På andra sidan jorden

Kl 0825. På morgonen.

Rng. Ring. Svärmor med falsett Dame Edna röst ringer och meddelar att svärfar och två viktiga släktingar ska komma och inspektera huset. Ah, här gäller det att klä på sig snabbt och piffa till huset i en enminutsstädning.

Efter en timme eller så kom svärfar sakta körande med två gamla damer. Den ena var så krämpig så hon kunde inte ta av sig sina flip flop sandaler, för det tog så fasligt lång tid att ta på dem igen. Då är det illa.

Hur som helst, detta ledde osökt in svärfar på tid. För att det tog lång tid att sätta på sig ett par skor det spelade ingen roll. "Here in the Cook Islands we do not follow time. Time follows us"¨ förklarade han glatt. Det är ju faktiskt en toppenparoll!

Men han berättade även om när de tappade en timmes tid i Europa när han var där nu i höstas. Och i Europa är ju tid viktigt. Han och hans kompisar var på visning i Buckingham Palace och så vips var en av dem försvunnen. Guiden slet sitt hår och efter en och en halv timme hittade de den bortvimsade stackars lilla Cookianen som tappat bort sin grupp med landsmän. Det var helt säkert mer folk inne i Buckingham Palace den dagen än vad det bor folk på Rarotonga.

Jag har också hört extasberättelser om Cookianer som kommer till Nya Zealand för första gången, dvs en annan värld. En hade åkt rulltrappan upp och ner på flygplatsen vid ankomst flera gånger i ren extas. Det finns inga rulltrappor här. Inga trafikljus. Inga Mc Donalds.  Som mest har jag kanske gått två våningar i trappor här. Och vår snabbmat köper vi antingen på FBI eller, Raro Fried Chicken. Och det närmsta vi kan komma trafikljus är en stackars STOP skylt som inte syns alls för den är övervuxen av Hibiskus. De lokala vet ju att den finns, men vi tjänar stora pengar på stackars turister som inte ser skylten och orsakar olyckor och får betala skadestånd.

För länge länge sedan, innan Captain Cook varit här och pinkat in sitt revir, så var polynserna själva duktiga upptäcktsresande. De paddlade i sina stora träkanoter, Vakas, och navigerade med hjälp av stjärnorna.

I dagens Cook så värnar man mycket om sitt kulturarv. Både vad det gäller, dans, musik, tatueringar, träsniderier och överhuvudtaget att bevara sina gamla traditioiner.  Därför har man tillverkat en modern stor vaka som man tar ut på stora seglatser ungeför vartannat år. Nästa stora vakatur planeras att gå till Hawaii, vilket är en lång, lång seglats från Cook. Jag träffade kaptenen i höstas och han sade att sjävklart har de moderna instrument ombord också, bara ifall, men till stor del försöker de segla som deras gamla förfäder gjorde, och navigera med hjälp av stjärnorna, för att hålla kunskapen och traditionen levande.

Hur som helst. I fredags var jag ute och drack en drink på ett hotell. Lars från Tour Pacific var här på ön, och han åt middag med hon som äger hotellet, Dorice, och så var det ett par till. Det visade sig sedan vara någon viktig minister från Nya Zealand och hans fru. Jag har aldrig varit någon titeltjej, så att ministern hade gått och lagt sig när jag smög in gjorde mig inte något, hans fru var däremot en väldigt intellektuell kvinna, advokat från Nya Zealand. Det var en intressant kväll,  hon från NZ visste allt om politik och leverne i Söderhavet och NZ och Australien, Dorice däremot, som är en lokal kvinna berättade en härlig liten historia om när hon följde med ut på en av de första, i modern tid, långa Vakaresorna.

De hade redan när de började snida kanoten bestämt sig för att den skulle döpas till "The mist of Rarotonga". Jag har i två omgångar snart vistats i ett och ett halvt år här + minst fem till semester visiter, och jag har aldrig sett dimma på denna ö. Den morgon det var dags att bära ner den snidade kanoten från berget ner till hamnen låg det helt plötsligt en tjock, tät dimma över hela ön. Mitt i varma högsommaren. Det ankommande flyget fick cirkla och försöka landa tre gånger innan det lyckades,  pga den täta dimman.

Före avresa så flögs det in en lokal någon sorts byledare/präst från Tahtiti, dit seglatsen skulle gå, för att ge besättningen ett lycka till tal, och välkomna dem till Tahiti. Han berättade att långt innan de skulle se land på den ö som skulle bli deras första ankomstpunkt i Tahiti skulle de se två stora vita fåglar cirkla i skyn. Efter det skulle de se en stor val ute till havs. När de närmade sig hamnöppningen skulle de mötas av delfiner.

Besättningen tackade glatt, men tyckte väl att det var lite vidskepligt. De gav sig iväg på sin långa resa. När de närmade sig Tahiti, fortfarande utan att se land, möttes de av två stora vita fåglar i skyn.

Efter en liten stund kom en stor val tätt intill båten, Han låg och flöt bredvid dem en stund, innan han vinkade hej då med sin stora stjärtfena och dök ner i havsdjupet.

När de precis var i hamnöppningen kom en hel flock med delfiner simmandes runt båten.

Och när de närmade sig den lilla stranden som skulle bli deras första kontakt med fastland sedan de lämnade Rarotonga, så låg plötsligt en tät, lokal dimma  just över den lilla stranden där de lade till och välkomnade "The mist of Rarotonga".

Dengue orsakas av ett virus tillhörande gruppen flavivirus. Sjukdomen överförs till människa via myggor tillhörande Aedessläktet. Förutom människa kan sannolikt vissa apor fungera som reservoar. Sjukdomen sprids inte direkt från människa till människa. Inkubationstiden anges vanligen vara 5-10 dygn.

Dengue debuterar akut med feber, huvudvärk, rygg-, muskel- och ledsmärtor samt kärlsprängda ögon. Efter några dagars sjukdom uppträder ofta också ett mässlingliknande hudutslag. I ett senare skede kan punktformiga hudblödningar ses på främst fotryggar och händer samt i armhålor. Sjukdomen är i regel godartad och många får enbart en övergående feber.

Hemorragisk dengue är ett mycket allvarligare sjukdomstillstånd med en inte obetydlig dödlighet. Vid hemorragisk dengue ses blödningar i många inre organ liksom från mag- och tarmkanalen, och patienten kan dö i en blödningschock. Tillståndet uppstår hos patienter som återinfekteras med denguevirus och uppfattas i dessa fall som en "immunologisk katastrof". Denna allvarliga sjukdomsform drabbar sålunda nästan uteslutande den inhemska befolkningen, framförallt barnen, medan turisterna som regel klarar sig från denna komplikation. Det finns inte något specifikt läkemedel mot denguevirus. Terapin är därför symtomatisk, d.v.s. inriktas mot patientens aktuella symtom. Diagnos ställs genom att antikroppar mot denguevirus påvisas i patientens blod.

Förra gången den gick här i höstas vart det ju helt extas, och det varnades hit och dit. Tills det ju visade sig att det inte var Dengue alls, utan bara en vanlig influensa som gick.  Så den här gången beslöt man sig för att inte varna alls. Förrän man haft 63 fall och började fundera på om man kanske skulle sända prover till Australien (som tar flera veckor att få svar på). Men nu har de gett halva befolkningen ledigt för att städa upp på sina tomter, och tömma vattenfyllda kärl och så åker DDT patrullen runt och sprayar gift lite här och där.

Svärfar kom hit igår. Han har legat sjuk i tre dagar. Svärfar är en krigare som aldrig är sjuk. Men igår när han satte sig ner med sin kopp kaffe sade han att han trodde att han haft Dengue. Sjävställd diagnos. Han hade haft jätteont i hela kroppen och kunde inte röra sig. Jag frågade om han hade feber med. Det vet han nog inte vad det är, för han ruskade lite på axlarna och viftade bort frågan med handen, och sade att han ville bara sova i tre dagar. Sedan på den tredje dagen hade han tagit tre aspirin och sedan var det bra med det.

Igår hade jag lovat GM att jag skulle gå med till kyrkan och göra min kvartalsplikt. Jag berättade för svärfar att vi skulle till kyrkan klockan tio, och frågade om han gick i kyrkan (då svärmor nog tillbringar mer tid i kyrkan än hemma nästan). Nej, suckade svärfar. "And I have a very good excuse". I många år så gick han pliktskyldigt i kyrkan och bad om ursäkt för sina synder, precis som så många andra här. Tills prästen han lyssnat och trott på i alla dess år åkte dit för våldtäkt på sin egen fosterdotter. "Då slutade jag att tro" sade svärfar. 

Jag tänkte mycket på det när jag väl satt med GM och betade av min tid i kyrkan.  När jag sedan senare på dagen handlade i en affär frågade jag han som jobbade i kassan, antaligen 25-30 års åldern om han varit i kyrkan, och vilken kyrka han gick till. Han hade just bytt kyrka. Det finns en miljon olika varianter och utbrytargrupper här, det är Seventh Day Adventist Church. det är Holy Spirit Revival Church,  någon Apostel kyrka, Mormoner, katoliker. Cook Islands Christian Church. Men den här killen hade slutat gå till sin vanliga kyrka. "Prästen ryade så på oss. Han stod där uppe i sitt podium och bannade församlingen så mycket. Det kändes som om han skrek mer på mig än mina föräldrar gör. Så jag bytte kyrka till en där prästen inte skriker så mycket "

Kyrkan är dock lite av en underhållning för mig, att se på alla de uppklädda damerna i sina finaste hattar och klänningar, och den underbara underbara sången. Jag hoppas ni lyssna på ett litet smakprov här,

Kvaliteten på ljudet kanske inte är toppen, men för att vara en smygfilmare med en liten kamera är det galant.

Men nu har jag kyrkat klart för det här kvartalet. Nu ska jag be till Gud om lite Dengue istället. Det låter så mycket intressantare att säga att "Ja, jag minns när hade Denguen" än att säga t ex "Ah, jag minns när jag hade Röda Hund". Vi måste förnya nanmnen ¨på våra torftiga sjukdomar hemma!

Stjärnhimlen här på den lilla lilla ön mitt ute i ingenstans är helt magisk. Klara nätter är man helt omringad av stora tindrande stjärnor, inte bara om man tittar rätt upp, utan det känns som om stjärnhimlen nästan räcker ända ner till marken. Det är verkligen förtrollande.

Månadens höjdpunkt är när det är fullmåne. Den lyser så klart så den verkligen lyser upp hela ön, det skimrar som silver i de höga kokospalmernas blad, och vattnet gnistrar nästan självlysande, Detta har jag och min väninna haft som anledning att dela på en flaska mousserande nere på stranden en gång i månaden. Vi korkar upp vår flaska, fyller våra champagneglas och sedan sitter vi där och njuter av månens och stjärnornas magi.

Igår var det dags igen, men då min väninna är i Australien fick jag plocka in Grottmannen som stand in. Först insisterade han på att han vill ta med ett par ölburkar istället, men då lade jag in mitt fullmåneveto, och han förstod sitt eget bästa och gick med på att dricka lite mousserande ur ett champagneglas i stället.

Det finns dagar jag verkligen inte står ut. Men fullmånekvällar, då är det helt omöjigt att inte stå ut. Jag frestar med två bilder från gårdagen, så att ni kan få drömma er bort lite. Korka upp en flaska mousserande ni också och njut av fullmånen här nedan:






Livet på en pinne!

På den lilla ön älskar man att partaja! Det är fullt av små barer där det dricks friskt, och dricker man inte på baren så dricker man hemma, eller i Rugbyklubben eller var som helst där det finns en anledning att dricka alkohol,

På fredagar så får barerna ha öppet till klockan 0200, men på lördagar (och alla andra dagar i veckan förutom fredag) så måste det vara stängt och tyst vid midnatt. För söndag är vilodagen, då ska det inte festas eller dansas eller drickas, då ska det gås i kyrkan. Påskhelgen är därmed tung för barägarna. De missar de viktiga timmarna  av fredagens party, då det nu är flyttat till torsdag, och då fredag är helig måste alla stänga vid midnatt ju på torsdag.

Detta tas på största allvar av öns poliskår som åker runt och kontrollerar vid midnatt så att barägarna lyder. Jag minns när jag bodde här förra omgången, då gick man alltid på måndagar till RSA, det var backpacker kväll där då. Den ständigt packade DJ:n Sean stod för musiken. En man i femtioårsåldern med Hitlermustasch och hockeyfrilla som till vardags är pilot på det lokala flygbolaget Air Rarotonga. Jag tror han tyckte att han var ganska cool och ungdomlig när han stod där och spisade sina plattor, lite Cook öarnas svar på Clabbe skulle jag vilja säga. Det här var innan man laddade ner musik från internet, så Cook öarna i sig låg alltid ett halvår efter med all musik, utöver det låg Sean väl ca tio år efter. Han spelade samma låtar varje måndag, man kunde till och med ordningen på dem, inte ens det orkade han ändra från vecka till vecka. Ju längre kvällen led, desto mer slirig blev Sean. Jag vill inte ens tänka på vilken tid han hade en flygning dagen därpå, och veckans hyllning går därmed oavkortat till den som uppfann autopiloten.

Hur som helst, jag minns särskilt en kväll när klockan passerat midnatt, och Sean helt crazy drog igång en bit till. Helt plötsligt kom polisen in i lokalen, gick fram till Sean och knackade honom på axeln och bad honom stänga av. Sean lyssade inte. Polisen varnar en gång till. Sean är nu i sitt esse och vägrar. Polisen börjar då dra ut sladdar. I ett sista rafflande försöka att rädda kvällen kastar sig Sean över sin mikrofon och höjer armarna och, med polisen brottandes över sig,  skriker:

"Fuck the law!"

Jag stod inte ut. Men å andra sidan så var det ju ett fantastiskt fint måtto han drog till med där. Polisen tyckte inte det var lika fint, de drog ut sladdarna, och då alla känner alla kan de ju inte ta in honom på stationen, utan han fick sig en åthutning och jag hörde aldrig mer Sean skrika "Fuck the law" i mikrofonen. Nu har han lagt av med sitt DJ:ande, så en epok har verkligen gått i graven.

Ring ut Jowsa - ring in Fuck the law!