På andra sidan jorden

 

Jaha.

 

Så sitter man här i den isolerade lilla bubblan på andra sidan jorden igen. Allt är sig likt. När jag landade slog hettan och fukten emot mig som en våg, och håret gick från rakt till svinto på en sekund. 

GM stod, under parollen "ombyte förnöjer", faktiskt och väntade på mig vid ankomst denna gång, det kan ju vara lite ospec med den biten annars, då han inte har någon väckarklocka, och hans kropp alltid sover tills den är utvilad, oavsett om hans sambo landar efter 36 timmars flygning, eller ej.

 

Han hade dock plockat av alla gardenior i hela trädgården och suttit hemma och trätt upp dem med nål och tråd till ett ljuvligt doftande blomhalsband, comme il faut vid ankomst i Söderhavet, som han hände runt min hals när jag kom ut i ankomsthallen. Han låg på plus från start den här gången!

 

Flygresan var låååång. Antagligen egentligen inte längre än andra gånger, men den kändes oändlig den här gången. Jag lyckades inte hitta en bekväm position, det kändes inte som jag sov en blund, men det gjorde jag nog helt klart antagligen då 11 timmar x 2 flygningar faktiskt passerade, och jag bara lyckades ta mig igenom två filmer på min lilla skärm framför mig. Och på sista sträckan snarkade gubben fyra rader bak så oändligt högt så han nog höll halva ekonomiklass vaken. Hur kan man lyckas somna så djupt på ett flyg i ostbågeställning?

 

Kanskejag har vädrat det här förr, men då det är ett bekymmer som tynger mig, så tar vi det annars här igen.

 

Piloternas småsnack.

 

Sprak, sprak, rassel, brus, rassel.

 

Varför har piloten ALLTID så dålig mikrofon? När kabinpersonalen pratar om säkerhet och mat hit och dit hörs det alltid toppenbra, men när piloten anropar är det som om han sitter i yttre rymden någon stans. Förvisso ligger cocpit ofta en trappa upp på mina flygningar. Så berättar han alltid vad han heter, och andra kaptenen med, vilket känns oerhört viktigt att veta, då man ju inte kommer träffa på dem, men om man störtar kan man ju iallafall hinna tänka, "fasiken Kevin (om han hette så), att du inte tränat mer på flygningen". Men ett par gånger har jag råkat på att de avrundar sitt trevliga småsnack i den brusande mikrofonen med "Captain Clark and his crew wish you a safe flight".

 

Meeeen!

 

Jag tycker inte det känns betryggande när kaptenen önskar en en säker resa. Är han osäker själv på resans säkerhet? Vet han något som inte jag vet eftersom han måste säga så? Finns det en, eller ev två incheckade terrorister ombord? Jag tycker kaptenen bara kan avsluta med hej då.

 

Hej då.