På andra sidan jorden

Jag har ju tidigare vädrat mina åsikter om hur uber sociala alla expediter är så fort man går in i en affär här.
Det är ju jättetrevligt så länge det inte känns som smörande för att jag ska köpa något av dem.

Veckans axplock är en bra och en dålig:

Handlar en skiva i min favoritCD affär, där jag skulle behöva matsäck och sovsäck där jag går in, jag kan cirkla runt i timmar och läsa på skivor och hålla i dem och mysa av tillvaron. Inhandlade till slut en ny toppenskiva och tackade glatt när köpet var klart och då lägger surferduden till "Keep smiling" som avskedsfras. Kan man bli annat än glad av sådant?

Det är fredag och jag är grinig och känner att jag ska inhandla en liiiiten flaska sparkling att förgylla min fredagskväll med. Går in i vinaffären och den italienskaktiga expeditmannen svassar snabbt fram och vill hjälpa till. Det är ju snällt och rart med fina råd. Men det räcker så. Sedan kommer nästa:
 
"Where are you from?" Det är ju ok det också, jag kan gärna säga att jag är ifrån Sverige.

Detta följs upp av:

"What is your name?" Måste man säga vad man heter för att köpa en flaska bubblande här? "G´Day Mate"

Så kommer trumfkortet:

"What are you doing this weekend?" NEJ! Där tycker jag liksom att gränsen går. Jag kan gärna vara social men jag vill inte känna att jag ska bli bästis med den sliskiga italienska vingubben bara för att jag inhandlar en liten flaska Brut. Nu måste jag byta vinaffär känner jag.

Folkskygg- Moi?

...så vill jag här sticka ut magen lite och slänga ut den stillsamma frågan :

Varför måste alla gravida kvinnor gå sakta, sakta och så bakåtlutande så man tror de ska ramla baklänges, och med handen på magen?

Jag var ju som bekant på min IKEA i helgen, och det var proppfullt med folk, och ALLA var gravida, och gick i så sakta fart så klockorna stannade, och med händerna på magen. Och alla i bredd också så det gick inte att varva dem.

Jag kan förstå att det är tungt och jobbigt när man börjar bli riktigt stor. Men många har allvarligt talat inte en större kula än mina valkar som jag har på magen fast jag inte alls är gravid.

Och jag går inte runt i snigelfart och blockerar vägar och lutar mig baklänges och har ett stadigt tag om  mina magvalkar.

När man går och simmar i pool finns ju alltid en bana för de som är snabba, en mittemellan kanske, och så pensiobanan där det går sakta.  Så borde det vara när man är på IKEA också.

Fast lane har fått ett ansikte

Jag står inte ut. Redan för två veckor hade lokala surfshopen en skylt utanför där det käckt skrev att "Snart är det jul, och om du vill jobba extra så behöver vi folk"

Snart är det jul? VERKLIGEN inte. Det är tre månader dit! Och idag när jag smög runt bland K-mart och letade Toblerone, så var det fullt av vidriga chokladtomtar i alla godishyllor. Det hinner ju nästan bli årgångsgpdis innan det är jul!

Nej, håll i hästarna och bort med omoralen - vad har hänt med att julsakerna plockades fram efter Skyltsöndagen först?

Jag ska införa The Sign Sunday i Sydney.

Redan första året i skolan, ja, kanske rentav redan på lekis fick man lära sig grundreglerna för hur man ska bete sig när det brinner någonstans. Man ska t ex absolut inte öppna dörrar och fönster. Det vet ju jag.

I London går alltid brandlarmet på hotell när jag är där. Sista gången var jag där med två väninnor. Saras pappa är brandman så hon borde vara uberduktig på brandinstruktioner. Vi satt och myste på hotellrummet inför en partykväll när brandlarmet gick. Fiffiga som vi var öppnade vi fönstret på vid gavel för att känna om det luktade rök ute. Fel nummer 1. Vi kände ingen rök där så då öppnade vi dörren på vid gavel så vi fick korsdrag. Fel nr 2. Och sedan tog en av tjejerna hissen ner till receptionen för att se om det brann. Fel nr 3. Toppen.

Men man tror ju aldrig att det är på riktigt, och det är väl kanske det misstaget alla stackars innebrända människor gör också?

I fredags efter min lunchförsöktillpowerwalk walk så luktade det jättebränt när jag kom hem till min lilla trädgård. Jag luktade faktiskt lite hit och dit, men så tänkte jag, att Ah, lite brandrök hör ju en världsmetropol till.
Så jag satte mig och började jobba, Och det luktade mer . Och mer. Jag jobbade på.

Tuuuut tut tuuuuut tut. Oj det slutade just här utanför. Ah säkert polisen som har fångat en bildåre eller så.

Tuuut tut igen. Mega tuuuuut!

Hmm...det kan ju inte vara TVÅ fartdårar. Alltså är det säkert en galen våldsman de jagar i trädgården. Bäst att låsa in sig med dubbla lås! Jag älgade till dörren och dubbelreglade. Sedan satte jag mig och jobbade igen.

Jobba jobba jobba.

Hmmm..vad det slamrar utanför. Och vem är det som maler på i megafon massa kommandon ute på gatan? Det är väl bara att brotta ner våldsmannen och sätta honom i polisbilen.

Jobba jobba jobba.

Hmm..det slamrar jättemycket. Och luktar jättemycket rök. Och de pratar jättemycket i megafonen. Kanske jag ska kolla lite ute?
Oj det brinner visst i grannens hus som står en decimeter ifrån mitt. Vilken tur att jag låste in mig!

Genast måste jag ju tänka ut en nödplan vilka saker jag måste rädda om det tänker brinna här med. Alla CD skivor. Hjälp väskan är redan full!

Efter en timme åkte de och var nöjda med sitt släckningsarbete. Jag fick lite ångest för att grannen kanske hade brunnit inne för att jag var en slapp person och satte mig och jobbade istället för att ringa brandkåren. Men jag såg honom dagen efter och han levde som tur var.

Men min akutplan för att evakuera resulterade i att jag måste till IKEA och inhandla en stor ful IKEA bag som man kan snabbfylla en hel lägenhet i. Så igår var jag där, och skulle samtidigt köpa lite köttbullar och annan hemmamat, men ALLT var slut. Slut på köttbullar, slut på chips, slut på prinsesstårta, slut på bilar. Så som tröst inhandlade jag ett paket kineska jumbokräftor som jag smällde i mig innan jag lade mig och sov. Vaknade mitt i natten och var törstigare än en vilsen arab i öknen.

Ah - tänk att man kan få en smak av hemma fast man sitter på andra sidan jorden! Veckans salut måste ju därför oavkortat gå till Ingvar Kamprad.

Ingvar - I salute you - alla gamla krigsförbrytarklavertramp är förlåtna! Se bara till att nu även fylla på köttbulls och chips förrådet på IKEA Sydney så har du chans att bli veckans pojkvän också!

I veckan har jag känt att förruttnelsen är total i min kropp. Det hänger en påse på magen av små valkar som jag inte förstår hur du har smygit sig dit utan att be om tillåtelse. Jag kände i panik att om jag solar tillräckligt mycket så jag blir lite brunare så kommer någon snart att säga "Ah, är det inte Cyndee Peters som går därborta?"

Jag plockade igår därför raskt fram min Pilates dvd skiva och tillhörande viktiga ståirättposition matta och något annat redskap man ska dra i för att bli snygg och stark.

Det gick toppenbra! Antagligen för att jag inte gjorde rätt moves överhuvudtaget. Har suttit och varit väldigt nöjd med min uteblivna träningsvärk hela dagen tills nu och tänkt just att det där var ju "piece of cake".

Jag började då tänka på att vi ju måste radera gränserna när det gäller ordspråk och låta oss inspireras fritt av världsspråkens unika ordspråksfauna! Jag tänkte för mig själv igen, fast på svenska nu, att "Ja, den där träningen var ju en bit kaka!" Så bra det blev att tänka så!

Står du ut? Do you stand out? Stehen Sie Aus?

Bättre än fågel i handen än tio i skogen - Rather a bird in my hand than ten in the forrest - Ich möchte ja ganz eine fugl nach hande aber nicht zum schwarzwald.

Eller tvärtom - det var värst vad det regnar katter och hundar idag, skulle inte det passa i Sverige också?. Regn som regn.

Eller ett unisont G´Day Mate över hela världen - tänk att säga God dag Kompis varje gång man träffade någon?

Listan är oändlig.

PS. Jag har inte öppnat fredagsvinet ännu. Jag tänker så här ändå. DS
PPS. Träningsvärken kom kl 1445. Hur lång tid tar det innan en träningsvärk dyker upp? DDS

Igår när jag skulle läsa Aftonbladet eller om det var Expressen på internet så var första stora feta rubriken

"Borg ute på promenad" eller liknande viktiga rubrik.

Jag tänkte på en gång att "Är Björn Borg skadad eller varför är det så viktigt att han kan gå?".

Så visade det sig att vi hade en finansminister som hette Borg som var ute och gick med en torftig budget under armen. 
 
Ah, vad politik är tråkigt

Allvarligt talat. Det blev väldigt starkt diskvatten. (Se föregående inlägg om soppa).

Jag var en tiondels sekund ifrån att förstöra hela laptopen då jag tog en stor klunk av det som såg ut som diskvatten men visade sig vara eld och spontan spottning uppstod. Hann stänga munnen och vända bort huvudet dock.

Hade det varit i USA hade jag spottat på Laptopen och stämt soppföretaget.

Kanske jag skulle tagit fasta på varningarna på påsen om att man skulle använda kryddpåsen efter smak.

Hej DÅ High-tech soppa!

Jag känner mig lite drabbad av missledande marknadsföring.

När man köper sig en pulversoppa i affären så tycker jag att man kan förvänta sig pulver och sedan tillsätt vätska.
I ett vågat ögonblick har jag tydligen vid tidigare tillfälle inhandlat lite pulversoppor att ha hemma ruggiga dagar, och idag när molnen hänger tunga och regnet duggar lätt i Sydney kändes helt rätt med en kryddig Thaisoppa till lunch, som jag hittade uppe i köksskåpet.

Läste på den viktiga instruktionen. Hällde upp vatten. Kokade. Sedan skulle man hälla i en påse med nudlar som låg i påsen. Så skulle de koka i tre minuter. Sedan skulle man ha i någon kryddpåse som låg i sopppåsen. Sedan skulle man ta av från plattan. Sedan skulle man ha i en till påse med någon sorts olja. Sedan ÄNNU en påse med någon sorts stark krydda. Hela min goda Thaisoppa ser ut som gammalt diskvatten med matrester i nu.

Jag står inte ut.

En dag när jag cyklade till jobbet hemma i Sverige i augusti så lyssnade jag på Morgonpasset i P3 och där hade någon ringt in ett jättebra enkelt recept för de som inte begåvats med den kulinariska ådran att laga mat:

Hårdrockssoppa

Koka upp vatten. Tillsätt grillkrydda.


DET är min melodi det!

Ah vad det är trevligt med musik!

Musik påverkar mig så otroligt mycket, jag skulle avlida om jag fick som straff att inte lyssna på musik för resten av livet. Man blir sprallig i benen, man blir glad , man kan avreagera sig genom att skrika med på lite Nirvana, gråta av sig till någong gammal tryckare, det är en TOPPEN medicin.

Därför tycker jag (med total dubbelmoral) att så länge det finns glädje i ens musik så kan man väl få sjunga falskt om det är så, och dansa i orytmen. När jag bodde på Cook så berättade de lokala glatt hur de skrattade åt alla Europeer när de dansar, för de har ingen rytmen. Bara för att Cookianerna föds i en bastkjol och med en ukulele i handen och börjar dansa innan de kan gå!

Jag sjunger väldigt illa, rentav falskt, men gärna och mycket. Och jag dansar som en stel Stasiagent, men jag har toppenkul ändå.

Speciellt bra kände jag att det var idag när jag började fundera på hur FEL man kan sjunga när man inte prickar in engelskan rätt. Men det är ju lika trevligt ändå.

Jag kom spontant på följande axplock ur min och mina vänners felsjungingar under åren, komplettera gärna listan om ni törs erkänna era egna tolkningar av sångtexter:

I can boogie - jag sjöng "Majken Movie" (jag var faktist inte så gammal då)
Looking for clues - min kompis sjöng "Looking for clothes"
Strong enough - min brorson sjöng "Stroganoff"
Informer  - Thomas kompis sjöng "Hey Farmer"
I like to move it - min brorsdotter sjöng "I like a boobie boobie"

Listan är oändlig. Men vad GLAD man blir av felsjungningar också!
 
Och vilka helt ny vinklingar låten får! Estradlyrik på högsta nivå!

Kanske rentav Fulkultur?

Äntligen är värmen tillbaka! Varje dag bjuder på temperaturer över 20 grader och mycket mycket varm sol, folk vaknar upp ur sin vinterdvala (även fast de inte vet vad VINTER är här) och stränderna fylls av blåvita kroppar som kämpar för att få en vårsnygg bränna. Det kvittrar av hungriga fågelungar, och träden knoppas med ljusgröna underbara blad och det börjar återigen att dofta underbart av prunkande blommor i luften.

Cat har förlåtit mig (sakta men säkert, han var så chokad när jag var tillbaka en dag efter tio veckor att han tappade rösten helt) och ligger nu ute och njuter av solen på gräsmattan.

MEN. På våren vaknar också alla insekter. Jag vet att vilken hemsk dag som helst så kommer jag att se säsongens första vidriga kackerlacka. I år verkar jag dock ha blivit omåttligt populär bland mina vänner spindlarna, i väntan på att kackerlackorna ska börja trakassera mig.

Igår var det stor vårfestival i förorten. Man hade spärrat av den trafikerade genomfartsvägen och där hade man parkerat gamla veteranbilar och andra upputsade bilar av äldre modell. Folk var helt extas och gick och stirrade hänfört på bilarna. Hmm..hemma i Sverige kallas sådana bilar för raggarbilar tänkte jag syrligt när alla asiater glatt stod och poserade och tog kort framför de gamla amerikanska bilarna. Speciellt extas blev folk över motorhuvar, och stod och glodde ner i de öppnade gamla motorhuvarna hur länge som helst. Hur intressant kan en motor vara?

Jag drog mig istället mot parken där det var tre olika scener med massor av uppträdanden och massa karuseller och saker för barnen, och matservering överallt. Jag inhandlade glatt något spanskt tapasaktigt och satte mig i skuggan (solen är redan alltför varm) och skulle just börja avnjuta min goda mat och vila benen lite. Men ack så jag bedrog mig.

Oanade krafter tvingade mig att bidra till dagens underhållning, när jag tittar ner på mina vita jeans och en vidrig spindel promenerar runt där. I Australien skulle den säkert anses som liten, men den var större än alla spindelsorter vi har i Sverige iallafall. Och säkert giftigare och vidrigare än tio Kungskobror i grupp. Jag flög upp och försökte samdigt balansera mina Tapasräkor och picka bort spindeln. Fick in en halvnelson men fluffade då ner honom i mitt uppvikta byxben! JAG STOD INTE UT! Jag ska aldrig mer vika upp mina byxor. Jag fick in en bakvänd karateträff till och då flög han upp på mitt linne istället. Tyvärr två ben fattigare. Under blandade skrik och småhopp (från mig, inte spindeln) fick jag äntligen ner honom på marken. I mina uppvikta byxor satt det kvar två spindelben. Jag fick jätteångest för stackars spindeln utan två ben, men jag var så utmattad av min spindelkamp så jag hade inte tid med mer spindelångest.

Urk. Vintern kanske inte var så tokig ändå. Bättre två kupevärmare i lägenheten än en spindel i byxbenet.

Faktiskt ryckte jag upp mig lite på lunchen Bla körde jag improviserade sådana här moves i min ensamhet. Ännu bättre uttagna här.  Värsta gympapasset, man KAN bara bli glad av det. Fast jag fick lov att köra mot väggen för jag har ingen att trycka upp ryggen mot. Men nya friska tag gick jag in i mailen och möttes av ett mail där man lyckats skriva ordet FUCK exakt 87 gånger.

Jag orkar inte låta mig uppröras mer av sådana destruktiva människor. Istället hyllar jag alla normala danskmän med följande uppiggande fras från förr, den känns trevlig till min kalla öl (som tyvärr är en Budweiser dock):

"Perikles, hvronor smager en Tuborg best? -Hvergang"

PS. Hit med företagssprit och företagslosec. Har fortfarande kvar av min förtagsrollon. DS

Jag har varit ganska grinig sedan jag kom tillbaka till Sydney. Det var svårt och jobbigt att lämna alla underbara vänner och familj bakom sig den här gången. Jag har haft en formidabel sommar hemma och jag kan återigen bara tacksamt häpna över hur mina vänner fyller mig med positiv energi. Jag känner mig totalt ovärdig och väntar på att familj och vänner ska genomskåda mig totalt och se att jag är en Uberskitstövel som inte är värd all denna underbara vänskap och glädje.

Jag har dock försökt rycka upp mig lite den här veckan, jag kan ju inte gå runt och vara grinig ända till jul när jag får åka hem igen. Tröstshopping. Vidriga promenader över E4an. Tröstätande. Tvångsgos med Cat. Galna städsjukan.

Men jag inser nu att livet är en Jenkaprincip. Om det nu är två steg framåt, ett steg bak. Är det kanske ett hopp inblandat i jenkan också? Eller är det Schottis? Livet är lite blandad dans helt enkelt.

För idag tog jag ett stort steg bakåt. På min arbetsplats så har vi egentligen bara kontakt med kunder om allt inte fungerat som det ska. Nästan alla gånger är det  en trevlig, rar kontakt och vi bygger broar.

Men idag när jag loggade in mig sex noll noll på morgonen och var lika morgongrinig som alla andra morgnar hade ett helt lands kunder faktiskt också vaknat på helt fel sida.  Mail efter mail var så surt så jag känner att hela jag nu är en stor surdeg. Kan man inte uttrycka sina åsikter , även om de är kritiska, på ett trevligt sätt till att börja med iallafall? Det känns lite jobbigt att skriva något trevligt tillbaka när man öppnar ett mail där det står "FUCK jer" med stora bokstäver. Sedan blir det inte bättre av att det landet använder sig av perversa anstötningar utan att mena det heller. "Vi har inte hört ett kuk" och "famme jer påi pungen" har en helt annan innebörd där.  Men slutparollen är ändå att nu står jag VERKLIGEN inte ut.

Nu är det ÄNTLIGEN lunch och jag ska faktiskt öppna en kall öl, så ska jag ställa mig och slå huvudet i väggen hårt och muttra bugger, BUgger, BUGGER som Hugh Grant gjorde när han inte ville gifta sig i Fyra bröllop och en begravning och sedan ska jag lyssna på Kenta och "Just idag är jag stark" .

27 grader, strålande sol och det är fredag. Upp med morrhåren Tigern!

Jag bor mitt bland ett gäng skolor. VARFÖR kan inte piffa till de stackars barnens skoluniformer lite?
Jag lovar att Aeroflot  har modernare unifomer än de här stackars barnen har. Jag kan inte förstå varför stackars små pojkar ska gå runt i slips och finskor, och tjejerna ska ha kort kjol. Är det pedofier som har utformat skoluniformerna?

Och VARFÖR har man kvar flick och pojskolor? Var är det som gör att det är så farligt att mixa dem i samma klass?

"Wake up its 2007" som min chef skulle ha uttryckt det. Fast han ylade "Wake up its 2005" för det var det när han myntade det fina uttrycket när han inte delade mening med ett mossigt flygbolag.

Hans då treåriga son myntade för övrigt uttrycket "Hej då Bajskorvar" när han kom in och hälsade på en dag på jobbet och skulle säga hej då till pappas personal.

Härligt att man får känna sig värdefull på jobbet.

Jag är just nu så rabiat så att jag känner att jag är som en av de där meddelandena som läses upp i början av varje Mission Impossible och som exploderar av sig själv inom 10 sekunder. Hör ni inte av mig inom kort så har jag faktiskt exploderat.

Min dator var snäll och rar mina två första arbetstimmar. Sedan råkade jag hålla ner någon vidrig knapp för länge (man måste ju få fundera lite på vad man ska skriva samtidigt som man håller ner en knapp utan att hela datorn ställer om sina inställningar) och TJOFF så går det inte att använda den längre. Efter en timmes letande runt på Internet har jag kommit fram till att den går att använda om jag liksom hänger på varje knapp i fem minuter (eller kanske fem sekunder då, men det tar typ en timme att skriva ett ord). Jag har läst om Tangenbordslås och Fördröjda knappar, så det är väl något sådant jag har lyckats aktivera.

I ren mogen frustration ändrade jag mitt lösenord till Bajskorv.

Det kändes mycket bättre. En liten stund iallafall. Men datorn fungerade inte bättre för det. Nu måste jag ändra till något annat mer moget så att ingen hackar hela systemet med mitt mogna lösenord nu.

Livet är en kamp.

Jag ska bli alkoholiserad nunna på Bali.

Jag har nu varit här i sisådär tio dagar.

Och är nerjagad av Röda korset för att de vill att jag ska komma dit och klämma ur mig lite blod. Nu känns det ju lite jobbigt att gå dit då förra gången inte blev så himla lyckad och jag blev utdömd som en Blodgivarobsklassare. Men nu har de ringt två gånger, smsat en gång, mailat en gång OCH skickat ett brev. Så jag börjar kapitulera inför det faktum att de antagligen verkligen behöver även mitt obsklassarblod.

Så denna vecka har jag börjat mitt nya nyttiga jag. Igen. Inte jättenyttig såklart. Men lite nyttigare för att vara jag. Och parollen är "Du är vad du äter". Här ska minsann inte klagas på mitt stelnade blod som inte svassar runt tillräckligt snabbt i hennes himla mongoapparat, mitt blod ska vara så fullt av vitaminer och andra chockämnen och så himla vätränat så hennes blodapparat kommer pipa för att den inte klarar av trycket den här gången!

Så den som ärver mitt blod ev. den här veckan får efter dagens nyttighet ärva:

En kopp kaffe (bra för den halvdöda personen att vakna till lite)
En kopp grönt te (JÄTTEnyttigt)
Två tranbärsampuller eller så ( TOPPEN mycket C-vitamin, koman kommer försvinna för min blodtagare)
Två rostade mackor med marmelad på (OK. Gi antichock. Sockerchock Men det var lite gryn eller så i mackan)
Musli med mjölk (ABNORMT nyttigt. Höll nästan på att inhandla organisk musli också, men det hade varit för bra)
Två stora Toblerone bitar (Min kropp var paralyserad av nyttighet så det var nödvändigt. Lite choklad är bra)
Sallad till middag (Jaaaa, hurrraa!)
Antaligen en hel påse Doritos ikväll (Majs är nyttigt)

Fem minuters promenad till affären. (I sportskor). Fem minuter tillbaka. Tio armhävningar. Åttio rumpövningar som min brorsdotter försökt lära mig men jag tror jag ev misslyckades med dem. Fick ont i ryggen istället för rumpan.

Alltså, det är nästan så att jag är sugen att bli lite sjuk själv så jag kan få lite av ovanstående toppenblod donerat!

PS Om ni vill ha lite så måste ni bli sjuka i närheten av Parramatta. DS

Nu har de äntigen åkt och staden kan börja fungera normait igen. Hela spektaklet gick förhållandevis ordnat till, även fast polisen har varit helt rabiata.

En stackars kontorsgubbe som skulle korsa gatan i Sydney för att äta lunch med sin elvaårige son blev helt nedbrottad av en galen polis för han hade korsat på fel ställe, och åkte under parollen" det är den nya tillfäliga lagen där vi kan hålla folk i finkan till världsledarmötet är över" in i finkan över natten och fick inte ens tillgång till en advokat. Under samma paroll som ovan.

Lite blandade demonstrationståg har det varit, både för och emot Bush. De som gick i parad FÖR Bush väckte upprörda känslor hos de som var EMOT Bush. En blev så arg så han sprang fram med sin medhavda ketchupflaska (alltid bra att han en handväskan känner jag nu) och sprutade ner FörBusharen med ketchup. Helt utmärkt tycker jag!

Kan inte alla krig vara ketchupkrig i framtiden? Undrar vilket land i världen som har mest tomater?

När jag reser är det tillräckligt jobbigt att hålla ordning på en incheckad väska och ett handbagage.

George Bush har JÄTTE mycket att hålla ordning på när han ska ut och resa. Här kommer hans packningslista för den här visiten till Sydney:

250 secret serice agenter
200 goverment representatives
150 national security advisers
50 white house political aides
15 sniffer dog teams
5 personal chefs and cooks

Åååh vilket schå att räkna in alla dem innan han flyger iväg!

1 air force one
1 black hawk helikopter
1 marinhelikopter
1 ett annat konstigt flygplan
2 cadillacs
3 staff cars
10 secret service bilar
1 ambulans
1 SWAT van
2 VIP/Media bilar

Vilken checklista! Igår landade Kinas president så vi stängde av alla vägar igen. Undrar om Bush blir fnissig när han pratar med Kinas president som sitter där och kanske säger "aaah, mistel Plesident, no mole wal!"

I går skulle Bush även ta sig en sträcka som tar 60 sekunder att gå. Men är man Mr Bush så promenerar man inte i 60 sekunder. Nej, man sätter sig i en bil, eskorterad av FEMTON andra bilar för att ta sig den sträckan.

I morgon väntas våldsamma demonstrationer, men jag fiskade upp följande harmoniska lilla artikel, men hopp om framtiden,  i min tidning igår, och håller nu en tumme att de väntar med sin salut tills jag jobbar klart för dagen.

It was a wise man who once said "If you´re going to protest, you might as well do it naked"
Not only are you guaranteed a bit of media attention but it tends to make the police, understandably, a little more reluctant to grab hold of you at close quarters.
So this column was heartened to hear that indefatigable flower child Graeme Dunstan and his crew from "Peacebus" are planning a "Bums not Bombs" protest in the Domain on Friday afternoon.
The informative website www.bumsnotbombs.org says protesters will offer a "21 bum salute" in thoughtful tribute to the 21 APEC member countries.

En rumpsalut ser man inte varje dag - Ah, kanske värt att offra några komptimmar på!?!

Igår var det ett år sedan Australiens Diana, Steve Krokodilljägaren Irwin dog. Tråkig historia. Men NEJ, det räcker inte med att vi sänder en tanke till honom och hans familj och tänker att "Ja, det där var en tråkig historia"- hans fans över välden uppmanar till Internationell Kaki dag.

Jag står int UT! Jag vägrar gå runt i vidrig kakiuniform. Jag blir genomskinlig i kaki och mina ben skulle se ut som två pinnar i sådana fula kakishorts. Vad händer då om t ex Birgitta Dahl avlider - måste vi alla gå runt i enorma TV glasögon och löständer då? Vart ska det här sluta? NEJ! Steve Irwin - I salute you, men inte i kakikläder.

Vi kan glädja honom med att det i tidningen igår var ett vidrigt reportage om havsormar, som jag sett honom ut och jaga i ett tv program förut. En av världens gifitigaste ormar. De hade hittat en som hade förvirrat sig in til en av de större stränderna här som de tyckte så synd om så nu skulle de åka ut till havs med honom igen. Så stod det följande trevliga fakta om han och hans kompisar:

"Havsormen simmar helst runt i stora grupper, som formar "tight-knit writhing platforms up to 5 km in length and 200m across"

Tack för kaffet - jag kände att bikini 2007 just raskt avslutades.
 
Jag skulle faktiskt dö av hjärtattack redan innan de högg mig om jag simmade in ett jättestim med havsormar.

Ah, vad jag är flygtrött. Att åka i ett svep ner till Austraien är en maratonresa, och motivationen att sätta sig på nästa flyg är extremt dålig när man mellanlandar någonstans i Asien efter mer än tolv timmar på ett flyg från Europa.
JAAAA - då tar vi nio timmar till i sittande framstupa sidoläge - Hurrraaaa!

Och den här resan var inte roligare än någon annan. Jag veeeeet att alla oändliga säkerhetskontroller är för MIN säkerhet och för ALLAs bästa etc etc, men det gör mig inte mindre trött på dem.

När jag landade i Hong Kong och klev av flyget till min trejde kontroll stod det en engelsk familj med två små barn i sisådär fyra, fem års åldern framför mig. När vi kom fram till kontrollen började den ena tjejen stortjura ylandes "OH NOOOO...not this AGAIIIIN!"
Och jag kände EXAKT likadant. Bara det att jag anses vuxen och skulle jag ställt mig och stortjurat samtidigt som jag drog av bältet och steg ur skorna och tog alla mina små fina inpackade i förslutningsbar (varför ska den vara det? Vad händer om man lämnar in den öppen? År man klassad som terrorist då?) plastpåse och la i separat låda för TREDJE gången fast jag bara varit i transit sedan Arlanda, hade de antaligen burat in mig.

Jag fick en fin affärside att jag ska öppna ett flygbolag som INTE kräver någon extra säkerhetskontroll alls. "Surprise Airlines". Parollen ska vara "Flyg på egen risk". Alla priser ska vara låga för vi spar in på så mycket personal i alla dessa oändliga kontroller som vi slipper, och alla kan gå runt med dubbla bälten och skor och ta med alla sina vattenflaskor och annan livsfarlig vätska ombord.

Jag sov dock vädigt harmoniskt på flyget mellan London och Hong Kong. Harmoniskt för mig, skrämmande för den bredvid. Ett par gånger vaknade jag själv att jag utförde en kombination av vajande kobra i huggläge och dansk skalle, när jag somnat och huvudet slängde sig fram i whiplash position. Med lite grace låtsades jag inte om mina dödskramper utan försökte verka som om de var flygstretching eller liknande och vände mig lite åt sidan så engelsmannen bredvid inte skulle bli rädd.

Från Hong Kong till Sydney var han borta. Jag såg honom vid gaten så jag tänkte att han nog hade bett att få byta plats efter tolv timmar bredvid spasmen kvinnan från Sverige. Såg glatt fram emot den lediga platsen bredvid mig, där jag skulle kura ihop mig i fosterställning och sova som en stock nio timmar till (en gång kom en steward fram och sa att han hade tänkt kolla pulsen på mig när jag sov på en flygning för jag såg så livlös ut) när ingen satt sig där vid avfärd. Men döm om min förvåning när engelsmannen glider upp efter femton minuters flygning och frågar om han får sitta där. Vad säger man ? NEEEJ jag har paxat den. Undrar var han var vid start? I en garderob? Well, well, han skulle verkligen socialisera och då mina kobraryckningar antaligen gjort ett fint intryck på honom då han ville byta plats för att sitta bredvid mig fick jag lov att var lite social tillbaka.
Jag fick då veta att Suzi Quattro var på Heathrow samtidigt som oss. Idag såg jag henne på TV här i Australien, hon är på come back turne. 57 år ung. You go girl! Englands Lill Babs?

När jag landade var jag Trött Queen efter nio timmars malande om ditten och datten med han som jag inte ens minns vad han hette, och det var jättesvårt att slå om till att förstå den gamla goa Aussieaccenten. Så köa i milslång kö till passkontrollen. Så kö till att hitta sin väska. Så ska ALLT genomgå karantän här, så då ska man köa för att röntga sin väska också innan man kommer ut.

Väl ute förgylldes mina kändisupplevelser med att vår Aussie kändis Delta Goodrem stod och väntade i ankomsthallen på sin Westlife pojkvän Brian. Står man ut ,vilken flärd!

Undrar om Delta tänkte, Ah, är Michael Bolton här också när jag kom ut? Har han sparat ut till lång svinto IGEN?

Jag vill inte veta.

Min hjärna är som en jättelagg. Jet lag. Jag somnade snällt klockan elva i går. Och vaknade efter en timme. Och har varit vaken sedan dess. Jag står inte ut. Det känns som om huvudet är en stor seg massa (med andra ord precis som vanligt), jag ska skriva lite mer i slutet av veckan när jag är helt isolerad i min lilla förort.

Jag lär få massor med tid i slutet av veckan när snaran dras åt. I morgon landar George Bush i Sydney och senare i veckan sisådär tjugo-trettio värdsledare till, och kaoset är totalt. Halva stan är avspärrad och tunnelbanestationer stängda, flygplatsen ska stängas i omgångar och poliserna verkar ganska nerviga och går runt och pekar med hela handen. Igår tvingade de två fula tyska turister att radera sina fina foton de tagit på avspärrningsstaketet (men VEM vill ha ett kort på ett fult avspärrningsstaket kan man samtidigt stilla fråga sig) och en stackars uteliggare höll på att åka i finkan för att han ev, kunde ha tagit ett kort på det hemliga staketet med sin mobilkamera. (Men å andra sidan känns det inte som en äkta uteliggare om han har råd med mobil. En uteliggarewannabe.)
Det har satts upp galna högtalare över stan där det ska kommenderas vart man ska stå, gå eller förhålla sig om det smäller till. Och det förväntas jätteprotetastioner. Usch. Jag är för trött för att stava till det ordet. Finns det något som heter så? Protestation? Protest? Prostata? Ja, ni vet vad min hjärna menar.

Är man lyckligt lottad, som jag, så bor man i en förort som man radikalt har gett officiell helgdag på fredag, för att folk inte kan ta sig till/från sina jobb när de spärrar av som bäst. Men bara VISSA av Sydneys förorter får en helgdag, bor man på fel sida om stan får man glatt ta sig till jobbet. Läste om en stackars dam som inte fick helgdag, men hennes barn går på dagis i en förort där det är helgdag, så nu var livet en misär.

Står man ut? Jag ber att få återkomma i detta spännande ärende när min hjärna har förstått vad som är dag och vad som är natt, och när mina kompisar världspolitikerna har anlänt. Om vi inte hörs igen så är jag fast i någon våldsam prostatamarch. Protestationsmatch. Prostestgång. Ja, ni vet.

Jag känner att jag är alldeles för TRÖTT för allt det här kaoset.

Zzzzzzz..............