På andra sidan jorden

Ah, så var det dags igen att bryta upp. Varje gång det sker är det ju med blandade känslor Hets, hets, hets avsked, avsked, avsked, flyga, flyga, flyga i en hel evighet och så är man helt plötsligt på andra sidan jorden.

När jag bodde i Sydney var det annorlunda. När man varit ett halvår helt isolerad på en liten, liten ö, mitt ute i ett gigantiskt Söderhav på andra sidan jorden, så är det nästan lite läskigt att lämna den. Vi lever i vår egen värld här. Som i en egen liten bubbla. Sydney var samma värld som hemma i Sverige. Det här är en helt annan värld. Jag känner mig nästan lite som Fuglesand, som om jag ska bege mig till en helt annan planet. Planeten Civilisation.

Som vanligt var det packhets, och idag inhämtade jag en väska till från en väninna. Mitt svenska simkort var spårlöst borta (passet fanns dock på plats denna gång) och jag fick vända upp och ner på hela väskan för att hitta det. Jag hittade det helt oväntat längst ner i en svensk systembolagspåse tillsammans med fem par skor. Mina saker lever sitt eget liv.

Så nu är det dags för 36 timmars resa och sedan ostbågeställning på kontoret på tisdag.

Jag önskar er alla en somrig sommar, och hoppas att vi ses någonstans! Är tillbaka med min modesta blogg i September sisådär kan jag tro.

Over and out från sagolika Rarotonga och det turkosblåa Söderhavet för denna gång!

Livet handlar om prioriteringar. Inte alltid lätt att ta snabba beslut om vad som är viktigast i livet och vilken väg vi ska gå.

Idag hade vi halvsida framsida i tidningen om att en av dykbåtarna kapsejsat utanför revet. Havet har varit ganska vilt sista dagarna då ett regnoväder dragit fram med hårda vindar, så jag avundas inte dessa åtta personer som kapsejsade utanför revet och föll ner i havets käftar.

Som tur var uppmärksammade en fiskebåt på väg hem detta. Den stabila kapten Pupuke Robati hade varit ute och fiskat och puttrade långsamt hemåt när han uppmärksammade de kapsejsade, som inte ens hade flytväst ,och styrde självklart ditåt.

Kapten Robati puttrade närme, och de skräckslagna dykarna trodde antagligen att räddningen var nära. Kaptenen uttalar sig i tidningen:

"On the way back someone was waving out and I thought it was surfers on the reef, but surfers dont have dive flags"

Ah, kapten Robati är en klipsk man.

"They were panicking"  Så långt har kaptenen fin obersvationsförmåga. Han fortsätter "I picked up four of them. I could not take anymore on board as I already had a boat full of fish"

Jag står inte ut. Kapten Robati puttrade glatt iväg från de fyra kvarvarande dykarna i vattnet och in mot hamn, Han var dock generös och ringde polisen på väg in mot land.

De fyra kvarvarande dykarna plockades därmed senare upp av en annan dykbåt. Vid det laget hade nog Kapten Robati redan hunnit resna all sin fisk.

Som var viktigare än fyra drunknande människor.

Ah, vad helgerna alltid springer iväg fort.

På söndagar brukar GM och jag ta John Silver och åka runt ön. Idag ville jag plocka snäckor så vi åkte till en strand där revet är ganska nära stranden för större chans att göra något fint fynd. När vi väl var där och började strosa så sa GM helt plöstligt att "Titta, det är lågvatten, kavla upp byxorna, vi går ut på revet", så älgade han ut i vattnet mot revet.

Jag rullade upp byxorna och älgade efter det jag trodde var GM,i mina flipflops och med en galant handväska runt axeln. Det visade sig dock när jag kom ikapp att det inte alls var GM längre, han hade förvandlats till sitt alter ego, Sir Attenborough. Det är lite skillnad på när en människa som vuxit upp på ett korallrev, och när en asfaltsblomma från Uppsala promenerar på revet kan jag säga. Jag slirade runt i mina flipflops och var livrädd att trampa på stenfiskar och sjöborrar, och för att inte gå på och skada koraller. Attenborough promenerade med lätta steg tio meter före hela tiden och pekade på saker och berättade vad det var. Jag hörde inte ett ljud, för vågor som rullat hela vägen från Sydamerika utan att nå land slog två meter ifrån mig med ett dån mot revet, jag ilade fram så fort jag kunde för att delta i undervisningen. Jag fattar inte hur han hinner se allt i alla små skrymslen och vrår, jag var fullt upptagen med att kolla var jag satte fötterna!

Han hittade sjöstjärnor och fiskar, och sniglar och krabbor, och musslor och fina snäckor och Gud och hans moster ute på revet. Han såg dock att människan som vinglade runt med handväska tio meter bakom honom inte riktigt hade koll, så han tog handväskan ifrån mig, och det var en exotisk syn att se Attenborough promenera på ett rev mitt ute i havet med en handväska dinglandes från handleden. Det gick dock lite lättare att gå och balansera då, och framför allt att ta kort. Jag stod i de mest exotiska positioner för att komma nära små skrymslen och vrår på revet och Attenborough skämdes fast ingen annan såg oss.
 
När vi gått i säkert en timme så började högvattnet komma åter, och det alldeles för fort. När vågorna forsade in hade man inte en chans att se var man satte fötterna och jag kände att nu är jag en meter från att sugas ut med en våg mot Tahiti eller så. Attenborough skuttade käckt fram på havsbotten och in mot land, jag däremot fick panik och blev helt fast i en spagatställning med vardera fot på en säker plats, omringad av sjöborrar och en stor våg svassandes in under spagatet. Jag vägrade röra mig. Attenborough började skrika, och då vägrade jag röra mig ännu mer. "Där kan du inte stå. Se så, följ bara mig" Men han var ju redan tio meter bort. Jag tänkte att antingen sugs jag ut till Tahiti eller så dör jag en sjöborre/stenfisk död. Jag valde det sista, mest för att få tyst på Attenborough, och tog fem stora kliv utan att se var jag satte ner mina flipflops - och det gick toppen! Jag var helt slut efter denna exalterande promenad! Jag bifogar ett par smakprov från dagens flora och fauna,

Veckans stora snackis är kylan. Alla fryser. Krigarna åker runt i mössa och dunjacka och jag ser ut som någon sorts uteliggare, då jag har lager på lager av GMs jättestora kläder på mig så fort jag ska ut och åka på John Silver. Det känns som om någon luras. För var jag än tittar så står det som lägst 19 grader, men det är verkligen svinkallt. Kanske det är de sydliga vindarna från Sydpolen som friskar till det, det är ju främst på motorcykeln man verkligen tror det finns risk för förfrysning. Idag när jag satt och jobbade kände jag att det var lite burrigt, och GMs en tjock yllekofta hängde frestande bredvid mig på en stol, så jag slängde snabbt på mig den och myste in mig och blev varm. Tills...

Klia, klia, klia. Ah, vad är det som rör sig inne i koftan på min axel? Jag absolut avlider om det är en kackerlacka. Snabbt av med koftan och ut trillade en ödla, utan svans. Jag blev hysterisk och kände mig som Mamma Adams och ev gick runt med en ödlesvans på ryggen så jag fick älga in i badrummet och klä av mig alla kläder, tack och lov ingen ödlesvans. Men när t o m ödlorna flyttar in i varma koftor, då är det kallt!

I torsdags var jag på middag hos en väninna. Vi var fem stycken, och därmed fem olika nationaliteter. En tyska, en svenska, en kanadensiska, en cookian och en kiwi. Mycket trevligt, och jag fick även tilldelat mig det senaste skvallret om överkörningen utanför Fishing Club häromveckan. Den senaste snackisen säger att han som körde på trebarnspappan från NZ hade för avsikt att mörda, men tog fel person i mörket. Han hade tänkt köra över någon annan med flit. Står man ut? Folk vet verkligen att snacka och sprida rykten här.

Det leder mig osökt in på svärmor. I förra veckan var hon här och jag tilldelades ett nytt husmorstips. Hennes 6 veckor gamla sonson skriker så mycket så naveln pluppar ut. Ett litet bråck. Här på ön finns inte sådana begrepp, utan man ser till så ungen är tyst så att inte naveln pluppar ut,. Eller så hade hennes farmor lärt henne att man kan lägga en peng på naveln och sedan linda bandage hårt runt magen på bebisen så kan inte naveln pluppa ut. Toppen!

I fredags natt landade så äntligen GM. På den lilla ön kan man stå och titta genom ett kort litet hönsnät in över landningsbanan, det är inte svårt att kliva över och gå in på själva banan, säkerhet är överkurs här. Hur som helst, självklart i sin vanliga relaxade takt kom han avsläntrandes bland de sista och då alla på ön känner varann måste man ju skaka hand med bagagekillarna, med killarna som rullar fram trappen till flygplansdörren, snacka lite med flygplatsJake som står och sjunger etc etc. Men till slut kom han äntligen ut och vi körde hem i vinternatten. Till och med GM, som erkänner att han är en vandrande bastu, tyckte att det var svinkallt ute.

19 grader är inte att leka med.

Aaaah, länge har det vuxit fram en agressiv känsla i mig att jag kommer att STRYPA EN TUPP SNAAAAART!

Det oändliga kuckelikuandet gör mig galen, speciellt när det är mitt i natten och man försöker sova och någon galning vaknar i ett träd och skriker allt vad han kan, väcker alla andra andra tuppar som skriker ännu högre så går langen runt, runt, runt bland alla träd. Det finns inte en öronpropp som kan stänga ute den orkestern.

Men så idag när jag satt och jobbade vid åtta snåret på morgonen så hörde jag "rassel, rassel, brak, knak - tjoff!!"
En tupp kom nerfarande från att träd och landade utanför på gräsmattan.  Jag vet inte om han landade på en annan tupp så den blev sur, eller om de redan var ovänner, för fram sprang en jättearg tupp och började hoppa på den nedfallna tuppen. Han var helt galen. Hoppa, hoppa, hoppa, Fasen, man sparkar inte på en som redan ligger. Jag sprang ut på terassen, fick tag i några stenar och började kasta på den hoppaden tuppen. Grannarna måste tycka att jag är toppenunderhållning, för tidigare i veckan sprang jag ut barfota i mysbyxor över en åker och ryade på tre hundar som försökte äta upp en fastbunden stackars get.

Hur som helst, tillbaka till jobbet. Argtuppen cirklade runt lite så jag sprang ut två gånger till och kastade sten tills han stack iväg med ett oerhört kuckelikuande, väldigt upprörd. Kvar låg den nedfallna, mosade tuppen. Helt orörlig. Vad gör man? När jag smög närmre tittade han upp, så han levde uppenbarligen. Jag tänkte att han får väl pigga till sig lite, så jag satte mig och jobbade igen, med ena ögat på vraket ute på gräsmattan. Han försökte lyfta huvudet ett par gånger, men föll ihop. Det såg verkligen inte bra ut, och jag fick jätteångest för att han låg därute och led.



Samtidigt kom det smygande massa otrevliga Arne klyschor i mitt huvud. Mitt i allt elände tänke jag "Han kanske har trillat av pinn?" för det började ju med att han ramlade ner från trädet, sedan tänkte jag att han kanske bara tar en tupplur?
Efter tre tmmar och ingen till synes förbättring kände jag att jag måste agera. Jag svalde min stolthet och tog mod till mig under parollen "Inga from Sweden, ja, ja" och ringde veterinärkliniken och sade att jag har en skadad tupp i min trädgård, tar ni er även an tuppar? Jag måste vara ökänd där nu, det är tredje gången på ett år jag trakasserar dem. Men, jodå, de tog sig an tuppar. Men de hade ingen bil, så de tyckte jag skulle komma körandes med tuppen dit runt halva ön. Det har jag redan gjort med en kattunge och det var ingen trevlig kväll så jag kände att jag vill  inte göra om det med en tupp,

Vet tanten: "Ta bara tuppen och stoppa den i ett örngott så kan du åka hit med den sedan på motorcykeln"
Jag: "Jag är rädd för tuppar. Jag vill inte stoppa den i ett örngott"

Hur hade de tänkt att jag skulle göra sedan då? Kasta örngottet över ryggen och åka och styra med en hand och en halvdöd tupp på ryggen? Jag stod inte ut.

Vi enades till slut om att en ung veterinär skulle komma åkande till ett hotell nära mig, så skulle jag möta dem där och visa vägen hem till mig och min tupp. Väl mött. Jag väntade i 20 minuter så dök de upp. Vi åkte i karavan hem till mig , älgade ut till baksidan på huset ut till tuppen.....som såklart är borta!

Jag stod verkligen inte ut. Så penibelt. Var fasen var den halvdöda tuppen? Kvar var bara massa fjädrar från tuppfighten. Mina värsta farhågor är att några hundar strök förbi och tog den, mina bästa förhoppningar säger att tuppen kvicknade till och antagligen kommer väcka mig kl 3 i natt eller så med sitt första morgonkuckeliku. Penibet var det iallafall när jag hetsat dit två veterinärer och ingen tupp fanns där.

Men det visade sig att den ena veterinärskan kände jag igen. Hon var på Whatever bar i lördags och blev antastad av samma idiot som jag veckan innan, han som skulle ha en diskret affär i två veckor. Han var först på min väninna Hanna och var ganska vulgär, så när han hoppade på den stackars lilla veterinärstjejen från Holland och jag såg att hon bytte plats för han var så puckad sade jag åt ägaren att kasta ut honom. Och det gjorde han. Bra att ha lite maffiakontakter. Så trots utebliven tupp kände jag att det stod 1-1 mellan mig och veterinären i tjänster.

Och när hon ändå var där tog hon sig en titt på lilla Coconut som nu har medicin att uthämta på kliniken. Så det var ju en lite happy ending och förhoppningsvis lever min tupp, och har förhoppningsvis fått en hjärnskakning så han inte kan skrika så högt på ett par dagar!

Ring, ring.

Svärmor (i extas): "Jag ramlade av motorcykeln igår! Jag körde in i ett "pothole"! Hon hade varit upp till sjukhuset och röntgat sig, inget brutet, men hon var mörbultad. "Jag tänkte på dig då och blev så orolig, du får INTE köra backroad"

Jag blev inte ett dugg förvånad. Redan på den lilla huvudvägen som går runt hela ön längs med kusten är det fullt med gropar, stora och små, och små kullar, där man duttat dit lite asfalt i någon desperat nödlagning. Grundasfalten måste vara den som lades i tidernas begynnelse, sedan har ingen någonsin asfalterat om vägen, utan man duttar dit små duttar här och där där det är som mest gropigt, så att det blir ännu buckligare. I Uppsala när man kör bil känner jag att man måste känna staden för att kunna planera sin körning för allt är enkelriktat. Här planerar jag min körning efter "potholes". Man vet precis var de är, var man måste köra åt höger på körbanan, och var man måste köra åt vänster. Men svärmor hade då kört på den lilla vägen som går paralellt med huvudvägen på vissa delar av ön, och den är ännu värre. Tyvärr blev jag tvungen att köra på den idag med, för elverket ligger "backroad", och enda sättet att betala räkningar här är att åka till resp. byggnad och betala direkt. Vägen var i så bedrvävligt skick! Jag skumpade fram i 30 km/h, och till råga på allt hade det just spöregnat så det var som en stor lervälling,  OCH så lägger man nya vatteledningar längs med hela backroad. Motorcykeln blev så skitig så han är tillfälligt omdöpt från John Silver till Dirty Harry. Måste verkligen åtgärda detta innan GM kommer tillbaka, han kommer att dö om han ser Dirty Harry.

Förutom alla potholes som får en att sakta ner farten, så har vi även Asiaten. Om man hamnar i en bil/motorcykelkö som skumpar fram i sakta mak, 20 km/h på huvudvägen så ruskar GM på huvudet och säger: "Jaha, nu är asiaten ute och kör igen". Han kör saktast på hela ön, och då hela ön egentligen är en enda lång kurva, kan det vara lite svårt att få fri sikt och köra om. Man få helt enkelt anpassa sig till den gamle asiatiske mannen som skumpar fram i godan ro i sin pck up.
Pick uper är väldigt populära här. Och jag ser oftast inte så himla mycket lastat just på flaket, däremot anses det som oerhört coolt att stå på flaket och speja ut över vägen och hålla sig i förarhytten. Det känns oerhört trafiksäkert, jag orkar inte tänka på vad som händer om någon måste tvärnita, det måste flyga människor både hit och dit, men jag har inte hört om ¨några sådana olyckor, så antagligen fungerar det fint att stå där och åka runt ön. Speciellt barn brukar det vara fullt av på flaken. När mammorna ska ut och åka motorcykel med sina småbarn (läs fr o m ca 1 år till 5 år) så knyter de en sarong runt ungen och sin midja och så sitter de på MC sadeln tillsammans. Det ser inte heller särskilt trafiksäkert ut, jag är livrädd att ungen ska trilla ur sarongen när jag ser dem komma åkande, men även det verkar ju fungera fint. Jag kommer från ett överbeskyddat land!

Uppenbarligen går skattepengarna inte till vägarna här. Och uppenbarligen inte heller till att folk ska ha rent vatten, och ens ha vatten. Att de nu byter vattenledningar på andra sidan ön beror på att den byn inte ens har vatten att duscha i, trycket är så lågt. Alla ledningar läcker även, och när det har varit ett spöregn i ett par dagar är vattnet verkligen brunt. Jag gjorde misstaget att tvätta en vittvätt efter ett regn, och trots dubbla reningsfilter i mitt hus så förstörde jag massor av vit tvätt, som när jag tog ut den ur maskinen hade bruna ojämna fläckar över sig.

Jag tror skattepengarna ganska ofta går till politikernas egna små hus och livsstilar. Det verkar lättsamt och trevligt att vara pollitiker här.

Igår hade jag och min väninna vår sista fullmåne date för den här gången. Månen ville dock inte visa dig, och det var kaaaallt, så vi satt inomhus denna gång. Jag vet att ni inte tar mig på allvar, men det är vinter och jag fryser ihjäl. Det går ner till 19 grader, och när jag körde till staden i lördags kväll började jag hacka tänder för det var så kallt. Parollen är vindjacka och vinterkofta nu när jag är ute och åker.

Istället för "nattfrost = rattmuff på" så har jag gjort en fri anpassning som innebär "sadeldagg = varma kläder på"

Jag älskar  alla blommor på Rarotonga. Och det gör de lokala också! En vanlig fredagkväll ute på krogen ser man alltid ett par lokala som gjort sig en blomsterkrans dagen till öra och satt runt huvudet, eller hängt runt halsen. Doften av blommorna är så ljuvlig så man känner den på flera meters avstånd.

Hela ön är lummigt grön, grön, grön och så blandas det med all världens blomsterprakt,  Hibiskus växer nästan som ogräs och många odlar hibiskushäckar, i rött, rosa eller gult, och så har vi såklart min favoritblomma Frangipanin.

När folk landar möts de ofta med en blomsterkrans på flygplatsen, och om något ska firas så är det självklart ett par blomsterkransar inblandade. Men när jag i veckan äntligen fick läsa i tidningen om vad Drottningens representant hade haft för sig på Drottningens födelsedag så stod jag inte ut. Han hade hedrat några gubbar för långt och fint arbete för Cooköarna, och på bilderna ser man bara blommor, blommor, blommor och så mitt i alltihop sticker det upp tre glada huvuden. Tre trallande jäntor! Och jättefnissiga ser de ut också, jag tror de eventuellt kan ha knytit in lite opium i kransarna.

På bild nummer två är även vår "fortplanta släkten" vän med, dvs Grusgrabbarnas pappa,  Sir Drottning representant.

Något att inspireras av till midsommarkransen? Inte han, utan blommorna.





Lokaltidningen - I salute you!

Redan förra året i Sydney lyfte jag på ögonbrynet åt att Drottning Elisabeth fyller år den 21 april men i Australien firade vi det i början av juni. I år firar de det nästa helg.

Här på Cook firade vi det denna helg, ledig dag idag, detta gör även Nya Zealand,  och Drottningens Representant har säkert haft fullt upp, Jag vill inte ens tänka på med vad. Fasen, jag hade ju deeptalk med hans Casanova son i lördags, jag glömde helt att fråga hur de skulle fira Drottning Elisabeth i helgen. Ah, måste forska nästa gång. Nu pratade vi mest om hur lämpligt det är att ha fru och tre barn och ragga upp ett tjog olika turister varje vecka. Jag fick inga uttömmande svar ifrån honom.

I Canada firar man hennes födelsedag den 24 maj.

Ah, jag blir helt utmattad när jag betänker att det brittiska samväldet består av 53 länder. Om alla firar olika datum blir det ju ett oändligt firande för drottningen.

Jag tror å andra sidan att livet blir mycket roligare om man bestämmer sig för att fira sin födelsedag 53 gånger på ett år, istället för att göra en stor sak av en enda dag.

På torsdag ska jag fira min födelsedag.

Svärmor kom åkandes til mitt hus i veckan, just när det var lunchdags och jag skulle gå ner och ta ett dopp i lagunen. Hon hakade på ner till stranden och gick ner till vattnet och började skölja ögonen i vattenbrynet. När hon stått och gjort detta ett tag kom hon tillbaka och meddelade att detta blev hon lärd av sin farmor när hon var liten. Sköljer man ögonen i lagunens vatten varje dag (helst ska det vara på morgonen) så slipper man glasögon och får bra syn.

Se där.

Vad vet vi? Med tanke på att alla lokala säger att man absolut inte ska äta fisk fiskad innanför revet för att den är så förgiftad känner jag mig lite skeptisk till att skölja ögonen i samma vatten. Men å andra sidan har svärmor ju inga behov av glasögon, så det kanske är ett toppeninsidertips.

Denna helg har det varit Golden Oldies turnering här. Golden oldiesarna är ett gäng herrar i övre medelålder upp till nära döden som samlas i sina olika rugbyföreningar runt om på ön ett par gånger om veckan. Rykten gör gällande att det faktiskt förekommer rugbyträning i maklig takt två gånger i veckan, men de gånger jag sett dem ser föreningen mest ut att vara en anledning att dricka öl tillsammans.
Hur som helst kom det denna helg hit Golden Oldies från både Australien och Nya Zealand, och så hade de turnering. Jag hetsades till att åka och titta på en match, då min väninnas man spelade. Ah, det var ett helt fält fullt med äldre män. alla utom två med mer eller mindre ölmagar (de flesta med mer, mycket mer) som sprang runt och puffade iite på varann och brottade omkull varann och sedan när de blev utbytta drack de öl.

Hur som helst fick jag då ännu mer skvaller om den överkörda turisten. Han var en trebarnspappa från en förort till Auckand som var med ett av Golden Oldies gängen från NZ. "Åh, vad hemskt för dem att spela vidare resten av helgen då", sade jag medlidande till min väninnas man. Han tittade frågande på mig. Empati är inte den starkaste sidan av fostran i detta land.

I lördags var jag och min vännina ute på Whatever! Bar. Jag hatar att stå i barer själv, även fast jag känner en del folk här nu, men jag får alltid idioter på halsen. Så jag och min väninna hade träff kl 2130. Väl där så ringer min väninna till baren och säger att hon är sen. Så blir man ju stående, antagligen med en osynlig text i pannan som jag inte kan se själv där det står "Idioter, kom hit!". För efter en liten stund stolpade det fram en ganska plakat idiot. Det visste jag ju inte då, att han var en idiot. Han pratade i kanske två minuter, jag hörde knappt ett ord, för musiken var hög och han sluddrade. Jag berättade att jag bodde här med GM som är härifrån, och Idioten undrade då var GM var.

Jag: "I Sydney"
Han: "Åååå, så du är ensam hemma???"
Jag (börjar ana oråd) "Nej, jag har en stor arg hund hemma"

Han skulle bara veta att den stora arga hunden är en liten, fet Jack Russel som viftar glatt på svansen till alla utom elmätargubben och yngsta brorsan Grus, som han verkligen hyser agg mot. Jag ler i mjugg, då Brorsan Grus  är en sådan cool strandraggare tror han, och är så livrädd för lilla Coconut så han inte törs komma in.

Hursom helst, tillbaka till idioten:

Idioten: "Väsa, väsa, väsa" (dvs jag hörde knappt vad han nu väste i mitt höra, hade fullt upp med att vifta bort hans arm som han glatt lade runt min midja gång på gång) Men efter någon sekund gick det upp för mig att det han just föreslagit var att vi skulle ha en liten affär i två, tre veckor tills GM kom tillbaka. Jag blev helt mållös. jag trodde inte mina öron. Karln kände inte ens mig, och efter två minuter lägger han fram värsta businessdealen. Pang på rödbetan fick ett ansikte.

Då jag nog stod och gapade dumt i ett par sekunder lade han försäkrande till:

" I promise to be discrete"

Vilken ärthjärna! Jag viftade till ägaren till baren som är min polare, han bad idioten fara åt skogen (det hade jag själv redan gjort också dock)  och idioten försvann tillfälligt. Sedan kom han tillbaka men då placerade ägaren mig i persondelen av baren, och ställde sig och blockerade för idioten. Han dansade glatt vidare i partynatten till nästa stackars offer, en ung tjej från USA som jobbar extra på veteriinärkliniken. Vi möttes sedan inne på damrummet och stod och skrattade åt puckhuvet och hans fantastiska raggningsförsök.

Egentligen tycker jag lite synd om honom. För napp kommer han aldrig att få med den tekniken.

I torsdags natt kördes en turist från Nya Zealand ihjäl när han promenerade hem från krogen. En smashad Kiwi kan man säga.

Alltid när något händer på den lilla ön så sätter snacket igång. Jag köpte tidningen lördag morgon och läste om händelsen, där stod det bara att turisten promenerat hem från krogen, blev påkörd bakifrån av en förare som var onykter, och avled,

På en gång jag läst tidningen satte jag mig ner och fikade tillsammans med min väninna från Tyskland, hennes man och så premiärministerns rådgivare, båda de sista från Kurredutta. Självklart var dagens snackis dödsfallet. Den version som nu rådde på ön var att flera vittnen sett Kiwisen och föraren ha ett stort bråk på krogen, och att föraren följt efter turisten och mejat ner honom med flit. Parollen är "Reta aldrig en onykter krigare". Så nu skulle polisen eventuellt utreda mord istället för olycka, Det fanns en medpassagerare i bilen som man inte funnit ännu. I väntan på att vi ska fundera klart på vad som hänt så har vi självklart släppt föraren fri, fast han just dödat en människa, men vi har tagit hans pass ifrån honom samt sagt att han inte får prata med sin medpassagerare innan polisen fått tag på honom och förhört honom. Tjenare.

Dagens version. en dag senare, har spätts på ytterligare. Nu har någon minsann hört att föraren tidigare bott i Nya Zealand och redan där bråkat med turisten, så det är gammalt groll som ligger bakom. Aaaaah, så folk snackar här, och gör så många hönor av små, små fjädrar. Det påminner mig om när man var liten och vi satt i ring på lekis och man viskar ett ord eller en mening som ska gå runt alla och när den  kommer tillbaka till första personen så är det ett helt annat ord eller en mening. Hälften av det som snackas här är helt taget ur luften. Fortsättning följer eventuellt.

Hur som helst var det fantastiskt intressant hur olika man kan se på en och samma sak. Min väninnas man påpekade att det hela var turistens fel, för han hade gått på fel sida om vägen. Hade han gått på andra sidan hade han levt. Premiärministerns rådgivare nickade medhålllane. De båda gaddade ihop sig och kom fram till att kanske det skulle vara bra med trottoar på öns lilla väg också, här finns inte många gatljus och det är kolsvart på vägen, och ingen trottoar. Jag frågade lite försiktigt om inte det stora probemet här var att föraren var onykter, och att alla kör dyngraka här. De båda tittade oförstående på mig som om jag var helt puckad. Det var ju turistens fel som gått på fel sida om vägen, det hade ingenting att göra med att föraren var dyngrak.

Men å andra sidan vet jag att just premiärministerns rådgivare blivit stoppad i en kontroll av polisen askalas, men glatt fick fortsätta köra hem, pga sin position i regeringen, så när det ligger på den nivån högst upp i landets hiearki, hur ska man då någonsin kunna motivera folk att inte dricka och sedan köra?

När jag stiger upp ur sängen på morgonen är det första jag gör att koka mig en kopp kaffe. När jag står där i yrvaket tillstånd  och kisar ut genom köksfönstret så möts jag av de mest fantastiska soluppgångar.

Morgnar som denna undrar jag om det inte är så här man ska vakna varje dag?