På andra sidan jorden

Drottning Elisabeth är "head of state" här. Då hon ju inte kan vara här själv och vinka moderligt så ofta så har hon en utsedd, Queens representative, som gör det åt henne. Han kommer åkande med sin tjusiga bil om det sker något speciellt på ön. På bilen står det klart och tydligt "QR" på nummerplåten, så att ingen tar miste.

Gudarna vet hur han har fått det jobbet. en lokal gubbe som varit "police superindentent" före detta fiiina jobb. Hur som helst. Min tyska väninna berättade för mig häromdagen att hon hade stött på honom när hon just flyttat hit, och var nygift med sin lokala man. QR frågade om Hanna ville ha barn. Han hade så utmärkta spermier, så han erbjöd sig att hjälpa henne att avla ett.

Jag stod inte ut. Tänk om Elisabeth hemma i England visste hur hennes vinkande underlåtar springer runt och erbjuder sin säd till turister. Hans säd har dock redan odlat ett gäng avkommor, i form av fem eller sex barn tror jag. Med en fru som han fortfarande är gift med. Om han nu är så stolt över sin säd kan det ju tänkas att det finns ett antal till inofficiella barn också.

Det är dock två av hans barn vi nu raskt ska gå vidare till. Grabbarna Grus. Båda Grabbarna Grus har flickvän resp fru, och barn, men verkar ha som heltidsjobb att jaga naiva turister på ön. De tillhör GMs närmsta bekantskapskrets, så jag har det ädla nöjet att få se dem in action varje helg. I fredags hade jag även lyckan att hamna mittemellan dem i baren, och hade verkligen djupa toppenkonversationer.

Jag, artigt frågande för att ha något att prata om , till H, som bott 15 år i Sydney, och har ett stort ärr i ansiktet efter någon droguppgörelse i Sydney: "Vad saknar du mest från Sydney?"
H: "Drogerna"
Jag: "Sedär"

Jaha. Hmmm...vad ska vi då prata om. Jag provar den andra brorsan istället.

Andra brorsan (askalas som alltid): "Om du inte är nöjd med Grottmannen, så är jag en kanonkille (och så tummen upp)"
Jag: "Åh, tack för det fina erbjudandet, men inte ska jag" VERKLIGEN INTE!
Andra brorsan: "I used to be a fucking asshole. But these days I m a lot better"
Jag; "Oh, so what are you now? Just an asshole?" Touche´

Då blev han lite tyst och bestämde sig för att ha deeptalk,
Andra brorsan: "Jag gjorde något hemskt för många år sedan"
Jag: "Åh, du menar när du körde ihjäl Grottmannens bror?"
Andra brorsan: " Vem har berättat det?"
Jag: "Jag har hört det från fem olika personer här tror jag"

Inget är hemligt på den lilla ön. Har man inget att prata om så hittar man på saker som inte ens är halvsanna om och sprider ut. Den stackars andra brorsan verkade aldrig ha lättat sig hjärta om detta som hände för sisådär 20 år sedan. Officiellt var det GMs bror som körde, men mina källor (en packad polisman som inte visste vad tystnadsplikt är, som jag mötte i en bar för ett par veckor sedan) har informerat mig att det faktiskt var Andra brorsan som körde, men har sluppit straffet under "locket på och alla känner alla" principen. Dyngrak såklart. Andra brorsan fick nu lätta sitt hjärta och berättade hur GMs någon gammal faster hade skrikit över hela begravningen till Andra brorsan att han hade dödat hennes släkting.

Ah, intriger på den lilla ön. Efter tjugo minuters deeptalk valsade han vidare i partynatten.Och körde antagligen hem på sin motorcykel, likad packad som den där natten för tjugo år sedan. Självklart efter ett strandstopp med någon upplockad turist.

Ah, om Elisabeth bara visste vilka representanter hon har ute i världen.

God save the Queen.

Ah, jag har ju massor av ointressanta saker att skriva om. Som mitt fredagsmöte med Grabbarna Grus,veckans totalt oviktiga nyheter i tidningen, hur mycket det regnar, hur Coconut vägrar flytta hem igen etc etc.

Men jag är trött och vill hoppa i säng. Så istället frestar jag med veckans vanliga namn:

Toa

Många heter Toa här. Den lokala bensinfirman heter Toa petrolium. Jag känner mig frestad av dra till med fraser som:

"Oh shit, Toa" eller "Piss off Toa" bara för att det skulle vara så barnsligt kul och bara jag skulle förstå det roliga i det. Men inte ska jag.

Istället frestar jag med det viktiga fakta att toalett  heter arerepo på maori.

Häromdagen gjorde jag mig till och skulle göra lasagne, i värmen.

Köttfärssåsen fixad - check
Himla mjöksåsen fixad - check

Fram med ugnsfasta formen, grundade med ett lager med köttfärssås, öppnade sedan raskt och Marthaaktigt det nyinköpta paketet med lasagneplattor.

Oj, vad är det som rör så på sig? Hela paketet var FULLT av vidriga någon sorts skalbaggar. Jag höll på att dö. Verkligen. Som så många andra gånger under en vanlig vecka här med alla insekter. Säkert tvåhundra baggar bodde i paketet,.

Det var så vidrigt, och sådana dagar ska GM vara så tacksam att flyget till LA endast går på lördagkvällar, och att jag inte lagade lasagne just en lördag, för då hade jag bokat om mig snabbare än han kunde säga skalbagge.

Urk.

Civilisationen - I salute you!

Fredag morgon.

G´Day Mate:  Idag är det den tjugonde.
Grottmannen: "Oh. Vilken månad?"

I den världen lever de här. Jag kommer från ett tidssamhälle och lever som en slav under min kalender hemma. Alla därhemma har kalendrar i sina mobiler eller gamla hederliga vanliga manuella, där vi bokar in träningar, möten, träffar, läkartider etc etc etc. Här vet man inte ens vilken månad det är. Det värsta är att det är ju egentligen här som är rätt inställning, och vår som är galen.

På fredag eftermiddag strålade solen mellan spöregnen iallafall, så jag gick ner på stranden efter jobbet för att få lite färg. Coconut får separationsångest om han är mer än en meter ifrån mig så han hängde såklart med.

Vi promenerade en stund, men sedan lade jag ut min sarong på den varma sanden och lade mig ner för att läsa min spännande deckare. Coconut blir rastlös efter en stund, så han började strosa runt och undersöka buskagen som är ovanför stranden. Rätt var det är hör jag världens skall från Cocnut. Jag tittar upp och ser ett litet, litet förskräckt huvud sticka upp bland bladen på strandväxterna. Jag kallade till mig Coconut som faktiskt snällt kom lommande, men kände att jag måste gå dit och kontrollera det lilla huvudet. Där, bland några stor blomblad, satt en dödsförskräckt liten kattunge, som såg helt blind ut på en ögat och mjauade ynkligt.
När jag satte mig ner på huk för att försöka locka till mig den övergivna katten, kom självklart Coconut älgande tillbaka. Först nosade han bara, men helt plötsligt efter ett litet mjau från katten, gav han ifrån sig värsta morret rätt i ansiktet på katten, och började bita den. Jag höll på att dö! Det blev kaos, och i karusellen som uppstod hann jag bara tänka att nu ser vi tre ut som när Musse Pigg, Pluto och Piff och Puff åker in i julgranen på julafton. Det gick så snabbt, vi snurrade runt, runt, två omgångar hade Coconut sin mun runt den lilla kattryggen, han morrade och skällde, katten mjauade, och jag skrek engelska svordomar (jättedumt, jag tror inte han varken förstår varken engleska eller svenska svordomar), men av någon anledning tror jag "You f....ing idiot" kom ur mig alldeles för högt i kaoset, så nu har de lokala något att tala om. Den okvinnliga svenskan.

Hur som helst, på något sätt fick jag bort honom, katten försvann och jag var rosenrasande, och rädd att han dödat det lilla livet.. Efter det kom tyvärr också "Go to hell" ur min mun, vilket inte förbättrade mitt kvinnliga rykte, men jag var så upprörd på Coconut så jag höll på att få hjärtattack. Och livrädd att katten var död. Så hem och lyckades finta bort Coconut, ner på stranden igen för att leta, men inte ett spår av den lilla, lilla kattungen. Letade i buskarna fall den låg skadad där, men ingenting.

Jag kunde inte sluta tänka på den stackars övergivna katten. Vi har haft många skriverier i det i vår lilla tidning, hur folk bara dumpar hjälplösa kattungar, och sedan låter dem dö. Så när GM kom hemsläntrande sa jag att jag MÅSTE ner på stranden igen och leta innan mörkret faller. Kanske den tillhör någon, men den såg så liten, mager och hjälplös ut med sitt blinda öga också. Så vid 1845 gjorde vi ett sista ryck, GM fick täcka upp buskarna från vägsidan, jag täckte upp buskarna från strandsidan. Jag hade egentligen gett upp, det hade ju gått flera timmar nu. Men när jag gick där "Kittecat"ade som bäst hörde jag hur det rasslade till lite i buskarna. Jag satte mig ner på huk, och försökte med ett modest "Kittecat" igen. "Mjau" hördes det försiktigt från buskarna. Och fram kom äntligen den livrädda lilla varelsen. Som jag skrivit om tidigare finns det ju en voluntär veterinärklinik på ön, de lever helt på donationer, och det kommer veterinärer från utlandet och jobbar gratis här, bara för att hjälpa alla stackars djur på ön. Så dit skulle vi ta katten. Vi tog först hem henne, och döpte den livrädda varelsen till "Hope". Vi serverade Hope ett stort fat med mjölk, och när hon äntlligen tordes sig fram från under soffan sörplade hon i sig två stora tallrikar. Det såg ut som hon inte druckit eller ätit på evigheter. Svärmor har vid tillfälle gett mig en lokal shoppingbag, av flätad korg, och den var toppen att stoppa ner en kattunge i för transport till Esther Honey Clinic.

Tyvärr ligger kliniken på helt andra sidan ön. Och tyvärr har vi ingen bil utan bara John Silver. Och tyvärr var det nu kolsvart ute. Tyvärr började det blixtra hysteriskt efter ungefär 5 minuters körning, så himlen var som en discolampa och det var ingen tvekan om att ett gigantiskt åskväder var på instormande ifrån havet in över ön inom kort. Tyvärr var lilla Hope självklart hysterisk och skräckslagen i sin lilla korg, så GM fick sitta bak med katten och försöka hålla henne lugn.  Tyvärr har jag ingen försäkring just nu, så jag var inte jättesugen på att köra. Tyvärr körde jag alldeles för fort, för att bli av med katten och för att hinna till andra sidan ön och hem innan det hysteriska tropiska spöregnet skulle hinna ikapp oss. Tyvärr började John Silver hosta mitt ute i ödemarken och tjipp tjapp tjopp lade John Silver av helt. Kolsvart. Inte ett hus i närheten.

G´Day Mate: "Men vad fasen, har vi ingen bensin?"
GM: "Oh. Jag glömmer alltid bort det"

Men toppen. Där stod vi. Med en skrikande katt, en diskohimmel, och ingen bensin.
G´Day Mate: "Jag börjar gå mot Esther Honey"

Sagt och gjort. Med min korg tätt pressad mot mig började jag vandra i kolmörkret, ca 2 km kvar till kliniken. Katten hysterisk, himlen hysterisk, jag hungrig som perkelä. Och hade ingen aning om hur vi skulle lösa resten. Efter fem minuter kommer en bil körande, en kvinna stannar och ropar:

"Jag ska hälsa från GM att jag ska hämta upp dig, och lämna av katten, och köra dig till en bensinstation"
Jaha. Jag hoppade in i bilen.
Jag: "Känner du honom?"
Hon: "Nej"
Katten (hysterisk): "Mjau, MJAU!"
Jag: "Hur ska vi kunna köpa bensin, jag har inga pengar på mig"
Hon: "Han gav mig femtio dollar"

Well, well. Äntligen framme vid Esther Honey! Som var helt nedsläckt och kolsvart. Stängt. Verkligen uberstängt. Jag höll på att bryta ihop. Bensinstationen nästa. Älgar in där, men en skrikande katt i en korg under armen, en hand i järngrepp för att hålla katten kvar i korgen och försöker modest förklara situationen för den servicemindade bensinstationen. (Märk väl, jag tillhör den ironiska generationen)

Jag: "Jag har fått slut på bensin, och behöver köpa med mig bensin till min John Silver som står parkerad sisådär 4 km från här. Kan ni hjälpa mig, har ni något vi kan fylla bensin i?"
Den servicemindade personalen: "Nej"

Men vad härligt. Tack för visad förståelse och hjälp. Ut till kvinnan i bilen,  som föreslår att vi köper en liter vatten och häller ut, och använder flaskan till bensindunk. Sagt och gjort. Katten var hela tiden hysterisk, och jag var lätt svettig, försöka ordna upp bensinsituationen med en galen katt under armen. Fick dock min flaska bensin, såg nu i ljuset att bilen jag färdades i var en taxi, fick en lusavläsning av chauffören för att GM stoppat bilen med ett "Oyy!", hon tyckte det var mer passande med att ropa "Taxi", och jag försökte relaxat och artigt be om ursäkt för detta samtidigt som jag försökte hålla en hysterisk katt lugn. Ah. Äntligen framme i mörket hos GM och John Silver igen. fyllde på bensin, och så  hade vi inget annat val än att åka hem med Hope igen. Stannade på närmsta bensinstation för att fylla på mer bensin och köpa kattmat. Katten fortfarande hysterisk. Sedan äntligen hemfärd, ca 20 minuters resa. Efter en minut öppnade sig himlen. Totalt. Jag körde så fort jag kunde, och regnet öste bokstavligen ner. Ett tropiskt, galet spöregn, jag var smacksur på en sekund. GM fick donera sin jacka som paraply till Hopes lilla korg, blixtrarna haglade och resan hem kändes oändligt lång.

Äntligen hemma sprang Hope direkt in under soffan, men när hon sedan serverades god mjölk och ännu godare kattmat mjuknade hon och fick sedan massor av ny energi att undersöka hela huset. Efter fem minuter började jag allvarligt misstänka att någon hade smugglat in en tigerunge till den lilla Kurredutta ön. Jag var helt slut av all aktivitet, bitande på sladdar, hänganden i soffor och kuddar, nerramling i tidningsställ, brottning med lampa, bajspaus i hörnet bakom stereon och Hope/Tiger var som ett överaktivt barn som vägrade sova. Till slut fick jag nog, drog på mig mina stabila Clas Olson glasögon, tog fram min deckare, bunkrade upp med ett par kuddar i soffan, greppade Hope, lade henne på min mage och kliade och klappade, så somnade hon som en stock. Ah, det är nog tur att jag aldrig fick barn, jag skulle inte ha energin, bara ett par timmar med en tiger tog musten ur mig!

När det var läggdags för mig, så var det dags för Hope att flytta in i gästrummet. Det är halvklart, men jag flyttade in mat och mjölk och en liten låda att sova i dit (den visade sig dock vara en låda att bajsa i i hennes ögon) , i övrigt är rummet bara fullt med lite snickargrejer, en dammsugare etc.  Först var det ett fasligt jamande och klagande där inifrån, men när jag borstat tänderna och skulle lägga mig var det knäpptyst. Jag blev orolig att något hänt, så jag smög in för att se var hon var, hittade henne ingenstans på golvet. Jag blev jätteorolig och tänkte att Tigern kanske smygit in i dammsugarröret och inte kom ut eller så, men så tittade jag av en slump lite högre upp, och inne i garderoben står en ihoprullad matta, ca 170 cm hög. Och där hade hon klättrat upp och låg högst upp på rullen och sov som en stock.

Där hittade jag henne även morgonen därpå när jag vaknade. När hon vaknade var det ännu mer action, vi gjorde oerhört festliga leksaker av en gurksnutt och av bakplåtspapper som vi roade oss med tills det var dags att åka iväg till Esther Honey igen. Nu utan spöregn, och nu med en katt som åtminstone haft 12 braiga timmar med massor av mat, bus och kärlek.

Lili, Susie och ..ja, just det ja, gissa den tredje? G´Day Mate såklart!

Hannibal Lecter, Jospef Fritzl och..ja,  just det ja, gissa den tredje? Idioten som dumpade en liten hjälplös kattunge i ett buskage att dö, och sedan stack därifrån.

Ah, vilken morgon. Jag är helt slut.

Brakoväder denna morgon igen. Ingen cyklon men regnet stod som spön i backen och vinden ven i knutarna. Jag sprang och öpnnade och stängde fönster om vartannat, för när det inte regnar måste man ha alla fönster och dörrar vidöppna så att man får någon liten bris i hettan.

Rätt var det var hördes knakelibrak. Åska. Coconut började darra som ett asplöv, så jag fick lägga honom under min stol (jag kan meddela att han nog inte haft ett bad med shampo i hela sitt liv, så det var ingen kulinarisk doftupplevelse, men jag hade inget val, han var så rädd).

Så efter en minut dyker det upp en chatt från min väninna Sissi. "Ligger Tonga långt bort? Jordbävning, 7.9 och tsunamivarning på Fiji, Tonga och Samoa".
Nu ligger ju Tonga långt bort, Och Söderhavet är stort. Men ändå. Kanske det var därför Coconut skakade så, förr han visste att det skulle komma en Tsunami? Och jag som bor med krypavstånd till stranden. Men ändå. Tänk om? Vem kan bestämma åt vilket håll vågorna går? Jag kände att jag kan ju verkligen inte ha bara morgonrock på mig om det kommer en flodvåg, hur skulle det se ut? Så akut paus för att springa och klä på mig passande tsunamiklädsel. Shorts, t-shirt (inkl behå,, ifall t-shirten åker upp i vågen), och min väninna rekommenderade även ordentliga skor. Meeeeh! Jag kan ju inte sitta och arbeta i Converse hela dagarna bara för att det ev är tsunamivarning ett par timmars flygning bort. Och självklart sitta och arbeta med ansiktet mot stranden så när vågen harmoniskt kommer smygande tar jag Coconut under armen och älgar upp mot bergen.

Nu måste jag i fortsättningen gå upp 5 minuter tidigare varje morgon för att klä på mig. Undrar om man kan förhandla in det som arbetstid vid nästa lönesamtal? Min väninna föreslog även risktillägg. Då ska jag ha för både spindlar, ödlor, denguemyggor, stenfisk, tsnumai och cykloner. Det blir dyrt för företaget det här!

Ah, vad det blåser. Och regnar. Och blåser. Och öser ner.

Förra veckan drog cyklonen Joni in över vårt örike och passerade förbi någon timme utanför Rarotonga. Så fort jag får nys om cyclon springer jag ut och gör cyklondans och skriker "Kom an rå!", men det gick inte Joni på. Hon blåste så det rafsade runt lite saker utanför, men hon kallades "liten" cyklon av de härdade. Själv kände jag mig väldigt Helen Hunt:ig från "Twister", det enda som fattades var sådana där plingplong vindspel som alltid låter massor i amerikanska filmer precis innan stormar eller monster ska slå till.

Svärmor kom hit dagen efter och satte sig på verandatrappen och berättade om hur det var när Rarotongas, i modern tid, värsta cyklon, cyclone Sally, drog över ön 1987. De fick inte direkt någon varning, så svärmor blev tvungen att gå ut och köpa bröd mitt i cyklonens öga och en kokosnötspalm föll ner en meter från hennes huvud. När Sally hade passerat förbi var 1000 av den lilla befolkningen på 9000 helt utan tak över huvud och fick bo i läger, 5000 till fick flytta in till släktingar då deras hem inte längre fanns.. Det var vindar på upp till 190 km/timmen och vågor som var 12 meter höga. 80% av alla byggnader i vår lilla huvudstad Avarua förstördes helt. Upprustningen för det kalaset kostade ca 7.6 miljoner USD.

Denna gång har vi dock alla blivit osams om vem som har rätt att varna om en cyklon. Någon gubbe som tyckte att han var cyklonexpert snappade upp varningen från något fint varningscenter i Australien eller så, och sände då ut mail till massa folk på Cook. Ah, det fick man INTE göra. För regeringen hade inte gått ut med någon varning, och då kan man orsaka panik i onödan. Detta har de debatterat fram och tillbaka i artiklar i vår lilla tidning i flera dagar efter cyklonen som knappt ens berörde oss.

Men jag är skeptisk. I klagoartiklarna som skrevs förra veckan, där de kom fram till att det är The Met Service som ska varna, så meddelade Met Service att cykloners namn bestäms två år i förväg av the Tropical South West Pacific Region Committe. Den här hette Joni. Och helt plöstligt säger de att nästa skulle heta något på H. Kan de inte alfabetet på Met Sercvice? Eller går vi baklänges?

Hursomhelst så slog i natt cyklonen Ken till. Vad hände med H? Är det jenkaprincipen på cykloner? Två bokstäver framåt, en bokstav bak? Ska nästa börja på G? Ah, mystiken tätnar.

Trots informatiom från svärmor om cyklonen Sallys förödelse, så sprang jag ut till Ken och ropade "Kom an rå!" till honom med, men det verkade han inte gå på. Reget ÖSTE ner i  ett dygn, men festligare än så blev han inte.

I väntan på nästa cyklon, sitter jag nu och funderar på braiga namn till cykloner om två år. Jag känner att de måste vidga sina vyer. Hur går det till när de bestämmer namnen sedan? Tombola med lottdragning? Eller röstning? Man kan kontakta Met Service med förslag.

Idag känner jag spontant t ex följande:

Tropcial cyclone Cornflakes
Tropcial cyclone Barbie
Tropical cyclone Coconut
Tropical cyclone Sahlstedt
Tropical cyclone Bob Dylan

Ah, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bli cyklonnamngivare på heltid i framtiden.

Ah, jag har ju glömt att berätta att jag nu tagit motorcykelkörkort! Jag känner mig mäkta stolt, och är nu hopplöst förälskad i min motorcykel John Silver, som har gett mig friheten tillbaka.

Jag har ju en fiiin historia med min motorcykelkörning, och eftersom jag vet hur det är både att flyga utan hjälm från körfältet på ena sidan gatan och landa på huvudet på trottoaren på andra sidan gatan, och även hur det är att flyga bårtransport hem från utlandet, så kör jag nu extra harmoniskt. Max hastighet på den lilla ön är 50 km/timmen, eller max 40 km i timmen om man kör utan hjälm.

Vän av ordning är ju då såklart oerhört intresserad av hur extremt svårt det var att få ett motorcykelkörkort, jag har ju bara bilkörkort hemma. Jag tränade med GM på bönpallen flera kvällar i rad på den lilla bakvägen, och det gick ganska bra. Vi missförstod varann lite grann dock. Då jag inte är så bra just på att bromsa  med fotbroms så ville jag träna just på det ganska mycket. Så på den tomma skumpiga bakvägen sa jag med jämna mellanrum käckt "Nu låtsas vi att det ä en bil framför  oss som stannar", så växlade jag ner, och stannade, och växlade upp och gasade. Mycket harmoniskt och fint. Tills GM helt plötsligt sade "Det är en bil" och jag  trodde att vi fortfarande tränade på fotbroms och nedväxling, så jag tvärnitade och drog i tvåan. Bara det att det var en bil på riktigt. Bakom. Ah, han fick träna på tvärnit han med.

Den stora uppkörningsdagen var jag nervös. Jag körde på den lilla "stora vägen" hela vägen in till stan, med en extra runda i stan för att vänja mig vid den täta lördagstrafiken (tänk Gnosjö eller Löttorp i rush hour), så körde vi in till polisstationen och klev  in, redo för uppkörning inför snipig polis, runt staden.

GM till poliskvinnan: "Ukulele, ukulele" eller så (på maori. På svenska var det nog ungefär, hej hon vill köra upp för MC körkort)
Poliskvinnan: "Ukulele, ukulele" ( Jaha, det ska väl gå bra, var är hennes EU körkort?)
Jag: "Säg att jag faktiskt kört upp för MC här förut en gång för sex år sedan"
GM: "Hon har kört upp för MC för sex år sedan här också " (fast på maori)
Poliskvinnan: "Det har vi tyvärr inga papper kvar på"
Jag: "Nehej"
Poliskvinnan till GM: "Ukulele, ukulele" (Körde hon hit själv idag?)
GM: "Ja, hela vägen från Tikioki"
Poliskvinnan till mig: "Ställ dig där och titta in i kameran"

Jag posade med ett stelt leende, fortfarande totalt nervös för min uppkörning med min snipiga polis.

Poliskvinnan; Hit med 20 NZD.

Jag cashade upp mina 20 NZD, sedan sade det chip, chap, chop så gav hon mig kardan och ett körkort det stod MC på. Jag fattade ingenting och väste till GM "Är det klart?" "Vad hände med min uppkörning?"
GM: "Nej, det räckte med att du hade kört upp en gång för sex år sedan, och att jag sade att du körde hit idag."

Jag stod inte ut. Självklart var det ju toppen att få mitt MC körkort. Men om alla andra får körkort lika lätt kanske man ska känna sig lite orolig ute i trafiken?

Ah, jag känner ett akut behov av att införa "Hallå trafikant" på radion här. Det var trygga tider det.

Ödleskelett i sovrumsfönstret från ihjälmosad ödla (verkar ganska gammalt) - check

Ödleskelett i terassdören från ihälmosad ödla (verkar mellan gammalt) - check

Ödlekropp i ytterdörren med huvudet och framkroppen intakt men bakdelen mosad (nytt) - check

Ödla i mitt juiceglas för andra gången på två veckor (medans lokalinvånaren i mitt hus aldrig haft det) - check



Ah, jag står inte ut. Jag får känningar av TV serien V och börjar undra om det är en konspiration och en vacker natt blir jag uppäten av ödlorna. GM kanske river av sig ansiktet och är en jätteödla under den prydliga fasaden?

I fredags vid ett snåret när jag satt och jobbade och höll på att dö av värmeslag ringer telefonen.

Jag: "Hello?"
GM: "Hej, det är jag. Vi ska på bröllop idag"
Jag: "Ursäkta?"
GM: "Ja. klockan fem börjar det"

Men vad toppen då. Vilken framförhållning. Vad hände med handla present, handa kläder att ha på sig, raka sig här och där, måla naglar, platta håret, finna inre harmoni och framförhållning? Aahhh....

Jag kan ju inte direkt säga att jag har några bröllopsfestkäder med mig. Men å andra sidan hade jag ju ingen aning om vad som var dress code på ett Cookianskt bröllop. På med någon trasa som var osyndig och täckte de syndfulla axlarna (varför har kyrkor bestämt att kvinnoaxlar är syndfylla?) och satte ett gem i uringningen så att inte den var för syndfull, på med ett par högklackade, håret såg ut som Elisabet Höglund som vanligt så det var inget att göra något åt, tredubbel
roll-on då fick akut armsvett redan första sekunden i klänningen, och sedan på John Silver så gasade vi iväg. Självklart tio minuter sena, men i GM s värld spelar det ingen roll om man älgar in mitt i en vigsleceremoni. Det verkade det inte direkt göra i någon annan av gästernas värld heller, för folk älgade in och ut ur kyrokobyggnaden hipp som haver medans det stackars brudparet blygt stod längst fram och mumlade fram att de ville taga denna etc etc. Bruden var dessutom höggravid, det såg ut som om ungen skulle kunna pluppa ut när som helst.

Längst fram vid altaret hade man gjort som ett valv av palmblad, sedan klär man det med en miljon blommor.  Prästen malde på på maori, väldigt dramatiskt mellan varven, lite Livets ord över det hela, men då jag inte förstod ett ord satt jag och dagdrömde. GM väste mellan varven "Nu ska du blunda" så då var det väl bönedags, så då böjde jag lydigt ner huvudet lite, men tjuvkikade. Folk var klädda lite hursomhelst, men med blomsterkransar runt huvuden och halsar, det var hawaiiskjortor och solglasögon och flipflops och högklackat i en salig blandning. Jag blev alldeles fnissig. Rätt var det var slängde någon en stor blomsterkrans runt min hals också så den fick jag älga runt med hela aftonen.

När det väl var slut så var det dags för mat. Det var uppdukat på båda sidor om en gång någon sorts buffe´ med lokal mat, så alla 75-100 gästerna ställde sig på rad och började ta för sig på plasttallrikar. Då det bara var Cookianer och jag fanns det självklart inga bestick, då island style är att äta med händerna. Ah, man kan ju inte stå där och vara fisförnäm eller vara bacillskräckig, så fast jag verkligen kände mig oerhört bacillskräckig högg jag käckt in på någon fisk och en kyckling och någon majonäsröra och någon spenat och försökte se ut som om jag käkat mat med händerna i hela mitt liv.  Det fanns 20 sittplatser runt ett bord där brudparet satt, vi andra satt utspridda lite var vi kände för på gräsmattan, på spridda plaststolar, på någon bil, eller var man nu kunde trycka ner sin rumpa. Hela tiden hölls det årslånga tal på maori i en mikrofon av olika gamla gubbar. Jag stod inte ut, jag var helt fnissig inombords. Och armsvettig. Hela mitt ansikte var glansigare än Bengt Falströms panna i toppform!

Ah, vilken upplevelse. Jag var helt slut efter. Men nu känner jag min nästan som en äkta Cookian.

Om ca 200 dagar ska det närmsta OS en liten Söderhavsö kan komma inträffa här. Vi ska vara värdar för Pacific Games, som inträffar vart fjärde år. 22 länder från Söderhavsområdet kommer hit för att delta i 15 olika sporter.

Problemet är bara att vi inte har någon stadium att hålla det hela i. Så nu har vi börjat bygga, och tidningen och allmänheten följer detta bygge med extas. Vi lånade snabbt x antal miljoner från Kina för att få ihop pengar till bygget. Och så lite kinesisk arbetskraft också såklart. För ett par veckor sedan skulle de spraymåla en del av nybygget. Men glömde först att meddela den intilliggande skolan om detta, tog ingen hänsyn till att det blåste halv orkan, och att det var en parkering med fina bilar intill. Spray, spray, spray. Jättefint blev det där det skulle sprayas. Inte lika fint på bilarna på parkeringen intill, som nu alla såg ut som leoparder på lacken. Alla bilar hade små vita prickar på sig som inte gick att få bort. Massa skolbarn fick andningsbesvär och vita prickar de också. Och dyrt blev den för målarfirman som inte tänkte så mycket innan de började spraya, då de nu är ersättningsskyldiga till alla bilägare med vita prickar på lacken.

Hursomhelst, så kommer ju detta att bli den största byggnad vi har på det lilla öriket Cooköarna. I helgen matade tidningen oss med följande viktiga fakta:

- 71 byggarbetare jobbar dygnet runt med att kanske få det klart till slutet av Juni (Tjenare...)
- 18 meter hög
- 70 meter lång
- 42 meter bred.
- bottenvåning 2017 kvadratmeter
- andra våningens utsiktsplatform 126.40 kvadratmeter
- kontrollrum 115 kvadratmeter
- squashbana 105 kvadrameter
- cafe, office space och entre´ 121.5 kvadratmeter.

För oss är det som en vanlig skolmatsal eller så. Men på den lilla kurreduttaön är detta stort. Här finns inga rulltrappor, rödljus eller rondeller, inga höghus. Tllls nu, med vår stadium. Tidningen hade fyra sidor bildextra av det som än så länge är ett träskelett bara, och intervjuade folk på gatan för att få tips om vad vi ska döpa den viktiga byggnaden till:

Tutere Taai:  The Captain of the Queen Elisabeth Stadium
Jacques Koteka:  Mana Stadium
Odile Nicholas:  Lady of the Ocean Stadium
Tai Nooapii:  The birdsnest or the Ski ramp stadium
Maeva Kirikava:  Te vaka Tangata

Toppen namn eller hur? Jag återkommer om den blir färdig och om vi enas om ett viktigt namn för detta sensationsbygge.