidig morgon, när det helt plötsligt kom en yngre kille gående utanför köksfönstret när jag stod och diskade. Inga from Sweden tänkte att, jaja, det är väl en byggarbetare eller någon jag träffat förr som jag inte känner igen. Så jag öppnade glatt balkongdörren där han stod och frågade om jag kunde hjälpa till. Han tittade skrämt på mig och sprang allt vad han kunde. Då såg jag att han hade tre kompisar med sig också av samma storlek. Det visade sig ju att de med största sannolikhet var inbrottstjuvar, och Bimbobritta struttade glatt ut och öppnade dörren för dem. I morgonrock. Som tur var valde de ju att springa allt de kunde.
Grottmannen blev väldigt upprörd och hade låååånga utläggningar om att jag INTE fick öppna dörren när jag var ensam hemma.
På kvällen diskuterade jag detta med min Europeiska väninna. Hon förstod precis hur jag agerat. För ALLA känner alla här, och själv känner man inte igen någon. Och det är alltid en ström av folk som kommer och går i ens hus som man inte känner igen, så man tror att man SKA öppna dörren och vara artig mot alla, då man antar att det är någon avlägsen släkting eller vän.
Min väninna bräckte mig dock med ett ännu värre exempel. När hon just hade flyttat hit och var ensam hemma kom en man gående in på tomten med en burk "Corned beef" i handen.
"Is uncle at home?" var hans inledningsfras. *(med uncle menade han hennes man)
"Nej" sa min väninna.
"Oh. I ll sit down and wait for him".
Så satte han sig ner i hennes hus, öppnade sin burk med Corned beef, och började äta. Och där satt min väninna artigt bredvid honom och konverserade, då hon utgick från att det var en vän till hennes man.
När han ätit klart orkade han inte vänta längre, utan dunstade iväg.
När hennes man kom hem visade det sig att det här var överhuvudtaget inte någon som han kände. Bara en främmande karl som strosade förbi med en burk corned beef och ville ha lite sällskap när han skulle äta.
Det är väldigt svårt att veta var gränsen för aritghet går här, om man förlämpar en släkting, eller om man med all rätt säger åt en främling att lämna ens egendom.
Kulturkrock.
Samtidigt, i ett förvaringsskåp i den lokala mataffären
Att handla mat här är hoppöst. Iallafall om man som jag inta kan laga mat, och verkligen inte kan improvisera.
Här kan jag ha bestämt vad jag tänkt handla, men så kommer man till affären, så är det slut på den ingrediens man tänkt sig, och har man tur kommer den in med båten om en vecka, har man otur kanske den dyker upp i en hylla i affären om en månad igen. Så man får försöka anpassa sig till de lokala varor som finns på den stora marknaden på lördagar.
I lördags var jag dock inne på öns största mat affär, CITC, för att handla mat för någon vecka framåt. Jag strosade runt, gick fram till kassan, och när jag stod och väntade på kassörskan, började jag se mig runt lite förstrött, och såg att de hade två rader med slitna förvaringsskåp precis innanför ingången.
Det kan ju vara bra, om det är så att man kanske hade en stor tung väska med sig in man inte vill släpa med sig runt hela affären eller så. Men en dörr till ett skåp stod lite på glänt, och i det skåpet låg .... ett par flipflopskor.
But why?
Varför går man på lokala ICA (det kan jag dock inte kalla det här, då det ju har visat sig att ICA här på maorispråk betyder något som kvinnor har men inte män har, så jag få lov att kalla det mitt lokala Konsum istället. Å andra sidan är Toa ett vanligt namn här, och det känns lite anstötligt i min värld, att kalla någon Toa, så touché) och väljer att slänga in sina flipflopskor i ett förvaringsskåp?
Handlar man bättre barfota?
Jag är så nyfiken så jag kan nästan inte sova på nätterna.
En manoexplosiv Viking på sjukhusbesök
En gång i tiden skrek jag av misstag "You f..ing idiot" till en läkare. Det ska man ju inte göra. Men han satte sig på mitt ben som var brutet i minst två olika delar, och jag tyckte det gjorde otroligt ont, så jag hann inte analysera mina ord innan jag skrek ut dem. Sista dygnet har jag bitit mig hårt i tungan för att inte kalla hela Rarotongas sjukhus samma sak.
I måndags ringde vår FijIanske doktors sköterska och berättade att imorgon kl 0800 skulle Grottmannen opereras. Tack för fin framförhållning! Det blir så enkelt att få ledigt från jobb och så då, speciellt när man ska kommunicera med 12 timmars tidsskillnad. Hrmpf....!
Så igår klev vi upp 0730, och jag fick min sista körlektion av Grottmannen på väg till sjukhuset. Alla som kört med mig vet ju att jag verkligen kör som en kärring. Med mycket hjärta, och tyvärr ibland även smärta. Men denna bilresa resulterade i tvärbromsning och jag skrikandes att JAG HAR HAFT KÖRKORT I 22 ÅR HUR LÄNGE HAR DU HAFT DET??? till Grottmannen. Man kan ju aldrig tro att jag har haft körkort mer än två veckor när man analyserar min körning men det kunde jag ju inte lägga fram i denna debatt. Hemma är det illa nog , men här ska man tänka på så mycket mer:
- Ah, varför kör alla på fel sida av vägen?
- Ah, svänga svänga, svänga - oh no vindrutetorkarna IGEN istället för blinkers.
- Ah, det regnar. Oh NO varför drog jag igång blinkers istället för vindrutetorkarna?
- Ah varför sitter ratten på fel sida?
- Akta tuppen på vägen!
- Akta hönan med alla kycklingar som kommer springande efter tuppen!
- Akta grisen!
- Akta hunden!
- Akta den stora kokosnöten på vägen!
- Ah, vad var det? Åh bara en cyklist utan lyse som du höll på att meja ner.
Jag står inte ut.
Väl på sjukhuset så väntade vi. Och väntade. Och väntade. Klockan 1330 orkade de dra in honom till operation. Då var jag redo för operation för blödande magsår, då jag hade ett heltidsjobb att sköta denna dag med. In älgade tre käcka operationssköterskor för att dra in sängen till operation. Varav två hade bandana på sig. En med Cook öarnas flagga på, den andra med lite blandade djur, jag analyserade minst en zebra och en ko. Yo My Man!
Hets hets hets hem så det rök tupp och hönfjädrar, jobbade till 2000 och så köra upp till sjukhuset igen.
När man är van vid svenska sjukhus så tänker man inte i termer som folk gör som är vana vid Cookianska sjukhus. Jaha, ska man ha med egen handduk? Tvål? Mat? Dryck? Tack för all fiiiin information ni gav om det INNAN han lades in puckhuvuden. Lätt rabiat hetsade jag iväg för att handla. Hem och stupade i säng vid 2330. Det sista jag sade innan jag lämnade sjukhuset var att kanske de kunde titta till GM lite då och då, då hans larmknapp inte fungerade. (Den var en sladd med lite lösa elkablar i i väggen) De tittade på mig som om jag var puckad som ens kunde tro att en larmknapp vid en sjukhus säng skulle fungera.
Upp klockan 0600 för att jobba två timmar, sedan hets till sjukhuset för att servera frukost. Kommer dit och de arbetsskygga sköterskorna var nära att lynchas av Vikingkvinnan. INGEN har orkat tömma ett bäcken på hela natten. Jag älgade ut med det överfulla bäckendjävulet i korridoren och frågade om det inte var deras jobb att byta sådana!!? De kom lodandes efter med någon vek ursäkt, men jag var nu så ARG så jag bara ryade tillbaka att det verkligen är dåligt. och in på damtoan och ut med allt.
Inget vatten i Grottmannens vattenflaska. Samtidigt som de står och förkunnar att det är MYCKET viktigt att han dricker mycket. Gick till receptionen och bad att få lite nytt vatten. "Sorry, no more water" JA HALLÅ JA!!!! HUR KAN DET TA SLUT PÅ VATTEN ATT DRICKA? Jag stod verkligen inte ut.Jag var så ARG och rabiat. In till Grottmannen igen och försökte torka av honom och fixa kuddar och frukost. Hittar en tom dropppåse i hans säng som någon sköterska slängt där istället för att ta med sig när de bytte. Blev ÄNNU rödare i ansiktet och höll på att slå den i huvudet på den idiotiska personalen. Jag skulle kunna sköta hela avdelningen bättre, utan någon som helst utbildning.
Fick ordning på allt och satte mig för att höra hur GM mådde, om Doktorn varit där med någon som helst information igår eller idag (det hade han självklart inte), men då dyker det helt plötsligt upp en man från tomma intet och ställer sig bredvid mig vid sängen. Jag kan inte säga att jag kände mig särskilt social, men han började mala på. Utan att presentera sig. Efter en stund pep han dock ur sig att han var Papa Ken. Piss off Papa Ken kände jag verkligen att jag ville säga, men det går ju inte för sig, så jag bet ihop. Papa Ken frågade nu om vi var gifta. Nej, verkligen inte. Åh, det var inte bra i Papa Kens ögon. Han rynkade bekymrat ögonbrynen. Så frågade han Grottmannen vilken kyrka han går till. Grottmanen svarade lydigt, fast han inte varit kyrkan på de sista 20 åren. Jag var sur, så när Papa Ken frågade mig vilken kyrka jag går till svarade jag mycket syrligt att jag inte går i kyrkan.
Big mistake.
Papa Ken tog nu tag i Grottmannens droppsår och klämde till (antaligen inte med flit, men det måste gjort väldigt ont) och i min hand. Så skrek han ut över hela rummet:
"Let us pray!"
Jag stod verkligen inte ut. Men Papa Ken var nu i helt extas, och började mala Thank you Lord om allt här i livet. När han malt en stund om de fyra stackars patienterna i rummet så började han krama stenhårt i min syndiga hand, och så kom den LÅNGA höga utläggningen om att förlåt de vilsna själar som inte hittat till dig ännu Lord (Moi?) och de skulle minsann hitta till dig snart, och snälla Lord, ta hand även om denna vilsna själ. Jag fick antagligen onda ögat av hela avdelningen då Papa Ken trumpetade om hur vilsen joch syndig ag var över hela sjukhuset, Jag tänkte samtidigt tyst för mig själv "Dear Lord, låt mig ALDRIG hamna på detta sjukhus som patient". Så lite himmelsk var jag ju!
Amen
Se där!
Det gick snabbt. Det beror inte på att vi alla eldat moskitoljus tills vi luktat rökelse hela ön, eller på att myndigheterna sprayat gift i varenda liten vattenpöl på ön, eller på någon ny mirakelmedicin.
Nej, inte alls.
För igår stod det glatt i tidningen att vi fått tillbaka svaren på alla blodprover från Australien på de 40 insjuknade i Dengue här på ön. Och det visar sig att ingen av dem hade Dengue överhuvudtaget. Den enda som hade Dengue var min f d chef som fick det på Samoa.
Så summan av karedemumman är att det inte funnits en enda liten Dengueinfekterad mygga på ön. Det skapades en hets av ingenting, och varenda männska som kom upp på sjukhuset med lite vanligtinfluensa ansågs genast som döende i Denguedöden, och det skrevs spaltmeter efter spaltmeter i tidningen.
Jag tycker att det är toppen med den ordning och reda som råder här. Och mitt förtroende för den lokala läkarkåren har genast stigit ännu ett snäpp.
Ey Paco el morte de la Cognac por favor!
Ovanstående kan betyda vad som helst. Jag har ingen aning. Men det låter coolt och jag ser en rökig mexikansk bar framför mig, Antonio Banderas har just klivit in med sitt gitarrfodral aka maskingevär. Bakom baren står en mexikan med oren hy och halvslutna ögon.
Ja, ni förstår scenariot. Kanske jag har sett för många halvdåliga amerikanska actionfilmer (tänk Miami Vice, tänk Desperado) men är det inte något coolt med dessa dörrar med lucka som jag verkligen förknippar med bakgårdar med flådiga villor där kokainsmugglaren sitter tillbakalutad med en fet cigarr i munnen och en picka i handen och skjuter av lite knäskålar på sina livvakter som inte gjort vad de ska?
Jag ska inte på något sätt glorifiera detta. Men dessa dörrar väckar något dött i mig. Och till min stora glädje , och till Grottmannens stora depression, har jag en sådan dörr i det hus jag bor i. 
För varje dag när vi parkerar bilen framför dörren, kastar jag mig ur med nyckeln i högsta hugg, brottar ner dörren, och kastar igen den och låser inifrån.
Sedan öppnar jag luckan.
Jag börjar kisa.
Jag funderar snabbt ut något bra på spanska (en petitess i sammanhanget är att jag inte kan spanska. Alls. Så jag improviserar så det ska låta som i de filmer jag sett):
Hey Paco!
Hey Dorrito!
Hey Badito!
Hey Taco!
Hey Burrito!
Una cervesa por favor!
Trabajas!
Hombre!
La Casa de la Senorita!
Och sedan vet Grottmannen att han måste hitta på ett lösenord för att få den mexikanska dörrvakten innanför ska gå med på att öppna, och sänka sin låtsaspicka.
Detta har resulterat i:
1. Grottmannen står verkligen inte ut
2. Jag ska börja plugga spanska. På Cook öarna! Det är jag, en tyska och en Cookian. Och en gubbe med spansk pappa, som utan läroböcker ska lära oss spanska två kvällar i veckan mot den ringa avgiften av 5 NZD per lektion.
Jag står inte ut. Tänk så många bra fraser jag ska komma på till dörren!
Jag borde verkligen veta hut
Och den här utsikten vaknar jag till varje morgon:
Så jag borde ge mig själv en dansk skalle genom att springa in i en vägg med full fart, då jag har det hur lyxigt som helst, men väljer att gå runt och vara massivt grinig för att mitt hus inte har varmvatten installerat ännu, och för att ett gäng bautagetingar blivit förälskade i det underbara trätaket, och därför byggt ett bo ingen kan hitta, varpå det är ca 25 nya getingar inomhus varje dag jag kommer hem.
Men lite kallvatten dödar ingen. Och getingarna dör någon sorts DDT död efter ett dygn inne, så hela huset är antagligen sprayat med arsenik från start, så de har inte heller lyckats döda mig. Inte arseniken heller.
Nej, jag borde verkligen veta hut, och ta och garska upp mig lite och njuta av tillvaron. Om jag smilar upp mig tillräckligt mycket kanske jag kan söka det där jobbet som Hamburgerkiosken FBI (den heter verkligen så) hade annons om i tidningen häromdagen, men följande anställningskrav:
"Must have smile muscles that work"
Storm över Rarotonga
Oj vad det har blåst på sistone. Självklart stegrade det sig till näst intill orkanvind till den dagen jag skulle köra upp för mitt motrocykelkörkort, så jag fick göra en hastig omvänding till att bara fixa ett bilkörkort istället, jag hade blåst av vägen med de vindar som råder nu på den lilla motorcykeln.
Körkortet måste fixas i panik enbart för att Grottmannen idag skulle läggas in på sjukhus för operation, så jag skulle kunna köra och hälsa på, och röra mig runt på ön när han låg inne. Så vi åkte upp dit på bestämd tid idag, och kom in till läkarens rum. Dagens läkare var från Fiji och hade en glad blommig Hawaiiskjorta på sig, och var barfota.
Jag stod inte ut.
Hur som helst, efter tjugo minuters väntan, då han och han sköterska satt framför oss och diskuterade igenom tio andra patienter och deras prognoser (sekretessen är verkligen toppen här, på bordet bredvid mig låg tre journaler utkastade med namn och sjukdomar tydlig angivet) så meddelade vår doktor att nej, just idag hade de en halsspecialist på sjukhuset, som hade snott doktorns operationsrum, så det gick inte att operera idag. Men han skulle ringa när han fick tid, kanske nästa vecka.
Ah. Tålamod min kära Watson, tålamod. Här hade jag jobbat hela söndagen, för att kunna vara ledig idag, och hetsat runt och skaffat körkort, allt helt i onödan.
Så jag fick åka hem och njuta av utsikten från mitt sovrumsfönster högt uppe på berget. Jag har fått promenadförbud av den lokala mannen när det stormar, för det kan trilla ner kokosnötter i huvudet på en när det blåser så mycket.
Men det är ganska mysigt att sitta inne och äta onyttig choklad och se på tjejiga DVDer när vindern verkligen viner och visslar i husets knutar, och palmerna vajar allt vad de kan, och vågorna sår hårt och bullrande mot revet utanför lagunen.
PS. Idag träffade vi Spaceman igen. Eller Space, som vi som är lite bundis med honom säger DS
