Sydney - I salute you!
Så sitter jag här med en stor, hemsk klump i magen och tre timmar kvar tll avfärd från mitt hem de två sista åren.
Någonstans i bakhuvudet maler av någon outgrundlig anledning Michael Wiehes Titantic fras "Så lämnar råttorna skeppet, men flaggan den är i topp"
Man kan verkigen fråga sig varför. Jag är ingen råtta. Sydney håller inte på att sjunka. Och jag har alltid ogillat Michael Wiehe. Jag vet inte ens hur man stavar till hans namn. Men där är han iallafall. I bakhuvudet,
Och så ordet sista som maler hela tiden. Sista gången jag vaknar och tittar upp på det vackra höstträdet fullt av oranga, gula och röda blad. Sista gången jag tittar ut över tvättlinan med Buddy Marks numrerade strumpor. Sista gången jag blir förbannad för att kakaduorna är så skräniga. Sista gången jag behöver oroa mig för att få en stor vidrig spindel i huvudet. Mycket trauman har det varit, en också mycket, mycket kul. Sista gången jag har en ullig Cat på magen.
Sydney är en underbar stad och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det finns sämre sidor här också, som man nog inte ser när man är här som turist, men säg någon mångmiljonstad som inte brottas med problem?
För de som vill se en liten hyllning till mitt Sydney kan ni titta här.
Kanske kommer jag tillbaka från en annan plats på jorden och bloggar snart. Men en periods bloggtorka kommer det nog att bli nu, då jag inte har internet hemma, och det alltid blir kaos och tidsbrist när jag kommer hem, då det är mycket att ta igen, och många vänner att hinna träffa och umgås med.
Tack alla ni som läst och kommenterat och funnits där! Ni är bäst!
Over and out - Mark Sierra Foxtrot!
Någonstans i bakhuvudet maler av någon outgrundlig anledning Michael Wiehes Titantic fras "Så lämnar råttorna skeppet, men flaggan den är i topp"
Man kan verkigen fråga sig varför. Jag är ingen råtta. Sydney håller inte på att sjunka. Och jag har alltid ogillat Michael Wiehe. Jag vet inte ens hur man stavar till hans namn. Men där är han iallafall. I bakhuvudet,
Och så ordet sista som maler hela tiden. Sista gången jag vaknar och tittar upp på det vackra höstträdet fullt av oranga, gula och röda blad. Sista gången jag tittar ut över tvättlinan med Buddy Marks numrerade strumpor. Sista gången jag blir förbannad för att kakaduorna är så skräniga. Sista gången jag behöver oroa mig för att få en stor vidrig spindel i huvudet. Mycket trauman har det varit, en också mycket, mycket kul. Sista gången jag har en ullig Cat på magen.
Sydney är en underbar stad och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det finns sämre sidor här också, som man nog inte ser när man är här som turist, men säg någon mångmiljonstad som inte brottas med problem?
För de som vill se en liten hyllning till mitt Sydney kan ni titta här.
Kanske kommer jag tillbaka från en annan plats på jorden och bloggar snart. Men en periods bloggtorka kommer det nog att bli nu, då jag inte har internet hemma, och det alltid blir kaos och tidsbrist när jag kommer hem, då det är mycket att ta igen, och många vänner att hinna träffa och umgås med.
Tack alla ni som läst och kommenterat och funnits där! Ni är bäst!
Over and out - Mark Sierra Foxtrot!
Veckans salut
Veckans salut måste gå till Australiens urbefolking Aboriginerna. (Om min äldsta Gudson läsr detta skriver jag för skerhets skull Auberginerna, så att han förstår vad vi talar om)
För många många år sedan, en långsam dag på jobbet när det var lågsäsong och jag hade telefonpass, och det var långt mellan samtalen, bestämde jag mig för att sätta mig och analysera mitt skrivbordsunderlägg, som var i form av en världskarta.
Jag och en kollega började läsa vansinniga afrikanska ortsnamn högt för varann, och vi blev helt fast i dessa underbara bokstavskombinatioiner - Mbansa Ngongo. Mbooza. Mbabane. Bara att komma på att lägga ett m före ett b är ju helt genialiskt! Hur tråkigt låter inte Uppsala i sådana här sammanhang?
Förra helgen tog jag så tåget upp till Blue Mountains, och helgen innan det tog jag tågt till Cronulla. Två låånga tågresor och man passerar förbi många stationer. Och då kommer vi tillbaka till Aboriginerna. Vilka underbara ortsnamn de har bidragit med till Australien! Ah, mina vänner afrikanerna har fått skarp konkurrens, och jag känner därför att veckans salut måste gå till aboriginerna.
Jag frestar med mina favoriter i Syndeys omnejd:
Ulladulla
Bullaburra (Burra verkar väldigt populärt att slänga in..undrar vad det betyder .. Burradoo, Burrawang)
Woy-woy
Warrewee
Turramurra
Minnamurra (Murra verkar också populärt...)
Gerringong
Woolongong
Bulli
Man kan sitta och småmysa åt Sydneys förortsnamn länge om man är på dåligt humör och inte har annat att göra. Sedan har engelsmännen bidragit med ett gäng namn också, men det är alltid fantasilösa namn efter någon gammal straffångsöverste eller någon stadsdel i London.
Kanske vi kan få låna in någon aborigin som kan döpa lite nya förorter och pigga upp tillvaron hemma i Sverige? En afrikan går också fint!
För många många år sedan, en långsam dag på jobbet när det var lågsäsong och jag hade telefonpass, och det var långt mellan samtalen, bestämde jag mig för att sätta mig och analysera mitt skrivbordsunderlägg, som var i form av en världskarta.
Jag och en kollega började läsa vansinniga afrikanska ortsnamn högt för varann, och vi blev helt fast i dessa underbara bokstavskombinatioiner - Mbansa Ngongo. Mbooza. Mbabane. Bara att komma på att lägga ett m före ett b är ju helt genialiskt! Hur tråkigt låter inte Uppsala i sådana här sammanhang?
Förra helgen tog jag så tåget upp till Blue Mountains, och helgen innan det tog jag tågt till Cronulla. Två låånga tågresor och man passerar förbi många stationer. Och då kommer vi tillbaka till Aboriginerna. Vilka underbara ortsnamn de har bidragit med till Australien! Ah, mina vänner afrikanerna har fått skarp konkurrens, och jag känner därför att veckans salut måste gå till aboriginerna.
Jag frestar med mina favoriter i Syndeys omnejd:
Ulladulla
Bullaburra (Burra verkar väldigt populärt att slänga in..undrar vad det betyder .. Burradoo, Burrawang)
Woy-woy
Warrewee
Turramurra
Minnamurra (Murra verkar också populärt...)
Gerringong
Woolongong
Bulli
Man kan sitta och småmysa åt Sydneys förortsnamn länge om man är på dåligt humör och inte har annat att göra. Sedan har engelsmännen bidragit med ett gäng namn också, men det är alltid fantasilösa namn efter någon gammal straffångsöverste eller någon stadsdel i London.
Kanske vi kan få låna in någon aborigin som kan döpa lite nya förorter och pigga upp tillvaron hemma i Sverige? En afrikan går också fint!
Veckans Lassie
Nääää.
När Grottmannen gick till jobbet igår satt Russel Crowe och fikade med en polare på fiket utanför Grottmannens jobb.
När Grottmannen gick till jobbet igår satt Russel Crowe och fikade med en polare på fiket utanför Grottmannens jobb.
En anledning att återvända
Jag har hunnit med det mesta här i Sydney som jag hade på min lista att göra innan jag lämnade staden. För den här gången.
Men en sak som jag verkligen hade velat uppleva, men inte kommer att hinna, är Bogan Bingo.
Jag såg ett inslag på nyheterna för ett par veckor om en helt vansinnig Bingo, som de som ligger bakom det har döpt till Bogan Bingo.
Alla tar sig ett par stänkare, de spelar bingo kombinerat med luftgitarr och hårdrock från åttiotalet. Och så när någon får bingo skriker de Bloody Bingo!
Det känns som om Bingolotto ligger lite i lä här.
Men en sak som jag verkligen hade velat uppleva, men inte kommer att hinna, är Bogan Bingo.
Jag såg ett inslag på nyheterna för ett par veckor om en helt vansinnig Bingo, som de som ligger bakom det har döpt till Bogan Bingo.
Alla tar sig ett par stänkare, de spelar bingo kombinerat med luftgitarr och hårdrock från åttiotalet. Och så när någon får bingo skriker de Bloody Bingo!
Det känns som om Bingolotto ligger lite i lä här.
Straight lines
Veckans fina Aussie bit är en av förra årets storsäljare här på andra sidan jorden. Fin melodi, men jag tycker sångaren blivit lite Thorsten Flinkig på senare år, blå ögonskugga. På ena ögat.
Men trevlig helg då!
Men trevlig helg då!
Om livsambitioner och anställningsintervjuer
Jag har faktiskt halkat runt på en räkmacka större delen av min karriär känns det som. De flesta jobb har någon kompis tyckt att jag ska söka och fått sin chef att ringa mig och be mig komma dit, så har jag gjort det,, så har jag haft tur och fått jobbet.
Så jag har tack och lov inte genomlidit så himla många hemska arbetsintervjuer i mitt liv. Jag har jättesvårt för att gå in och försäka kränga på dem mig själv och hur bra jag är.
Så läser de på sina papper och så frågar de vad man har för positiva egenskaper. Och sedan vad man har för negativa egenskaper. Och hur jag än vrider och vänder på det, så tycker jag ofta att de positiva även är de som blir negativa när det blir för mycket av det goda, och låter ju väldigt fantasilöst när man rabblar upp samma saker två omgångar.
Så frågar de vad man har för hobby. Jag har ingen hobby. Jag tycker om att ligga på soffan och äta Dorritos. Eller päroncider och grillchips med dilldip. Så tycker jag om att träffa mina kompisar. Och dessa meriter får man ju inget jobb på.
På en intervju vart jag även tillfrågad vad mina föräldrar jobbar med. Hur kan det vara relevant för om jag är rätt person för jobbet eller ej? Jag stod inte ut. Mamma är prostituterad och pappa terrorist. HEJ DÅ!
Men så kommer de alltid till slutklämmen - vad har man för ambitioner? Var ser du dig själv om tio år?
Och det här låter ju helt vansinnigt. Speciellt på en intervju. Men en av mina stora topplivsambitioner, det är att glida in på en pub och så skriker alla "Annnniiiikka!" när jag kommer in, precis som de alltid gjorde för Norm när han klev in genom dörren på Cheers baren. (Fast då skrek de såklart Noooooorm") Det tycker jag är en toppenambition.
Men det kan jag ju inte säga till en ev. blivande chef.
Så jag har tack och lov inte genomlidit så himla många hemska arbetsintervjuer i mitt liv. Jag har jättesvårt för att gå in och försäka kränga på dem mig själv och hur bra jag är.
Så läser de på sina papper och så frågar de vad man har för positiva egenskaper. Och sedan vad man har för negativa egenskaper. Och hur jag än vrider och vänder på det, så tycker jag ofta att de positiva även är de som blir negativa när det blir för mycket av det goda, och låter ju väldigt fantasilöst när man rabblar upp samma saker två omgångar.
Så frågar de vad man har för hobby. Jag har ingen hobby. Jag tycker om att ligga på soffan och äta Dorritos. Eller päroncider och grillchips med dilldip. Så tycker jag om att träffa mina kompisar. Och dessa meriter får man ju inget jobb på.
På en intervju vart jag även tillfrågad vad mina föräldrar jobbar med. Hur kan det vara relevant för om jag är rätt person för jobbet eller ej? Jag stod inte ut. Mamma är prostituterad och pappa terrorist. HEJ DÅ!
Men så kommer de alltid till slutklämmen - vad har man för ambitioner? Var ser du dig själv om tio år?
Och det här låter ju helt vansinnigt. Speciellt på en intervju. Men en av mina stora topplivsambitioner, det är att glida in på en pub och så skriker alla "Annnniiiikka!" när jag kommer in, precis som de alltid gjorde för Norm när han klev in genom dörren på Cheers baren. (Fast då skrek de såklart Noooooorm") Det tycker jag är en toppenambition.
Men det kan jag ju inte säga till en ev. blivande chef.
Möt Buddy Mark
Vi har ju tidigare varit inne och fått en inblick i mina grannars liv. I del ett var det Buddy Tone med toasprejen, i den spännande uppföljningen har vi nu kommit till Buddy Mark.
Mark bor i lägenheten ut mot gatan i mitt hus. En frånskild herre i sina bästa år med två vuxna barn. Han står alltid ute på sin balkong och röker när man går förbi, och han älskar alla spindlar i trädgården. Jag tror att Mark är lite rädd för mig efter att jag en kväll efter en late night shopping kom gående och storspindeln hängde i sitt nät över hela gången och jag verkligen försökte, men jag KUNDE bara inte gå förbi.
Buddy Mark iaktog det hela rökandes sin cigarett på balkongen Jag försökte i säkert en minut förmå mig att gå under spindeln i hopp om att nätet ,som inte syntes i mörkret, inte skulle nå mitt huvud, och därmed spindeln falla ner i mitt huvud.
Till slut gav jag upp och frågade käckt Buddy Mark om det var ok att jag sov i hans lägenhet i natt. Buddy Mark och jag har inte samma humor. Det vart ett sådan där penibel tystnad, så jag blev tvungen att artikulera:
"B A R A S K O J A D E"
Jag fick huka i någon sorts bröderna Marx knäande under spindeln och tog mig hem.
Så en söndag för två veckor sedan när jag gick förbi var Buddy Mark på väg in i sin bil. Käckt frågade jag vad hur läget var och och vad han gjorde idag.
Buddy Mark tjoade käckt tillbaka "Ah, I m going to a Mates place and look for a dog" Så blinkade han lite.
Åhhh, ensamma Mark ska köpa en hund tänkte jag och ylade tillbaka "Ååååh vad kul" (Inga from Sweden, jaja)
Så en vecka senare hade jag inte sett någon hund. Så jag frågade Buddy Mark hur det gick med hunden.
Buddy Mark: Vilken hund?
Inga: Du skulle ju åka och köpa en hund för två veckor sedan?
Buddy Mark: Nääää. (Ser väldigt frågande ut)
Inga: Men du skulle ju åka till en Mate och titta efter en hund?
Buddy Mark: (Kronan trillar ner) Åh, nej det är bara ett talesätt här i Australien. Det är något man säger om man åker ut på en tur och inte har något speciellt att göra.
Jag stod inte ut. Tala i klartext, inte i tungor om hundar som inte ska införskaffas. Jag slog senare på mitt viktiga Aussieslang lexikon (som f ö kan rekommenderas, det är en guldgruva i långsökta Aussie talessätt) och hittade även dessa viktigt uttryck med hundar inblandade:
Dog : unattractive woman
Dog's balls, stands out like : obvious
Dog's eye : meat pie
Couldn't pull a greasy stick out of a dead dog's arse - totally incompetent
Hair of the dog - a drink taken to cure a hangover
Jo man tackar ja!
Tillbaka till Mark. När han tvättar, en gång i veckan så måste vi ge honom kardan för hans ordningssinne på sin tvätt. Alla kalsonger hängs för sig. Alla tröjor för sig. Och slutligen alla strumpor för sig på tvättlinan. Numrerade.
Hur crazy skulle det inte vara om man råkade ta på sig en strumpa 2 och en strumpa 3 en dag til jobbet?
Mark bor i lägenheten ut mot gatan i mitt hus. En frånskild herre i sina bästa år med två vuxna barn. Han står alltid ute på sin balkong och röker när man går förbi, och han älskar alla spindlar i trädgården. Jag tror att Mark är lite rädd för mig efter att jag en kväll efter en late night shopping kom gående och storspindeln hängde i sitt nät över hela gången och jag verkligen försökte, men jag KUNDE bara inte gå förbi.
Buddy Mark iaktog det hela rökandes sin cigarett på balkongen Jag försökte i säkert en minut förmå mig att gå under spindeln i hopp om att nätet ,som inte syntes i mörkret, inte skulle nå mitt huvud, och därmed spindeln falla ner i mitt huvud.
Till slut gav jag upp och frågade käckt Buddy Mark om det var ok att jag sov i hans lägenhet i natt. Buddy Mark och jag har inte samma humor. Det vart ett sådan där penibel tystnad, så jag blev tvungen att artikulera:
"B A R A S K O J A D E"
Jag fick huka i någon sorts bröderna Marx knäande under spindeln och tog mig hem.
Så en söndag för två veckor sedan när jag gick förbi var Buddy Mark på väg in i sin bil. Käckt frågade jag vad hur läget var och och vad han gjorde idag.
Buddy Mark tjoade käckt tillbaka "Ah, I m going to a Mates place and look for a dog" Så blinkade han lite.
Åhhh, ensamma Mark ska köpa en hund tänkte jag och ylade tillbaka "Ååååh vad kul" (Inga from Sweden, jaja)
Så en vecka senare hade jag inte sett någon hund. Så jag frågade Buddy Mark hur det gick med hunden.
Buddy Mark: Vilken hund?
Inga: Du skulle ju åka och köpa en hund för två veckor sedan?
Buddy Mark: Nääää. (Ser väldigt frågande ut)
Inga: Men du skulle ju åka till en Mate och titta efter en hund?
Buddy Mark: (Kronan trillar ner) Åh, nej det är bara ett talesätt här i Australien. Det är något man säger om man åker ut på en tur och inte har något speciellt att göra.
Jag stod inte ut. Tala i klartext, inte i tungor om hundar som inte ska införskaffas. Jag slog senare på mitt viktiga Aussieslang lexikon (som f ö kan rekommenderas, det är en guldgruva i långsökta Aussie talessätt) och hittade även dessa viktigt uttryck med hundar inblandade:
Dog : unattractive woman
Dog's balls, stands out like : obvious
Dog's eye : meat pie
Couldn't pull a greasy stick out of a dead dog's arse - totally incompetent
Hair of the dog - a drink taken to cure a hangover
Jo man tackar ja!
Tillbaka till Mark. När han tvättar, en gång i veckan så måste vi ge honom kardan för hans ordningssinne på sin tvätt. Alla kalsonger hängs för sig. Alla tröjor för sig. Och slutligen alla strumpor för sig på tvättlinan. Numrerade.
Hur crazy skulle det inte vara om man råkade ta på sig en strumpa 2 och en strumpa 3 en dag til jobbet?
Dagens prognos
Claire Wikholm har ringt ut sig själv. Tyvärr har Brolle Jr ringt in sig i min frisyr istället.
Min nya vision är Australia Post. Jag köpte en stor kartong i fredags. Som var för liten. Så idag gick jag dit och köpte en större kartong. Så nu ska jag provpacka ikväll igen. För femte gången eller så. Så har jag tänkt att jag ska lämna in min stora tjocka kartong på postverket, så ska de skicka den i sakta, billigt mak med en båt hem till Sverige. Nästan gratis.
Lyckas de ska de tilldelas veckans salut på min blogg.
För säkerhets skull gjorde jag lite nya stadsdelar och affärer i lördags. Och kom hem med två nya koftor och en jättefin stor tung träram. Hur gick det till?
2 kilo till i väskan, som redan var på runt 35.
Min nya vision är Australia Post. Jag köpte en stor kartong i fredags. Som var för liten. Så idag gick jag dit och köpte en större kartong. Så nu ska jag provpacka ikväll igen. För femte gången eller så. Så har jag tänkt att jag ska lämna in min stora tjocka kartong på postverket, så ska de skicka den i sakta, billigt mak med en båt hem till Sverige. Nästan gratis.
Lyckas de ska de tilldelas veckans salut på min blogg.
För säkerhets skull gjorde jag lite nya stadsdelar och affärer i lördags. Och kom hem med två nya koftor och en jättefin stor tung träram. Hur gick det till?
2 kilo till i väskan, som redan var på runt 35.
Det som göms i snö kommer upp i tö
Jag tror bestämt att det töar i min hjärna nu.
För hur kan den helt plötsligt komma att tänka på när jag fick en ny klasskamrat i trean? Det har jag i princip inte tänkt på sedan jag gick just i trean, så bara ploppar han upp nu?
Han hette Tom och kom från USA. Det var ju hur coolt och exotiskt som helst. Han hade två äldre bröder. Alla hade likadana frisyrer. Jag kan känna lite att de var de var 70-talets svar på bröderna Hanson.
Ingen i min klass kunde engelska, Vi började med engelska den terminen, med pedagogisk hjälp av "Switch on". Det var veckans höjdpunkt när fröken rullade in bauta tv:n och vi fick se Switch on. Jag tyckte signaturmelodin var hur cool som helst.
Tyvärr lärde oss Switch on inte direkt att kommunicera mer med stackars Tom. Men både han och hans bröder vart ju toppenpoppis ändå, eftersom de var så exotiska och hade så exotiska pottfrisyrer alla tre. Och då vi inte kunde engelska fick vi fokusera på att lära dem svenska istället, det enda år de tillbringade i Sverige.
Jag minns att någon försökte lära Tom, eller om det var en av hans bröder. ordet "Skitförbannad". Det var nog det grövsta man kunde säga på den tiden, och kändes ju just väldigt viktigt att kunna.
Dock blev det en kulturkrock då den amerikanska personen trodde att ordet var "Shitforbananad".
Så nu sitter jag här på andra sidan jorden och undrar hur det gick för Tom. Sitter han kanske som VD på ett glassigt amerikanskt kontor med gigantiskt mahognyskrivbord, med en något mer moderniserad frisyr och skriker åt sin sekreterare: "If you dont get me some coffee now I ll get SHITFORBANANAD!!!!" ?
Vem dödade Kennedy?
Var Armstrong verkligen på månen?
Är Tom fortfarande shitforbananad?
Vi kommer aldrig få veta. Ett av livets oändliga mysterier.
För hur kan den helt plötsligt komma att tänka på när jag fick en ny klasskamrat i trean? Det har jag i princip inte tänkt på sedan jag gick just i trean, så bara ploppar han upp nu?
Han hette Tom och kom från USA. Det var ju hur coolt och exotiskt som helst. Han hade två äldre bröder. Alla hade likadana frisyrer. Jag kan känna lite att de var de var 70-talets svar på bröderna Hanson.
Ingen i min klass kunde engelska, Vi började med engelska den terminen, med pedagogisk hjälp av "Switch on". Det var veckans höjdpunkt när fröken rullade in bauta tv:n och vi fick se Switch on. Jag tyckte signaturmelodin var hur cool som helst.
Tyvärr lärde oss Switch on inte direkt att kommunicera mer med stackars Tom. Men både han och hans bröder vart ju toppenpoppis ändå, eftersom de var så exotiska och hade så exotiska pottfrisyrer alla tre. Och då vi inte kunde engelska fick vi fokusera på att lära dem svenska istället, det enda år de tillbringade i Sverige.
Jag minns att någon försökte lära Tom, eller om det var en av hans bröder. ordet "Skitförbannad". Det var nog det grövsta man kunde säga på den tiden, och kändes ju just väldigt viktigt att kunna.
Dock blev det en kulturkrock då den amerikanska personen trodde att ordet var "Shitforbananad".
Så nu sitter jag här på andra sidan jorden och undrar hur det gick för Tom. Sitter han kanske som VD på ett glassigt amerikanskt kontor med gigantiskt mahognyskrivbord, med en något mer moderniserad frisyr och skriker åt sin sekreterare: "If you dont get me some coffee now I ll get SHITFORBANANAD!!!!" ?
Vem dödade Kennedy?
Var Armstrong verkligen på månen?
Är Tom fortfarande shitforbananad?
Vi kommer aldrig få veta. Ett av livets oändliga mysterier.
Sweet about me
Veckans fina Aussiebit är en lite lagom fredagsgung från Gariella Cilmi. Ett glas rödvin på det!
>
>
Indisk telefonterror
Jag har siutat svara på mitt hem telefonnummer i Sydney.
Då jag är från ett tidspressat Europeiskt samhälle, så blir jag JÄTTEARG när någon slösar med min tid. Vilket är idiotiskt och antagligen något jag borde söka terapi för, för vad är det egentligen jag har så bråttom till?
Hur som helst, hemma har jag anmält mig till den där spärrfuntionen som gör att dumma försäljare inte får ringa hem och störa en, men här finns inget sådant, så vitt jag vet.
Och MINST en gång om dagen ringer det från någon bank, försäkringsbolag, telefonbolag eller Gud och hans moster för att sälja in något till mig. Och till råga på allt, verkar alla de tjänsterna utleasade till Calcutta. Jag står inte ut när någon käck indier på en sprakig linje på bästa skolengelska försöker få mig att köpa just hans produkt, och samtidigt insisterar på att kalla mig "Ma´m" hela tiden också. Jag blir helt rabiat, samtidigt som jag får lite ångest och moderskänslor och tycker lite synd om de stackars indierna som alla blir så arga på, och som kanske är jättefattiga och tjänar ett öre på det här samtalet till Australien till en snipig expat som inte vill veta av dem.
Så sedan en tid tillbaka svarar jag inte när det ringer dagtid. Min härliga telefonsvarare går igång med någon sorts snipig robot tant (hon kom med på köpet i svararen) som på någon upper class engelska säger "We will return your caaaall" och indierna lämnar aldrig något meddelande till henne.
Då jag är från ett tidspressat Europeiskt samhälle, så blir jag JÄTTEARG när någon slösar med min tid. Vilket är idiotiskt och antagligen något jag borde söka terapi för, för vad är det egentligen jag har så bråttom till?
Hur som helst, hemma har jag anmält mig till den där spärrfuntionen som gör att dumma försäljare inte får ringa hem och störa en, men här finns inget sådant, så vitt jag vet.
Och MINST en gång om dagen ringer det från någon bank, försäkringsbolag, telefonbolag eller Gud och hans moster för att sälja in något till mig. Och till råga på allt, verkar alla de tjänsterna utleasade till Calcutta. Jag står inte ut när någon käck indier på en sprakig linje på bästa skolengelska försöker få mig att köpa just hans produkt, och samtidigt insisterar på att kalla mig "Ma´m" hela tiden också. Jag blir helt rabiat, samtidigt som jag får lite ångest och moderskänslor och tycker lite synd om de stackars indierna som alla blir så arga på, och som kanske är jättefattiga och tjänar ett öre på det här samtalet till Australien till en snipig expat som inte vill veta av dem.
Så sedan en tid tillbaka svarar jag inte när det ringer dagtid. Min härliga telefonsvarare går igång med någon sorts snipig robot tant (hon kom med på köpet i svararen) som på någon upper class engelska säger "We will return your caaaall" och indierna lämnar aldrig något meddelande till henne.
Krock på E4:an och totalstopp på avfarten till E20
Så skulle mina IT killar beskriva de två sista timmarna, när jag och min kollega som jobbat kväll hemma slitit vårt hår för att ens få ut EN bokning på femton minuter. (Märk väl, då jag har Svinto på huvudet så gör det ingen skillnad om jag sliter i det) Systemen går ner hela tiden och jag står inte ut. Jag hade iallafall inte en skrikande bebis hos mig, vilket min kollega hemma hade som grädden på moset.
Ingenting fungerar. och vad kan man mer göra än att prova, prova igen, och så prova lite till här på andra sidan jorden.
Jag började rensa lite bland inkommande fax istället, då bokningsystemet fortfarande inte fungerar. När jag läste dessa mossiga reklamfax som div kontor faxar in så tänkte jag för mig själv att VEM använder fax i dessa tider? När det finns mail. Men så tänkte jag tillbaka på när jag började min resebyråkarriär 1989, och vi satt och skickade telex till Östberlin för att boka tåg. Man skrev ut långa remsor, matade in i stenåldersapparaten, och sedan satt man och ringde på telexklockan tills man tröttat ut Stasi på andra änden och de i bästa fall svarade. Då hade faxen precis börjat komma till resebyrån, och jag tyckte att det var SÅ high-tech.
Och nu står jag inte ut med den mossiga faxen. Tiderna ändras.
Ingenting fungerar. och vad kan man mer göra än att prova, prova igen, och så prova lite till här på andra sidan jorden.
Jag började rensa lite bland inkommande fax istället, då bokningsystemet fortfarande inte fungerar. När jag läste dessa mossiga reklamfax som div kontor faxar in så tänkte jag för mig själv att VEM använder fax i dessa tider? När det finns mail. Men så tänkte jag tillbaka på när jag började min resebyråkarriär 1989, och vi satt och skickade telex till Östberlin för att boka tåg. Man skrev ut långa remsor, matade in i stenåldersapparaten, och sedan satt man och ringde på telexklockan tills man tröttat ut Stasi på andra änden och de i bästa fall svarade. Då hade faxen precis börjat komma till resebyrån, och jag tyckte att det var SÅ high-tech.
Och nu står jag inte ut med den mossiga faxen. Tiderna ändras.
En obekväm resa i minst tvådubbla lager
Det finns ett avsnitt i Vänner där Joey och Chandler blir osams, och Joey tar på sig alla Chandlers kläder.
Så känner jag mig nu. Jag är översvämmad av packning, och ikväll måste jag verkligen provpacka ALLT, medans jag ännu har ett par veckor kvar till avresa, och kan försöka fortsätta sålla och hitta transportföretag som av ren välgörenhet bestämmer sig för att frakta alla mina saker gratis från Sydney till Uppsala.
Jag hade hittat ett pris som var dyrt, men överkomligt på Fed-ex. Tills jag igår insåg att priset var i AUd och inte i SEK. Dvs x 6. Hej då!
Jag överväger dubbla jeans på flygningen, Seriöst. Allt för att få ner vikten.
Men hur obekvämt blir inte det? Och det känns som antingen terroristvarning eller detärnågotfelpåhennevarning om jag har dubbla jeans och det börjar pipa i säkerhetskontrollen. Kan jag säga att de beror på att det alltid är så kallt ombord kanske?
Ah, 20 kg är INGENTING.
Helgen som var
Hur gick det i fredags undrar ni såklart nyfiket?
Jag slapp undan med lite löst prat om påven och Heliga Birgitta. Min rugby taktik föll på att jag gillar efterrätter för mycket. Jag satt och åt som bäst så VIPS hade hela bordet försvunnit bort till spelautomater (hela Australien är en stor spelhall) och TV hörnet för att se på rugby, och kvar var jag och mina efterrätter och min katolska väninna.
Men jag intog en ny taktik. När hon började mala på frågade jag först väldigt intresserat hur stor makt påven har, och var lite lagom lyssnande, sedan kontrade jag raskt med att säga att jag ju läste artikeln i tidningen häromdagen (och hela artikeln gick ut på att Påven måste be om ursäkt när han kommer till Sydney i juli, för alla övergrepp katolska präster begått i Australien). Då bytte hon raskt ämne. Toppen!
I lördags var det vemod. Jag gick upp tidigt och tog färjan en sista gång ut till Manly. Jag var uppe långt före alla turister, och hamnen visade upp sig från sin allra vackraste sida med en klar höstdag och en sol som värmde mig ute på däck. Är det inte alltid så att när man just håller på och mister något eller någon, så inser man hur bra det är? Det känns tungt att säga hej då till mina smultronställen, men å andra sidan vet jag att jag måste åka tillbaka hit en dag, som vanlig turist, för att minnas lite. Och för att se om Cat springer runt och säger Piss off i sin trädgård fortfarande.
I söndags blev det äntligen min Diana utställning. Jag som är en MR känner jag (min egen benämning på mig själv en Museum runner. Det låter bättre än MS, en museum springare). Jag orkar inte stå och läsa varenda liten skylt. Men på något sätt träffar jag ju alltid på folk och situationer, och när jag stod där som bäst och köade till att köpa biljett kom det upp en dam och hennes dotter och sa att de hade en extra biljett jag kunde få, och jag fick gärna dricka afternoon tea med dom efter. Ah, vad rart. Men jag kunde ju inte bara ta biljetten och springa iväg! Nej, och de var verkligen varken MS eller MR. De lusläste varenda skylt, och man fick små hörlurar med långa berättelser till vartenda litet fotografi på Diana, och de stod still och lyssnade hur länge som helst framför varje bild. Till slut blev jag tvungen att smyga iväg. Men jag var rar och sprang tillbaka och brottade ner alla som då gick åt fel håll, för att springa och tacka dem en gång till när jag kom till slutet. Då hade de hunnit en tredjedel kanske.
Om utställningen har jag följande att säga:
- Vilken brudklänning., Man måste ju vara sumobrottare för att orka dra det släpet!
- VAD såg hon hos Charles? Vilken tur att han var prins så han kunde få en snygg tjej ,tänkte jag. Men å andra sidan, om han inte varit prins hade han kanske inte behövt ha så ful frisyr som alla stackars prinsar måste ha?
När jag sedan sprungit åt fel håll genom hela museet för att tacka, och sedan sprang tillbaka förbi alla människor igen, så ville jag verkligen bara ut, Men det var ett bautamuseum med massor av olika utställningar utan EXIT skylt någonstans. Jag vimsade planlöst runt bland "Instrument! hur länge som helst och såg gitarrer och pianon passera revy medans jag hysteriskt letade efter en dörr. På något sätt hamnade jag sedan på "Cyber space" utställningen och hittade en dörr, men den ledde ut till en inhägnad bakgård. Ah, vilken pina. Men där fick jag tag på personal som stod och rökte, och hon verkade van vid att ingen hittade ut. Hon förklarade att jag måste åka upp tre trappor, där jag kom in. Jag som hade åkt ner tre trappor för jag fick för mig att det var där jag kom in.
Lokalsinne Queen!
Igår arbetade jag vidare på Bikini 2008. Fick akut magsjuka och trodde jag skulle dö, och jag känner att två fina magsjukor på sex veckor är TOPPEN inför bikini 2008. Lite muskler på det där så blir det nog bra!
Jag slapp undan med lite löst prat om påven och Heliga Birgitta. Min rugby taktik föll på att jag gillar efterrätter för mycket. Jag satt och åt som bäst så VIPS hade hela bordet försvunnit bort till spelautomater (hela Australien är en stor spelhall) och TV hörnet för att se på rugby, och kvar var jag och mina efterrätter och min katolska väninna.
Men jag intog en ny taktik. När hon började mala på frågade jag först väldigt intresserat hur stor makt påven har, och var lite lagom lyssnande, sedan kontrade jag raskt med att säga att jag ju läste artikeln i tidningen häromdagen (och hela artikeln gick ut på att Påven måste be om ursäkt när han kommer till Sydney i juli, för alla övergrepp katolska präster begått i Australien). Då bytte hon raskt ämne. Toppen!
I lördags var det vemod. Jag gick upp tidigt och tog färjan en sista gång ut till Manly. Jag var uppe långt före alla turister, och hamnen visade upp sig från sin allra vackraste sida med en klar höstdag och en sol som värmde mig ute på däck. Är det inte alltid så att när man just håller på och mister något eller någon, så inser man hur bra det är? Det känns tungt att säga hej då till mina smultronställen, men å andra sidan vet jag att jag måste åka tillbaka hit en dag, som vanlig turist, för att minnas lite. Och för att se om Cat springer runt och säger Piss off i sin trädgård fortfarande.
I söndags blev det äntligen min Diana utställning. Jag som är en MR känner jag (min egen benämning på mig själv en Museum runner. Det låter bättre än MS, en museum springare). Jag orkar inte stå och läsa varenda liten skylt. Men på något sätt träffar jag ju alltid på folk och situationer, och när jag stod där som bäst och köade till att köpa biljett kom det upp en dam och hennes dotter och sa att de hade en extra biljett jag kunde få, och jag fick gärna dricka afternoon tea med dom efter. Ah, vad rart. Men jag kunde ju inte bara ta biljetten och springa iväg! Nej, och de var verkligen varken MS eller MR. De lusläste varenda skylt, och man fick små hörlurar med långa berättelser till vartenda litet fotografi på Diana, och de stod still och lyssnade hur länge som helst framför varje bild. Till slut blev jag tvungen att smyga iväg. Men jag var rar och sprang tillbaka och brottade ner alla som då gick åt fel håll, för att springa och tacka dem en gång till när jag kom till slutet. Då hade de hunnit en tredjedel kanske.
Om utställningen har jag följande att säga:
- Vilken brudklänning., Man måste ju vara sumobrottare för att orka dra det släpet!
- VAD såg hon hos Charles? Vilken tur att han var prins så han kunde få en snygg tjej ,tänkte jag. Men å andra sidan, om han inte varit prins hade han kanske inte behövt ha så ful frisyr som alla stackars prinsar måste ha?
När jag sedan sprungit åt fel håll genom hela museet för att tacka, och sedan sprang tillbaka förbi alla människor igen, så ville jag verkligen bara ut, Men det var ett bautamuseum med massor av olika utställningar utan EXIT skylt någonstans. Jag vimsade planlöst runt bland "Instrument! hur länge som helst och såg gitarrer och pianon passera revy medans jag hysteriskt letade efter en dörr. På något sätt hamnade jag sedan på "Cyber space" utställningen och hittade en dörr, men den ledde ut till en inhägnad bakgård. Ah, vilken pina. Men där fick jag tag på personal som stod och rökte, och hon verkade van vid att ingen hittade ut. Hon förklarade att jag måste åka upp tre trappor, där jag kom in. Jag som hade åkt ner tre trappor för jag fick för mig att det var där jag kom in.
Lokalsinne Queen!
Igår arbetade jag vidare på Bikini 2008. Fick akut magsjuka och trodde jag skulle dö, och jag känner att två fina magsjukor på sex veckor är TOPPEN inför bikini 2008. Lite muskler på det där så blir det nog bra!
Förväntningar inför kvällens middag
Jag förväntar mig att fast vi är nio personer så hamnar jag alltid bredvid katolska fanatikern.
Jag förväntar mig därför en svullen läpp i slutet av kvällen, då jag måste bita mig hårt i läppen när hon maler på om att det är:
- Onaturligt och syndigt att vara gay (när jag helst av allt, förutom min förundran att folk kan bli så upprörda över att två av samma kön älskar varann, är det inte mer upprörande med alla människor som går runt och hatar varann, har lust att säga MIND YOU, katolska kyrkan har betalat ut hundratals miljoner i skadestånd i Australien pga att alla deras perversa präster begått övergrepp)
- Man inte ska få göra en abort ens om man blir våldtagen. (Istället ska man då förlåta kvinnan, och visa stöd. Förlåta för vad?? Att HON blev våldtagen??)
- Istället för att prata preventivmedel med ungdomar, ska man lära dem att deras kropp är deras tempel. Ja hallå ja? Och sedan blir man förvånad över alla gravida tonåringar, som påminner mer om radhus än tempel.
Ämnena är oändliga, och jag står inte ut med en enda av de åsikter hon förmedlar om sin kyrka.
Jag förväntar mig också massa fula frisyrer eftersom vi ska vara på förortens uteställe. Måste nästan ta med kameran och smygfota lite.
Jag förväntar mig att efter två öl kommer hennes man att vara alldeles rosig på kinderna och sitta och le och mumla i ett hörn, en kollektiv monolog som han aldrig förväntar sig svar på.
Min strategi för att uthärda är:
Nu - ett glas rödvin och massa Doritos. Healing för själen en fredagkväll!
Senare - ett oanat intresse för rugbymatchen ikväll mellan Australien och Nya Zealand. När jag i själva verket inte fattar någonting av den brottandes klungan som ligger på varann i en hög på tvn, så ska jag ikväll verka jätteintresserad så att jag slipper bita mig i min läpp.
Toppen!
Det svenska kulturarvet
I förrgår köpte jag en Ipod. Jag behövde piggas upp och jag var värd det.
Nu är ju inte jag världens mest tekniska kvinna, men jag är en modig kvinna, så jag tryckte i alla sladdar och tryckte Yes på alla frågor och så vips hade på något sätt den musik jag hade i datorn smygit sig in i min Ipod. Magi!
Utan att ha hunnit lyssna alls själv så lånade jag snällt ut min skatt till Grottmannen som hade diskningen den kvällen. Han lyssnade och lyssnade och diskade och diskade.
Han mumlade någon kommentar om svensk musik, som jag inte tog fasta på, förrän dagen därpå när jag själv lyssnade på vad som hade tagit sig in i min musikmaskin.
Döm om min förvåning när helt plötsligt Jan Lindblads vidriga vissellåt från 70-talet börjar vissla i örat, och sedan Peter Holms Monia. Följt av min brorsons specialmix av någon sång han knåpat ihop.
ALLT som mina vänner käckt skickat över till mig i käcka mail eller chatkonversationer har hamnat i någon himla mapp i datorn, och bara väntat på att få smyga sig in i en Ipod. Tack Sissi för Monia, tack Peter för Jan Lindblad och tack Wilhelm Timbaland för technon.
Jag står inte ut. Nu vet jag inte hur jag ska få ut dem ur maskinen. Och Grottmannens bild av svensk musik är snedvriden för all framtid.
Nu är ju inte jag världens mest tekniska kvinna, men jag är en modig kvinna, så jag tryckte i alla sladdar och tryckte Yes på alla frågor och så vips hade på något sätt den musik jag hade i datorn smygit sig in i min Ipod. Magi!
Utan att ha hunnit lyssna alls själv så lånade jag snällt ut min skatt till Grottmannen som hade diskningen den kvällen. Han lyssnade och lyssnade och diskade och diskade.
Han mumlade någon kommentar om svensk musik, som jag inte tog fasta på, förrän dagen därpå när jag själv lyssnade på vad som hade tagit sig in i min musikmaskin.
Döm om min förvåning när helt plötsligt Jan Lindblads vidriga vissellåt från 70-talet börjar vissla i örat, och sedan Peter Holms Monia. Följt av min brorsons specialmix av någon sång han knåpat ihop.
ALLT som mina vänner käckt skickat över till mig i käcka mail eller chatkonversationer har hamnat i någon himla mapp i datorn, och bara väntat på att få smyga sig in i en Ipod. Tack Sissi för Monia, tack Peter för Jan Lindblad och tack Wilhelm Timbaland för technon.
Jag står inte ut. Nu vet jag inte hur jag ska få ut dem ur maskinen. Och Grottmannens bild av svensk musik är snedvriden för all framtid.
Dagens spindel
I dag när jag gick in i tvättstugan, som ligger i anslutning till trädgården, så var följande oväntade besök ute på promenad i tvättstugehon:
Om det var en sådan, vilket det såg ut som, så är det en Sydney Funnel-Web spindel. De är kända för "their highly toxic and fast acting venom". Ja men tack då.
"The Sydney Funnel-web Spider, is probably responsible for all recorded deaths (13) and many medically serious bites. This remarkable spider has become a part of Sydney's folklore and, although no deaths have been recorded since the introduction of an antivenom in 1981, it remains an icon of fear and fascination for Sydneysiders"
Folklore? Remarkable? Fascination? Ja hallå ja? Vidrig och ful tycker jag de skulle skriva istället.
MEN - have no fear, för ibland är den här snälla spindleln misstagen som ovanstående:
Och den är helt ofarlig och jättesnäll. Man ska analysera skillnaden genom följande viktiga iaktagelser om Funnel- Web spindeln som har följande viktiga kännetecken:
VEM ställer sig en centimeter ifrån en sådan spindel och analyserar om hans ögon är closely groped? Eller om hans överläpp är studded? Eller om hans andra ben är modified?
Inte jag. Insektssprayen har nu en fast plats i morgonrocksfickan. Spindeln är förhoppningsvis kvar i hon och upplöser sig av sig själv.
Jag sprang ut.
Det brittiska kulturarvet
Hetsen fortsätter att jag måste se alla dessa saker jag inte tagit tag i att se på de två år jag varit här. Igår var det dags för museum.
Jag är ingen museumtjej känner jag. Jag har inte tålamod att gå runt och läsa på små skyltar i flera timmar. Är det intressanta saker att titta på stimulerar det min hjärna lite mer. Men igår var min vision att klara av två brittiska kulturarv i staden:
-Sydney barracks musem
-Utställning om människors relation till Prinsessan Diana
Jag började käckt med barackerna. Det känns ju som en avgörande del av Australiens historia, minst sagt. Jag stegade in med friskt humör i det gamla fånghuset, och det var säkert jätteintressant. Om man orkade läsa på alla små skyltar. Men i ärlighetens namn så känner jag att jag är så bortskämd med vår Europeiska historia. Här låg det små fula knappar som var 200 år gamla i små montrar, och 200 år gamla saker gäspar vi åt hemma. Och det är nästan det äldsta de har här. Förutom aboriginmålningar på berg lite här och där.
Men jag älgade runt de tre våningarna på rekordtid och sprang förbi alla andra besökare som snällt stod och läste varenda skylt. Jag tycker att det är intressant och fascinerande, att man kunde besluta sig för att sända alla sina kriminella avskum till att land på andra sidan jorden, och att det är basen för dagens Australien, och det var intressant att sätta sig in i hur det måste varit för dessa stackars människor, vars brott de begått ibland var minimala. Någon kunde t ex olagligt ha huggit ner ett träd som inte var hans, så vips, innan han hann säga Brädor satt han på en tre månaders resa till andra sidan jorden.
Men efter att han gjort detta museum kände jag att jag inte orkade med mer brittiskt vansinne denna dag. Diana får vänta lite till.
Så jag tog en shoppingpromenad. Vilket jag ABSOLUT inte får göra. Alla som läser detta borde sända mig cyberflappar i huvudet och sno mitt kontokort, för jag FÅR inte inhandla mer. Nu var jag duktig och gjorde faktiskt inte det, men det berodde på att jag inte hittade något fint.
På vägen inne i stan så hörde jag plötsligt ett fasligt liv. Ett kvarter ner kom en liten klunga gående ledd av två karlar med säckpipa. Vägen verkade avstängd så någon sorts manifestation var det säkert. Men längst fram gick säckpipegubbarna, sedan kom det kanske tjugo människor lodande bakom. Så när de kom till slutet av gatan svängde de in på puben "Edingburgh Castle".
Vad lustigt det kan vara med demonstrationer, tänkte jag. För många gånger förstår jag inte ens vad det är de vill. Inga plakat. Eller så skriker någon något som man inte hinner höra. Men så tänkte jag, att det här gänget kanske vaknade på morgonen och tänkte att, ah, ska vi inte ta en öl med kompisarna idag. Så ringer de runt och drar ihop ett gäng. Någon frågar Hamish om han inte kan ta med sin säckpipa. Så träffas de vid stadshuset, och Hamish går först och spelar lite för att få till lite bra stämning, så går de till puben.
Kanske det bara var så det var? Inte alls någon demonstration? Det här måste vi i såfall verkligen börja tillämpa hemma. Jag måste genast inhandla en nyckelharpa eller annat uppiggande svenskt kulturarv och ta med på nästa party/pubrunda hemma i Sverige.
Jag är ingen museumtjej känner jag. Jag har inte tålamod att gå runt och läsa på små skyltar i flera timmar. Är det intressanta saker att titta på stimulerar det min hjärna lite mer. Men igår var min vision att klara av två brittiska kulturarv i staden:
-Sydney barracks musem
-Utställning om människors relation till Prinsessan Diana
Jag började käckt med barackerna. Det känns ju som en avgörande del av Australiens historia, minst sagt. Jag stegade in med friskt humör i det gamla fånghuset, och det var säkert jätteintressant. Om man orkade läsa på alla små skyltar. Men i ärlighetens namn så känner jag att jag är så bortskämd med vår Europeiska historia. Här låg det små fula knappar som var 200 år gamla i små montrar, och 200 år gamla saker gäspar vi åt hemma. Och det är nästan det äldsta de har här. Förutom aboriginmålningar på berg lite här och där.
Men jag älgade runt de tre våningarna på rekordtid och sprang förbi alla andra besökare som snällt stod och läste varenda skylt. Jag tycker att det är intressant och fascinerande, att man kunde besluta sig för att sända alla sina kriminella avskum till att land på andra sidan jorden, och att det är basen för dagens Australien, och det var intressant att sätta sig in i hur det måste varit för dessa stackars människor, vars brott de begått ibland var minimala. Någon kunde t ex olagligt ha huggit ner ett träd som inte var hans, så vips, innan han hann säga Brädor satt han på en tre månaders resa till andra sidan jorden.
Men efter att han gjort detta museum kände jag att jag inte orkade med mer brittiskt vansinne denna dag. Diana får vänta lite till.
Så jag tog en shoppingpromenad. Vilket jag ABSOLUT inte får göra. Alla som läser detta borde sända mig cyberflappar i huvudet och sno mitt kontokort, för jag FÅR inte inhandla mer. Nu var jag duktig och gjorde faktiskt inte det, men det berodde på att jag inte hittade något fint.
På vägen inne i stan så hörde jag plötsligt ett fasligt liv. Ett kvarter ner kom en liten klunga gående ledd av två karlar med säckpipa. Vägen verkade avstängd så någon sorts manifestation var det säkert. Men längst fram gick säckpipegubbarna, sedan kom det kanske tjugo människor lodande bakom. Så när de kom till slutet av gatan svängde de in på puben "Edingburgh Castle".
Vad lustigt det kan vara med demonstrationer, tänkte jag. För många gånger förstår jag inte ens vad det är de vill. Inga plakat. Eller så skriker någon något som man inte hinner höra. Men så tänkte jag, att det här gänget kanske vaknade på morgonen och tänkte att, ah, ska vi inte ta en öl med kompisarna idag. Så ringer de runt och drar ihop ett gäng. Någon frågar Hamish om han inte kan ta med sin säckpipa. Så träffas de vid stadshuset, och Hamish går först och spelar lite för att få till lite bra stämning, så går de till puben.
Kanske det bara var så det var? Inte alls någon demonstration? Det här måste vi i såfall verkligen börja tillämpa hemma. Jag måste genast inhandla en nyckelharpa eller annat uppiggande svenskt kulturarv och ta med på nästa party/pubrunda hemma i Sverige.
Det finns en Mate överallt
Idag blängde jag en stund på mitt hushållspapper för att se om det var miljövänligt.
Hushållspapperet heter "Tuff Mate".
Det är ett oändligt Mate:ande i det här landet.
Hushållspapperet heter "Tuff Mate".
Det är ett oändligt Mate:ande i det här landet.
En vissen tulpan
I den populära serien "Uppiggande frisyrkomplimanger" har vi ju tidigare avverkat:
"Du ser ut som Angela Channing" och "Du ser ut som en cocker-spaniel".
Igår fick jag nog av mitt vidriga hår med fem centimeter utväxt med solblekt blont slitet hår och så fem centimer brunsvart hår med gråa inslag. Och då nöden inte hade någon lag i Burwood gick jag och köpte hemfärgning. Parollen var "Det kan ju inte bi värre än alla andra fula frisyrer här i förorten".
På paketet hade modellen en tjusig ljusbrun nyans med ett litet minimalt inslag av rött.
Färga, färga, färga. Färg i hela badrummet. På golv, väggar och duschdraperi. Jag måste vara som en hund som ska duschas, skakar på hela mig, för det var rödbruna prickar överallt.
Torka, torka, torka.
Titta i spegeln.
OOOOJ! Där stod en slokande, vissen vinröd tulpan som sett sina bästa dagar och tittade in i spegeln (Moi).
Well, well. Ring ut grävlingen, ring in tulpanen tänkte jag moloket. Men jag piffade till det vinröda så gott jag kunde och så lite smink i ansiktet så att jag såg något mindre slokande ut och tänkte att jaja, den 18 juni har jag klipptid och ska bli blond igen, jag får leva med det här tills dess.
Så kommer Grottmannen hem. Vad hände med mental support? Dagens paroll var antagligen "Ärlighet varar längst" för honom för han stirrade en stund, och jag såg att han letade efter något käckt tröstande ord tills han harklade upp sig och pep ur sig:
"Oh. It looks ok"
Ja, men tack då. Nu känns det genast bättre. It look OK förstår ju alla att det är lika med vidrigt.
Nu ska jag inhandla en basker och en ciggar och en pensel och försöka se lite konstnärlig ut i min nya OK kalufs.
"Du ser ut som Angela Channing" och "Du ser ut som en cocker-spaniel".
Igår fick jag nog av mitt vidriga hår med fem centimeter utväxt med solblekt blont slitet hår och så fem centimer brunsvart hår med gråa inslag. Och då nöden inte hade någon lag i Burwood gick jag och köpte hemfärgning. Parollen var "Det kan ju inte bi värre än alla andra fula frisyrer här i förorten".
På paketet hade modellen en tjusig ljusbrun nyans med ett litet minimalt inslag av rött.
Färga, färga, färga. Färg i hela badrummet. På golv, väggar och duschdraperi. Jag måste vara som en hund som ska duschas, skakar på hela mig, för det var rödbruna prickar överallt.
Torka, torka, torka.
Titta i spegeln.
OOOOJ! Där stod en slokande, vissen vinröd tulpan som sett sina bästa dagar och tittade in i spegeln (Moi).
Well, well. Ring ut grävlingen, ring in tulpanen tänkte jag moloket. Men jag piffade till det vinröda så gott jag kunde och så lite smink i ansiktet så att jag såg något mindre slokande ut och tänkte att jaja, den 18 juni har jag klipptid och ska bli blond igen, jag får leva med det här tills dess.
Så kommer Grottmannen hem. Vad hände med mental support? Dagens paroll var antagligen "Ärlighet varar längst" för honom för han stirrade en stund, och jag såg att han letade efter något käckt tröstande ord tills han harklade upp sig och pep ur sig:
"Oh. It looks ok"
Ja, men tack då. Nu känns det genast bättre. It look OK förstår ju alla att det är lika med vidrigt.
Nu ska jag inhandla en basker och en ciggar och en pensel och försöka se lite konstnärlig ut i min nya OK kalufs.
