49 mangos senare
Jag står inte ut. Vilken rivstart.
Med nöd och näppe hann jag flyga iväg från er snöstorm hemma, för att landa i den extrema motsatsten, en cyklon.
När flyget närmade sig vackra, underbara Rarotonga klockan 0600 på morgonen var det redan då 25 grader varmt. Piloten skrockade glatt i högtalarna att vi "approachade the paradise island of Rarotonga". Och det har han så rätt, så rätt i. Jag tittade ut genom fönstret, och lagom stor för att synas genom ett litet flygplatsfönster tornade lilla Rarotonga stolt upp sig mitt ur det mörka Söderhavet, den bergiga vulkansiluetten, omgiven av sin lagun och sitt rev runt hela ön. Solen gick just upp, knallröd och lysande på mitt Raro som sakta vaknade.
När jag berättade för GM om inflygningen tyckte han att att det är så praktiskt att man kan se hela ön genom ett enda flygplansfönster. Verkligen praktiskt.
Dagarna efter landningen har lunkat på i sedvanligt jetlag coma. Tills igår. Eller i förrgår när det började blåsa enormt och det började talas om cyklon. Vi avvaktade till igår, då varningen var ett faktum. Ah, hela ön intog försvarsposition. GM förvandlades till en blandning mellan Rambo och Terminator, han ylade runt som i trans och fixade och donade medans jag satt och försökte jobba. Alla löst utomhus måste bäras in, så vardagsrummet fylldes snabbt med skoställ och utemöbler och allt möjligt bråte som vanligtvis ligger och skräpar på verandan eller entresidan. Det bunkrades ljus och tändstickor och konservburkar. Mellan varven muttrade GM att det verkligen var synd på all mango. Vårt gigantiska träd utanför är i år överfullt med frukt och vi har redan börjat smygäta de som mognat tidigt, men i och med den analkande stormen var det en stor risk att de alla skulle falla ner och bli förstörda.
Sedan packade han väskan och stack. Han skulle till gamla Papa och säkra hans hus, sedan till sin mamma och pappa och säkra deras hus, och sedan till sin syster och säkra hennes hus. "Vi ses" sade han formellt som en amerikansk militär, och älgade ut. Så tittade han igen och kastade till mig en rulle med tjock tejp. "Om vinden tilltar så måste du tejpa köksfönstren". Så stängde han dörren igen.
Ja, hallå ja? Vad då tejpa köksfönstren? Jag älgade upp och efter honom och öppnade dörren och frågade hur man tejpar ett fönster. Mind you, men det här var mitt närmsta cyklonupplevelse jag någonsin haft, jag tejpar inte fönster var och varannan dag hemma. GM kom ner på jorden och föstod att vi inte är cyklonmänniskor i Sverige, så han förklarade att man ska tejpa som kryss över fönstren, så de inte brister inåt och det blir glassplitter i hela huset när saker kommer farande mot dem.
Jag satte mig och jobbade igen. Regnet fortsatte ösa ner. Horisontellt. Och vinden blåste galet. Som vanligt har vi ingen radio så jag hade ingen aning om utvecklingen, men vid lunch kom GM hem igen. Han fortsatte muttra om alla mangos, så jag sade att då går vi väl ut och plockar ner dem då. Han tittade förvånat på mig. Min paroll är ändå alltid att lite regn är ju ändå bara vatten. Så jag tog två stora IKEA påsar, och älgade ut i stormen. GM och hundarna efter. Och vi plockade och plockade. Och plockade. När vi kom in, dyngsura, hade vi 49 mangos i påsarna, som är redo att ätas om ett par dagar. Vi hade redan innan en överdos av frukt hemma, jag har sista dagarna pressat i mig 5 passionsfrukter om dagen, för vi har så mycket. Och nu blir det mååååånga mango varje dag.
Under dagen säkrade folk sina tak genom att binda rep över den, affärer och hus spikade fast stora träskivor över fönstren, och så blev det folktomt ute. Så var det bara att vänta. På kvällsnyheterna visade de poliser med rynkade ögonbryn och en liten karta framför sig, tillsammans med någon vädergubbe. Så som cyklonen Nisha gick skulle den antingen gå rakt fram mot oss, och bli en katergori tre, värsta sorten. Eller, så skulle hon vika åt sidan och gå bredvid oss, och då skulle hon bara bli en etta. Rena sommarbrisen. Så det var bara att vänta. Inte mycket mer än så man kan göra. Jag sov som en stock, och när jag vaknade var det alldeles tyst ute. Inget regn, knappt någon vind. På med TVn, där de förkunnade att hon vänt åt sidan. Faran över för den här gången. Om hon inte vänder. Det har cykloner gjort förr och överraskat alla som tagit bort sina rep och träskivor.
Så ikväll blir det myskväll. Med ljus. Och mango. Bara 42 mangos kvar. Kan man dö av en överdos av mango?
Med nöd och näppe hann jag flyga iväg från er snöstorm hemma, för att landa i den extrema motsatsten, en cyklon.
När flyget närmade sig vackra, underbara Rarotonga klockan 0600 på morgonen var det redan då 25 grader varmt. Piloten skrockade glatt i högtalarna att vi "approachade the paradise island of Rarotonga". Och det har han så rätt, så rätt i. Jag tittade ut genom fönstret, och lagom stor för att synas genom ett litet flygplatsfönster tornade lilla Rarotonga stolt upp sig mitt ur det mörka Söderhavet, den bergiga vulkansiluetten, omgiven av sin lagun och sitt rev runt hela ön. Solen gick just upp, knallröd och lysande på mitt Raro som sakta vaknade.
När jag berättade för GM om inflygningen tyckte han att att det är så praktiskt att man kan se hela ön genom ett enda flygplansfönster. Verkligen praktiskt.
Dagarna efter landningen har lunkat på i sedvanligt jetlag coma. Tills igår. Eller i förrgår när det började blåsa enormt och det började talas om cyklon. Vi avvaktade till igår, då varningen var ett faktum. Ah, hela ön intog försvarsposition. GM förvandlades till en blandning mellan Rambo och Terminator, han ylade runt som i trans och fixade och donade medans jag satt och försökte jobba. Alla löst utomhus måste bäras in, så vardagsrummet fylldes snabbt med skoställ och utemöbler och allt möjligt bråte som vanligtvis ligger och skräpar på verandan eller entresidan. Det bunkrades ljus och tändstickor och konservburkar. Mellan varven muttrade GM att det verkligen var synd på all mango. Vårt gigantiska träd utanför är i år överfullt med frukt och vi har redan börjat smygäta de som mognat tidigt, men i och med den analkande stormen var det en stor risk att de alla skulle falla ner och bli förstörda.
Sedan packade han väskan och stack. Han skulle till gamla Papa och säkra hans hus, sedan till sin mamma och pappa och säkra deras hus, och sedan till sin syster och säkra hennes hus. "Vi ses" sade han formellt som en amerikansk militär, och älgade ut. Så tittade han igen och kastade till mig en rulle med tjock tejp. "Om vinden tilltar så måste du tejpa köksfönstren". Så stängde han dörren igen.
Ja, hallå ja? Vad då tejpa köksfönstren? Jag älgade upp och efter honom och öppnade dörren och frågade hur man tejpar ett fönster. Mind you, men det här var mitt närmsta cyklonupplevelse jag någonsin haft, jag tejpar inte fönster var och varannan dag hemma. GM kom ner på jorden och föstod att vi inte är cyklonmänniskor i Sverige, så han förklarade att man ska tejpa som kryss över fönstren, så de inte brister inåt och det blir glassplitter i hela huset när saker kommer farande mot dem.
Jag satte mig och jobbade igen. Regnet fortsatte ösa ner. Horisontellt. Och vinden blåste galet. Som vanligt har vi ingen radio så jag hade ingen aning om utvecklingen, men vid lunch kom GM hem igen. Han fortsatte muttra om alla mangos, så jag sade att då går vi väl ut och plockar ner dem då. Han tittade förvånat på mig. Min paroll är ändå alltid att lite regn är ju ändå bara vatten. Så jag tog två stora IKEA påsar, och älgade ut i stormen. GM och hundarna efter. Och vi plockade och plockade. Och plockade. När vi kom in, dyngsura, hade vi 49 mangos i påsarna, som är redo att ätas om ett par dagar. Vi hade redan innan en överdos av frukt hemma, jag har sista dagarna pressat i mig 5 passionsfrukter om dagen, för vi har så mycket. Och nu blir det mååååånga mango varje dag.
Under dagen säkrade folk sina tak genom att binda rep över den, affärer och hus spikade fast stora träskivor över fönstren, och så blev det folktomt ute. Så var det bara att vänta. På kvällsnyheterna visade de poliser med rynkade ögonbryn och en liten karta framför sig, tillsammans med någon vädergubbe. Så som cyklonen Nisha gick skulle den antingen gå rakt fram mot oss, och bli en katergori tre, värsta sorten. Eller, så skulle hon vika åt sidan och gå bredvid oss, och då skulle hon bara bli en etta. Rena sommarbrisen. Så det var bara att vänta. Inte mycket mer än så man kan göra. Jag sov som en stock, och när jag vaknade var det alldeles tyst ute. Inget regn, knappt någon vind. På med TVn, där de förkunnade att hon vänt åt sidan. Faran över för den här gången. Om hon inte vänder. Det har cykloner gjort förr och överraskat alla som tagit bort sina rep och träskivor.
Så ikväll blir det myskväll. Med ljus. Och mango. Bara 42 mangos kvar. Kan man dö av en överdos av mango?
