Moonstruck
De två lördagkvällar Palli hade här passade vi på att åka och kolla på när flyget landade. Jag har skrivit det förr, men här på Raro är det en helt enorm upplevelse. Landningsbanan startar precis där ön börjar, så man står precis nedanför där flyget tar mark och stirrar ut över det kolsvarta havet och väntar på att få se en liten, liten prick långt, långt borta som sakta närmar sig.
När vi kom det var det faktiskt redan mycket folk där. Jag brukar oftast stå ensam där, på sin höjd kanske det är ett par andra där som hört om det fantastiska gratisnöjet på lördagskvällar. Vi närmade oss klungan och när vi stått där någon minut började en amerikan prata svenska med oss. Javisst, han hade ju sett oss ute tre kvällar den här veckan, det är en liten ö. Klungan fylldes på , och det var värsta partyt till slut. De hade med champagne och öl och var i riktigt festarform. Pallis och jag höll oss utanför deras fest, men släppte såklart inte våran topp position inför landningen. Då vi blev alldeles fnissiga av att vi stod där mitt i beckmörkret och en kolsvart fest mitt ute i ingenstans och väntade på ett flyg bestämde sig Pallis för att gå över till andra sidan gatan och ta ett kort på klungan. Hon tog sitt kort och gick oimponerad tillbaka till klungan som besviket insåg att de inte fick mer kontakt med oss.
Sedan såg någon ljuset. Och vi stod där och glodde på den lilla pricken i mörkret, som sakta förvandlas till en fullmåne som lyser upp hela havet, som kommer närmre och närmre med ett jättedån, tills du har den stora jumbon 50 meter ovanför huvudet och whoooooooooooooooommmmmmmmmm. Det är en sådan adrenalinkick, jag fullkomligt älskar det.
Vi åkte därifrån och ut i stadens nattliv, och sedan när vi kom hem berättade vi för GM hur trevligt vi haft, och villet party det var i mörkret vid landningsbanan. Pallis tog fram kameran och visade glatt korten.
GM: "Vad är det där?"
Pallis: "Vadå?"
GM: "Rumporna!"
Vi: "Vilka rumpor?"
Vi älgade fram till kameran och kollade. Näääää, där lyste 4 kritvita skinkor upp mörkret med sin närvaro. Och Pallis och jag hade inte ens märkt att de moonade och drog ner brallorna, Pallis tackade tack för kortet och gick tillbaka till position bara. Vi stod inte ut. Inte GM heller.
Inget konstigt aaaaaalllls!
Det har jag förstått att Christine Melzer (eller liknande stavning) sade när hon härmade Malena Ernman eller så i melodifestivalen förra året. Den frasen tänker jag ofta på här.
En dag när Pallis var här kom GM hem från jobbet på lunchen och slängde ur sig i förbifarten att det var ett bröllop på lördag, och svärmor hade pekat med hela handen och meddelat att det var bra om vi dök upp där och visade oss.
Jag: "Jaha, vad kul för Pallis att få gå på lokalt bröllop. Vem är det som gifter sig?"
GM: "Ingen aning"
Nähä. Toppen. Det två dagar till och det blev lördag. Lördag fördmiddag frågade jag GM på nytt om han hade tagit reda på vem som gifte sig. Nej, det visste han fortfarande inte. Men han visste var det var. Alltid något.
Ett par timmar före bröllopet kom GM hem och förkunnade att det var inte ett bröllop. Det var en family get together. Ett barbecue. Se där. Nästan samma sak.
Jaja, då kanske man kan klä sig lite mer avslappnat tänkte vi, men tog ändå på oss varsin klänning, men inte värsta bröllopsoutfiten. När vi kom dit var det massor med folk där. La Familia extended kan man säga. Ett par i runt 30 års åldern tog emot oss och frågade vilka Pallis och jag var. Jag förklarade att jag hörde ihop med svärmors son. Jaha, så var det med det. Sedan kindpussades vi med en miljon olika Söderhavsdamer, karlarna står nästan alltid för sig och håller ordning på bbq:n. Sedan slussades vi ner till stranden, och skulle rada upp för värsta släkfotot. Vi var placerade runt Auntie Emily som låg utsträckt på en strandsäng, och sedan satt vi galant och log inför den inhyrda fotografen. Jag väste till svärmor och frågade vad som var på gång, och fick reda på att paret i 30 års åldern som vi träffat var nygifta, och det här var deras bröllopsmottagning för La familia. Vi stod inte ut. Vad fint att GM hade alla fakta innan vi kom dit! Vi sade ju inte ens grattis till dem när vi träffade dem! Gaaaaah. Pallis och jag satt och väste till varann under leende poser mot fotografen. Pallis stod inte heller ut med att vi visste något, men jag väste att det är helt normalt i GMs värld, och inget konstigt alls.
Sedan skulle det ätas. Det var alla möjliga lokala små rätter, jag väste vidare till Pallis och försökte förklara vad det var som låg på faten. Vi kände oss lätt malplace. Så var det dags för opera. Brudens syster var minsann antagen till någon mycket fiiin kör i Nya Zealand och hela släkten var så stolta över henne. Hon sjöng två fina operabitar och Paulina och jag kunde inte titta på varann, det hela var så surrealististiskt. Där satt vi vid en paradisstrand på en bröllopsmottning på andra sidan jorden och lyssnade på värsta operagalandet.
Sedan minglade vi så dant med alla tills det äntligen var dags att gå. Svärmors gamla faster hade inte helt ordning på familjen hon heller, hon gick fram och kindpussade hej då till en yngre tjej och sade att du är den personens dotter, eller hur. Tjejen förklarade att det var hon inte alls. Sedan fick faster syn på Pallis och gick fram och delade ut en släkterlig kindpuss även till henne, så hon verkar verkligen vara en del av La Familia nu.
Pallis och jag passade på att gratulera brudparet när vi gick. Som om det var någon sorts comme il faut där vi kommer ifrån på andra sidan jorden, att man inte låtsas om någonting när man kommer, men drar på den stora gratulationen när man går. Om maten smakat bra typ.
Vi stod verkligen inte ut.
En dag när Pallis var här kom GM hem från jobbet på lunchen och slängde ur sig i förbifarten att det var ett bröllop på lördag, och svärmor hade pekat med hela handen och meddelat att det var bra om vi dök upp där och visade oss.
Jag: "Jaha, vad kul för Pallis att få gå på lokalt bröllop. Vem är det som gifter sig?"
GM: "Ingen aning"
Nähä. Toppen. Det två dagar till och det blev lördag. Lördag fördmiddag frågade jag GM på nytt om han hade tagit reda på vem som gifte sig. Nej, det visste han fortfarande inte. Men han visste var det var. Alltid något.
Ett par timmar före bröllopet kom GM hem och förkunnade att det var inte ett bröllop. Det var en family get together. Ett barbecue. Se där. Nästan samma sak.
Jaja, då kanske man kan klä sig lite mer avslappnat tänkte vi, men tog ändå på oss varsin klänning, men inte värsta bröllopsoutfiten. När vi kom dit var det massor med folk där. La Familia extended kan man säga. Ett par i runt 30 års åldern tog emot oss och frågade vilka Pallis och jag var. Jag förklarade att jag hörde ihop med svärmors son. Jaha, så var det med det. Sedan kindpussades vi med en miljon olika Söderhavsdamer, karlarna står nästan alltid för sig och håller ordning på bbq:n. Sedan slussades vi ner till stranden, och skulle rada upp för värsta släkfotot. Vi var placerade runt Auntie Emily som låg utsträckt på en strandsäng, och sedan satt vi galant och log inför den inhyrda fotografen. Jag väste till svärmor och frågade vad som var på gång, och fick reda på att paret i 30 års åldern som vi träffat var nygifta, och det här var deras bröllopsmottagning för La familia. Vi stod inte ut. Vad fint att GM hade alla fakta innan vi kom dit! Vi sade ju inte ens grattis till dem när vi träffade dem! Gaaaaah. Pallis och jag satt och väste till varann under leende poser mot fotografen. Pallis stod inte heller ut med att vi visste något, men jag väste att det är helt normalt i GMs värld, och inget konstigt alls.
Sedan skulle det ätas. Det var alla möjliga lokala små rätter, jag väste vidare till Pallis och försökte förklara vad det var som låg på faten. Vi kände oss lätt malplace. Så var det dags för opera. Brudens syster var minsann antagen till någon mycket fiiin kör i Nya Zealand och hela släkten var så stolta över henne. Hon sjöng två fina operabitar och Paulina och jag kunde inte titta på varann, det hela var så surrealististiskt. Där satt vi vid en paradisstrand på en bröllopsmottning på andra sidan jorden och lyssnade på värsta operagalandet.
Sedan minglade vi så dant med alla tills det äntligen var dags att gå. Svärmors gamla faster hade inte helt ordning på familjen hon heller, hon gick fram och kindpussade hej då till en yngre tjej och sade att du är den personens dotter, eller hur. Tjejen förklarade att det var hon inte alls. Sedan fick faster syn på Pallis och gick fram och delade ut en släkterlig kindpuss även till henne, så hon verkar verkligen vara en del av La Familia nu.
Pallis och jag passade på att gratulera brudparet när vi gick. Som om det var någon sorts comme il faut där vi kommer ifrån på andra sidan jorden, att man inte låtsas om någonting när man kommer, men drar på den stora gratulationen när man går. Om maten smakat bra typ.
Vi stod verkligen inte ut.
Möt Elsabi
Empati är min akilleshäl.
En dag när Pallis och jag åkte in till den lilla staden och kikade runt i de intetsägande affärerna, medans regnet öste ner, så möttes vi till vår förvåning av nedanstående exotiska barntshirt, mitt bland alla blommiga Söderhavsklänningar:
När vi fnissandes kom ut på gatan utanför affären stod det en miniliten kyckling och pep allt vad den kunde, och tryckte sig helt ensam mot hjulet på en motorcykel som stod utanför. Vi började titta efter kycklingens mamma som inte verkade finnas någonstans, och genast såg jag scenarier framför som att mamman körts över av en bil och kycklingen var lämnad att dö ensam. Här går meningarna lite isär om vad som verkligen skedde och vem som gjorde vad, men jag anser att vi var två om det, men Pallis anser att det var jag som hetsade till att vi tog oss an kycklingen. Hur som helst kan jag väl erkänna att jag drog till med att om vi lämnar kycklingen här så kommer den ju att dö. Och det vill man ju inte. Så Pallis lyfte upp lilla kycklingen och vi gick till fältet på andra sidan gatan för att leta mamma. Det var massor av galna hönor och tuppar som sprätte runt där, men ingen av dem såg ut att vilja ha en liten kyckling på halsen. Jaha. Vad gör man då? Jag gick in i en affär och frågade om de hade en kartong till övers. De hade det. Pallis gick sedan in i en affär och köpte en sarong att lägga över kartongen. Sedan satte vi oss på John Silver och började den långa färden hem till andra sidan ön, men lilla kycklingen i en kartong i Pallis knä. Vi visste inte riktigt hur vi skulle kunna informera GM på ett spänstigt sätt om att det nu bodde en kycklng i vårt hus, men vi kom på att det hela ju egentligen var hans fel. För tidigare i veckan hade han sagt till Pallis att vi måste hitta ett djur hon kunde få döpa. Och det hade vi ju nu. Vi enades om Elsabi.
Då man nu förtiden när man reser via USA ju måste ange alla sina namn som de står i passet så blev ju Pallis Elsa Birgitta på sin biljett. Det fick inte ens plats på boardingkortet så på hennes boardingkort stod det Elsabi. Det låter som någon sorts Unisexterrorist enades vi om då på flyget. Jag var Pia Ann som låter lite mer som en försupen älskarinna till JR. Så nu döpte vi kycklingen såklart till Elsabi. När vi kom hem inredde vi en gammal IKEA flyttkartong till Elsabis högkvarter. Vi lade i tidningar, en tom glasskartong som vi fyllde med bomull, vi lade ner ett lock med vatten, så googlade vi allt vad vi kunde om kycklingungar. Jaha, de vill ha kokt äggvita. Och hundmat. Vi gav Elsabi allt. Hon fortsatte pipa konstant. Jättehögt. Hela tiden. Vi trodde vi skulle bli galna. GM kom hem , som tur var var jag inte hemma då, så Pallis sålde in det hela galant.
Pallis: Kommer du ihåg att du ville att jag skulle hitta ett djur jag kunde döpa? Vi har tagit hem ett nu.
GM: Nää, vad har G Day mate gjort nu? En kattunge?
Så då var ju en kyckling ganska positivit jämfört med en katt. Trots Elsabis ihärdiga pipande tog vi henne helt till våra hjärtan. Vi turades om att gå runt och bära på henne, hon älskade att sova i våra händer, då burrade hon ner sig och var knäpptyst. Vi tog med henne på promenader när vi var ute med hundarna. Hon satt i handen och spanade och var helnöjd. GM var ute på gräsmattan och promenerade henne så hon skulle vänja sig vid ett liv ute. Hon åt som en hel karl.
På söndagen när GM satt och spanade ut över gräsmattan sade han helt plötsligt "Vänta" så sprang han ut i regnet. Och kom tillbaka med en TILL kycklng i handen. Jag stod inte ut. Han förkunnade att det var Helmut. Helmut hade brytit foten, och kunde inte komma ikapp sin mamma. Vi skulle vårda Helmut tyckte GM. Vi hade nu ett skrikande kycklingzoo hemma, och kände att nu blir jag nästan mentalsjuk. Men jag kunde ju inte klaga, då jag ju släpat hem Elsabi! Helmut gallskrek. Och Elsabi med. Och hundarna var helt nervösa. I slutet av dagen släppte GM dock ut Helmut, och hävdade att han anslöt sig till sin mor. Jag tvivlar dock, men GM försökte glatt övertyga mig. Som om en bruten fot läker på ett par timmar i en IKEA box!
På måndagen var Elsabi helt plötsligt dålig. Hon ville inte äta. Hon blev snabbt sämre och sämre. Alltför sent tog jag mig an en ny kyckling googling och läste mig till att det är jättevanligt att kycklingar får förstoppning och att det måste åtgärdas omgående, annars dör de. Jag pillade som en galning i Elsabis rumpa tills jag fick loss skiten där, det sprutade ut kyckling bajs, men det var för sent. Under fördmiddagen dog vår älskade Elsabi. Jag tjurade som en stucken gris och GM sade åt mig att get a grip of myself, och Pallis sade åt mig att skärpa till mig och kamma luggen eller liknannde. Hon dog när GM var på jobbet, men då han är en mycket förstående man, så hade han när han kom hem, och vi var ute med hundarna, sett Elsabi ligga död i sin box, och grävde ner henne på ett speciellt ställe i vår trädgård och planterade en fin blomma över.
May you rest in peace.
Ett par dagar senare när vi var ute och åkte på John Silver började Pallis yla om en halt hund vid sidan om vägen. Min paroll var "Berätta inte för mig". Nu har zoot stängt för säsongen. Vi har redan Fat Boy. Skinny Bitch. Blondie och Mallan, Och så DH som vi nu bara kallar Dick. För ordningens skull,
En dag när Pallis och jag åkte in till den lilla staden och kikade runt i de intetsägande affärerna, medans regnet öste ner, så möttes vi till vår förvåning av nedanstående exotiska barntshirt, mitt bland alla blommiga Söderhavsklänningar:
När vi fnissandes kom ut på gatan utanför affären stod det en miniliten kyckling och pep allt vad den kunde, och tryckte sig helt ensam mot hjulet på en motorcykel som stod utanför. Vi började titta efter kycklingens mamma som inte verkade finnas någonstans, och genast såg jag scenarier framför som att mamman körts över av en bil och kycklingen var lämnad att dö ensam. Här går meningarna lite isär om vad som verkligen skedde och vem som gjorde vad, men jag anser att vi var två om det, men Pallis anser att det var jag som hetsade till att vi tog oss an kycklingen. Hur som helst kan jag väl erkänna att jag drog till med att om vi lämnar kycklingen här så kommer den ju att dö. Och det vill man ju inte. Så Pallis lyfte upp lilla kycklingen och vi gick till fältet på andra sidan gatan för att leta mamma. Det var massor av galna hönor och tuppar som sprätte runt där, men ingen av dem såg ut att vilja ha en liten kyckling på halsen. Jaha. Vad gör man då? Jag gick in i en affär och frågade om de hade en kartong till övers. De hade det. Pallis gick sedan in i en affär och köpte en sarong att lägga över kartongen. Sedan satte vi oss på John Silver och började den långa färden hem till andra sidan ön, men lilla kycklingen i en kartong i Pallis knä. Vi visste inte riktigt hur vi skulle kunna informera GM på ett spänstigt sätt om att det nu bodde en kycklng i vårt hus, men vi kom på att det hela ju egentligen var hans fel. För tidigare i veckan hade han sagt till Pallis att vi måste hitta ett djur hon kunde få döpa. Och det hade vi ju nu. Vi enades om Elsabi.
Då man nu förtiden när man reser via USA ju måste ange alla sina namn som de står i passet så blev ju Pallis Elsa Birgitta på sin biljett. Det fick inte ens plats på boardingkortet så på hennes boardingkort stod det Elsabi. Det låter som någon sorts Unisexterrorist enades vi om då på flyget. Jag var Pia Ann som låter lite mer som en försupen älskarinna till JR. Så nu döpte vi kycklingen såklart till Elsabi. När vi kom hem inredde vi en gammal IKEA flyttkartong till Elsabis högkvarter. Vi lade i tidningar, en tom glasskartong som vi fyllde med bomull, vi lade ner ett lock med vatten, så googlade vi allt vad vi kunde om kycklingungar. Jaha, de vill ha kokt äggvita. Och hundmat. Vi gav Elsabi allt. Hon fortsatte pipa konstant. Jättehögt. Hela tiden. Vi trodde vi skulle bli galna. GM kom hem , som tur var var jag inte hemma då, så Pallis sålde in det hela galant.
Pallis: Kommer du ihåg att du ville att jag skulle hitta ett djur jag kunde döpa? Vi har tagit hem ett nu.
GM: Nää, vad har G Day mate gjort nu? En kattunge?
Så då var ju en kyckling ganska positivit jämfört med en katt. Trots Elsabis ihärdiga pipande tog vi henne helt till våra hjärtan. Vi turades om att gå runt och bära på henne, hon älskade att sova i våra händer, då burrade hon ner sig och var knäpptyst. Vi tog med henne på promenader när vi var ute med hundarna. Hon satt i handen och spanade och var helnöjd. GM var ute på gräsmattan och promenerade henne så hon skulle vänja sig vid ett liv ute. Hon åt som en hel karl.
På söndagen när GM satt och spanade ut över gräsmattan sade han helt plötsligt "Vänta" så sprang han ut i regnet. Och kom tillbaka med en TILL kycklng i handen. Jag stod inte ut. Han förkunnade att det var Helmut. Helmut hade brytit foten, och kunde inte komma ikapp sin mamma. Vi skulle vårda Helmut tyckte GM. Vi hade nu ett skrikande kycklingzoo hemma, och kände att nu blir jag nästan mentalsjuk. Men jag kunde ju inte klaga, då jag ju släpat hem Elsabi! Helmut gallskrek. Och Elsabi med. Och hundarna var helt nervösa. I slutet av dagen släppte GM dock ut Helmut, och hävdade att han anslöt sig till sin mor. Jag tvivlar dock, men GM försökte glatt övertyga mig. Som om en bruten fot läker på ett par timmar i en IKEA box!
På måndagen var Elsabi helt plötsligt dålig. Hon ville inte äta. Hon blev snabbt sämre och sämre. Alltför sent tog jag mig an en ny kyckling googling och läste mig till att det är jättevanligt att kycklingar får förstoppning och att det måste åtgärdas omgående, annars dör de. Jag pillade som en galning i Elsabis rumpa tills jag fick loss skiten där, det sprutade ut kyckling bajs, men det var för sent. Under fördmiddagen dog vår älskade Elsabi. Jag tjurade som en stucken gris och GM sade åt mig att get a grip of myself, och Pallis sade åt mig att skärpa till mig och kamma luggen eller liknannde. Hon dog när GM var på jobbet, men då han är en mycket förstående man, så hade han när han kom hem, och vi var ute med hundarna, sett Elsabi ligga död i sin box, och grävde ner henne på ett speciellt ställe i vår trädgård och planterade en fin blomma över.
May you rest in peace.
Ett par dagar senare när vi var ute och åkte på John Silver började Pallis yla om en halt hund vid sidan om vägen. Min paroll var "Berätta inte för mig". Nu har zoot stängt för säsongen. Vi har redan Fat Boy. Skinny Bitch. Blondie och Mallan, Och så DH som vi nu bara kallar Dick. För ordningens skull,
Vikingen - Krigaren 1-0
Första kvällen Pallis var här var vi två ganska fallna Vikingar. Jetlagen slår mig bokstavligen i huvudet som en tung slägga, och det GÅR inte att hålla sig vaken, För att försöka hålla oss vakna till nio på kvällen drog vi igång en omgång Wii Bowling, men vi lyckades faktiskt med att somna mellan varje gång det var vår tur.
Tisdagkvällen gick i nästan samma fotspår, men så kom onsdagen och det var dags för vår första Ukulelekväll inne på Whatever bar. Men så trevligt det var! Det var extra trevligt för mig när folk kom fram och frågade om vi var systrar, men å andra sidan började några i Grusgängen genast att kalla mig för Mama för att jag hade en brorsdotter där. Där går gränsen. "Big Mama" "Come to Mama", Nej, det låter inte som jag känner mig inombords,
På torsdagkvällen var det dags för finkultur. Först skulle vi träffa min schweiziska väninna på mitt fancy boutiquehotell jag bor granne med, sedan skulle vi på Islandnight, och se den lokala hula hula dans uppvisningen. Det började fint på hotellet. Min väninna gick på någon sorts smärtstillande för hon hade ont i ryggen, så drog hon tre glas vin på det, och var väldigt glad i hatten. Det var INTE lämpligt att hon körde hem alls tyckte jag, så jag fick ju lov att volontera att köra. Jag har inte kört en bil på två år, och så vänstertrafik, och växellådan sitter på helt fel sida, och varje gång man ska dra igång en blinkers går ju den himla vindrutetorkaren igång. Pallis fick gå hem, jag körde hem väninnan, och hade faktiskt inte en aning om hur jag skulle kunna ta mig hem ifrån henne. Som tur var kom GM hem efter en stund och Pallis sade åt honom att åka och hämta mig. Sedan var det lite hets att komma till vår Island night i tid, men vi hann.
Pallis ville sitta nära dansgolvet så vi kunde ta bra bilder. Det innebär dock alltid en risk. I slutet av showen drar de alltid upp ett par stackars turister som förnedras och ska försöka stå och vicka på rumpan bredvid en lokal förmåga, inför hela publiken. Det är verkligen vidrigt, och jag vill aldrig i hela mitt liv utsätta mig för den förödmjukelsen. Vi valde därför ett bord lite vid sidan av dansgolvet, men ändå med bra fotoläge. Dansen var helt fantastisk, och aldrig känner man sig så oerhört okvinnlig och osensuell som när man ser kvinnorna dansa här. Det började dock närma sig slutet, och speakern förkunnade i micken att nu skulle dansarna gå runt och be några av oss att komma upp och dansa med dem. Man brukar stå typ fem turister tillsammans med fem lokala dansare på golvet, så det blir ju inte så att man är helt ensam och utstirrad av alla, man skämmer ju iallafall ut sig med fyra till stackare.
Krigarna började cirkla runt och Pallis och jag satt och kurade ihop oss och tittade åt andra hållet allt vad vi kunde. Helt plötsligt sade speakern något i mikrofonen på Maori, och pekade åt vårt håll. Knack, knack, knack. Bredvid Pallis stod en två meterskrigare och sträckte fram handen. Ah, stackars Paulina. Hon slets upp bredvid dansgolvet med honom, tillsammans med den andra klungan som väntade på att gå upp och skämmas ut.. Chip, chap, chop gick alla de andra upp och fick utföra sin helt utan takt hula hula dans tillsammans med varsin exotisk dansare, men Pallis och hennes jättekrigare stod kvar vid sidan om. Hon kanske slipper tänkte jag.
Krigaren: "Är du nervös?"
Pallis: "Ja"
Krigaren: "Det kommer kännas bättre när du och jag väl är uppe på dansgolvet"
Jag såg hur stackars Pallis stelnade till. Bara du och jag? Ah, bort med alla de andra turister, och upp på dansgolvet sliter Krigaren Pallis. Där står lilla, späda, blonda, blåögda Pallis, bredvid en två meter lång och lagom stor halvnaken krigare, endast prydd med lite fjädrar här och där. Jag höll faktiskt på att dö av skratt. Speakern presenterade dem för hela publiken, sedan började danslektionen.
Speakern: "Vicka rumpan to the left" "Så vickar du rumpan bakåt" "Så vickar du rumpan to the right" "Och du vet vad som är kvar nu , eller hur?"
Paulina informerade mig dock senare att hon vägrade stå och jucka framåt med sitt underliv mot stora krigaren, så hon gjorde någon galant liten vickning där på slutet. Allt detta var helt i slow motion i ett par varv, sedan drog de på alla trummor och Pallis fick utföra en galant liten trumdans med sin stora Krigare. Jag skrattade så tårarna verkligen rann, men det gjorde verkligen inte hon.
Welcome to the Cook Islands!
Tisdagkvällen gick i nästan samma fotspår, men så kom onsdagen och det var dags för vår första Ukulelekväll inne på Whatever bar. Men så trevligt det var! Det var extra trevligt för mig när folk kom fram och frågade om vi var systrar, men å andra sidan började några i Grusgängen genast att kalla mig för Mama för att jag hade en brorsdotter där. Där går gränsen. "Big Mama" "Come to Mama", Nej, det låter inte som jag känner mig inombords,
På torsdagkvällen var det dags för finkultur. Först skulle vi träffa min schweiziska väninna på mitt fancy boutiquehotell jag bor granne med, sedan skulle vi på Islandnight, och se den lokala hula hula dans uppvisningen. Det började fint på hotellet. Min väninna gick på någon sorts smärtstillande för hon hade ont i ryggen, så drog hon tre glas vin på det, och var väldigt glad i hatten. Det var INTE lämpligt att hon körde hem alls tyckte jag, så jag fick ju lov att volontera att köra. Jag har inte kört en bil på två år, och så vänstertrafik, och växellådan sitter på helt fel sida, och varje gång man ska dra igång en blinkers går ju den himla vindrutetorkaren igång. Pallis fick gå hem, jag körde hem väninnan, och hade faktiskt inte en aning om hur jag skulle kunna ta mig hem ifrån henne. Som tur var kom GM hem efter en stund och Pallis sade åt honom att åka och hämta mig. Sedan var det lite hets att komma till vår Island night i tid, men vi hann.
Pallis ville sitta nära dansgolvet så vi kunde ta bra bilder. Det innebär dock alltid en risk. I slutet av showen drar de alltid upp ett par stackars turister som förnedras och ska försöka stå och vicka på rumpan bredvid en lokal förmåga, inför hela publiken. Det är verkligen vidrigt, och jag vill aldrig i hela mitt liv utsätta mig för den förödmjukelsen. Vi valde därför ett bord lite vid sidan av dansgolvet, men ändå med bra fotoläge. Dansen var helt fantastisk, och aldrig känner man sig så oerhört okvinnlig och osensuell som när man ser kvinnorna dansa här. Det började dock närma sig slutet, och speakern förkunnade i micken att nu skulle dansarna gå runt och be några av oss att komma upp och dansa med dem. Man brukar stå typ fem turister tillsammans med fem lokala dansare på golvet, så det blir ju inte så att man är helt ensam och utstirrad av alla, man skämmer ju iallafall ut sig med fyra till stackare.
Krigarna började cirkla runt och Pallis och jag satt och kurade ihop oss och tittade åt andra hållet allt vad vi kunde. Helt plötsligt sade speakern något i mikrofonen på Maori, och pekade åt vårt håll. Knack, knack, knack. Bredvid Pallis stod en två meterskrigare och sträckte fram handen. Ah, stackars Paulina. Hon slets upp bredvid dansgolvet med honom, tillsammans med den andra klungan som väntade på att gå upp och skämmas ut.. Chip, chap, chop gick alla de andra upp och fick utföra sin helt utan takt hula hula dans tillsammans med varsin exotisk dansare, men Pallis och hennes jättekrigare stod kvar vid sidan om. Hon kanske slipper tänkte jag.
Krigaren: "Är du nervös?"
Pallis: "Ja"
Krigaren: "Det kommer kännas bättre när du och jag väl är uppe på dansgolvet"
Jag såg hur stackars Pallis stelnade till. Bara du och jag? Ah, bort med alla de andra turister, och upp på dansgolvet sliter Krigaren Pallis. Där står lilla, späda, blonda, blåögda Pallis, bredvid en två meter lång och lagom stor halvnaken krigare, endast prydd med lite fjädrar här och där. Jag höll faktiskt på att dö av skratt. Speakern presenterade dem för hela publiken, sedan började danslektionen.
Speakern: "Vicka rumpan to the left" "Så vickar du rumpan bakåt" "Så vickar du rumpan to the right" "Och du vet vad som är kvar nu , eller hur?"
Paulina informerade mig dock senare att hon vägrade stå och jucka framåt med sitt underliv mot stora krigaren, så hon gjorde någon galant liten vickning där på slutet. Allt detta var helt i slow motion i ett par varv, sedan drog de på alla trummor och Pallis fick utföra en galant liten trumdans med sin stora Krigare. Jag skrattade så tårarna verkligen rann, men det gjorde verkligen inte hon.
Welcome to the Cook Islands!
Sådär ja!
Meeeeen så lång tid det har gått sedan jag skrev sist. Livet har varit lite intensivt. Rent av hysteriskt. Men trevligt.
Tänk att för bara tre veckor så var utsikten såhär:
Så avlägset det känns. Hur ska jag kunna sammanfatta de två sista veckorna när jag haft underbart besök av min brorsdotter så där i ett nafs? De får bli lite i taget, med start med den långa färden mot Söderhavet för tre veckor sedan.
Första flyget gick toppen. Vi var i coma. Sedan hade vi en låååång väntan i London då jag reste på separata biljetter som vanligt, och måste ha god marginal. Den tillbringade vi med att lukta på parfymer, läsa engelska skvallertidningar, sova lite, äta och prata, prata, prata. Vips så var det dags att hoppa på nästa underbara elva timmars flygning mot Los Angeles. Men, vad härligt det är att pendla till Söderhavet. Not. Men den här gången hade jag ju sällskap, så nu var det ju toppen för en gångs skull! Vi gled ombord ungefär sist så den rara lilla gentlemannen som satt vid gången fick resa sig så vi kunde masa oss in till våra platser. Han var veeeery british och erbjöd sig självklart att lägga upp våra stora handbagage i hatthyllan. Vi var trötta och slitna och fick fnissattacker så vi inte kunde titta på varann. Efter take off buffade Pallis mig i sidan och väste att hon trodde att gentlemannen satt och grät. Gaaaah! Vad gör man? Vi kom fram till att han säkert var flygrädd. Vi kunde ju inte bara kasta oss över honom som två mini moder Theresas så vi väntade och väntade på rätt tillfälle , och rätt vad det var vände sig den stackars karln mot oss och erbjöd en halstablett. Vi tackade artigt nej men kontrade i samma andetag med ett litet "Are you ok?", följt av lite morderlig handpåläggning på hans arm. "Är du flygrädd?" fortsatte jag förstående. Den artiga saken tittade förvånat på mig, och utbrast lite hulkande att nej, han hade bara sagt hej då till sin familj, och skulle flytta till Nya Zeeland. Han ursäktade sig för att han inte var en riktig karl som satt och grät. Näää, vad vi tyckte synd om honom. Hans äkta man ville flytta till NZ, så han fick lov att följa med. Jag kontrade med att det blir väl trevligt att träffa din man igen, som du inte sett sedan november? Artiga britten fnös lite och sade att nja, men jag läntar efter att få träffa vår hund.
Vi stod inte ut. Sedan byggde vi artiga broar då och då, tills stackars Pallis blev magsjuk. Mitt i nattsömnen. Nöden hade ingen lag, så vi fick väcka artiga britten (som visade sig vara från Whales), och han bad självklart nästan om ursäkt för att han satt i vägen. Tre gånger knackade vi honom på axeln och väckte honom. Han måste tyckt att det var toppen att sitta längst ut bredvid oss.
Framme i LA var det världens segaste passkontroll som vanligt, men vi gjorde vår plikt och gav hundra fingeravtryck, tog det fula kriminalfotot till deras register, hämtade ut väskorna och tullade dem, gick igenom säkerhetskontroll igen (vi slapp dock nakenscannern) bara för att byta ett flyg. Sedvanlig kaffe på Starbucks och raggardusch på min hemliga toa, och sedan var det faktiskt dags att åka till Rarotonga. Vi skulle glatt till att kliva ombord flyget när stewarden tog oss åt sidan och förklarade att våra platser inte existerade. Då är det ju svårt att flyga såklart, om man inte finns. De pysslade hit och dit och till slut fick vi två platser bakom varann, längst bak. Kabinpersonalen vart osams och började snacka skit om varann, de sitter ju på sina klappsäten längst bak, så jag hörde hela deras skrikkonversation. Pallis somnade som en stock efter sin magsjuka. Det var jätteturbulens hela vägen från LA till Raro så jag var lite orolig att hon skulle vara rädd, men hon var i total coma. Tur det! När alla sov som bäst tänkte jag att det var ett bra tillfälle att smyga in till toa och borsta tänderna. När jag kom ut stod en äldre herre och väntade utanför. Han tog tag i min karda, och vägrade släppa! Han stod nog och höll i den i tre minuter. Han berättade att han bodde på Rarotonga, jag förklarade att det gör jag med.
Gubben: You are VLP!
Jag: Sorry?
Gubben (mysandes): VLP. Very lucky person.
Jag skrattade artigt och försökte få loss min hand som satt fast i hans grepp. Gubben var nu i toppform och började tala i bokstavsmeningar till mig i extas. IBMP. NMIR. You name it. Det var helt klart något som inte stod rätt till och till slut hade jag faktiskt slut att bara kontra med "And you have ADHD" men kände att jag inte orkade ta den debatten, utan bände loss kardan och sade att nu måste jag faktiskt sova, men tack för snacket, det var lyckat. Jag smög till mitt säte, spände fast mig och slöt ögonen.
Knack, knack, knack.
Jag tittade upp. Nä, stod inte gubbf.n där och knackade mig på axeln.
Gubben: Hello, how are you?
Jag tittade förvånat på honom. Gubben såg nu jätteförvånade ut och sade "Oh, var det dig jag just pratade med?"
Jag stod INTE ut. Jag sade att nu måste jag VERKLIGEN sova. IRNTS. I really need to sleep. Slet åt mig handen, på med headsetet och blundade och tordes inte ens kisa upp ifall han stod kvar. Jag stod inte ut.
Och så äntligen, äntligen var det dags för inflygning över underbara magiska Rarotonga som mitt ute i ingenstans efter tio timmars resa dyker upp ifrån havet med sina höga bergstoppar och blåa lagun. Väl ute slog hettan verkligen emot oss, trots att klockan bara var 0700. Flygplats Jake stod och spelade fina bitar på sin ukulele som vanligt, och när vi kom ut i anskomsthallen stod GM där och väntade. Ute vid bilen kom Papa utstapplande och han hade med sig två stora fina blomsterkransar han hängde runt halsen på oss. Han hade vimsat runt hela dagen innan och plockat blommor i sin by, och bett en tant sy ihop kransarna till oss. Så rart!
En säng är aldrig så skön som efter en pendling till andra sidan jorden och en 36 timmars ostbågeställning! Äntligen framme i Villa Cowan!
Tänk att för bara tre veckor så var utsikten såhär:
Så avlägset det känns. Hur ska jag kunna sammanfatta de två sista veckorna när jag haft underbart besök av min brorsdotter så där i ett nafs? De får bli lite i taget, med start med den långa färden mot Söderhavet för tre veckor sedan.
Första flyget gick toppen. Vi var i coma. Sedan hade vi en låååång väntan i London då jag reste på separata biljetter som vanligt, och måste ha god marginal. Den tillbringade vi med att lukta på parfymer, läsa engelska skvallertidningar, sova lite, äta och prata, prata, prata. Vips så var det dags att hoppa på nästa underbara elva timmars flygning mot Los Angeles. Men, vad härligt det är att pendla till Söderhavet. Not. Men den här gången hade jag ju sällskap, så nu var det ju toppen för en gångs skull! Vi gled ombord ungefär sist så den rara lilla gentlemannen som satt vid gången fick resa sig så vi kunde masa oss in till våra platser. Han var veeeery british och erbjöd sig självklart att lägga upp våra stora handbagage i hatthyllan. Vi var trötta och slitna och fick fnissattacker så vi inte kunde titta på varann. Efter take off buffade Pallis mig i sidan och väste att hon trodde att gentlemannen satt och grät. Gaaaah! Vad gör man? Vi kom fram till att han säkert var flygrädd. Vi kunde ju inte bara kasta oss över honom som två mini moder Theresas så vi väntade och väntade på rätt tillfälle , och rätt vad det var vände sig den stackars karln mot oss och erbjöd en halstablett. Vi tackade artigt nej men kontrade i samma andetag med ett litet "Are you ok?", följt av lite morderlig handpåläggning på hans arm. "Är du flygrädd?" fortsatte jag förstående. Den artiga saken tittade förvånat på mig, och utbrast lite hulkande att nej, han hade bara sagt hej då till sin familj, och skulle flytta till Nya Zeeland. Han ursäktade sig för att han inte var en riktig karl som satt och grät. Näää, vad vi tyckte synd om honom. Hans äkta man ville flytta till NZ, så han fick lov att följa med. Jag kontrade med att det blir väl trevligt att träffa din man igen, som du inte sett sedan november? Artiga britten fnös lite och sade att nja, men jag läntar efter att få träffa vår hund.
Vi stod inte ut. Sedan byggde vi artiga broar då och då, tills stackars Pallis blev magsjuk. Mitt i nattsömnen. Nöden hade ingen lag, så vi fick väcka artiga britten (som visade sig vara från Whales), och han bad självklart nästan om ursäkt för att han satt i vägen. Tre gånger knackade vi honom på axeln och väckte honom. Han måste tyckt att det var toppen att sitta längst ut bredvid oss.
Framme i LA var det världens segaste passkontroll som vanligt, men vi gjorde vår plikt och gav hundra fingeravtryck, tog det fula kriminalfotot till deras register, hämtade ut väskorna och tullade dem, gick igenom säkerhetskontroll igen (vi slapp dock nakenscannern) bara för att byta ett flyg. Sedvanlig kaffe på Starbucks och raggardusch på min hemliga toa, och sedan var det faktiskt dags att åka till Rarotonga. Vi skulle glatt till att kliva ombord flyget när stewarden tog oss åt sidan och förklarade att våra platser inte existerade. Då är det ju svårt att flyga såklart, om man inte finns. De pysslade hit och dit och till slut fick vi två platser bakom varann, längst bak. Kabinpersonalen vart osams och började snacka skit om varann, de sitter ju på sina klappsäten längst bak, så jag hörde hela deras skrikkonversation. Pallis somnade som en stock efter sin magsjuka. Det var jätteturbulens hela vägen från LA till Raro så jag var lite orolig att hon skulle vara rädd, men hon var i total coma. Tur det! När alla sov som bäst tänkte jag att det var ett bra tillfälle att smyga in till toa och borsta tänderna. När jag kom ut stod en äldre herre och väntade utanför. Han tog tag i min karda, och vägrade släppa! Han stod nog och höll i den i tre minuter. Han berättade att han bodde på Rarotonga, jag förklarade att det gör jag med.
Gubben: You are VLP!
Jag: Sorry?
Gubben (mysandes): VLP. Very lucky person.
Jag skrattade artigt och försökte få loss min hand som satt fast i hans grepp. Gubben var nu i toppform och började tala i bokstavsmeningar till mig i extas. IBMP. NMIR. You name it. Det var helt klart något som inte stod rätt till och till slut hade jag faktiskt slut att bara kontra med "And you have ADHD" men kände att jag inte orkade ta den debatten, utan bände loss kardan och sade att nu måste jag faktiskt sova, men tack för snacket, det var lyckat. Jag smög till mitt säte, spände fast mig och slöt ögonen.
Knack, knack, knack.
Jag tittade upp. Nä, stod inte gubbf.n där och knackade mig på axeln.
Gubben: Hello, how are you?
Jag tittade förvånat på honom. Gubben såg nu jätteförvånade ut och sade "Oh, var det dig jag just pratade med?"
Jag stod INTE ut. Jag sade att nu måste jag VERKLIGEN sova. IRNTS. I really need to sleep. Slet åt mig handen, på med headsetet och blundade och tordes inte ens kisa upp ifall han stod kvar. Jag stod inte ut.
Och så äntligen, äntligen var det dags för inflygning över underbara magiska Rarotonga som mitt ute i ingenstans efter tio timmars resa dyker upp ifrån havet med sina höga bergstoppar och blåa lagun. Väl ute slog hettan verkligen emot oss, trots att klockan bara var 0700. Flygplats Jake stod och spelade fina bitar på sin ukulele som vanligt, och när vi kom ut i anskomsthallen stod GM där och väntade. Ute vid bilen kom Papa utstapplande och han hade med sig två stora fina blomsterkransar han hängde runt halsen på oss. Han hade vimsat runt hela dagen innan och plockat blommor i sin by, och bett en tant sy ihop kransarna till oss. Så rart!
En säng är aldrig så skön som efter en pendling till andra sidan jorden och en 36 timmars ostbågeställning! Äntligen framme i Villa Cowan!
