0954
"Morning sis, did you hear about the earthquake in Samoa and Tsunami warning for the South Pacific? Check on the Internet
We're told to go home. Talk to you later. Take care and stay away from the beach!!!"
Jag står inte ut. Som tur var var jag klädd för Tsunami idag. Vilken tur att min väninna skickade en chat, jag får inte ens in en radiokanal här bakom berget, så jag kan sitta helt ovetandes med tsunamis och cykloner rafsandes omkring mig. Jag sade åt GM att ta sin dotter och åka upp på berget. I hans värld tar det en timme att komma från tanke till handling så jag sade åt MASSOR av gånger. På med TVn, endast nyheter från Australigen, som gång på gång rapporterade om den stora jordbävningen utanför Samoa, och Tsunamivarningen. Problemet i sådana här små länder är att få ut information. Här går allllllt sakta, och när en naturkatastrof inträffar måste allt gå undan. Det går inte hand i hand med de små slumrande nationerna mitt ute i Söderhavet.
GM förstod allvaret men var sur och ville inte åka utan mig. Min paroll var "Men jag måste ju arbeta till kl 1600!" I ur och skur, jag har inget Tsunamitillägg på min svenska lön! Försöka hålla sig stabil så inte dottern blir extas men barn är ju inte dumma. "Varför stänger ni alla fönster och dörrar och bommar igen huset?" "Varför packar ni alla tre passen?" "Se så, ingen fara lilla GMs dotter, ta nu en trevlig tur upp för berget med pappas motorcykel, det är så fin utsikt där!"
Tyvärr kom de tillbaka efter 45 minuter. "Vad gör ni HÄR?" undrade jag snipigt, "ni skulle ju vara borta från kusten!" "Vi blev hungriga" svarade GM. Ut med GM utanför och deeptalk igen att jag tycker VERKLIGEN att de ska åka bort från kusten. GM rapporterade dessutom att alla arbetsplatser nu stängts, vägarna var fulla med folk som var på väg upp mot bergen, det åkte polisbilar på stränderna och fick undan alla ovetandes turister. Telefonnätet slutade fungera för alla började ringa varann i panik. Holy smoke.
De åt sin omelette, och i ett svagt ögonblick gick jag med på att åka med dem upp för berget, under GMs paroll "Vi är en familj, vi lämnar inte någon kvar". Jag är ingen himla familj, jag är jag. GM började nu packa även min ena laptop. GMs dotter kontrade med att packa sina favorit DVDer, inkl "Bruno", som jag har förklarat att hon INTE får, för den är inte lämplig för tioåringar. Så den åkte faktiskt ur väskan, GM hann ta det snacket med och förklarade att uppe på ett berg kan man inte titta på DVDer. Man kan å andra sidan inte använda sin laptop utan batterier där heller.
Jag kunde ju inte lämna mina polare Coconut och hans flickvän! Så under parollen "När det var Tsunami i Thailand sprang ju alla djur först" så höll jag ett öga på dem om de tänkte börja springa. John Silver stod i position med nyckeln i, redo för avfärd. Men hundarna är så slöa så jag tror inte de skulle springa ens vid en Tsunami. På lunchen fick de ingen strandpromenad idag, utan en tur uppför berget, till där de bor. De lufsade dock glatt tillbaka med mig hem till huset nära stranden igen. Nåväl, från berget kunde jag se vågorna slå mot revet, och det var HELT galet. Aldrig har jag sett havet så vilt!
Nu har jag googlat mig till att varningen är över, så nu ska jag försöka vara lite mer effektiv mina sista 3 arbetstimmar. Var en liten smula splittrad på förmiddagen.
Shaken, not Tsunamid!
We're told to go home. Talk to you later. Take care and stay away from the beach!!!"
Jag står inte ut. Som tur var var jag klädd för Tsunami idag. Vilken tur att min väninna skickade en chat, jag får inte ens in en radiokanal här bakom berget, så jag kan sitta helt ovetandes med tsunamis och cykloner rafsandes omkring mig. Jag sade åt GM att ta sin dotter och åka upp på berget. I hans värld tar det en timme att komma från tanke till handling så jag sade åt MASSOR av gånger. På med TVn, endast nyheter från Australigen, som gång på gång rapporterade om den stora jordbävningen utanför Samoa, och Tsunamivarningen. Problemet i sådana här små länder är att få ut information. Här går allllllt sakta, och när en naturkatastrof inträffar måste allt gå undan. Det går inte hand i hand med de små slumrande nationerna mitt ute i Söderhavet.
GM förstod allvaret men var sur och ville inte åka utan mig. Min paroll var "Men jag måste ju arbeta till kl 1600!" I ur och skur, jag har inget Tsunamitillägg på min svenska lön! Försöka hålla sig stabil så inte dottern blir extas men barn är ju inte dumma. "Varför stänger ni alla fönster och dörrar och bommar igen huset?" "Varför packar ni alla tre passen?" "Se så, ingen fara lilla GMs dotter, ta nu en trevlig tur upp för berget med pappas motorcykel, det är så fin utsikt där!"
Tyvärr kom de tillbaka efter 45 minuter. "Vad gör ni HÄR?" undrade jag snipigt, "ni skulle ju vara borta från kusten!" "Vi blev hungriga" svarade GM. Ut med GM utanför och deeptalk igen att jag tycker VERKLIGEN att de ska åka bort från kusten. GM rapporterade dessutom att alla arbetsplatser nu stängts, vägarna var fulla med folk som var på väg upp mot bergen, det åkte polisbilar på stränderna och fick undan alla ovetandes turister. Telefonnätet slutade fungera för alla började ringa varann i panik. Holy smoke.
De åt sin omelette, och i ett svagt ögonblick gick jag med på att åka med dem upp för berget, under GMs paroll "Vi är en familj, vi lämnar inte någon kvar". Jag är ingen himla familj, jag är jag. GM började nu packa även min ena laptop. GMs dotter kontrade med att packa sina favorit DVDer, inkl "Bruno", som jag har förklarat att hon INTE får, för den är inte lämplig för tioåringar. Så den åkte faktiskt ur väskan, GM hann ta det snacket med och förklarade att uppe på ett berg kan man inte titta på DVDer. Man kan å andra sidan inte använda sin laptop utan batterier där heller.
Jag kunde ju inte lämna mina polare Coconut och hans flickvän! Så under parollen "När det var Tsunami i Thailand sprang ju alla djur först" så höll jag ett öga på dem om de tänkte börja springa. John Silver stod i position med nyckeln i, redo för avfärd. Men hundarna är så slöa så jag tror inte de skulle springa ens vid en Tsunami. På lunchen fick de ingen strandpromenad idag, utan en tur uppför berget, till där de bor. De lufsade dock glatt tillbaka med mig hem till huset nära stranden igen. Nåväl, från berget kunde jag se vågorna slå mot revet, och det var HELT galet. Aldrig har jag sett havet så vilt!
Nu har jag googlat mig till att varningen är över, så nu ska jag försöka vara lite mer effektiv mina sista 3 arbetstimmar. Var en liten smula splittrad på förmiddagen.
Shaken, not Tsunamid!
Veckans ö-landsproblem
Vi har på det stora hela haft tur med vädret. Det har spöregnat i princip bara en enda dag under våra Minigames så här långt, med en vecka kvar.
Man kan ju tro att de deltagande kan tycka att det är jobbigt att koncentrera sig när regnet öser ner, för att det blir svårare att utföra deras sport kanske. Nej då, vår lokala tidning, som tagit hit tre extra reportrar från utlandet för att kunna rapportera fint om spelen, och som prishöjt sin tidning till dubbla priset nu under två veckor, för att vi får 4 sidor extra varje dag, hade följande viktiga rapport att säga om spöregnet:
"There were lots of players who did not have their wet weather gear and with some of the ladies wearing white they were getting self conscious asking if their clothes were getting see through - it was really affecting their game."
Ah, ett sådant trauma. När jag passerade tennisbanan i söndags fanns det fortfarande inga läktare eller stolar för åskådare att sitta på. Men sedan kom regnet, och de hade inte tänkt på att inhandla någon presenning, så tennisbanan har mest påmint om en swimmingpool sedan dess.
I torsdags natt när jag stod och väntade på att GMs dotter skulle komma ut ifrån flyget, landade det ett par rugbyteam som ska delta i Minigamesen. Jag identifireade PNG (Papua Nya Guinea) och Tonga. Bredvid, stod en stor idiot som var så stärkt av rusningsdrycker och med tanke på de väldigt röda ögonen även andra inrökta saker och väntade på någon. Han lade in värsta stöten och jag var jättesnipig. Då kontrade han och frågade om jag inte hade en syster. Jag stod inte ut. Hur som helst, helt plötsligt ser jag att han har en badge runt halsen, med Mini Games "crew". Det visade sig att han var en i Tonga rugby teamet. Jag hoppas VERKLIGEN inte att han var deras tränare. När han såg sitt lag stå och vänta vid bagagebandet ( de var lättidentifierade, för deras officiella lagkostym var inte skjorta och slips som så många andra sportlag, nej, det hade allihopa någon sorts hulahula kjol på sig, så började han banka på glasrutan mot dem och skrika "Kava" säkert 20 gånger. Kava är en dryck som klassas som narkotika i Sverige tror jag. Ah, här går sport och renlevnad inte hand i hand.
I lördags var jag lite lagom stressad (ibland sker det även på denna ö) och hoppade av John Silver utanför en affär, och backade ett steg bakåt, rätt in i avgasröret. Brääääännnnner! Perkelä, vad ont det gjorde, halva dagen, och nu kommer jag få ännu ett fantastiskt estetiskt minne på min kropp från min tid på Rarotonga.
På kvällen såg vi att det var uppträdande på Whatever! bar, så vi tog glatt dit GMs dotter så hon skulle få se lite dansuppträdande. När vi anlände gick just första dansgruppen, så när de ropade ut att nu var det dags för uppträdande nr 2, släpade jag med GM s dotter till scenen, och vi fick stolar på första parkett. Tills jag inser att det inte är vanliga kvinnor och män som dansar, nej det är de karlar på ön som är som kvinnor, och som bara klär sig i kvinnokläder, och ibland även är forstrade som kvinnor sedan barnsben. Kultur. Hur slätar man över för en tioåring ett sådant scenario? Framför oss stod två jättekarlar med riktiga ölmagar, iklädda hula hula kjol och liten bikinitopp, med långt svart hår, och svingade höfterna så det stod härliga till.
GMs dotter ( med öppen mun och stora ögon) : Vad LÅNG den tjejen är! Och STOR!
Jag ( under parollen rakt på sak) : Det är ingen tjej, det är en man.
Jag stod inte ut. Stackars dottern stirrade storögt, medans publliken ylade av förtjusning. När de dansat klart sin hula hula dans så ropades nästa in, och det var en lika lång, stor herre, med lösbröst och ett tajt litet kortkort fodral i lila, och högklackat. Han gjorde en lipsync till Tina Turners "Big wheels keep on turning". Den var väldigt låååång och han steppade runt runt, och en lagom slirig Cookian bestämde sig för att springa upp och dansa med denna karl/kvinna, och publiken skrek av glädje. Jag fick fråga GMs dotter om hon var rädd, för hon såg livrädd ut. Det var hon inte dock sade hon. Den spontana dansaren från publiken blev så till sig av publikens jubel, så han tog tag i en pelare en halv meter ifrån oss och gjorde någon sorts blandade stripteasepelar moves och juckrörelser. Stackars GMs dotter! När showen var slut gick vi upp en våning igen och fortsatte sörpla i oss vår juice, och jag kunde inte låta bli att säga att "Du vet ju att jag berättade för dig att din pappa har varit dansare. Han var en sådan som du just såg" . GM snörpte på munnen på andra sidan bordet.
Idag har det varit hundra släktingar i huset, och en miljon barn, och kvällen har just påbörjats med att två barn, i två olika omgångar, sparkat omkull sina juiceglas på golvet. Skura, skura, skura.
Nu ska jag få igång en DVD åt de fyra barn som är kvar, sedan ska jag krypa upp i ett hörn och glo på mitt fula brännmärke på benet, äta Toblerone och läsa en bra bok.
Man kan ju tro att de deltagande kan tycka att det är jobbigt att koncentrera sig när regnet öser ner, för att det blir svårare att utföra deras sport kanske. Nej då, vår lokala tidning, som tagit hit tre extra reportrar från utlandet för att kunna rapportera fint om spelen, och som prishöjt sin tidning till dubbla priset nu under två veckor, för att vi får 4 sidor extra varje dag, hade följande viktiga rapport att säga om spöregnet:
"There were lots of players who did not have their wet weather gear and with some of the ladies wearing white they were getting self conscious asking if their clothes were getting see through - it was really affecting their game."
Ah, ett sådant trauma. När jag passerade tennisbanan i söndags fanns det fortfarande inga läktare eller stolar för åskådare att sitta på. Men sedan kom regnet, och de hade inte tänkt på att inhandla någon presenning, så tennisbanan har mest påmint om en swimmingpool sedan dess.
I torsdags natt när jag stod och väntade på att GMs dotter skulle komma ut ifrån flyget, landade det ett par rugbyteam som ska delta i Minigamesen. Jag identifireade PNG (Papua Nya Guinea) och Tonga. Bredvid, stod en stor idiot som var så stärkt av rusningsdrycker och med tanke på de väldigt röda ögonen även andra inrökta saker och väntade på någon. Han lade in värsta stöten och jag var jättesnipig. Då kontrade han och frågade om jag inte hade en syster. Jag stod inte ut. Hur som helst, helt plötsligt ser jag att han har en badge runt halsen, med Mini Games "crew". Det visade sig att han var en i Tonga rugby teamet. Jag hoppas VERKLIGEN inte att han var deras tränare. När han såg sitt lag stå och vänta vid bagagebandet ( de var lättidentifierade, för deras officiella lagkostym var inte skjorta och slips som så många andra sportlag, nej, det hade allihopa någon sorts hulahula kjol på sig, så började han banka på glasrutan mot dem och skrika "Kava" säkert 20 gånger. Kava är en dryck som klassas som narkotika i Sverige tror jag. Ah, här går sport och renlevnad inte hand i hand.
I lördags var jag lite lagom stressad (ibland sker det även på denna ö) och hoppade av John Silver utanför en affär, och backade ett steg bakåt, rätt in i avgasröret. Brääääännnnner! Perkelä, vad ont det gjorde, halva dagen, och nu kommer jag få ännu ett fantastiskt estetiskt minne på min kropp från min tid på Rarotonga.
På kvällen såg vi att det var uppträdande på Whatever! bar, så vi tog glatt dit GMs dotter så hon skulle få se lite dansuppträdande. När vi anlände gick just första dansgruppen, så när de ropade ut att nu var det dags för uppträdande nr 2, släpade jag med GM s dotter till scenen, och vi fick stolar på första parkett. Tills jag inser att det inte är vanliga kvinnor och män som dansar, nej det är de karlar på ön som är som kvinnor, och som bara klär sig i kvinnokläder, och ibland även är forstrade som kvinnor sedan barnsben. Kultur. Hur slätar man över för en tioåring ett sådant scenario? Framför oss stod två jättekarlar med riktiga ölmagar, iklädda hula hula kjol och liten bikinitopp, med långt svart hår, och svingade höfterna så det stod härliga till.
GMs dotter ( med öppen mun och stora ögon) : Vad LÅNG den tjejen är! Och STOR!
Jag ( under parollen rakt på sak) : Det är ingen tjej, det är en man.
Jag stod inte ut. Stackars dottern stirrade storögt, medans publliken ylade av förtjusning. När de dansat klart sin hula hula dans så ropades nästa in, och det var en lika lång, stor herre, med lösbröst och ett tajt litet kortkort fodral i lila, och högklackat. Han gjorde en lipsync till Tina Turners "Big wheels keep on turning". Den var väldigt låååång och han steppade runt runt, och en lagom slirig Cookian bestämde sig för att springa upp och dansa med denna karl/kvinna, och publiken skrek av glädje. Jag fick fråga GMs dotter om hon var rädd, för hon såg livrädd ut. Det var hon inte dock sade hon. Den spontana dansaren från publiken blev så till sig av publikens jubel, så han tog tag i en pelare en halv meter ifrån oss och gjorde någon sorts blandade stripteasepelar moves och juckrörelser. Stackars GMs dotter! När showen var slut gick vi upp en våning igen och fortsatte sörpla i oss vår juice, och jag kunde inte låta bli att säga att "Du vet ju att jag berättade för dig att din pappa har varit dansare. Han var en sådan som du just såg" . GM snörpte på munnen på andra sidan bordet.
Idag har det varit hundra släktingar i huset, och en miljon barn, och kvällen har just påbörjats med att två barn, i två olika omgångar, sparkat omkull sina juiceglas på golvet. Skura, skura, skura.
Nu ska jag få igång en DVD åt de fyra barn som är kvar, sedan ska jag krypa upp i ett hörn och glo på mitt fula brännmärke på benet, äta Toblerone och läsa en bra bok.
Vad bidde det då då? Jo det bidde en liten tumme!
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!
Muttrandes orden BBR i GMs öra, då det var ett barn med och jag inte kunde muttra Bloody Banana Republic, lämnade jag idag Imigrations hus efter vår intervju.
Då man inte vet hur och när och om bussarna dyker upp här, gick jag ut till vägen redan klockan tolv, skulle vara i staden klockan ett för intervjun för att ev bli utkastad ur landet, eller inte. Ingen buss kom.
1210 kom en stilig krigare körande i sin pick up och frågade om jag ville ha skjuts.
Jag: "Hur vet jag att jag kan lita på dig då?"
Han: "Ja, det vet du ju inte"
Det hade han ju rätt i. Men livet är en utmaning, så jag hoppade in i hans bil och fick en trevlig bilfärd in till stan, och en ny polare som jag aldrig kommer känna igen om jag ser honom igen. Jag vet dock nu allt om var han bor, var hans ex bor, hennes dryckes och ganja vanor (som var ganska...intensiva), hans nuvarande flickvän, hans 3 åriga dotter, hans barn som är i nuvarandes mage, hans brutna arm som en amatör från Fiji opererade på mitt underbara sjukhus så han inte kan använda den, men nu kommer det en specialist från NZ nästa månad som ska operera om den. Och hans farmor som blev sjuk och dittan och dattan.
Kom dock till stan i tid, och mötte upp till intervjun med GM och hans dotter i släptåg. Förvånansvärt punktligt ropade de in oss strax efter 1300. När de ringde i onsdags så frågade jag uttryckligen om både jag och GM skulle intervjuas, och ja, svarade Snipkärringen, det är mycket viktigt att det är er båda.
Så när de ropade in oss så lommade vi iväg i korridoren bakom hennes snipiga reception och när vi var framme hos viktiga chefens rum, kommer Snipkärringen älgande efter mig och säger. "Nej, inte du". Que? "Nej, inte du, bara Grottmannen" . Ja hallå, ja är det inte mig visumet gäller?
Jaja, jag och hans dotter lommade ut till den slitna soffan igen och satte oss ner och väntade, med Snipkärringen intill oss vid receptionen.
GM s dotter (med den höga rösten bara barn kan ha): "Din företags laptop som du använder när du JOBBAR, får du den av dom?"
Jag: (Gaaaaaaaaah, inte prata jobb nu, då jag ju inte jobbar officiellt, speciellt inte när jag är uppe på himla imigration och sitter bredvid Snipkärringen) Nej (väsandes ur mungipan), MEN vilket undebart väder det är idag!
GM s dotter: "Så du måste lämna tillbaka den när du har slutat JOBBA?"
Jag: "Titta vad jag har här, min nya fina mobil, ska vi se om vi kan ta lite roliga bilder med den nu?"
Det gjorde susen. Jag hade armsvett och hjärtklappning när GM kom utsläntrandes.
GM: "Det är klart om tio minuter"
Jag: "Vad är klart om tio minuter?"
GM: "Ditt viusm"
Så efter tio minuter kom Snipkärringen snipigt med mitt visum och mitt pass och vi gick ut. Viskade och frågade GM vad som hade sagts på den viktiga intervjun. GM hade gått in i det viktiga konferensrummet där Viktiga chefen satt:
Viktiga Chefen öppnar min "file" och tittar på min ansökan.
Viktiga Chefen: "Nej men OJ. Är det bara ett turistvisum ni har ansökt om. Det är ju inga problem, Sorry to have wasted your time"
Jag stod inte ut. Efter alla dessa samtal och snip och turer hit och dit har INGEN undersökt vilket sorts visum jag ansöker om. Alla har utgått från att jag söker arbetsvisum och har bestämt sig för en snipig ton.
B
B
R
BBR. BBR. BBR.
Muttrandes orden BBR i GMs öra, då det var ett barn med och jag inte kunde muttra Bloody Banana Republic, lämnade jag idag Imigrations hus efter vår intervju.
Då man inte vet hur och när och om bussarna dyker upp här, gick jag ut till vägen redan klockan tolv, skulle vara i staden klockan ett för intervjun för att ev bli utkastad ur landet, eller inte. Ingen buss kom.
1210 kom en stilig krigare körande i sin pick up och frågade om jag ville ha skjuts.
Jag: "Hur vet jag att jag kan lita på dig då?"
Han: "Ja, det vet du ju inte"
Det hade han ju rätt i. Men livet är en utmaning, så jag hoppade in i hans bil och fick en trevlig bilfärd in till stan, och en ny polare som jag aldrig kommer känna igen om jag ser honom igen. Jag vet dock nu allt om var han bor, var hans ex bor, hennes dryckes och ganja vanor (som var ganska...intensiva), hans nuvarande flickvän, hans 3 åriga dotter, hans barn som är i nuvarandes mage, hans brutna arm som en amatör från Fiji opererade på mitt underbara sjukhus så han inte kan använda den, men nu kommer det en specialist från NZ nästa månad som ska operera om den. Och hans farmor som blev sjuk och dittan och dattan.
Kom dock till stan i tid, och mötte upp till intervjun med GM och hans dotter i släptåg. Förvånansvärt punktligt ropade de in oss strax efter 1300. När de ringde i onsdags så frågade jag uttryckligen om både jag och GM skulle intervjuas, och ja, svarade Snipkärringen, det är mycket viktigt att det är er båda.
Så när de ropade in oss så lommade vi iväg i korridoren bakom hennes snipiga reception och när vi var framme hos viktiga chefens rum, kommer Snipkärringen älgande efter mig och säger. "Nej, inte du". Que? "Nej, inte du, bara Grottmannen" . Ja hallå, ja är det inte mig visumet gäller?
Jaja, jag och hans dotter lommade ut till den slitna soffan igen och satte oss ner och väntade, med Snipkärringen intill oss vid receptionen.
GM s dotter (med den höga rösten bara barn kan ha): "Din företags laptop som du använder när du JOBBAR, får du den av dom?"
Jag: (Gaaaaaaaaah, inte prata jobb nu, då jag ju inte jobbar officiellt, speciellt inte när jag är uppe på himla imigration och sitter bredvid Snipkärringen) Nej (väsandes ur mungipan), MEN vilket undebart väder det är idag!
GM s dotter: "Så du måste lämna tillbaka den när du har slutat JOBBA?"
Jag: "Titta vad jag har här, min nya fina mobil, ska vi se om vi kan ta lite roliga bilder med den nu?"
Det gjorde susen. Jag hade armsvett och hjärtklappning när GM kom utsläntrandes.
GM: "Det är klart om tio minuter"
Jag: "Vad är klart om tio minuter?"
GM: "Ditt viusm"
Så efter tio minuter kom Snipkärringen snipigt med mitt visum och mitt pass och vi gick ut. Viskade och frågade GM vad som hade sagts på den viktiga intervjun. GM hade gått in i det viktiga konferensrummet där Viktiga chefen satt:
Viktiga Chefen öppnar min "file" och tittar på min ansökan.
Viktiga Chefen: "Nej men OJ. Är det bara ett turistvisum ni har ansökt om. Det är ju inga problem, Sorry to have wasted your time"
Jag stod inte ut. Efter alla dessa samtal och snip och turer hit och dit har INGEN undersökt vilket sorts visum jag ansöker om. Alla har utgått från att jag söker arbetsvisum och har bestämt sig för en snipig ton.
B
B
R
BBR. BBR. BBR.
Minigames + tremendous success = Sant
Ah, så har vi äntligen fått igång våra minigames.
Under pompa och ståt hade vi stor invigning i måndags. Jag satt och jobbade när jag hörde värsta trummandet utanför. Det var fackelbäraren som kom springande med Minigames elden, efterföljd av en bil med flak, där de sedvanliga krigarna satt och trummade på sina underbara trummor.
När de väl nådde stadion, så dansades det, sjöngs och trummades så det stod härliga till. Det vandrade in länder man aldrig hade hört talas om, från hela Söderhavet.
Dagen efter öste regnet ner, och det åskade exakt hela dagen. Man hade kanske kunnat tro att man skulle ställa in utomhusgrenarna när det blixtrade hit och dit, men nej då, det paddlades kanot, spelades touch och spelades golf utan någon som helst oro för blixtar, eller hysteriskt tropiskt oväder. Söderhavsmänniskor är härdade människor.
I lördags när Cook delegationen skulle flytta in i sin "camp", så var den inte klar. Ja, hallå, ja, en dag kvar till invigning. Sådant är dock inga problem här, då flyttar man bara in en dag senare, det är inget stort drama.
I söndags anlände en akut inflygen boxningsring. Ja, hallå ja igen, en dag kvar till invigning? Den andra är fortfarande ute och seglar på de sju haven någonstans. Så så småningom kommer vi att ha två boxningsringar a runt 100 000 styck. Toppen.
Det har anordnats nattmarknad för alla inflygna människor som är på ön nu. Svärmor såg dollartecknen fladdra framför ögonen, och jag föreslog att hon skulle sno ihop lite fruktsallad och sälja till atleterna på kvällarna. Jag pratade med henne igår och hörde hur det hade varit. Jo, toppen. Men ingen hade tänkt på att ordna elektricitet till nattmarknaden. Så det var med betoning på natt de stod där i beckmörkret och krängde sina frukter. Spontanitet är nyckelordet!
Brorsan Grus lever fortfarande. Såg honom igår kväll. Tordes inte säga att han lever under dödshot, ifall han skulle glömt det sedan nio år tillbaka i Sydney eller så.
I morgon ska jag på intervju hos Snipkärringen på Imigration. Eller hennes chef. Hon ringde och sa att och Grottmannen måste komma fredag kl 1030. Jag frågade snällt om det inte fanns någon chans att vi kunde få komma på eftermiddagen, eller som igår torsdag, då GMs dotter, som inte sett sin far på två år, och bara är tio år, landar i natt kl 0200, och vi vill inte gärna rycka upp henne 0800 för att åka till imigration på intervju. Då ändrar Snipkärringen till 1000. En halvtimme tidigare!
Snip.
Men när GM kom hem ringde de tillbaka och om en Grottman talar maori med dem går det genast fint att vara flexibel. Så nu ska vi dit kl 1300 och antagligen få höra att vi lever i synd för att vi inte är gifta, och få vår dom.
Det stora problemet var egentligen att jag MÅSTE jobba i morgon fram till 1200 och täcka upp nattpasset hemma, men det kan ju inte säga till imigration, då jag ju inte jobbar såklart. Jag frågade GM vilken klädkod han skulle ha. Han skulle helt plötsligt ha jobbarkläder på sig. Jag frågade varfor - han är ju ledig i morgon, då hans dotter är här. Han ville att det skulle se ut som om han jobbade. Jag stod inte ut. Själv funderar jag på att se ut som en vit slinka så de får något att tala om, men inte ska jag. Jag tar knytblusen.
Nu ska jag sova i två timmar. Sedan ska jag upp och åka till flygplatsen och möta inflygen dotter. Jag kommer se ut som en baglady (under ögonen) i morgon på intervjun. Undrar om det anses positivt eller negativt?
Under pompa och ståt hade vi stor invigning i måndags. Jag satt och jobbade när jag hörde värsta trummandet utanför. Det var fackelbäraren som kom springande med Minigames elden, efterföljd av en bil med flak, där de sedvanliga krigarna satt och trummade på sina underbara trummor.
När de väl nådde stadion, så dansades det, sjöngs och trummades så det stod härliga till. Det vandrade in länder man aldrig hade hört talas om, från hela Söderhavet.
Dagen efter öste regnet ner, och det åskade exakt hela dagen. Man hade kanske kunnat tro att man skulle ställa in utomhusgrenarna när det blixtrade hit och dit, men nej då, det paddlades kanot, spelades touch och spelades golf utan någon som helst oro för blixtar, eller hysteriskt tropiskt oväder. Söderhavsmänniskor är härdade människor.
I lördags när Cook delegationen skulle flytta in i sin "camp", så var den inte klar. Ja, hallå, ja, en dag kvar till invigning. Sådant är dock inga problem här, då flyttar man bara in en dag senare, det är inget stort drama.
I söndags anlände en akut inflygen boxningsring. Ja, hallå ja igen, en dag kvar till invigning? Den andra är fortfarande ute och seglar på de sju haven någonstans. Så så småningom kommer vi att ha två boxningsringar a runt 100 000 styck. Toppen.
Det har anordnats nattmarknad för alla inflygna människor som är på ön nu. Svärmor såg dollartecknen fladdra framför ögonen, och jag föreslog att hon skulle sno ihop lite fruktsallad och sälja till atleterna på kvällarna. Jag pratade med henne igår och hörde hur det hade varit. Jo, toppen. Men ingen hade tänkt på att ordna elektricitet till nattmarknaden. Så det var med betoning på natt de stod där i beckmörkret och krängde sina frukter. Spontanitet är nyckelordet!
Brorsan Grus lever fortfarande. Såg honom igår kväll. Tordes inte säga att han lever under dödshot, ifall han skulle glömt det sedan nio år tillbaka i Sydney eller så.
I morgon ska jag på intervju hos Snipkärringen på Imigration. Eller hennes chef. Hon ringde och sa att och Grottmannen måste komma fredag kl 1030. Jag frågade snällt om det inte fanns någon chans att vi kunde få komma på eftermiddagen, eller som igår torsdag, då GMs dotter, som inte sett sin far på två år, och bara är tio år, landar i natt kl 0200, och vi vill inte gärna rycka upp henne 0800 för att åka till imigration på intervju. Då ändrar Snipkärringen till 1000. En halvtimme tidigare!
Snip.
Men när GM kom hem ringde de tillbaka och om en Grottman talar maori med dem går det genast fint att vara flexibel. Så nu ska vi dit kl 1300 och antagligen få höra att vi lever i synd för att vi inte är gifta, och få vår dom.
Det stora problemet var egentligen att jag MÅSTE jobba i morgon fram till 1200 och täcka upp nattpasset hemma, men det kan ju inte säga till imigration, då jag ju inte jobbar såklart. Jag frågade GM vilken klädkod han skulle ha. Han skulle helt plötsligt ha jobbarkläder på sig. Jag frågade varfor - han är ju ledig i morgon, då hans dotter är här. Han ville att det skulle se ut som om han jobbade. Jag stod inte ut. Själv funderar jag på att se ut som en vit slinka så de får något att tala om, men inte ska jag. Jag tar knytblusen.
Nu ska jag sova i två timmar. Sedan ska jag upp och åka till flygplatsen och möta inflygen dotter. Jag kommer se ut som en baglady (under ögonen) i morgon på intervjun. Undrar om det anses positivt eller negativt?
En riktig Söderhavskung
Vi har så mycket på G nu så jag hinner inte skriva om allt på en gång. Så här mycket har det inte hänt på den lilla ön på decennier känns det som.
Förra veckan när vi firade Självständighetsdagen hela veckan så fick vi fint besök av Maorikungen från Nya Zeeland. Med sig hade en ett litet entourage med dansare och krigare, ett helt gäng av Nya Zeelands bästa. Han togs emot på flygplatsen under pompa och ståt, det knuggades näsa hit och dit (så hälsar NZ maorierna på varann) med alla våra Arikis (de viktigaste byledarna) och han bars i kungastol av våra krigare in till terminalen.
Det var fantastiska dansuppvisningar varje kväll hela veckan i vår lilla aula, och jag valde att gå och titta den sista danskvällen. Just den kvällen var Maorikungen där och hans krigare bjöd på en underbar dansparad, inkl två toppen omgångar med Haka. De skrek och dunkade sig röda på armar och bröst, och spände ut ögon och tungor, och jag njöt. Jag är Hakaberoende, det är riktiga krigare det!
När de gjorde sin sista dans för kvällen, strömmade det upp Nya Zeeländare från publiken och svassade upp på scenen och alla kunde dansrörelserna och orden i maorisången, även alla de vita Nya Zeeländare som sprang upp. Självklart var inte kungen sen att joina han med, så han och hans fru älgade upp på scenen och dansade och sjöng loss. Det var en underbar tillställning!
Vi ska heller inte glömma våra lokala dansare som kommit från små långborta öar, och hade tränat in sina danser under ett helt år. De gav fantastiska uppvisningar, och när PukaPuka gick upp på scenen och drog av sin Trumdans, gjorde krigarna sådana rörelser med underlivet så alla damer i publiken rodnade och fnissade av skräckblandad förtjusning. Vilken tur att PukaPuka flögs in i sista minuten!
Stunder som denna kväll visar Söderhavet sig från sin allra mest magiska sida, och jag får nypa mig själv i armen för att förstå att här sitter jag på andra sidan jorden mitt ute i Söderhavet och tittar på Söderhavsdans.
Förra veckan när vi firade Självständighetsdagen hela veckan så fick vi fint besök av Maorikungen från Nya Zeeland. Med sig hade en ett litet entourage med dansare och krigare, ett helt gäng av Nya Zeelands bästa. Han togs emot på flygplatsen under pompa och ståt, det knuggades näsa hit och dit (så hälsar NZ maorierna på varann) med alla våra Arikis (de viktigaste byledarna) och han bars i kungastol av våra krigare in till terminalen.
Det var fantastiska dansuppvisningar varje kväll hela veckan i vår lilla aula, och jag valde att gå och titta den sista danskvällen. Just den kvällen var Maorikungen där och hans krigare bjöd på en underbar dansparad, inkl två toppen omgångar med Haka. De skrek och dunkade sig röda på armar och bröst, och spände ut ögon och tungor, och jag njöt. Jag är Hakaberoende, det är riktiga krigare det!
När de gjorde sin sista dans för kvällen, strömmade det upp Nya Zeeländare från publiken och svassade upp på scenen och alla kunde dansrörelserna och orden i maorisången, även alla de vita Nya Zeeländare som sprang upp. Självklart var inte kungen sen att joina han med, så han och hans fru älgade upp på scenen och dansade och sjöng loss. Det var en underbar tillställning!
Vi ska heller inte glömma våra lokala dansare som kommit från små långborta öar, och hade tränat in sina danser under ett helt år. De gav fantastiska uppvisningar, och när PukaPuka gick upp på scenen och drog av sin Trumdans, gjorde krigarna sådana rörelser med underlivet så alla damer i publiken rodnade och fnissade av skräckblandad förtjusning. Vilken tur att PukaPuka flögs in i sista minuten!
Stunder som denna kväll visar Söderhavet sig från sin allra mest magiska sida, och jag får nypa mig själv i armen för att förstå att här sitter jag på andra sidan jorden mitt ute i Söderhavet och tittar på Söderhavsdans.
Viktig uppdatering
Whatever! bar, fredag runt midnatt. Har trängt mig hela vägen till damrummet och efter mission accomplished tränger jag mig nu hela vägen tillbaka till mitt lilla hörn i baren. Helt plötsligt står jag ansikte mot ansikte med min polare Rånaren / Grusdödaren:
Jag: "Tjenare, tjenare, något väpnat rån på sistone?"
Ett par sekunders tvivelaktig tystnad när jag hann tänka att NÄR ska du lära dig att vara tyst i rätt ögonblick och att din ironiska humor verkligen inte förstås av alla här i världen.
Rånaren: (spricker upp i ett leende) "Nej, faktiskt inte"
Jag: "Dödat Brorsan Grus ännu då" (Här gäller det att spinna vidare när vi ändå reder ut begreppen)
Rånaren: (blir kolsvart i blicken) "Var är han??? Är han här???"
Sm tur var var ju inte Brorsan Grus där, då hade jag ju inte behövt fråga. Jag såg Brorsan Grus på marknaden dagen efter så han levde till och med i lördags i alla fall.
Vad bidde det då då? Jo, det bidde en vante.
Jag står inte ut. Ge mig styrka och tålamod och flexibilitet och förstående.
När man kommer som turist hit så får man ett 30 dagars visum utfärdat vid ankomst. Detta kan man sedan på plats förlänga, mot en fin kostnad till staten såklart, upp till 6 månader. Toppen. Har fungerat utmärkt i ett år nu.
Så den 04 september lämnade jag ifrån mig mitt pass till Imigration. Hörde ingenting. Ringde och frågade om det var klart någon vecka senare. Nej, det var det inte, men om ett par dagar skulle det vara klart. Det tog dem typ tio minuter att ens hitta min ansökan. De kunde absolut inte hitta den på namn. De hittade den filad under "GMs flickvän". Jag har en egen identitet. Hrmpf....
Efter en dag ringer imigration upp och undrar om jag betalat min avgift. Det hade jag. Nej, det kunde de då rakt inte se, vilket datum hade jag gjort det. Den 04 september, samma dag som jag lämnade in ansökan, vill ni ha mitt kvitto nummer?
Leta, leta , leta, prassel, prassel, prassel, rafs, rafs, rafs bland högarna. Ja, här hade det det, allt i ordning. Jaha, när kan det tänkas vara klart då? Inom en dag eller två.
Efter två dagar ringer jag således för att höra om jag kan hämta mitt pass nu, och om allt är klart. Nej, det var det helt plötsligt inte alls.
Snipkärringen: "Är Grottmannen hemma?"
Jag: "Nej, han jobbar"
Snipkärringen: "Min chef vill tala med honom"
Jag: "Om vad?" "Är det inte MITT visum det handlar om?"
Ukulelu, ukulele, ukulele i bakgrunden i fem minuter. En lång konversation på maori mellan Snipkärringen och hennes idiotchef.
Snipkärringen: "Vi vill boka tid med GM för intervju"
Jag: "Han kommer hem på lunchen, kan han ringa er då?"
Snipkärringen: " Nej, jag ringer honom kl 1230"
GM kommer hem. Vänta, vänta, vänta. Tystnad, tystnad, tystnad. Ingen Snipkärring ringer såklart. GM lackar ur och tar motorcykeln in till Snipkärringen. Alla känner ju alla här, så hon känner igen honom och de står och talar om hans syskon och familj och dittan och dattan. Sedan klämmer hon ur sig att hon måste se hans födelsebevis, det är bara det de behöver. För att se att han är en Cookian. Fast hon känner honom sedan barnsben.
Ja, hallå ja? Har de inga register på vilka personer på ön som är Cookianer eller ej? Hur räknar de sin befolkning? Jag stod inte ut. Men de skulle ringa åter när han kunde komma åter med det till Idiotchefen.
Vänta, vänta, vänta. Ingen ringer på torsdag em. Ingen ringer fredag. Ingen ringer måndag fm. Mitt visum går fasen ut om en vecka, ska jag packa och boka om flyget, eller vad gäller???
GM blir arg igen, och tar idag John Silver in till Snipkärringen igen.
Snipkärringen: "Tack för ditt personbevis. Men vi måste boka tid för intervju"
GM: "Om vad?"
Snipkärringen:" Min chef måste träffa dig för en intervju. Det är så många lokala män som har vita kvinnor nu, så nu vill han ha intervju"
Ja, hallå, ja, vad ska han säga då? "Skaffa dig en lokal kvinna!" Eller vad ska intervjun gå ut på?
Jag står inte ut med den Cookianska byråkratin. Men nu ska jag ta ett djupt andetag och ett glas vin. Kanske dunken ju måste tömmas före lördag, när jag åker ut ur landet?
Bråda tider.
När man kommer som turist hit så får man ett 30 dagars visum utfärdat vid ankomst. Detta kan man sedan på plats förlänga, mot en fin kostnad till staten såklart, upp till 6 månader. Toppen. Har fungerat utmärkt i ett år nu.
Så den 04 september lämnade jag ifrån mig mitt pass till Imigration. Hörde ingenting. Ringde och frågade om det var klart någon vecka senare. Nej, det var det inte, men om ett par dagar skulle det vara klart. Det tog dem typ tio minuter att ens hitta min ansökan. De kunde absolut inte hitta den på namn. De hittade den filad under "GMs flickvän". Jag har en egen identitet. Hrmpf....
Efter en dag ringer imigration upp och undrar om jag betalat min avgift. Det hade jag. Nej, det kunde de då rakt inte se, vilket datum hade jag gjort det. Den 04 september, samma dag som jag lämnade in ansökan, vill ni ha mitt kvitto nummer?
Leta, leta , leta, prassel, prassel, prassel, rafs, rafs, rafs bland högarna. Ja, här hade det det, allt i ordning. Jaha, när kan det tänkas vara klart då? Inom en dag eller två.
Efter två dagar ringer jag således för att höra om jag kan hämta mitt pass nu, och om allt är klart. Nej, det var det helt plötsligt inte alls.
Snipkärringen: "Är Grottmannen hemma?"
Jag: "Nej, han jobbar"
Snipkärringen: "Min chef vill tala med honom"
Jag: "Om vad?" "Är det inte MITT visum det handlar om?"
Ukulelu, ukulele, ukulele i bakgrunden i fem minuter. En lång konversation på maori mellan Snipkärringen och hennes idiotchef.
Snipkärringen: "Vi vill boka tid med GM för intervju"
Jag: "Han kommer hem på lunchen, kan han ringa er då?"
Snipkärringen: " Nej, jag ringer honom kl 1230"
GM kommer hem. Vänta, vänta, vänta. Tystnad, tystnad, tystnad. Ingen Snipkärring ringer såklart. GM lackar ur och tar motorcykeln in till Snipkärringen. Alla känner ju alla här, så hon känner igen honom och de står och talar om hans syskon och familj och dittan och dattan. Sedan klämmer hon ur sig att hon måste se hans födelsebevis, det är bara det de behöver. För att se att han är en Cookian. Fast hon känner honom sedan barnsben.
Ja, hallå ja? Har de inga register på vilka personer på ön som är Cookianer eller ej? Hur räknar de sin befolkning? Jag stod inte ut. Men de skulle ringa åter när han kunde komma åter med det till Idiotchefen.
Vänta, vänta, vänta. Ingen ringer på torsdag em. Ingen ringer fredag. Ingen ringer måndag fm. Mitt visum går fasen ut om en vecka, ska jag packa och boka om flyget, eller vad gäller???
GM blir arg igen, och tar idag John Silver in till Snipkärringen igen.
Snipkärringen: "Tack för ditt personbevis. Men vi måste boka tid för intervju"
GM: "Om vad?"
Snipkärringen:" Min chef måste träffa dig för en intervju. Det är så många lokala män som har vita kvinnor nu, så nu vill han ha intervju"
Ja, hallå, ja, vad ska han säga då? "Skaffa dig en lokal kvinna!" Eller vad ska intervjun gå ut på?
Jag står inte ut med den Cookianska byråkratin. Men nu ska jag ta ett djupt andetag och ett glas vin. Kanske dunken ju måste tömmas före lördag, när jag åker ut ur landet?
Bråda tider.
På marknaden
På lördagar är det marknad i Avarua. Alla åker dit, och handlar frukt och grönt, souvenirer och mat, och det är uppträdanden och dans på den lilla scenen.
Det brukar ofta vara något jippo med insamling till något speciellt just den veckan och i lördags kunde jag inte låta bli att förundras lite över ämnet insamlingen gick till.
Handikapprugby.
Jag tycker det är toppen med handikapp sporter. Jag ser ekvationen gå ihop i basket och simning och allt möjligt annat sportigt fint, men rugby? Hallå ja, hela rugbyn går ju ut på att man brottar omkull varann för parti och minut. Hur ska det gå till när man sitter i rullstol? Är hela planen full med omkullvälta rullstolar?
Nu börjar jag i smyg önska att jag skulle få beskåda en riktig fin rullstolsrugbymatch! Jag ska genast skänka en slant om det blir aktuellt nästa lördag igen med insamling.
Det brukar ofta vara något jippo med insamling till något speciellt just den veckan och i lördags kunde jag inte låta bli att förundras lite över ämnet insamlingen gick till.
Handikapprugby.
Jag tycker det är toppen med handikapp sporter. Jag ser ekvationen gå ihop i basket och simning och allt möjligt annat sportigt fint, men rugby? Hallå ja, hela rugbyn går ju ut på att man brottar omkull varann för parti och minut. Hur ska det gå till när man sitter i rullstol? Är hela planen full med omkullvälta rullstolar?
Nu börjar jag i smyg önska att jag skulle få beskåda en riktig fin rullstolsrugbymatch! Jag ska genast skänka en slant om det blir aktuellt nästa lördag igen med insamling.
En hyllning till de stora poeterna
Ah, jag minns någon gång i gymnasiet när vi började traggla oss igenom svensk lyrik. Vi fick ett prov där vi skulle tolka vad det var de EGENTLIGEN menade med sin poesi, jag tyckte det hela var vedervärdigt. Den dikt jag kan minnas att vi tolkade var nedanstående av vår vän Stagnelius.
| Grymt verklighetens hårda band mig trycka |
 |
|
| Grymt verklighetens hårda band mig trycka, | |
| av törnet blott en efterskörd jag samlar | |
| på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar | |
| var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka. | |
| Allena stödd vid tålamodets krycka, | |
| jag i en vild, en nattfull öken famlar, | |
| och i mitt spår den tunga kedjan skramlar, | |
| vars länkar döden blott kan sönderrycka. | |
| Dock tröstar mig den himlaburna sången. | |
| Från himlens borg en rosenkransad ängel, | |
| i gyllne flykt han sig till jorden svingar. | |
| Milt han mig vidrör med sin liljestängel. | |
| Strax falla kopparkedjorna av fången, | |
| och vingen höjs, och silverrösten klingar. |
Jag gjorde en fantastiskt tolkning, och slängde in litet blandat om att jag kunde läsa hans tuffa barndom i detta och nog också några rader om hans dragning till prostituerade. Jag var den enda i klassen som fick en femma, dvs högsta betyg för min extraordinära tolkning.
Igår hade vi en lika tung ihopknåpad poesi på vår insändarsida i den lilla lokaltidningen. Ikväll är det Ukulelekväll på Whatever Bar, så jag ska ta mig ett glas vin och göra en analys av denna fantastiska prosa. Jag ser fram emot era tolkningar!
The roads of Raro
Bumpy, lumpy dust and dirt
Shortly someone will get hurt
Cars squeaking, creaking, beeping
Motorbikes jumping, swerving
Potholes everywhere
Trucks bashing, tourists crashing
Locals moaning, groaning, praying
Potholes everywhere
Government Ministers Procrastinating
All the time the people are waiting
They want actionm not debating
Potholes, potholes everywhere
Ah, vilka rim! Vilken prosa! Som kuriosa till er tolkning kan jag meddela att den är ihopknåpad av Gus Miller i Titkaveka. Utöver poemet skriver han att vägarna "seems to get worse each year, like the water and waste management system, yet the government seems more concerned with overseas trips instead of spending money on these major problems. I have written this poem which I think is highly appropriate"
Kan vi tolka en svår barndom även här? Prostitution? Bitterhet?
Veckans medarbetare
Jag gillar när man är på Mc Donalds i Asien eller USA och det alltid sitter någon fin liten tavla med veckans eller månadens medarbetare på väggen. Den personens tillfälliga plats i rampljuset. Mga-Singh har stekt hamburgare så fint och galant så han får bild och tavla på väggen månaden ut. Härligt!
Idag när jag satt och jobbade i min ensamhet så lät det helt plötsligt lite skumt till höger om mig och något rörde sig intill köksbordet där jag satt. Jag tittade dit och där stod en höna och såg förvirrad ut.
Jag stod inte ut. Jag såg också förvirrad ut ett tag, det är inte varje dag man har en levande höna till bordet, men sedan hämtade jag mig och började flaxa och tjoa, varpå hönan gjorde likadant och flaxade ut, men en tjock liten Coconut springandes efter sig. Vilken vakthund, som inte ens märker när en höna vandrar runt inne i huset.
Då jag inte har så många medarbetare i Cook filialen blir automatiskt min arbetskamrat hönan veckans medarbetare i Cook filialen. Tyvärr hann jag inte ta något kort, hon hedras med ett blogginlägg istället.
Hönan - här får du kardan!
Tropiska underkläder
Ah.
Bara för att jag inte skrivit ett ord om den tropiska faunan i mitt hus sedan jag kom tillbaka innebär det varken att den inte existerar längre, eller att jag vant mig. Kanske har jag dock kapitulerat lite.
Det sitter fortfarande en mosad ödla i badrumsdörren. Den här gången är det inte mitt fel. Han satt där, väldigt platt, redan när jag anlände från flygplatsen. Nu har han därmed suttit där i två veckor, och blir plattare för varje gång vi stänger badrumsdörren. Jag borde ta bort honom.
Storspindeln var på väg in genom fönstret härom kvällen. Han var lika ful och stor och vidrig som vanligt.
I veckan öppnade jag min nattduksbordslåda precis före läggdags, och i den understa lådan där jag har underkläder satt en stor, vidrig kackerlacka. Ful var han också! Som traditionen säger så hoppade jag självklart upp på sängen och började gallskrika. Efter att ha rökt klart sin cigarett kom GM sakta lodande och drämde en doja i huvudet på den och tog ut sörjan. Jag var rabiat och kunde inte somna, hjärtat slog i 180. Jag frågade GM om han skulle röka klart sitt cigarettpaket om jag blev överfallen och höll på att mördas och skrek på hjälp med, för det var samma sak. Risken att jag skulle få hjärtinfarkt när jag stod på sängen och skrek ökade för varje sekund jag blev tvungen att glo på den fula kackerlackan. GM är en härdad man så han somnade mitt i min utläggning.
Varje gång vi sett en kackerlacka i min byrå följer automatiskt Radar desinfektion. Jag vägra öppna en enda låda i byrån tills byrån är död. Så idag fick jag äntligen GM att lyfta ut alla lådor på terassen, och sedan lyfte han byrån för att bära ut även den.
"Floff, ploff, skvatt"
GM: "Fasiken. De gick sönder också"
Jag: "Vad gick sönder?? Och vad är de där vita bollarna med kladd rinnande ur sig som ligger på golvet, och som trillade ur MIN BYRÅ?????
GM: "Ödleägg"
Jag stod inte ut! Det har kopulerats i min nattduksbordslåda! Två stora ödleägg låg för kläckning i mitt nattduksbord, som är tio centimeter ifrån mitt huvd när jag sover!
Gaaah! Jag har sprejat halva Radarsprejen i byrån nu, och kommer kontrollera moskitonätet med lupp innan jag somnar så det inte finns några hål min exotiska fauna kan krypa in genom när jag sover.
Bara för att jag inte skrivit ett ord om den tropiska faunan i mitt hus sedan jag kom tillbaka innebär det varken att den inte existerar längre, eller att jag vant mig. Kanske har jag dock kapitulerat lite.
Det sitter fortfarande en mosad ödla i badrumsdörren. Den här gången är det inte mitt fel. Han satt där, väldigt platt, redan när jag anlände från flygplatsen. Nu har han därmed suttit där i två veckor, och blir plattare för varje gång vi stänger badrumsdörren. Jag borde ta bort honom.
Storspindeln var på väg in genom fönstret härom kvällen. Han var lika ful och stor och vidrig som vanligt.
I veckan öppnade jag min nattduksbordslåda precis före läggdags, och i den understa lådan där jag har underkläder satt en stor, vidrig kackerlacka. Ful var han också! Som traditionen säger så hoppade jag självklart upp på sängen och började gallskrika. Efter att ha rökt klart sin cigarett kom GM sakta lodande och drämde en doja i huvudet på den och tog ut sörjan. Jag var rabiat och kunde inte somna, hjärtat slog i 180. Jag frågade GM om han skulle röka klart sitt cigarettpaket om jag blev överfallen och höll på att mördas och skrek på hjälp med, för det var samma sak. Risken att jag skulle få hjärtinfarkt när jag stod på sängen och skrek ökade för varje sekund jag blev tvungen att glo på den fula kackerlackan. GM är en härdad man så han somnade mitt i min utläggning.
Varje gång vi sett en kackerlacka i min byrå följer automatiskt Radar desinfektion. Jag vägra öppna en enda låda i byrån tills byrån är död. Så idag fick jag äntligen GM att lyfta ut alla lådor på terassen, och sedan lyfte han byrån för att bära ut även den.
"Floff, ploff, skvatt"
GM: "Fasiken. De gick sönder också"
Jag: "Vad gick sönder?? Och vad är de där vita bollarna med kladd rinnande ur sig som ligger på golvet, och som trillade ur MIN BYRÅ?????
GM: "Ödleägg"
Jag stod inte ut! Det har kopulerats i min nattduksbordslåda! Två stora ödleägg låg för kläckning i mitt nattduksbord, som är tio centimeter ifrån mitt huvd när jag sover!
Gaaah! Jag har sprejat halva Radarsprejen i byrån nu, och kommer kontrollera moskitonätet med lupp innan jag somnar så det inte finns några hål min exotiska fauna kan krypa in genom när jag sover.
G´Day Mate - jourhavande psykolog på krogen
Jag står inte ut.
Förra helgen när jag var ute, så på första stället kom det fram ett riktigt original, han såg verkligen ut som en grottman från djupaste djungeln, hade blåställ på sig med benen nerstoppade i ett par gröna snygga gummistövlar. Verkligen rätt klädd för en kväll på krogen. Rejält slirig var han när han bestämde sig för att förbarma sig över mig. Han vinglade fram och sade stolt:"Cook Islands - number one alcoholic country in the world"
Jag: "Toppen. Verkligen"
Han (tyckte nog inte att jag såg så imponerad ut så han sluddrade återigen, med en arm omkring min midja ur sig: "Cook Islands, number one alcoholic country in the world"
Jag stod inte ut. GM bytte diskret sida med mig då han såg att den där konversationen höll på att urarta helt.
Vi gick glatt vidare till nästa ställe, där Terence, en herre i kanske 50 års åldern som brukar vara ute jämnt, stod och hängde vid baren. Han brukar vara ok att prata med, min just idag var han många drinkar före mig.
Terence: "Vad gjorde du 1981?"
Jag: "Jag tror jag vari Kuwait och hälsade på min pappa och bror"
Tystnad. Efter tio minuter:
Terence: "1981 var jag i Bratislava"
Jag: "Se där"
Terence (nu lite våt i ögonen): "Där mötte jag en fattig, hemlös gammal kvinna ute på gatan. Hon ville ha mitt halsband jag hade på mig. Jag gav henne det och hundra dollar"
Jag: "Det var verkligen snällt gjort av dig"
Varpå Terence började stortjura. Jag stod inte ut. Folk stirrade. Han grät så mycket så det bildades en autobahn av snor under nästan rinnandes ner mot munnen, och jag visste faktiskt inte var jag skulle titta. Och jag kunde ju inte gärna gå heller. Så jag fick stå där och lyssna på samma mening om kvinnan med halsbandet i tio minuter till. Sedan vet jag inte vad han svävade ut i, för rätt var det var skrek han okvädesord om muslimer, och sedan gick han hem. Jag var mållös. Han är en mycket proper och artig man i vanliga fall.
Så igår. På första krogen presenterar GM mig för någon kompis från skoltiden, som just flyttat hem från Sydney där han bott i 10-15 år eller så. En stor, lång, bredaxlad krigare.
När vi kom till krog nummer två, fortfarande tillsammans med samma skolkamrat, kanske han hade harklat upp sig lite för då fick jag återigen för mycket information. Jag frågade rara sociala frågor om varför han flyttat hem och han svarade lite i gåtor, men att hans mamma krävde det. Så frågade jag glatt vad han hade jobbat med i Sydney.
Han: "Ingenting på sistone"
Jag: "Se där"
Han: "Jag har suttit i fängelse i Sydney de sista fem åren"
Ah, vad ska man säga för käck fråga för att släta över den kioskvältaren?
Jag (reseledarkäckt som vanligt): "Jaja, bara det inte var för barnpornografi eller droglangning så kan det inte vara så farligt"
Han: "Väpnat rån"
Jag: "Hrmpff. Se där"
Ah. Tunga ämnen. GM och Rånarmannen lodade vidare till sista anhalten, stadens disco där alla samlas före stängningsdags. Jag kom efter efter en liten stund.
För att hitta något att prata om i den sista skälvande minuten frågade jag käckt om han kände Grabbarna Grus. drottningens representants söner.
Rånarmannen: "Jag ska döda den yngre av dem när jag ser honom igen"
Jag: "Inte ska du"
Rånarmannen: "Han stötte på min tjej en gång i Sydney. Det gör man inte. Jag sa åt honom då att jag ska döda dig nästa gång jag ser dig. Jag kommer att göra det. Man lär sig mycket i fängelse"
Jag (kanske en aning pipig på rösten):" Man lär sig mycket utanför fängelse också"
Jag stod inte ut. Sedan ville GM åka hem. På en gång vi satte oss på John Silver och var utom hörhåll från Rånarmannen informerade jag honom om att Rånarmannen tänker döda Grusbrorsan för han stötta på hans tjej för nio år sedan eller så i Sydney. GM ryckte bara på axlarna.
Ah. Ska jag varna Grusbrorsan? Och vart ska han gömma sig i såfall? Dramatiken är total på den lilla ön, och ikväll är det lördagkväll och jag tänker INTE gå ut på krogen och vara psykolog. Jag ska vara hemma och se på romantisk DVD och äta chips.
Och bortse från Bratislava, rånare och alkoholister i blåställ.
Förra helgen när jag var ute, så på första stället kom det fram ett riktigt original, han såg verkligen ut som en grottman från djupaste djungeln, hade blåställ på sig med benen nerstoppade i ett par gröna snygga gummistövlar. Verkligen rätt klädd för en kväll på krogen. Rejält slirig var han när han bestämde sig för att förbarma sig över mig. Han vinglade fram och sade stolt:"Cook Islands - number one alcoholic country in the world"
Jag: "Toppen. Verkligen"
Han (tyckte nog inte att jag såg så imponerad ut så han sluddrade återigen, med en arm omkring min midja ur sig: "Cook Islands, number one alcoholic country in the world"
Jag stod inte ut. GM bytte diskret sida med mig då han såg att den där konversationen höll på att urarta helt.
Vi gick glatt vidare till nästa ställe, där Terence, en herre i kanske 50 års åldern som brukar vara ute jämnt, stod och hängde vid baren. Han brukar vara ok att prata med, min just idag var han många drinkar före mig.
Terence: "Vad gjorde du 1981?"
Jag: "Jag tror jag vari Kuwait och hälsade på min pappa och bror"
Tystnad. Efter tio minuter:
Terence: "1981 var jag i Bratislava"
Jag: "Se där"
Terence (nu lite våt i ögonen): "Där mötte jag en fattig, hemlös gammal kvinna ute på gatan. Hon ville ha mitt halsband jag hade på mig. Jag gav henne det och hundra dollar"
Jag: "Det var verkligen snällt gjort av dig"
Varpå Terence började stortjura. Jag stod inte ut. Folk stirrade. Han grät så mycket så det bildades en autobahn av snor under nästan rinnandes ner mot munnen, och jag visste faktiskt inte var jag skulle titta. Och jag kunde ju inte gärna gå heller. Så jag fick stå där och lyssna på samma mening om kvinnan med halsbandet i tio minuter till. Sedan vet jag inte vad han svävade ut i, för rätt var det var skrek han okvädesord om muslimer, och sedan gick han hem. Jag var mållös. Han är en mycket proper och artig man i vanliga fall.
Så igår. På första krogen presenterar GM mig för någon kompis från skoltiden, som just flyttat hem från Sydney där han bott i 10-15 år eller så. En stor, lång, bredaxlad krigare.
När vi kom till krog nummer två, fortfarande tillsammans med samma skolkamrat, kanske han hade harklat upp sig lite för då fick jag återigen för mycket information. Jag frågade rara sociala frågor om varför han flyttat hem och han svarade lite i gåtor, men att hans mamma krävde det. Så frågade jag glatt vad han hade jobbat med i Sydney.
Han: "Ingenting på sistone"
Jag: "Se där"
Han: "Jag har suttit i fängelse i Sydney de sista fem åren"
Ah, vad ska man säga för käck fråga för att släta över den kioskvältaren?
Jag (reseledarkäckt som vanligt): "Jaja, bara det inte var för barnpornografi eller droglangning så kan det inte vara så farligt"
Han: "Väpnat rån"
Jag: "Hrmpff. Se där"
Ah. Tunga ämnen. GM och Rånarmannen lodade vidare till sista anhalten, stadens disco där alla samlas före stängningsdags. Jag kom efter efter en liten stund.
För att hitta något att prata om i den sista skälvande minuten frågade jag käckt om han kände Grabbarna Grus. drottningens representants söner.
Rånarmannen: "Jag ska döda den yngre av dem när jag ser honom igen"
Jag: "Inte ska du"
Rånarmannen: "Han stötte på min tjej en gång i Sydney. Det gör man inte. Jag sa åt honom då att jag ska döda dig nästa gång jag ser dig. Jag kommer att göra det. Man lär sig mycket i fängelse"
Jag (kanske en aning pipig på rösten):" Man lär sig mycket utanför fängelse också"
Jag stod inte ut. Sedan ville GM åka hem. På en gång vi satte oss på John Silver och var utom hörhåll från Rånarmannen informerade jag honom om att Rånarmannen tänker döda Grusbrorsan för han stötta på hans tjej för nio år sedan eller så i Sydney. GM ryckte bara på axlarna.
Ah. Ska jag varna Grusbrorsan? Och vart ska han gömma sig i såfall? Dramatiken är total på den lilla ön, och ikväll är det lördagkväll och jag tänker INTE gå ut på krogen och vara psykolog. Jag ska vara hemma och se på romantisk DVD och äta chips.
Och bortse från Bratislava, rånare och alkoholister i blåställ.
Te Maeva Nui
Ah, så bråda dagar vi har de sista månaderna på år 2009.
Mellan våra två stora sport evenemang ska vi ockå hinna med att fira årets viktigaste kulturella händelse - Självständighetsdagen eller som den hetter på maori, Te Maeva Nui.
Egentligen infaller den i början av augusti. Men då vi i år var lite stressade över att vi skulle hålla i det stora netball arrangemanget, så flyttade vi den till i mitten av september. Lite som Elisabeth gör med sitt födelsedagsfirande. Jag tycker vi borde vara lika flexibla med Nationaldagen hemma. Vore det inte mer spännande om vi firade den olika datum varje år?
Hur som helst, nu ska det firas i en vecka här. Innan Mini Gamesen. Det kommer folk farande från alla våra små yttre öar och dramatiken är stor vilka som ska dyka upp eller ej. Fredagens framsida "Pukapukans not coming". Lördagens framsida "Pukapukans are coming". Det låter nästan lite anstötligt. Om man väljer att bo på en ö som heter Pukapuka får man räkna med att bli exkluderad tycker jag.
Hur som helst. När de anländer med sina dans och sångteam från de yttre öarna så hälsas de med stora ceremonier på Rarotonga. I veckan anlände norra ögruppernas båt med folk som skumpat runt på havet i ett par dagar. Och då har det verkligen blåst storm! De hade upplevt något av den värsta sjösjukan någonsin, men var ändå glada att komma till Rarotonga!
De noterade det lilla välkomstceremonin i hamnen. "They also noticed Kuki the Mini Games mascot, but most were confused by the big colourful bird". Skönt att det är fler än jag som tycker att han är anstötlig. Nu är detta öar som många av dem inte har någon kontakt med omvärlden mer än någon gång i månaden när en båt ev kommer in med frakt, så när en stor galen tygfågel som heter Kuki kommer älgandes kan man förstå att de blir confused!
Så på fredag är det parad genom den lilla staden, sedan är det danstävlingar och sångtävlingar varje kväll i en vecka tills vi har utsett vinnare i snabbt rumpskak, saktare rumpskak, och sång. Så ska det vara handelsdagar i staden då man kan köpa massor av finurligt hantverk tillverkat i kokos eller så från de yttre små öarna.
Som om inte detta är NOG, har jag även bokat in i kalendern den 9 oktober då det är dans tävling för våra lokala "Queens". Ah, karlar som vill vara kvinnor i bastkjol med rumpskak! GM vägrar såklart gå med, varför är karlar ¨så rädda för karlar som gillar karlar, eller karlar som gillar kvinnokläder?
Hur kan Cookianerna överleva utan en fickkalender när det är så mycket på G just nu?
Mellan våra två stora sport evenemang ska vi ockå hinna med att fira årets viktigaste kulturella händelse - Självständighetsdagen eller som den hetter på maori, Te Maeva Nui.
Egentligen infaller den i början av augusti. Men då vi i år var lite stressade över att vi skulle hålla i det stora netball arrangemanget, så flyttade vi den till i mitten av september. Lite som Elisabeth gör med sitt födelsedagsfirande. Jag tycker vi borde vara lika flexibla med Nationaldagen hemma. Vore det inte mer spännande om vi firade den olika datum varje år?
Hur som helst, nu ska det firas i en vecka här. Innan Mini Gamesen. Det kommer folk farande från alla våra små yttre öar och dramatiken är stor vilka som ska dyka upp eller ej. Fredagens framsida "Pukapukans not coming". Lördagens framsida "Pukapukans are coming". Det låter nästan lite anstötligt. Om man väljer att bo på en ö som heter Pukapuka får man räkna med att bli exkluderad tycker jag.
Hur som helst. När de anländer med sina dans och sångteam från de yttre öarna så hälsas de med stora ceremonier på Rarotonga. I veckan anlände norra ögruppernas båt med folk som skumpat runt på havet i ett par dagar. Och då har det verkligen blåst storm! De hade upplevt något av den värsta sjösjukan någonsin, men var ändå glada att komma till Rarotonga!
De noterade det lilla välkomstceremonin i hamnen. "They also noticed Kuki the Mini Games mascot, but most were confused by the big colourful bird". Skönt att det är fler än jag som tycker att han är anstötlig. Nu är detta öar som många av dem inte har någon kontakt med omvärlden mer än någon gång i månaden när en båt ev kommer in med frakt, så när en stor galen tygfågel som heter Kuki kommer älgandes kan man förstå att de blir confused!
Så på fredag är det parad genom den lilla staden, sedan är det danstävlingar och sångtävlingar varje kväll i en vecka tills vi har utsett vinnare i snabbt rumpskak, saktare rumpskak, och sång. Så ska det vara handelsdagar i staden då man kan köpa massor av finurligt hantverk tillverkat i kokos eller så från de yttre små öarna.
Som om inte detta är NOG, har jag även bokat in i kalendern den 9 oktober då det är dans tävling för våra lokala "Queens". Ah, karlar som vill vara kvinnor i bastkjol med rumpskak! GM vägrar såklart gå med, varför är karlar ¨så rädda för karlar som gillar karlar, eller karlar som gillar kvinnokläder?
Hur kan Cookianerna överleva utan en fickkalender när det är så mycket på G just nu?
Veckans snipiga insändare i lokaltidningen
"Passengers at Rarotonga International airport are instructed over the speaker system to proceed to International Departure Gate 1. Has there ever been and International Departure Gate 2?"
Snip.
Nej, det har det ju inte. Men det låter ju inte lika fint att ropa att alla måste gå till utgången nu. Den enda utgången. Det låter bättre med International Departure Gate 1.
Vår flygplats är inte så stor.
Snip.
Nej, det har det ju inte. Men det låter ju inte lika fint att ropa att alla måste gå till utgången nu. Den enda utgången. Det låter bättre med International Departure Gate 1.
Vår flygplats är inte så stor.
14 dagar kvar till Mini games
Ah, hur ska detta gå frågar man sig spänt?
Den lilla nationen på andra sidan jorden har haft lite smygträning i form av att de höll någon sorts världsmästerskap för ungdomar i netball i augusti. Självklart var det lite småblandade skandaler med planeringen, som ibland är improviserad, men på det stora hela var nog många Cookianer nöjda med arrangemanget. Jag pratade med en taxichaufför häromdagen som tyckte att det hela hade varit very successful, men det var lite synd att TV filmade så långt ifrån så man inte kunde se vilket lag som var vilket på plan. Och så var färgerna inte så tydliga så man kunde skilja lagen åt. Och de två lokala små kommentatorerna från TV kunde inga namn på några spelare i något motståndarlag alls, och visste ingenting om dem. Men annars hade det varit bra.
Nåväl. Nu putsas det och fejas och rustas i varenda vrå på den lilla ön. Barnen får skollov, för alla som kommer resande och ska delta i spelen ska sova i skolorna, så skolorna målas och rustas nu med. Vi har haft en bil som har åkt runt på den enda vägen runt ön och målat en mitt linje! Det har vi nog aldrig haft förut, men någon planerare tyckte tydligen att det var fint att ha, för nu har vi en. Den verkar heldragen på de flesta sträckor, men då ingen här läser teori inför ett körkort tror jag inte de vet varken vad en mittlinje, och därmed inte heller en heldragen mittlinje innebär. På vägen hem från stan häromdagen så jag också en stackars vägarbetare som försökte laga till de stora hålen i vägen. En ny asfalt har vi inte råd med, vi fortsätter dutta i lite i de största hålen, så vägen blir ännu buckligare. Hemma spärrar vi ju vanligtivs av en vägbana när vi har vägarbeten. Det gör vi inte här. Den stackars mannen sprang zick sack mellan sitt hål och diket och andra sidan, och parerade mellan bilarna som kom åkande. Det hela påminde starkt om det spel jag inte minns namnet på, som George Constanza hade spelrekord på, där en gubbe kryssade mellan bilar. En underbar syn, men ett farligt jobb uppenbarligen.
En liten malör - i fredagens tidning var det en stor rubrik på framsidan "Where is our boxing ring?" Ingen vet. Om två veckor startar spelen, och boxringen är borta. Boxing president Tupou Faireka tror att den eventuellt kan vara ombord på fartyget Forum Samoa, som gick på grund utanför Samoa för en vecka sedan. Men vi vet inte med säkerhet. Detta fartyg skulle ha haft med den, men efter det skulle den ev ha lastats om på ett annat fartyg som skulle gå via Fiji, men nu är den helt borta, ingen vet på vilken båt den ev är, någonstans ute på de sju haven skumpar det just nu runt en vilsen boxingring. Vi har sänt email till båtägaren, men han svarar inte. Fortsättning följer eventuellt, eller så får alla boxare boxas någon annan stans.
Då vi har haft mycket inbrott på sistone var det även en förtydligande notis i tidningen i förra veckan att de 360 guld medaljerna, de 360 silver medaljerna och de 380 brons medaljerna har förts till Bank of the Cook Islands för att förvaras tryggt tills spelen går av stapeln och vi kommer bara att ta ut så många som behövs varje resp speldag ifrån banken. Varför är det 20 fler bronsmedaljer än silver och guld?
See you in Mini Games court!
PS. Självklart har vi en officiell maskot till spelen. Det är någon sorts bamsefågel som någon stackars utklädd Cookian går omkring inuti, måste vara kokhett i den här värmen. Fågeln heter Kuki. Jag står verkligen inte ut DS
Ännu en flygresa
Ah, så har jag klarat av ännu en pendling till Söderhavet. Det är lååångt att flyga till andra sidan jorden. Som vanligt lite nervös då jag hade kombinerat ihop ett par olika biljetter och var någon av mina flygbolag försenade så var nästa sträcka förbrukad. Men det gick så fint.
När jag gått igenom min första säkerhetskontroll, på Arlanda, och tagit av mig bälte, tagit ur vätskor, fått frågan "Har du en laptop i väskan?" och svarat "Nej, två" , och sedan släpat ur dem och sedan in med allt igen och på med bälte igen, så tänkte jag pedagogiskt att håll ut, bara två kvar, och de något värre, för på den tredje ska skorna av med. Ifall man hade lyckats peta in en bomb i sina plastflipflops. Londons säkerhetskontroll höll sig harmonisk, och flyget var på tid, och jag var sååå tacksam att få lägga alla mina tunga datorer i handbagagehyllan och få luta mig tillbaka när jag äntligen satt på Virgins flyg till Los Angeles.
Helt plötsligt: "Helloooooo!" så käckt och brittiskt så det bara fattades en kopp te i handen.
Jag tittar upp på min nya käcka seating mate, och det var en kombination av Prins Harry och hela gänget i Döda Poeters sällskap. Även fast jag har en introvärt inställning till artiga konversationer på långflygningar, så var det omöjligt att inte få lite moderskänslor för denna käcka, illrödhåriga brittiska ungdom! Ah, jag blev tvungen att småprata lite tillbaka. Självklart frågar man till slut vad man jobbar med. Alla jag hamnar bredvid gör så suspekta saker. Jag minns han som var marshall arts världsmästare som jag trodde höll på med marshaller, och där jag inte fattade något i fem minuter för jag inte tordes fråga vad det var (Sport Queen) men den rödhåriga Harry likanande saken sa såklart "Animation" jättekäckt. Kanske jag var en smula trött och sliten, men jag repeterade "Animalation" i min hjärna och tänkte för ett ögonblick att han nog jobbar med djur. Men då jag inte fattade så tänkte jag att nu reder vi ut detta på en gång. Han förklarade pedagogiskt att han håller på med tecknat. Och nu vet jag, efter elva timmars flygning bredvid en sådan, att det är en stooor värld med många olika inriktningar. Ah, så tråkig man känner sig som gammal resebokare helt plötsligt.
I LAX sade jag hej då till Prins Harry, tog sedvanliga foton och fingeravtryck, fiskade upp bagaget, gick igenom tull, gjorde mig av med bagage, gick till check in, fick nytt boarding kort, och gick igenom min sista säkerhetskontroll. Den terminalen i Los Angeles är så tråkig så klockarna stannar, men nu har jag min egen rutin. Först sedvanlig våtpapperdusch på toan på andra våningen som ingen känner till. Sedan en White chocolate Mocha på Starbucks. Sedan upp till villstolarna på andra våningen som ingen känner till och mosa i tre timmar. Sedan äntligen boarding. Och plötsligt händer det....... jag fick en två sits för mig själv, hurra! Ingen kan kura ihop sig och se så döende ut som jag på en två sits efter 20 timmars resande. När jag vaknade hade jag ingen känsel i någon av benen då jag legat som ett zäta, men det var det värt.
Så flög vi äntligen in över den lilla gröna vulkanön, mitt ute i ingenstans, där tiden verkar stått stilla i två månader. Min granne Jake stod som vanligt och spelade sina fina ukulelebitar i ankomsthallen och jag fick en fin liten privat salut, då vi ju nu är bundis.
Fiskade upp mina väskor, stoppades i tullen, och hade en lång debatt om en korv med marsipan jag på request tagit med till min väninna. Något sådant hade de aldrig sett eller hört talas om i tullen. Det kunde varit knark i hela rullen, men jag snipade till med att det var "almond paste" (ja, hur ska man förklara en marsipan på engelska efter 2 dygns resande och coma?) och han lade glatt tillbaka den och önskade trevlig semester.
Ingen undslipper den Rarotongska tullen!
När jag gått igenom min första säkerhetskontroll, på Arlanda, och tagit av mig bälte, tagit ur vätskor, fått frågan "Har du en laptop i väskan?" och svarat "Nej, två" , och sedan släpat ur dem och sedan in med allt igen och på med bälte igen, så tänkte jag pedagogiskt att håll ut, bara två kvar, och de något värre, för på den tredje ska skorna av med. Ifall man hade lyckats peta in en bomb i sina plastflipflops. Londons säkerhetskontroll höll sig harmonisk, och flyget var på tid, och jag var sååå tacksam att få lägga alla mina tunga datorer i handbagagehyllan och få luta mig tillbaka när jag äntligen satt på Virgins flyg till Los Angeles.
Helt plötsligt: "Helloooooo!" så käckt och brittiskt så det bara fattades en kopp te i handen.
Jag tittar upp på min nya käcka seating mate, och det var en kombination av Prins Harry och hela gänget i Döda Poeters sällskap. Även fast jag har en introvärt inställning till artiga konversationer på långflygningar, så var det omöjligt att inte få lite moderskänslor för denna käcka, illrödhåriga brittiska ungdom! Ah, jag blev tvungen att småprata lite tillbaka. Självklart frågar man till slut vad man jobbar med. Alla jag hamnar bredvid gör så suspekta saker. Jag minns han som var marshall arts världsmästare som jag trodde höll på med marshaller, och där jag inte fattade något i fem minuter för jag inte tordes fråga vad det var (Sport Queen) men den rödhåriga Harry likanande saken sa såklart "Animation" jättekäckt. Kanske jag var en smula trött och sliten, men jag repeterade "Animalation" i min hjärna och tänkte för ett ögonblick att han nog jobbar med djur. Men då jag inte fattade så tänkte jag att nu reder vi ut detta på en gång. Han förklarade pedagogiskt att han håller på med tecknat. Och nu vet jag, efter elva timmars flygning bredvid en sådan, att det är en stooor värld med många olika inriktningar. Ah, så tråkig man känner sig som gammal resebokare helt plötsligt.
I LAX sade jag hej då till Prins Harry, tog sedvanliga foton och fingeravtryck, fiskade upp bagaget, gick igenom tull, gjorde mig av med bagage, gick till check in, fick nytt boarding kort, och gick igenom min sista säkerhetskontroll. Den terminalen i Los Angeles är så tråkig så klockarna stannar, men nu har jag min egen rutin. Först sedvanlig våtpapperdusch på toan på andra våningen som ingen känner till. Sedan en White chocolate Mocha på Starbucks. Sedan upp till villstolarna på andra våningen som ingen känner till och mosa i tre timmar. Sedan äntligen boarding. Och plötsligt händer det....... jag fick en två sits för mig själv, hurra! Ingen kan kura ihop sig och se så döende ut som jag på en två sits efter 20 timmars resande. När jag vaknade hade jag ingen känsel i någon av benen då jag legat som ett zäta, men det var det värt.
Så flög vi äntligen in över den lilla gröna vulkanön, mitt ute i ingenstans, där tiden verkar stått stilla i två månader. Min granne Jake stod som vanligt och spelade sina fina ukulelebitar i ankomsthallen och jag fick en fin liten privat salut, då vi ju nu är bundis.
Fiskade upp mina väskor, stoppades i tullen, och hade en lång debatt om en korv med marsipan jag på request tagit med till min väninna. Något sådant hade de aldrig sett eller hört talas om i tullen. Det kunde varit knark i hela rullen, men jag snipade till med att det var "almond paste" (ja, hur ska man förklara en marsipan på engelska efter 2 dygns resande och coma?) och han lade glatt tillbaka den och önskade trevlig semester.
Ingen undslipper den Rarotongska tullen!
Jag ska bara...
Jaaaaaa, jag ska börja skriva. I morgon. Jag ska bara först. Jag har ska barat i en vecka nu. Först var det jetlag och total coma, och sedan var det ska bara.
Men jag har massor av oviktiga saker att skriva om. Måste bara komma över ska bara fasen, och samla ihop orden lite till att börja blogga igen.
I morgon.
