Lite sprit rensar magen - och aktiverar mina hjärnceller
Då mitt liv har varit ein bissen intensivt sedan jag kom hem hade jag inte tid att fördjupa mig i detta, dagen efter skulle jag hem till min bror och leka med alla barn och framåt kvällskvisten få i mig ett par whiskey.
Under whiskeyns inspiration började vi diskutera det förolämpande i att få en lapp tillstucken till sig på stan där det står om Finkultur. Han tyckte att det var lika förlämpande som jag och helt plöstligt kläcktes genidraget att motsatsen måste spridas. Fulkultur!
Vi började sedan snöa in i en invecklad konversation om vad Fulkultur skulle tänkas innebära. Vi anser att det kan täcka upp det mesta som känns rätt just då. Bland annat kom min svägerska hem och hade sett en sådan suspekt person iklädd väldigt annorlunda kläder på väg hem från jobbet. Jag och min bror nickade förstående till varann. Kanske den fulklädda personen ville representera lite Fulkultur helt enkelt. Fulkulturen är oändlig. Och inte alls lika snobbig som finkulturen. Mer Fulkultur åt folket!
Dagen efter åkte jag direkt efter en hel dags utslagen lek med barnen till min andra bror för att dricka whiskey. Ännu en mycket trevlig kväll, och vi halkade bl a in på min trasiga TV. När jag kom hem framåt natten kunde jag inte släppa det där med den trasiga TV n och jag kände mig lite bitter faktiskt. Så började jag rycka lite i alla sladdar igen hit och dit. De satt som berg i TV n. Så råkade jag titta borta bland kontakterna. Hoppsan vad är det där för vit sladd som ligger på golvet? Vad händer om man stoppar in den i väggen? TOPPPPPEN!
Jag kände mig helt genialisk som hade lagat min TV mitt i natten och började fila på min anställningsansökan till Elgiganten för mig själv.
Samtidigt blir jag lite sur. Tre hål i väggen. Vad är det bra för? Jag tycker att det räcker med ett hål. Eller så ska det stå exakt vad man förväntas stoppa in för sladd i varje hål. Eller till och med att i det här hålet ska det vara en sladd annars funkar inte TVn.
Den måste ha hoppat ur när jag dammsög. Jag har därmed kapitulerat inför det faktum att jag är en aggressiv dammsugerska. Jag har dammsugit sönder mitt internet i Sydney en gång och nu TV n hemma.
Sensmoralen av detta är att alla borde ha rätt till gratis oagressiv städerska, och att alla borde ta sig en stänkare då och då, för det bygger broar och vidgar vyer.
Om livet i ett gruppboende
Jag har funderat mycket på dem varje gång jag plockar upp posten och skakar den i fem minuter för att inte få med den hem till mig.
Hur kom det sig att den första flyttade in? Finns det mäklare till hjälp bland tvestjärtar också?
"Rymlig etta med högt i tak till salu i Uppsala. Byggnadsår någon gång på sjuttiotalet eller så. Röd orustad koppar, inga möbler ingår"
Eller kom en tvestjärt bara gående förbi och tänkte "Oj vilken hög pinne, den tar jag och klättrar upp för och ser vad som är i slutet av pinnen. Klättra, klättra. klättra. Hmm...vilket stort rum. Och tak också. Här tror jag att jag flyttar in"
Med tiden blev de fler, och FLer och FLER. Nu är de massor.
Och då kommer vi till nästa djupa tanke. Vad tänker de när posten kommer varje dag? Är det någon som har dött för att de har fått Läkartidningen i huvudet? Blir de lika extas som jag när IKEA katalogen kommer? "Grabbar, nya IKEA katalogen är här, WOW kolla nyhet Fyrisån bokhylla, den skulle passa såååå bra här i hörnet".
Och varför bestämmer de sig för att flytta IN i varje liten post det finns tillstymmelse till sidor i?
Ibland sitter hela familjen uppe i locket också. Var är det som får dem att bestämma sig för det helt plötsligt. Kanske de har middagsbordet däruppe?
En väninna till mig-s svärfar är myggforskare. Kanske jag ska bli tvestjärtsforskare när jag blir stor.
Det första intrycket
Det första intrycket sägs ju vara viktigt. Nu har jag inte för avsikt att bli god vän med mina föräldrars grannar, så kanske det inte gör så mycket att jag misslyckades totalt med mitt första intryck hos dem. Eller så lyckades jag. För såg han mig så gjorde jag definitivt intryck.
Jag skulle ner och läsa av mammas och pappas elmätare, då de är i sommarstugan. Först förstod jag ju såklart inte ens hur man kom in i elskåpet, men sedan lyckades jag ta mig in, och där stod ett helt annat elmätarnummer än det pappa angett till mig. Så det kändes inte alls bra.
För att uträtta något bra alls, så bestämde jag mig för att vara en rar dotter och forcera den skog av lårhöga tistlar som vuxit upp bredvid rododendron, och som antingen tydde på att den här familjen har dålig trädgårdssmak, eller den här familjen är definitivt bortrest över sommaren. Så jag böjde mig fram och började rycka upp dem från roten och hade snart famnen full med stickiga tistlar. Vid nästa böjning började det då forsa näsblod. Ospec verkligen.
Vad gör man när båda händerna är upptagna av stickiga tistlar, man inte har något papper med sig, inte någon nyckel till deras hus och har en autobahn av blod under näsan? Well, well det var ju bara att med lite grace försöka smyga till komposten med tistlarna. Det var då deras granne stod runt hörnet i sin trädgård. Jag kände mig som KokainAnnika och totalt onormal, men så normalt som det gick så smög jag ner min hög med tistlar i komposten och spanade in trädet med störst blad i närheten och började snyta mig ibladen och på något sätt försöka torka mig. Det kändes lite familjen Hedenhös över det hela.
Smög därifrån så diskret det gick (man kan ju inte gå fram och dra sitt livs historia för en granne man aldrig träffat förr) och så upp på cykeln. Så skulle jag cykla hem med bakåtböjt huvud (jag kunde ju inte stoppa upp ett löv i varje borre för att stoppa det, hur skulle det se ut). så nu cyklade jag helt normalt med huvudet i någon sort omvänd whiplash position, MED ena handen för ansiktet, som hade utsmetat blod runt hela kändes det som.
När jag mötte folk försökte jag låtsas att jag kliade mig lite, kanske nyste lite, kanske gäspade lite för att det skulle se normalt ut att cykla med en hand kupad över ansiktet.
Jag stod VERKLIGEN inte ut.
Semester
På semestern blev jag anklagad för att förstöra en vacker födelsedagssång med en rap. Det var faktiskt ingen rap. Jag står för mina rapar. Det var en harkling. När man blir upptvingad i ottan för att sjunga för sin bror, så måste man av säjerhetsskäl harkla upp sig lite för att hitta rätt tonart. Då jag inte tillhör den utvalda skara som talar i sömnen så har ju mina bräckliga stämband inte talat på ett par timmar, och då har man för allas trivsel rätt till lite uppharkling. Det var ingen rap. Varpå jag var den enda i hela hans familj som sjöng, för alla andra gapskrattade åt min rap som inte var en rap. Omoral.
Ett par dagar senare överraskade jag mig själv och alla andra med att lyckas få en fisk i min flipflop sko. Jag är chockad själv. Jag skulle bara grilla lite på raukarna i harmoni med solnedgången och min ohängda familj. På raukarna kan det bli som små småjöar där vågorna lämnar av så stackars fiskar som blir fast där och antaligen dör av syrebrist eller algbloming eller stekta till döds av solen (eller i det här fallet antagligen ihjälregnade). Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt när jag skulle gå förbi min släkt så kom det en död fisk flygande ut ur min sko. Det var ett mirakel. Hur kan man lyckas fånga en död fisk i en flipflop sko?
Jag tvångsinförda även veckans ord de två första veckorna. Sedan orkade vi inte mer. Första veckan var det baksug (under utredning) och andra veckan Sickenbus. Härligt.
Är det någon mer än min bror som vet var det Högländska Smålandet ligger? Jag letar och letar på Sverigekartan!
Positive thinking
Och som grädden på detta mulna mos så passar Ingmar Bergman på att dö. Så TV sätter in hundra extra Bergman filmer över allt hela tiden på alla kanaler. Behöver man inte antidepressiv medicin efter en Bergmanfilm så behöver man det aldrig. Och till råga på allt så låg vinden på från reningsverket som en härlig oas över Uppsala city när jag cyklade till jobbet igår så hela Uppsala stank bajs.
Och i fredags när jag var ute på Söder kom det fram en människa och gav oss en lapp om ett "Finkultur" evenemang. Hela ordet finkultur får mig deprimerad. Jag kände mig förolämpad att bli tagen för en finkulturist.
Jag måste nog ta en Ipren eller liknande uppåttjack för att uthärda tills vi har sörjt klart Bergman, och så vänder förhoppningsvis vinden så den ljuva doften av avföring drar sig mot Arlanda istället.
Jag står inte ut.
