På andra sidan jorden

 

För ett par veckor sedan ankom det en främling till min lilla ö. Min väninna, som jobbar på resebyrå i Tyskland, hade bokat in den ensamresande herren till Cooköarna tre veckor. Först en vecka på Rarotonga, sedan en vecka till Aitutaki, sedan en vecka på Rarotonga igen.

 

Hon mailade försiktigt och frågade mig om jag kunde tänka mig att ta ut honom på krogen någon kväll, och introducera honom till lite folk och platser, så kunde han sedan klara sig själv. Självklart kunde jag det.

 

Han ringde mig, och vi bestämde att jag skulle hämta upp honom en blåsig kväll utanför hans hotell. När jag såg honom tänkte jag att oh nooo, vilken lång tråkig kväll det här kommer bli. Men ack så fel jag hade!

 

Vilken oerhört trevlig människa! Jag hade ju en plan att vi först skulle gå på det mest  lokala hak man kan gå på, Fishing Club:

 

 

Där skulle vi bara äta Fish and chips, ta en stänkare, och sedan åka vidare till stan, och se en lokal dansshow. Men vi hade så oerhört trevligt redan vid första sippen på stänkaren, så min nya vän ville inte ens åka och se showen. Vi löste massor av världsproblem, och det var som om vi känt varann hela våra liv.  Han är en människa som varit med om så mycket motgångar och elände i sitt liv, men ändå är så där oerhört positiv och tacksam. Det enda vi hade lite svårt att lösa var hans pojkväns deprimerade familj. De är judar, och är deprimerade över allt familjen genomlidit i Tyskland under andra världskriget. Ah, den där frågan är ju knivig. Man har ju liksom ingen rätt att säga "Get over it", eller "Move on". Där gick vi bet. Men allt annat hittade vi svar på.

 

När jag lämnade av honom vid hans hotell senare på kvällen, så konstaterade vi att det kommer nog dessvärre aldrig att bli vi två ( han är very gay), men om han ville kunde han få vara min Stanford? Det ville han, och jag fick vara hans Carrie.

 

Han hade dessutom den goda smaken att uppskatta mitt favoritlördagsnöje, som jag självklart tog honom till. Stå och se när flyget kommer in över havet och kör rakt, rakt mot en så man tror man ska dö, tills det landar ett par meter bakom en på landningsbanan.

 

 

Veckans pojkvän - ett par veckor försenad - är självklart Stanford!

 

 

 

Långa konversationer är överkskattade för de flesta Cookianska män. GM tycker att de pratar för mycket i de filmer jag gillar att se på TV. Jag tycker att de slåss för mycket i de filmer han gillar att se.

 

Häromdagen kom GM hem åkandes och sa att Papa, han som fostrade GM på den lilla ön Mauke, mitt ute ännu mer i ingenstans, hade kommit hem till Rarotonga. _Han har varit på Mauke i 6 veckor. GM hade fått reda på det när han var inne i stan. Jag frågade GM varför han aldrig ringde och berättade när han flygit tillbaka. GM ryckte bara på axlarna, och sa att Papa glömmer bort telefonnumret. Inte mer med det

 

Sedan säger han, i förbifarten; "Papa hade med sig en 17 årig tjej med från Mauke med"

Jag:" Va?? Vad ska hon göra här? Ska hon gå i skola ?"(finns inte skola så högt upp i åldrarna på de yttre öarna)

GM: "Jag vet inte."

 

Jag stod inte ut. Det var liksom inte mer med det. Man frågar inte. Hade min pappa kommit hem dragandes med en 17 årig tjej hade jag nog iallafall ställt någon sorts följdfråga om det hela.

 

Inte i upp och ner land.

 

Häromdagen när jag var ute och gick med hundarna längs med backroad, fick jag syn på en skylt som pekade upp mot en slingrande liten väg upp mot berget:

 

 

 

Men, tänkte jag, det måste ju ha varit här Papa Tuna bodde!

 

Jag älgade hem till GM och frågade om det var där Banana/Papa Tuna bodde:

 

GM: Ja, där bor Papa Tuna. Pateka betyder hal.

Jag: Så Pappa Tonfisk bor på Hala Tonfiskvägen, eller Hala Ål vägen, vad man nu föredrar?

GM; Ja

Jag: Jaha, var bor hans bror då, som också är Papa Tuna (men inte banana)

GM: Han bor på samma gata.

 

Fiffigt!

 

 

 

Ah. Knappt hade Hillary hunnit lämna ön, innan Prince William och Kate gav sig ut på en liten andra sidan jorden visit till bl a Australien och Nz, samt även till Salomon öarna!

 

Men så till sig alla blev. Här blev vår lokala kläddesigner TAV så till sig så hon sände över en gratisklänning till den dam som höll i det officiella stadsbesöket i Salomonöarna, i hopp om att Kate skulle få den.

 

Och  jojo - dröm om TAVs glädje när de första fotografierna från Salomonöarna kommer i pressen - vad har Kate på sig om inte sin tjusiga Söderhavstrasa från TAV!

 

 

Över en natt överröstes vår lokala lilla designfirma med mail från hela världen, ja till och med från Irland stod det i lokaltidningen, med folk som ville beställa en Kateklänning.

 

Där skulle man kunna tro att historien slutade. Men den gjorde den inte. Nej Salomonöarna blev jättesura när de upptäckte att Kate gick runt i en Cooköarna trasa, och inte en Salomontrasa. Skandal! Och vem hade gett henne den klänningen?

 

Det resulterade i sin tur i att vår lokala tecknare, Kata, som varje dag har en liten tecknad satirruta i vår lokaltidning, gjorde följande humoristiska lilla teckning som tidningen publicerade:

 

 

 

Jag tyckte den var festlig, och vi skrattade glatt på vår lilla ön. Tills teckningen nådde Salomonöarna. Det utbröt nästan krig i Söderhavet kan jag säga. Deras regering har bett om en officiell ursäkt från oss, de kallar Cookianerna för rasister och det har nu slutat med att TAV har fått göra ett offentligt uttalande att hon inte vill ha något som helst med teckningen att göra, och att hon verligen tycker om Salomonöarnmänniskor och inte alls anser att de springer runt halvnakna i bastkjol, och även vår tidning har fått trycka en halvsides ursäkt till Salomonöarna. Dock stod han på sig i ursäkten och förklarade att det var meningen att vara humoristiskt, men det känns som om Salomonöarna har ett helt annat sinne för humor än Cookianerna.

 

Igår läste jag slutligen i tidningen att den stackars Salomondamen som höll i stadsbesöket, och som råkat lägga en Cookiansk trasa i Kates rum, istället för en Salomontrasa, nu har fått sparken. Hon är bannlyst från alla framtida officiella sammanhang på Salomonöarna. Faktum är att hon t o m är bannlyst från att beträda Salomonöarnas regeringshus, så sura är de.

 

Ah, tänk att man kan se på en och samma sak, på så olika sätt.

 

 

 

I går öste regnet ner. De fortsatte så i 5-6 timmar, vilket här resulterar i översvämningar, vattnet på vägen som går runt ön går periodvis nästan upp över halva hjulen på John Silver och allt blir blött och fuktigt.

 

Självklart är det också den enda dag i veckan jag kan ta mig in till stan och handla mat, då affärerna stänger 4 övriga dagar, och jag jobbar. Så det var bara att sätta sig och åka iväg i spöregnet. Jag tror faktist nästan aldrig att jag varit så dyngsur, förutom om jag skulle ha tagit mig ett bad med kläderna på. På vägen hem såg jag en kille som hade tagit fram sin surfbräda och paddlade runt på vägen.

 

När det blir dyngsurt och översvämmat utomhus, så bestämmer sig alla insekter för att flytta in inomhus. Jag påbörjade en storstädning i går när jag kom hem, fick fint i vardagsrum och kök, kom in i sovrummet och hittade först en myrinvasion i ett hörn. (De är helt galna. På 1 sekund flyttar de in en hel stackkoloni in på en vägg, så nedre delen av väggen var helt svart. Fram med normalsprayen.) Sedan kom jag vidare till garderoben, och tänkte att nu ska jag vika om alla kläder fint, riva ut allt och försöka organisera. Tills....jag spanade uppåt och en ful vidrig stor kackerlacka satt uppe på en av hyllorna. Gaaah, gaaah, gaaah! GM har sagt att vi inte ska använda kinessprayen inomhus, för allvarligt talat tror jag den kan ta död på en människa med, men ensam hemma + kackerlacka = kinesspray. Så är det bara.

 

Sprang ut i köket, fick tag på sprayen, sedan "Rarotonga vice - freeze!" och fick till en fullträff. Sedan sprang jag ut. Det var vidrigt. Jag vet inte vart kackerlackan tog vägen. Jag vägrar titta i garderoben, och GM har haft fullt upp.

 

Och när jag satt här och gjorde en analys och tänkte att jag kommer antaligen att avlida inom kort av överdos av DDT eller napalm, så reflekterade jag över de människor jag stött på som har en sådan inbyggd rädsla för att ingen ska minnas dem när de inte längre lever. Jag har inga barn, så mig kanske verkligen ingen kommer minnas. Men när jag såg framför mig min fina gravsten, så tänkte jag, att även om ingen minns mig, så kommer jag nog höja ett par ögonbryn då och då på min kyrkogård:

 

"Här vilar G´Day Mate. Dog av kinesspray"

 

 

 

 

 

 

 

 

När någon går bort på den lilla, lilla ön, mitt ute i det gigantiska Söderhavet, på andra sidan jorden, så vet alla om det. Den dagen personen går bort ordnas det vanligtvis någon sorts likvaka i huset han bodde, man kommer från hela ön för att hedra personen, och för att visa familjen medkänsla. Sedan sätts det vanligtvis in en annons i tidningen omgående, med information om när begravningen ska vara, och den brukar ske inom max ett par dagar. Det är heller inte ovanligt att det kommer ett extra inslag på vår enda TV kanal, som meddelar att personen gått bort, och när begravningen kommer att ske. Efter det är man även väldigt duktig på att fortsätta och komma ihåg årsvis, och sätter in In memorian annons i tidningen med foto varje år på dödsdagen.

 

Jaha, i dagarna avled en man ifrån vår lilla by Tikioki. Då det på vissa delar av ön finns en liten skruttig väg även lite längre in i landet, så kallas den backroad. Vår bys bortgånga bodde backroad. Det var foto i tidningen, och lite information om honom, när begravning ska ske etc. Jag höll dock på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag spanat in bilden på honom, i tjusig hatt, och började läsa texten:

 

"It is with much sadness that we announce the passing away of Papa John Ngametua Tutai Terepo Areora".

Men vilket långt , pampigt namn den stolta mannen på fotot hade, tänkte jag för mig själv.

 

Så fortsatte texten: "(affectionately known as "Papa Tuna" and "Banana")

 

Jag stod verkligen inte ut.

 

Pappa Tonfisk, eller kort och gott Banan! När GM kom läste jag upp det för honom och sa att jag tyckte det var toppensmeknamn Papan hade.

 

GM. "Ja, men på maori betyder tuna ål"

Jag: "Men det gör väl inte saken bättre? Det är ju bara en smaksak om man vill kallas Papa Tonfisk, eller Papa Ål?"

GM: "Hans bror kallas också Papa Tuna"

 

Och därmed valde jag att lägga ner konversationen om Banana, men tänkte tyst för mig själv, efter den avslutade konversationen att en epok har verkligen snart gått i graven.

 

 

 

 

Jag inser att sedan jag gick i åttonde klass (kanske längre än så, men av andra anledningar) så har hela arabvärlden skrattat åt mig bakom ryggen.

Och Inga from Sweden har naivt blivit smickrad av de leende ansiktena hon mötts av och lett tillbaka.

 

Häromdagen Googlade jag vad olika namn betyder. Och fick en tupp i halsen när jag kom till Annika. När vi var och hälsade på pappa i Kuwait, när jag gick i åttan så fick jag ett halsband , med mitt namn skrivet på arabiska.

Stilfullt.

Jag har burit det mycket och ofta, och flera gånger frågat i turkshoppar om de kan läsa vad jag heter. De har lett stort och läst. Nu förstår jag varför.

 

Läs här om ni också vill förstå. 

 

Men tack för halsbandet då.

 

Men undrar om det är bättre eller värre att heta Monika?

 

Vi har varit inne och nosat på det förr. Hur spännande det kan vara med logik i olika delar av världen.

 

Svärfar brukar ju komma körande till mig på sin Harlelyliknande motorcykel varje söndag, för en snabb fika. Ovanför framhjulet stoltserar en vacker plåtskylt som det står Monica på. Undrar vem Monica var? Verkligen inte svärmor iallafall. Å andra sidan heter ju inte min motorcykel Grottmannen, utan John Silver.

 

En söndag för länge sedan pratade vi om deras barnbarn, som de har fostrat som sin son. Konstigt och galet kan vi tycka, att sno sitt eget barns son. Här är det logik. När barnen är utflugna och föräldrarna börjar bli lite till åren behövs det någon som pysslar om det. Vem gör det inte bättre än det snodda barnbarnet, nu 18 år gammal.

 

Nåväl. Svärfar kommunicerar inte så mycket med sin familj tror jag. Med mig pratar han massor. Han är dock bekymrad över barnbarnets resultat i skolan. Jag sa till Svärfar att jag har erbjudit honom att komma hem till oss så att vi kan läsa hans läxor tillsammans. Det örat lyssnade inte svärfar på, utan muttrade vidare :

 

"Vojne, vojne, jag kan inte förstå att det inte går bra i skolan, jag har ju köpt ett eget skrivbord till honom hemma att läsa läxor vid".

 

Så är logiken. Skrivbord hemma = snille i skolan.

 

I söndags var dock Svärfar bekymrad över alla familjemedlemmar som spontant flög in för ett par veckor sedan, bjöd in sig till svärmors och svärfars hus, och ingen vet när de ska åka hem. Nu kan man ju tycka att Svärfar borde tycka att det är lite kul att hans son återvänder till ön för första gången på över 20 år, men nu tror jag Svärfar har fått nog. Jag sa att hans son hade sagt till mig häromdagen att de skulle åka hem som i måndags. Svärfar själv skulle inte komma på tanken att fråga NÄR de ska åka hem. Nej, istället kontrade svärfar med att muttra:

 

"Vojne, vojne,. Nej, i morgon när banken öppnar så ska jag åka dit och förbetala avreseskatten åt familjen och ge dem" (avreseskatt betalas här kontankt på flygplatsen, ca sek 350, kan även förköpas på bank inne i den lilla staden)"

 

Jag tyckte det var toppen.

 

Istället för att snällt fråga dem när de tänker åka hem, så åker han in till staden och köper avreseskattkuponger åt dem. Så att de fattar vinken, att det är dags att åka hem till Sydney, och ingen därmed har behövt känna sig dum för att de frågat, eller bett dem åka.

 

Cookiansk logik är fiffig.