På andra sidan jorden

 

En sekund kan ändra ett liv så totalt.

 

I natt/morse var hundarna i extra extas. Jag tror jag öppnade ytterdörren redan vid 5 och släppte ut Chiquita, strax efter 0600 stod de båda på bakbenen med sina små jätteglada hundhuvuden och hängde mot min säng för att säga att jag verkligen borde vakna och ta en promenad med dem. Att dörren är öppen och de kan gå ut när de vill spelar ingen roll, de vill ha sällskap.

 

En sekund tidigare sov jag som en stock.

 

Vi gick ner på den långa, finkorniga stranden. Lagunen låg blank och stilla, och solen hade redan varit uppe i en kvart, och började redan värma och antyda att det skulle bli ännu en kokhet dag. När vi gått längs hela bukten, och tillbaka, så gick vi hem. Vi korsade den lilla slingrande vägen som går runt ön, just vid oss har den två skarpa kurvor, och på morgnarna har bilar en tendens att köra väldigt fort, då de tror de är ensamma på vägen.

 

Idag var det min brorsons födelsedag. Jag ringde upp honom på Skype och gratulerade, och frågade om han var sugen på en födelsedagssång.

En sekund senare började min falska, nyvakna röst yla "Ja må han leva".

 

Klockan är nu runt 0630 på morgonen.

 

Jag började logga in datorn. GM gick in i grannhuset för att dra igång en tvättmaskin. Så hördes ett ljud som lät som ett flygplan som var på väg att krasha. Ljudet av en oändligt hög fart, sedan det höga ljudet av en hård, hård krash, och sedan den totala tystnaden igen.

 

Jag sprang.

 

Jag hann inte ens tänka. Jag bara sprang, fick igen dörren så inte hundarna följde efter, och sprang. Tjugo sekunder efter det fasansfulla ljudet stod jag bredvid en upp och nervänd bil som det pyste rök ur. I den hängde 4 till synes helt livlösa människor.

 

Fast det var så tidigt på morgonen var den del folk uppe. Tre stadiga lokala karlar måste sprungit lika fort som jag, för vi möttes utanför den demolerade bilen. Jag bara skrek "Har någon ringt ambulans?" (typ 18 gånger) tills jag hörde ett bestämt "ja". Sedan skrek jag "Vad kan jag göra?", men vi 5 som var där var nog lika chockade allihop. Någon sa att bilen kunde börja brinna när som helst, och att vi inte kunde gå fram, men vi kunde ju inte bara stå där och se på. Då skrek jag, "Ska jag hämta Grottmannen" och en av karlarna nickade snabbt, så sprang jag igen. Hem och skrek åt GM, som inte hört ett ljud. Sprang tillbaka igen.

 

Karlarna här är ju tack och lov biffiga. Inga problem för dem att vända bilen rätt. Tyvärr hjälpte det inte mycket. Den var så totalt ihopknycklad att vi omöjligt kunde få ut någon. Och jag vet inte om det hade hjälpt. Jag såg en hand röra på sig, tyvärr var det förarens, hos de andra tre passagerarna såg jag inte mycket till  rörelse.

 

Det hade nu samlats en klunga med folk, men hur gärna vi än ville, var det inte mycket vi kunde göra för dem. Vi kunde inte få ut dem. Och även om vi kunnat tror jag inte vi hade vågat röra dem, av rädsla för att ev, förvärra något.

 

I 30 minuter stod vi där och stirrade innan polisen kom. Jag var helt galen, ALLT på den här ön går i slow motion.  Två bautapolismän, som ätit alldeles för mycket corned beef, steg ur, stannade till och drog upp byxorna, och gick i sakta mak fram till bilen. Vi hade redan ställt oss i position och börjat sakta trafiken, då ingen polis hade kommit, så egentligen behövdes de inte.  Så kom då äntligen brandkår. Och ambulans.

 

Jag har ingen aning om hur de lyckades med den krocken. Då vägen har två skarpa kurvor innan krocken är det nästan omöjligt att köra mer än 50 där. Men det gjorde de uppenbarligen. Jag kan bara tro att de måste varit dyngraka. En bil kom senare körandes och berättade att han hade blivit omkörd av dem i full speed tidigare, och i framrutan låg en stor kartong med öl.

 

En sekund tidigare, så fulla av liv, skrattandes i en bil, på väg hem från en härlig partynatt.

 

En sekund senare är livet så förändrat.

 

En karl som tillfälligt bodde på lägenhetshotellet bredvid krashen visade sig vara sjukvårdsutbildad amerikan, så han hade en liten översikt över de fyra fasklämda passagerarna. Vi gjorde det vi var bäst ¨på, i det här fallet hålla undan trafiken som kom i den skymda kurvan. Bredvig mig stod Carol och Herb, ett pensionärspar från Kanada som kommer varje år i 3 månader och bor på lägenhetshotellet. Carol kom utrspringade samtidgt som jag när hon hörde smällen, så det var hon, jag och de tre karlarna från start. Carol var ganska chockad, och hade en ut och invändklänning på sig, och ingen behå, hon hade bara slängt på sig klänningen och sprungit ut.

 

Carol: "Ja, och Herb har inga kalsonger på sig"

Jag: "That was a bit to much information"

 

Herb log generat. Jag började rannsaka mig själv och tittade ner på mina fötter. Jag hade i hetsen fått på mig GMs skor såg jag nu. Arton nummer för stora flipflops. Så för att kontra Carol utan behå och 82:åriga Herb utan kalsonger, sa jag glatt  att kolla jag då, jag har ju två båtar på fötterna. GM skämdes genast och insisterade att vi bytte skor mitt i alltihop, de han hade på sig var lite mindre än de jag lyckats få på mig. Jag sa att jag tror inte någon som är här kommer att titta på mina fötter, vi har lite annat att tänka på nu. Jaja, bytte gjorde vi, så GM slapp skämmas.

 

När jag tyckte att det inte fanns mer jag kunde göra, och brandbilen börjat skära i bilen så gick jag hem för att försöka jobba. Tankarna var dock väldigt svåra att kontrollera, det var verkligen ett abrupt uppvaknande den här morgonen.

 

GM kom sedan hem och sa att han hade sett att två personer kunde ledas ut ur bilen och sättas på gräsmattan bredvid när de skurit upp den, men två lades direkt på bår. Och in i den ENDA ambulans de skickade, vid fyra skadade. Jag törs inte ens tänka på hur de skulle agera om t ex en flygolycka skedde här, när de inte ens kan hantera en bilolycka med 4 personer.

 

Jaja. Amerikanska sjukvårdaren berättade senare att föraren var så otroligt packad att han somnade direkt när de lade honom på båren.

 

Kanske bäst så.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår blev jag inbjuden till ett evenemang jag inte kunde slingra mig ur.

 

Min schweiziska väninna har en vän från Nya Zeeland som bor här.  Det har han nog gjort sista 50 åren eller så, han har varift gift med en lokal dam som dessvärre har gått bort, och har barn och barnbarn på ön. När andan faller på så bjuder han in till Soaree i sitt hem, som ligger precis vid stranden. Les, som han heter, har nämligen en jättebildskärm som han visar DVD filmer på.

 

Inte direkt några högaction filmer. Nej, han visar klassisk musik och opera. Och jag blev lite överrumplad när frågan kom om jag inte ville komma, så medans jag mumlade att jag ska kolla så vi inte är uppbokade på något han Thea yla "Ja, hon kommer" till Les i telefonen.

 

Så igår bar det av dit. Klockan 19 samlades vi, ett gäng glada pensionärer, och jag Vi minglade lite, så fällde Les ner sin stora duk, och så satte galan igång. Det som var väldigt positivt var att han har luftkonditionering i det rum det gals i, det var helt underbart att få känna sig KALL. Hettan här är fortfarande helt, totalt olidlig.

 

Jaha, Les var i toppfrom och DVD dj:ade för fullt. Först ut var Pavarotti and Friends. Det var lite trevligt, med söt liten barnkör från Tibet eller så. Jag stod ut, även om Thea bredvid mig började bli lite i toppform och satt och sjönd med Pavarotti.

 

Så kom vi till nummer två. Wiens kammarorkester eller så, spelar klassisk musik. Med inhyrd operasångerska mellan varven. Jag hade kunna levt med om det inte var för att det var från 70 talet. Alla fiolgubbar såg ut som Bobby Ewing i håret, dirigenten såg helt galen ut, och mellan varven kastade de in lite bilder på österrikare från 70 talet som dansade lite galant till den tyska klassiska musiken. Jag stod inte ut. Nu började även Les bli lite slirig och stod i sitt DVD bås och sjönd med på härmad tyska i de fina verken.

 

Så när vi äntligen var klara med österrikarna tog han fram "The Priests". Ett gäng fula präster från Irland. De blev ännu fulare när de sjöng måste jag säga. En av dem såg ut som Mr Bean när han sjöng. Nu var jag verkligen redo att gå hem, men Les hade lagt in högsta växeln, kom fram till soffan och sa "Eftersom du är här, har jag tagit fram något speciellt för din skull. "I will play Greek" . Jag tänkte att nej, nu har de blivit helt vansinniga. Jag är inte grek. Jag är svensk. Men jag log glatt, och sa "Nej, meeen, vad rart" samtidigt som jag tänkte NEEEEEJ, jag kommer aldrig komma härifrån. Så bytte Les DVD och berättade för resten av församlingen att nu blir det Greek. Peer Gynt. Aaah, där trillade kronan ner. Grieg. Ja vad fasen, det är inte långt mellan Zorba och Peer Gynt.

 

Les fick in DVDn. Omgång nummer tre var Peer Gynt. Omgång nummer två på DVDn var Moldau. Dessvärre var Les nu så på kanelen att han inte längre kunde hantera fjärrkontrollen. Vi såg Moldau tre gånger. Och tog oss aldrig till Peer Gynt. Vid tredje omgången Moldau reste sig en herre och sa att nu skulle han tacka för sig. Jag hakade på snabbare än blixten, och satt jag måste åka hem jag med. Les ville absolut att jag skulle stanna, Peer Gynt var ju runt hörnet. Men jag sa till Les att det är ju TOPPEN att vi inte fick se Peer Gynt idag, nu har du lämnat oss med en riktig Cliffhanger till nästa gång.

 

Fasiken. Jag orkar inte med en nästa gång, varför sade jag så?

 

Jag smög iväg ut till motorcyklen, och det sista jag hörde när jag gasade iväg var att Les nu satt sig ner och börja spela på sitt piano för den trötta församlingen.

 

Ah, vilken kväll - jag var helt slut. Det är som jag brukar säga till pappa - det tar på krafterna att vara pensionär!

 

.

 

 

 

Men det var nära att Sverige föll på knock-out.

 

I fredags var jag ute på krogen med min tyska väninna som varit här och hälsat på. GM dök upp med och framåt midnatt var det packat på Whatever! bar. Ibland kan baren vara helt tom till den första partybussen dyker upp, en buss senare är den totalt full.

 

Vi stod i vårt hörn och hade en toppentrevlig kväll. En lagom överförfriskad krigare kom fram 18 gånger och försökte ha något konversationsliknande med oss, självklart kände GM honom, då alla känner alla här, och den glade krigaren tvingade till och med upp mig på en dans. Han och hans kompis som han var ute tillsammans med var i toppform. GM berättade att de båda är gifta och har barn, och aldrig går ut vanligtvis, så självklart måste det firas när de får till en partykväll ute på stan.

 

Jag jobbade dagen därpå, så jag ville inte vara ute för sent, så strax före ett lämnade jag och GM baren, och gick ner till John Silver, som stod parkerad på baksidan av baren. Just när jag skulle kliva på motorcykeln fick jag syn på något konstigt i buskaget intill. Nä, en halvnaken man satt grensle ovanpå någon annan. Jag hann tänkte, att holy smoke, det här var ju pinsamt, då jag trodde att vi avbröt en intim situation, när jag insåg att mannen i bar överkropp höll stryptag på mannen som låg på marken! Jag blev rent sagt skitförbannad!

 

Jag, (till GM). Vi måste göra något!

GM mumlade något ohörbart, och verkade inte alls tycka att vi måste göra något.

 

Karlarna här är inte smått byggda måste jag inflika. Har ni någonsin sett en rugbymatch med All Blacks rugbylag, och sett storleken på de spelarna så kan jag tala om att den storleken är det på de flesta här. 2 meter långa och byggda på bredden som riktiga rugbyspelare. Två sådana försökte nu, i mina ögon, faktiskt ta död på varann. Allt gick såklart väldigt fort, men helt plötsligt släppte han med strypgreppet taget med ena handen, höll kvar den andra, och började slå allt vad han kunde, upprepat och hårt, rätt i ansiktet på krigaren som låg under honom på marken. Nej, nu fick det vara nog. Jag har sagt till GM en gång förut när jag var sur över att han var sen på att reagera snabbt nog på en ful spindel inomhus, att om han skulle vara en superhjälte, typ Stålmannen, så skulle han vara Slow Motion Man. Och det var han nu med. Mest för att han nog tyckte att så här går det till här, vi löser allt med klonkmetoden.

 

Inte framför mina ögon iallfall. Jag älgade fram till 2 meters männen och hytte med näven:

 

Jag. Nu slutar ni slåss NU!

Han ovanpå: Klonk, klonk, KLONK, i ansiktet på han under.

Han under, tyst och döende.

Jag; Slutar ni inte exakt nu hämtar jag vakterna!

 

Ingen reaktion.

 

Jag älgade som en svensk fullblodsälg till framsidan vid entreen, där vakterna är, och skrek att jag behöver hjälp, det är slagsmål. Så älgade jag allt vad jag kan kunde tillbaka. Meeen! Då var de ju borta! Kvar stod GM.

 

Jag: Vart tog de vägen?

GM: Jag lyfte bort den översta, sedan sprang de iväg.

 

Jag älgade allt vad jag orkade tillbaka till framsidan bara för att säga åt de fyra bautavakterna som samlats (även de med i samma superhjälte liga som GM, Slow Motion man 2, 3 och 4) och sa att de är borta. Så älgade jag tillbaka.

 

Jag var helt uppriven. Och andfådd, då jag av princip aldrig springer eller motionerar annars. GM höll på att skämmas ihjäl tror jag, över att jag ingrep på det där skämmiga sättet.

 

Jaha, det visade sig till råga på allt att han ovanpå var en i Grusgänget. Såklart. Han hann, innan han sprang iväg, efter att GM lyft bort honom, yla till GM att han under hade förstört hans kväll. Uppenbarligen hans t-shirt med, då den var sönderriven, det var därför han satt där halvnaken ovanpå. Ja, men självklart, om någon förstör ens kväll är det ju helt ok att strypa dom, eller slå ihjäl dom. GM och jag satte igång värsta diskussionen.

 

Jag: Varför gjorde du inget?

GM: They were only letting their fume out.

Jag: Men kan man väl lätta på trycket genom att samtala med varann, man måste väl inte slå ihjäl varann för att lätta på trycket?

 

Vi kom aldrig till ett enhälligt tyckande där. Kvinna är från Uppsala, man är från Rarotonga.  Jaha, GM kunde också berätta att han som blev strypt/Ihjälslagen var min överförfriskade danskompis från baren! Stackaren, han som var ute på en sådan glad kväll. Undrar vad hans fru sa när han kom hem helt blåslagen?

 

Och GM törs nog aldrig mer åka ner till Grusgängets högkvarter, nu när ryktet går vilken pacifist till sambo han har.

 

Inte bara Cook öarnas Moder Teresa, även Cook öarnas Carl Bildt!

 

Veckans salut går därför oavkortat till mig själv- G`Day Mate - I salute you!

 

 

 

Gaah, gaah, gaah!

 

Januarivärmen har redan kommit. Det är så oändligt kokhett, så jag faktiskt nästan tror att jag ska dö. Vinden verkar bokstavligen vara som bortblåst. Fuktigheten ligger runt 80-87 % och vi går alla runt och verkligen lider.

 

Alla insekter är dock i extas, och vi har en miljon bautagetingar som bygger små bon i lampor och bokhyllor, så har vi något vi kallar för mudwasps (fri översättning lergetingar) som bygger lerbon ÖVERALLT inom hus. Under bord, under stolar. uppe i tak, i tvättmaskinen. Så i lerbona är de läskiga små insekter som ska kläckas. Och utöver det en miljon moskitos som verkar helt immuna mot alla våra moskitoljus vi tänder. Jag har bett över hela kroppen. GM har inte ett enda. De måste gilla vitt kött. Och att försöka sova på nätterna är helt olidligt. Och att försöka jobba på dagarna är lika olidligt det. Jag sitter med en bautafläkt en meter ifrån mitt huvud och har ensidig nackspärr i slutet av dagen.

 

Och så spekulerar vi. Cyklonsäsongen sparkade igång den 01 november, och i år, vojne, vojne, är det El Nino. Jaha, har det inte gått och utvecklats till en vek El Nino som är extra vojne, vojne enligt expternerna. Jo, den veka El Ninon ger extra många cykloner söder om ekvatorn, och säger minsann inte statistiken att vi ska drabbas av en stor en vart 7:e år, och visst är det minst 7 år sedan sist, och NU kommer vi verkligen drabbas av cyklon. Minst en. Men enligt den viktiga statistiken 2.

 

Jag rycker lite på axlarna och tänker att det är ju inte så himla mycket vi kan göra åt det, och varför gå runt och vara orolig för det i förväg? 

 

På TV har de dock dagligen lite info från myndigheter att man ska vara förberedd under säsongen. Man ska ha:

 

- Väl fungerande radio

- Extra gasflaska

- Ljus och väl fungerande ficklampa

- Ladda upp med massor av konserver, och se till att alltid ha extra mycket dricksvatten hemma.

 

Så var det lite andra fina saker med. GM och jag hade inte något av det. Vi har inte ens en fungerande radio, vi har aldrig fått tag på en extra antenn, och jag tror vi har någon fin liten bergskugga här eller så så vi har svårt att få in en kanal. Men jag antar att man märker väl om det blåser mycket, och man märker väl om havet stiger så mycket av blåsten så att det kommer smygande in över tröskeln? Så då får vi väl som vid våra fina tsunamitillfällen packa vår lilla ryggsäck och bege oss uppför berget igen. Cooköarnas barn från Frostmofjället!

 

Vi har dock inför denna säsong investerat i alarm , a la Hesa August, som installerats runt hela Rarotonga. Vi testade dem härom dagen. Två hade redan slutat fungera. Det känns tryggt!

 

 

 

Eller egentligen förra veckans snackis. Nog till och med förra, förra, jag har bara inte hunnit med. Ja, för ett par veckor när vår lokala valforskningsdam var ute med sin båt fick hon syn på något som flöt runt i vattnet utanför revet.

 

Det var inte en val.

 

Nej, det var en man som flöt runt där, med ryggsäck på ryggen. Hon kallade på hjälp och försökte med hjälp av de andra båtarna få mannen till att komma ombord. Han ville absolut inte. Han ville flyta runt där, och så småningom bli uppäten av en haj, eller kanske svald av en gäspande val. Jaja, efter mycket om och men fick de upp mannen  i en båt och tog honon till land.

 

Och nu kommer det finfina.

 

Han är Israel. Med tyskt pass. Vars sista kända adress är i Taiwan.

 

Vilken härlig mix. Vad han gjorde flytandes ute i Söderhavet har han inte lyckats klämma ur sig. Han hade varit på ön i 30 dagar , och hans visum gick ut samma dag, så istället för att gå upp och prata med imigration om saken började han simma.

 

Det är ganska långt till närmsta andra land här. Till råga på allt hade israelkinestysken självklart tappat bort sitt pass ute till havs, behändigt nog, men konstigt nog inte laptopen, som han hade i ryggsäcken. Undrar om han packat den i vattensäkert fodral? Annars är det ju inte mycket att hurra för, att fortfarande ha den.

 

Ett nytt pass fixar man inte hursomhelst i ett nafs på en liten ö på andra sidan jorden. Närmsta tyska ambassad är  på Nya Zealand. Och dit kan han ju inte ta sig utan pass. Moment 22. Så nu lever den panka israelkinestysken på välgörenhet här, snälla människor ger honom lite mat, och uppehälle, tills han ev får sitt pass och kan ta sig vidare härifrån hemåt.

 

Var nu hemma kan vara för honom. Kanske det var det han sökte efter när han bestämde sig för att börja simma rätt ut i det gigantiska Söderhavet

 

 

 

 

 

 

 

 

På Rarotonga finns det en miljon vilda hönor och tuppar. Och därmed även kycklingar.  Ibland tror jag att högkvartetet för dem är just i min trädgård. Det gals och kacklas och pips hela dagarna, från strax innan soluppgång, till strax innan solnedgång. Ibland i en olidligt hög volym.

 

För någon vecka sedan när jag satt och jobbade så hörde jag ett extra högt, hysteriskt kycklingpip. Och det höll på så länge. Så till slut tittade jag ut. Jaha, sprang det inte runt en ensam liten minikyckling runt, runt på gårdsplanen och letade efter sin mamma.

 

Gaaaah!

 

Sedan historien med Elsabi, som dog efter att jag tagit mig an henne, så gick jag under svårmod in i huset med parollen "naturen får ha sin gång". Dvs kycklingen kommer dö. Jag jobbade lite till, ackompagnerad av hysteriska höga kycklingpip, gav vika, och gick ut igen. Han sprang fortfarande runt hit och dit och skrek. Men - vad var det för burr uppe i grannträdgårdens buskar? Gick dit och lyssnade - jaha - där inne, i den upphöjda trädgården, satt mamma höna och tryckte under en buske med ett helt gäng andra småbebisar. Galna kycklingen hade ramlat ner för stenmuren, och rätt in i min trädgård. Gaaah! Här skulle hjälpas! Började springa runt efter kycklingen, som faktiskt var jättesnabb för att vara så liten, hönan började skrika i buskarna, och kaoset var totalt. Parerade in den i ett hörn, fick tag på den, och vips in över muren, upp till mamman. Meeen, så nöjd jag kände mig med mig själv, nästan som Cooköarnas Moder Teresa.

 

Den här veckan kom det nya kycklingar till trädgården. En mamma med nio små ullbollar som sprang runt och pep. Och en var antagligen efterbliven. Eller blind. Eller var överaktiv. Tre gånger på en dag lyckades den tappa bort sin mamma och sprang runt och gallskrek, och jag höll mig och ingrep inte. Mamman kom tillbaka med jämna mellanrum, det var harmoni tio minuter, så började skriken igen, för den hade tappat bort mamman och resten av kycklingarna.

Efter avlutad arbetsdag la jag mig på soffan innanför ytterdörren, där det fanns en liten, liten bris, som svalkade lite i kokhettan, och slöt ögonen. Rätt var det var: "Piiiip, piiiip, PIIIIIP, PIIIIIP!" Men, tänkte jag i min slummer, nu var det väldigt högt. Öppnar ett öga - kycklingen kommer klivande in över tröskeln och börja älga runt i hela huset och leta efter sin mamma. På en rekordsekund fick jag tag på Chiquita, som inte hann regagera som tur var, annars hade kycklingen varit hundmat i ett nafs, fick upp henne i min famn, så satt vi knäpptysta uppe i soffan, för att inte skrämma kycklingen, medans den promenerade runt, runt och letade efter sin mamma i mitt vardagsrum.

Efter fem minuter hörde jag GM och Fat Boy komma släntrande utanför, jag viskade så tyst jag kunde, H-J-Ä-L-P, och GM klev in och fick ut kycklingen illa kvickt.

 

 

Men mina arbetsdagar är inte enbart kycklingar. En dag när jag satt och jobbade skrek en get så extra mycket hysteriskt, så jag blev tvungen att springa ut och titta. Han stod bunden i ett buskade, vid en pinne och när jag kom dit låg han helt livlös upp och ner, på rygg, i fosterställning. Gaaah! Jag är ingen gettjej. Och verkligen ingen snåriskt buskage tjej, det går jag INTE in i med mina flipflops, när jag vet vilka fula insekter det bor där.

En ung , viril karl kom gående på vägen., med en spade uppkastad över axeln

 

Jag: STOP! Bor du här?

Han: Jag bor ett kvarter bort.

 

Så här i efterhand frågar jag mig varför jag undrade det, det har ju ingenting med min get att göra.

 

Jag: Kan du hjälpa mig? Det ligger en get där, han se ut att andas, men kanske han är död. Är du bra på getter?

 

Ah, krigaren älgade rätt ut i buskaget och tog tag i den upp och nervända geten. Buskaget var jättesnårigt, geten måste ha snott runt som en galning för att trassla in sig så i lianerna. Krigaren fick tag på en sten, och började fila av lianer, och chip chap chop så var geten fri och upp på benen.

 

Jag var helt slut.

 

Jag gjorde dock en styrkeinsats och gick in och fyllde en bunke med vatten, vågade mig ut i läskiga buskaget, och ställde ner lite vatten till geten som legat upp och ner i solen så länge.

 

Som sagt. Cooköarnas Moder Teresa.

 

 

 

I fredags var jag ut på en liten pubrunda. Jag mötte min väninna klockan 5 , island time (vilket aldrig är prick den tid man ska ses. I mitt fall blev det 1725) utanför ett hotell som har ett litet liveband på fredagar, och happy hour. Meeen, så happy alla var!

 

Sedan gasade vi vidare till nästa hotell och deras Shipwreck bar, som ligger direkt på stranden, avnjöt solnedgången, och åkte vidare till nästa hotell, så vidare till nästa pub, Tumunu, där två partybussar just anlänt. Partybussar är en organiserad pubrunda med buss för turister på ön. Bussen stannar på att helt gäng pubar runt ön, avslutar sedan i stan, och kör sedan hem hela gänget när allt stänger. Hur som helst var det såklart packat i baren, när bussen just anlänt, och vi hamnde först bredvid en skotte och en engelsman, som jobbade på Nya Zealand, och som flög över till Rarotonga över helgen. Skotten hade en fantastisk dialekt, som jag tror att man faktiskt eventuellt bara förstår efter en stänkare eller två, och jag har nu lärt mig uttala arsle på alldeles utmärkt skotska.

 

Arrrrrrs!

 

Strax innan partybussarna drog vidare mot nästa pub, och baren blev tom igen, började jag prata med en äldre dam som satt på barstolen bredvid mig. Hon hette Edith och kom från Irland, men bodde nu i Australien. Edith hade nog också tagit en stänkare eller två, hon blev så glad när någon ville lyssna på henne så hon drog ett djupt andetag och pratade sedan oavbrutet i 20 minuter. Efter en stund kom Ediths man fram, och sa "Hej, det är jag som är Ediths man. Jag är hennes toyboy". Och det hade man väl kunnat tyckt varit passande om man pratade om Madonna och en av hennes unga dansare, men i nästa andetag berättade Ediths man att de just firat 58 årig bröllopsdag. Så hennes man lär ju vara runt 80, och Edith då ett par år äldre. De var verkligen världens sötaste par! Ediths man berättade att han var född i Burma, och hans familj var en av Burmas rikaste. Så invaderade japanerna, och de fick fly och lämna allt bakom sig. Ja, han har svårt för japaner än idag! Amerikanarna kom och hämtade upp dem i norra Burma och lämpade av dem i Indien, där han gick i boarding school, så vips var han pilot i England för British Air Force, och där hade han jobbat hela sitt liv, och han och Edith och deras barn hade flyttat runt världen. Förra månaden hade de dock mist sin äldsta son i prostatacancer, så de var lite bedrövade, men hade blivit övertalade av barn och barnbarn att åka till Rarotonga ändå. De kom minsann hit vaaarje år, och hade gjort det 15 år sisådär.

 

Rätt var det var fick Edith för sig att hon tappat bort sin handväska och blev lite stirrig, men hennes 80 sisådäriga toyboy hade full koll, och sa "Darling, darling, its over there".

 

Nää, vilket härligt par! Och vilken trevlig pubrunda!

 

Vi avslutade inne i stan på en bar där jag inte varit på över ett år, och den ägaren blev så glad när vi klev in att han korkade upp 2 Heineken och ställde på bardiskan åt oss, on the house. Jag hann dock inte mer än lukta på korken innan han korkat upp 2 TILL on the house och ställt på bardisken, och det kändes ju tråkigt på de fina dropparna att säga att tack, men nej tack, jag ska köra hem med John Silver hela vägen till andra sidan ön. Och man vill ju inte bli lika trött som han på barstolen bredvid. För övrigt en av våra ministrar i regeringen, berättade pubägaren för mig när jag tog mitt snygga paparazzi foto. Jag måste faktiskt ge kardan till honom, som så galant klarar av att somna som en stock, sittandes på en barstol, med sådan grace:

 

 

 

Veckans pojkvän bli ju självklart ovanstående sovande minister!