På andra sidan jorden

I helgen är det Mardi Gras parad genom Sydneys gator.

Då Grottmannen förra året ställde upp och följde med mig och tittade på spektaklet, men vid tre olika tillfällen fick sig små tjuvnyp i de nedre bakre regionerna av upprymda karlar som gillade hans lilla stjärt, så vägrar han av någon anledning att gå med i år.

Å andra sidan vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska dit och göra. Jag tycker inte att det är så crazy, underhållande eller spännande med ett gäng karlar som står och dansar på lastbilsflak eller massa kvinnor som åker motorcykel topless.

Men eftersom 300 000 personer förväntas tycka att det är toppenkul och kommer att stå och följa festen på gatorna så blir det nog jättekul för alla inblandade ändå.

Själv ska jag inhandla torgvantar, nya tofflor och ny kupevärmare. Det var bara 16 grader i morse och jag fryser ihjäl.

Igår skulle jag laga ett gott recept hemifrån - chilibiffar.

Då inte EXAKT samma ingredienser finns som hemma så måste man ju improvisera lite. Det är ju som bekant inte in starka sida när det gäller matlagning.

Heinz fina milda chilisås finns ju just inte här. Så jag stegade med bestämda steg iväg till "Asien" avdelningen på min lokala mataffär, och valde en flaska med chilisås på som det stod "Hot and sweet" på. Nu så här i efterhand vet jag att en Heinz chilisås i Sverige är som en liten blek brakis jämfört med en Asiatisk chilisås det står "Hot" på.

Då jag tyckte att jag hade lite mer kötttfärs än receptet sade, så hällde jag i extra mycket av chilisåsen, både i biffsmeten, och i såsen som det hela skulle serveras med.

Det blev den vidrigaste starkaste chilibiffen i mannaminne. Ärligt talat bränner det fortfarande i bröstet tolv timmar senare tror jag.

Och till råga på allt så sprack hela min tallrik när jag hällde upp såsen på den. I två delar. Då snackar vi "HOT".

Så kanske anldeningen till att det fortfarande bränner i bröstet är att jag fick i mig ett par glasbitar när jag åt upp min vidriga biff på min tvådelade tallrik också.

Nu har jag både utegångsförbud efter mörkrets inbrott, och matlagningsförbud.

Oj vilket galet åskväder det dundrade in igår! Jag är inte åskrädd, men det kändes verkligen som om blixtarna slog ner i min lägenhet och åskan knackade på taket i en halvtimme utan att flytta på sig. 
På femton minuter fick vi 17 mm regn, och på en halvtimme hade det fallit lika mycket regn som det vanligtvis faller på en månad här. Det var helt galet. Regnet verkligen öste ner och tak rasade in på hus i närheten.

Så att det började regna in genom taket i mitt kök kändes som en liten petitess när jag stod där och försökte placera hinkar och handdukar på rätt ställe. Jag hade ju iallafall ett tak kvar.

Min farmor var en galen person. I positiv bemärkelse. Det kanske inte var positivt att ha henne som sin mor, men som farmor var hon härligt galen.

Jag har ett svagt minne av att Gumman, som hon kallades, hade något poängsystem som handlade om att skjuta Bäver.
Denna modesta lek betyder antagligen något perverst idag, men på det oskyldiga 70-talet, så innebar det att man skulle vara först med att se människor som såg ut på ett visst sätt, så skulle man skrika "Bäver" lite diskret när man såg dem, före sina medtävlare. Jag tror att högsta poäng man kunde få var om man såg en rödhårig man med skägg och svart basker, rökandes en cigarr eller liknande. Jag tror mina bröder kan fylla i mer om detta, jag var lite för liten för att komma ihåg dessa viktiga detaljer.

Däremot kan jag gå och le för mig själv här i Sydney och tänka på hur Gumman skulle gilla att gå och skjuta Bävrar här. Fast här skulle vi skjuta Hockeyfrillor. Det finns en stor variation av denna 80-talets fasansfulla skapelse kvar här. Inte den snygga varianten som var modern hemma för ett par år sedan igen, nej, det är den riktiga 80-tals hockeyfrillan vi pratar om.

Häromdagen såg jag en tiopoängare. Han måste varit i pensionärsålder. Främre delen av håret var kort, grått/vitt och glest. Men så kom JÄTTEMANEN på bakre delen av huvudet. Långt. Lockigt, Och blekt blont. Tänk Michael Bolton innan han klippte sig, men fyrtio år äldre och fler färgkombinationer.

Jag stod verkligen inte ut. Veckans pokvän var solklar.

Den här helgen var det dags igen. Två gigantiska kryssningsfartyg möttes i Sydney hamn igen. Det ena var Queen Elisabeth 2 som var ute på sin sista resa, och den andra var ett nytt fartyg i samma flotta, som var ute på sin första resa. Ungefär som om Sydney fick två nya förorter när dessa två bjässar intog hamnen.

Och folk går man ur huse för att se detta. Jag förstår inte riktigt varför? Det blir någonsorts jättehype, med kulmen idag kl 1830 när det ena skulle åka hem, och det andra byta plats eller så, så de skulle för första gången i världshistorien mötas. Så skulle det ena tuta tre gånger, sedan det andra tre gånger, och så båda tillsammans tre gånger. Och det skulle höras upp till 20 km bort.  Åh så spännande, jag måste genast köa till mig en bra plats i hamnen så att jag kan få uppleva två tutande båtar. NEEEJ!

Förra gången det var två kryssningsfartyg här samtidigt blev det totalt trafikkaos, och myndigheterna fick otrolig kritik för sin usla planering. Den här gången har de då passat på att, förutom de två båtarna som alla ska titta på, samma dag ha:

- Finalmatchen i årtets fotbollsäsong , spelas här i Sydney
- Stor kricketmatch Australien-Indien i Sydney
- Marid Gras party för hela världens gay community i Sydney

Det kommer säkert fungera toppen med trafiken idag. Not.

Annars fick jag höstdepression idag. De sa just på nyheterna att nästa vecka är sista veckan på sommaren. Jag känner mig lurad på konfekten. Bara för jag var hemma i Sverige i två månader, så missade jag ju två månaders sommar. Så blir det höst på en gång!
I affärerna är det var höstkläder och höstfärger. Hallå ja, jag kom ju just från vintern med svart, grått och brunt som den piggaste färgen i klädskalan hemma. Urk.

Men skam den som ger upp. I morgon börjar hårdträning inför Beach 2008 etapp två. Om fyra veckor åker jag till Bali, och det innebär att antingen får jag köpa en ny biknini med tre storlekar större byxor än de jag har nu, då valkarna sväller över byxorna som verkligen måste ha krympt, eller så får jag börja med något av mina sportiga träningsprogram igen. Så visionen är nu tre powerwalks i veckan såklart, och massa graciösa armhävningar, situps och någon sorts skinkhävningar. Vi får väl se hur länge den visionen håller.

Och eftersom det inte börjar med Camp Mate förrän i morgon, så har jag ju en sockerkaka på gräddning i ugnen, som ska serveras med vispad grädde, och så måste jag få i mig ett glas kaloririkt rödvin innan jag lägger mig.

På torsdagarna är det late night shopping här. Alla affärer har öppet till kl nio, en trevlig anledning att gå ner till det stora köpcentrat och göra av med lite pengar.

På vägen ner till köpcentrat så ser jag min hund,  som förföljde mig före jul, komma släntrande efter en gammal man. Mannen vände sig om flera gånger, så jag förstod att han drabbats av samma sak som jag, hunden hade väl bestämt sig för att följa efter honom på en tur. 

Så käck som jag var så stannade jag herren och log förstående och sa:
"Jaha, följer hunden efter DIG nu".
"Ja" sa gubben rart och såg lite klurig ut.
 Jag log snällt och bestämde mig för att vara extra snäll mot gubben, och eftersom jag visste i vilket hus hunden bodde då jag ju hade fått lov att följa den hem en annan gång den hade rymt, så sa jag till gubben
"Jag kan ta med hunden hem"
. Gubben tittade storögt på mig och sa "Nej, det är MIN hund"

Jag stod inte ut. Det finns två superstora vita ulliga hundar i samma kvarter tydligen. Här skrämmer jag livet ur en gammal man och säger att jag ska ta hem hans hund. När det inte ens är samma hund som förföljde mig en hel eftermiddag förut, utan en helt annan hund. Ah, så penibelt, han måste tycka att jag är helt galen.

På vägen hem från min late night shopping hade det blivit kolsvart ute. Jag kom käckt runt hörnet till entreen till huset där jag bor, och en UBERSPINDEL hade gjort nät över HELA gången, och satt mitt i. Så hur man än gick, fanns en smycket stor risk att man skulle riva nätet när man gick förbi, och därmed få bautaspindeln i huvudet.
Allvarligt talat så bestämde jag mig för att inte gå hem förrän det var ljust ute igen och spindeln hade gått och gömt sig för dagen igen, Som tur var kom Grottmannen till undsättning och rafsade lite med händerna i luften för att känna hur högt upp nätet var. Det svajade till, och jag med. Jag vägrade gå förbi.

När jag var liten gick det en tecknad serie på TV som hette Lotta i Hallonbergen. Det läskigaste var när det i varje episod kom en ihoptecknad bunt med ungdomar vaggande så sa speakern "Här kommer de stora barnen", så var det läskig musik, så kom den ihopsittande klungan gungande fram på TV bilden.

Men de räddade mig den här gången. Jag körde en "Stora barnen" på Grottmannen och satte ihop oss i en sammahängande hukande klunga, där han såklart gick först i klungan, så OM nätet skulle falla och därmed MEGAspindeln skulle den förhoppningsvis falla på Grottmannen. Klungan skulle därmed splittras mycket snabbt kan jag meddela. Men vi knäade förbi, nätet svajade, men höll, och jag bestämde i samma veva att jag härmed har gett mig själv utegångsförbud efter mörkrets inbrott. Alternativt bokad hotellnatt så jag inte måste komma hem när det är mörkt.

Urk.

Idag stod det i Expressen "Nu kan Lars Danielsson vara ute ur Carl Bildts frysbox"
 
Vad tokigt att låsa in honom i en frysboox. Inte undra på att han inte kunde svara i telefonen när det var Tsunami. Men varför låste Göran Persson in honom i Carl Bildt frysbox?

Göran Persson =  Haniball Lecter?

Mystiken tätnar.

Igår var jag på Sydneyfishmarket, världens näst största fiskmarknad, iallfall när det kommer till variation av fiskar.

Där var det många fula fiskar.

Jag gick runt och blängde hur länge som helst på alla fiskar, räkor, humrar, ostron och allt vad som fanns, tyckte lite synd om fiskarna, åt en liten lunch, och kom hem med en Mahimahi som sedan tillagades i ugnen.



Sedan när jag skulle gå till tvättstugan slog jag huvudet i en mangofrukt. Det är en exotisk värld.

Min nya hälsosamma paroll är "Frukt är nyttigt!"

Därför sköljde jag käckt av en klase vindruvor och bunkrade upp på skrivbordet bredviD mig för att småäta på, istället för sedvanligt godis.

Det var jättegott. Och jättenyttigt. Jag kände mig som Jane Fonda ett tag. Tills jag kom  att fundera över vad som händer med alla kärnor man råkar få i sig?????

Innan de tar sig ut naturlig väg ur kroppen, hinner de börja gro till växter i magen då? Tänk om någon kärna hamnar i någon lite hemlig ficka i  levern eller så, så börjar det gro en hel vinranka inom en? Paniken är nära, och jag kan redan se min dödsannons framför mig där det längst ner står att jag dog plötsligt av växande vinranka i magen. Eller så kom den växande upp från magen upp i halsen så jag kvävdes till döds.

Nä, i fortsättningen måste det bli genmanipulerade kärnfria druvor. Fast för säkerhets skull köpte jag även två dunkar vin på lunchen. Det är ju faktiskt frukt det också.

Jag fick just lov att Googla hur man hårdkokar ägg.

För jag har ingen aning om hur länge det ska tänkas koka. Jag är verkligen matlagningsqueen.

Men jag har ett ganska bra liv ändå. Antagligen hade jag inte överlevt en dag under husmanskostens tid när man skulle laga allt själv, men nu finns det ju färdiglagat och halvfabrik och Google så jag kan leva ett par år till.

PS. Var på djuret sitter Tjälknölen? DS

Inte bara aboriginerna ska ha upprättelse.

Jag tycker att det är dags att vi slår ett slag för Sweet. Alla andra band får revivals och blir trendiga igen och får lifetimeawardgrammies och allt var det är.

Jag var livrädd för Sweet när jag var liten. Jag minns att de uppträdde på Gröna Lund och bajsade i en hink backstage och var helt crazy. Löpsedeln på Expressen!

Det var tider det, när det mest crazy ett band kunde göra var att göra en touchdown i en hink backstage.

Vilken video. Vilka moves. Vilka kläder. Vlken låt.
 
Those were the days.

Tänk att det ska sitta så långt inne det ordet.
 
Förlåt.

Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men jag kan inte låta bli att bli totalt mållös när jag läser om det nu i tidningarna igen.

I morgon ska den nya (sedan i höstas) australiensiska regeringen äntligen säga officiellt föråt till "The stolen generation".

Den förra regeringen vägrade be om ursäkt under parollen "it is impossible to say sorry for the actions of the past". Och visst - det var ju inte DEN regeringen som hade gjort alla dessa orätt mot aboriginerna, men är det inte så att att vara tyst är att hålla med?

Mellan 1910 - 1970 tvångstogs upp till 10 000  barn med aboriginblod, en av tre, ifrån sin familj för att fostras i barnhem, av kyrkan, eller i vita familjer. Många av barnen misshandlades, utnyttjades sexuellt eller användes som arbetskraft. Många såg aldrig sin familj igen.
Visionen med detta var att integrera dom med vita, och att aboriginstammen skulle utrotas. Det var en "doomed race".

Många ickeaborginer i landet tror jag irriterar sig på "aboriginer jobbar inte, de lever på regeringen och de super och är kriminella". Men har man behandlats så som de har gjort, så tar det nog generationer att få tillbaka sin förlorade heder.

Det finns ca 450 000 aobriginer i landet, av landets befolking på 21 miljoner. De är den fattigaste etniska gruppen, de som har störst sannolikhet att hamna i fängelse, bli arbetslösa, drabbas av dålig hälsa. Deras livslängd är 17 år kortare än andra aussisar.

Förlåt kan inte ändra det som skett, men det kan ge lite upprättelse.

Samtidigt slår det mig hur det lätt det är att sitta här och rynka på näsan åt hur man har betett sig här. Hur har vi betett oss mot våra samer? Ingen aning.
 
Kanske även vi borde veta hut.

Eller är det rödkålen till skinkan som förvirrat sig upp i G´Day Mates ansikte?

Eller vart det för mycket sprit i helgen?

Nej. Man kan ju tro att vän av ordning LÄR sig efter ett par års boende här att solen ÄR stark. Tyvärr är så inte fallet, och igår satt jag i solen och avnjöt en lunch på max en timme, och mitt svenska blåvita döende ansikte är nu RÖTT.

Det ser fortfarande döende ut dock, bara lite mer aggressivt döende.

I lördags var jag och Grottmannen och gjorde Sydneys affärer osäkra.
Jag har ju tidigare informerat er om den käcka attityd som råder i affärer här, med "Hi, how are you?" från personalen så fort man sätter sin fot i deras lilla shop.

Men i lördags stötte vi på raka motsatsen. Vi vimsade in oss i en galleria och kom upp på en lite öde våning och gick in i en affär med herrkläder. Expediten kommer fram till oss nästan på en gång, och jag förväntade mig som vanligt "G´Day, how is it going?" men döm om min förvåning, när han efter sin hälsningsfras säger:

"We dont have anything for you here Mate. You re to small"

Vi tittade oss omkring och det var en affär bara för Bautamän! En affär för Shaquille O Neal och alla hans kompisar i hans basketlag. Allt var megastort, både på längden och bredden och tvären.

Jag stod inte ut. Sådana affärer har jag bara sett för kvinnor förut, men det här var en toppenaffär för manliga Dunderklumpar.

Så antingen var expediten rar som upplyste oss snabbt om att vi inte var tillräckligt gigantiska för honom, eller så var han snipig och insåg att här blir det ingen business.

Om vi inte skulle behöva ett campingtält i form av en Shaquille O Neill skjorta såklart.

Fast Pernilla får man inte sura uppstötningar av.

Vad trött jag blir på datorer och deras felsvar.

"An unexpected error has occured"

Men det är väl självklart att det är UNEXPECTED! Det finns väl ingen människa som vill ha en dator som utför expected errors?

HEJ DÅ Bill Gates som säkert kommit på den dumma texten på min dator.

När jag ändå är inne och nosar på ämnet Angela Channing så kom jag och tänka på min bästa kompis i gymnasiet. 

Hon gick en dag och permanentade sitt korta hår. Det såg verkligen fruktansvärt ut. Men vi kvinnor är ju rara mot varann och säger "Ååååh vad fint det blev" för att stötta lite, eller "Det lägger sig not lite efter första tvätten". Men när min vännina kom hem till sin pojkvän så säger han:

"Du ser ut som Angela Channing"

BIG mistake. HUGE! Hur kan karlar vara så dumma? Sådant tänker man tyst, man säger det absolut inte. Och absolut inte till sin flickvän. För att se ut som Angela Channing är ingen komplimang för NÅGON tjej.



När jag gick i sjuan coh gick till hårfrisören vart det inte heller så himla lyckat. Så skulle jag hälsa på den kille jag trodde jag var jättekär i samma kväll som jag klippt mig, och han säger:

"Du ser ut som en Cocker Spaniel"

Alltså , det var inte heller en toppenkommentar. Jag kände inte direkt att det skulle bli han och jag efter det.



Hur skulle ni killar känna om ni efter en ångestfylld klippning får höra att ni ser ut som någon av nedanstående:

      

Urk.

För någon borde verkligen ta och göra det på riktigt.

Jag förstår om man väljer att jobba som reporter på t ex Hänt Extra eller liknande skvallertidning att man kanske inte har så höga journalistambitioner, men ibland har jag väldigt svårt att förstå att våra största dagstidningars journalister skriver som de gör.

Bland de senaste dagarnas rubriker kommer här ett härligt axplock på de viktigaste nyheterna som hänt i världen:

"Tom Jones försäkrar brösthåret" - Ja vilken viktig information. Vem bryr sig om lidandet  i Darfur när Tom Jones har försäkrat sitt brösthår?

Eller rubriken "Hunden kom springande med en röd skalp i munnen" följt av "Vi gissar att  personen den tillhör inte är vid liv". Vilken vågad gissning.

Häromdagen  stod det om "Stjärnan mordhotad" Stjärnan visade sig vara en sångare i ett dansband som ingen orkar bry sig om. Vad krävs för att klassas som en Stjärna i dessa tidningar? Jag har ju faktiskt haft en halvsida i lokaltidningen på Västra Samoa, med foto och allt, så kanske jag är lite stjärna också?

Just idag är jag faktiskt nästan stjärna.
 
För regnet fortsätter ösa ner, och mitt självlockiga hår har formaterat sig i en frisyr som skulle få både Joey Tmepest, Angela Channing och Uf Elfving att bli gröna av avundsjuka.

Av någon anleding har jag tänkt mycket på Brynolf Wendt den här veckan. Jag tycker att det är dags att han dammas av och får en egen tv-show.

Mannen. Myten. Legenden.

Brynolf och hans grymma citat var den enda anledning jag tittade på Efterlyst när han var med för säkert femton år sedan eller så. Men när det var dags för Brynolf att prata sin egen monolog i slutet av varje case, så spände han ögonen i kameran och sade sådana bitska meningar så den tuffaste bov måste ha spungit anmält sig själv i ren skräck.



Om en gruppvåldtäkt i Trosa: "De här lymmlarna måste lära sig att veta hut"

eller 

"Sådana som du förtjänar att låsas in i en garderob och aldrig släppas ut igen!" om en annan bandit.

Tänk om Brynolf skulle ge ut en citatbok med sina bästa åthutningar - vilken storsäljare.

Brynolf -we salute you!

För annars vet jag faktiskt inte vad jag ska skylla på.

Det har spöregnat, verkligen spöregnat nästan dygnet runt sedan jag landade. Idag har det varit periodvis uppehåll men fortfarande riktigt tunga, gråa skyar, och det är oändligt fuktigt.  Alla papper jag tog med från jobbet är nu en seg massa, alla kläder käns unkna, handduken hinner inte torka på ett dygn, jag står inte UT med denna fukt.

Så kanske det var därför jag eldade upp mig så i mataffären idag, på följande uppstötande upplevelser:

- En gubbe stod och packade upp saker ur sin fula påse vid kassan, så stoppade han under tiden sin 20 AUD i munnen. Ah, vad vidrigt. Jag tycker pengar är en bakteriehärd och därför tycker jag nu att den där gubben är en bakterihärd. Ful var han också.

- En kärring stod och läste en hel veckotidning från sida till sida vid tidningsstället. Utan att köpa den. Åh, vad jag jätteogillar sådana människor. Jag blev jättegrining av henne. Antingen köper man tidningen, eller så läser man den inte. Varför finns det så många snyltläsarkärringar?

Här är det dags att flika in att min bror och jag hade en intressant diskussion häromdagen om någon pedagogisk bok han hade läst, där den pedagogiska författaren sa att alla dessa människor man blir arg och upprörd över LÄR man sig något av. Det finns en mening med detta möte, och den aggression personen skapar och man lär sig något om sig själv.

Idag har jag lärt mig att jag hatar snåla jävlar och gubbar med sedlar i munnen.

Så var det dags för den lååånga färden igen.

Som vanligt efter ett par hysteriska veckor med mindre och mindre sömn för varje natt, flängandes hit och dit och urstädningar ur lägenhet och sista minuten träffar och telefonsamtal med nära och kära så går den sista lilla energin som finns kvar i mig totalt ur mig när jag  sitter i mitt säte på första långsträckan.

Jag checkade glatt in på Arlanda, och för en gångs skull tänkte jag gå direkt till gaten och sitta och läsa lite, annars brukar jag älga dit i sista sekund också. Så jag tittar på en gång på den fina lilla tavlan med avgångar och ser att mitt flyg är inställt!  Jag stod verkligen inte ut, men gick med sitna militärsteg bort till SAS och de bokade käckt om mig på ett tidgare flyg, men som till slut gick senare än det jag var inbokad på från start, pga storm i London.

Heathrow ogillar jag som vanligt. Det är kokhett, det är efterblivet och hysteriskt mycket folk och de kommer på  femton minuter före avgång viken gate flyget ska gå ifrån så folk älgar i panik hit och dit, det enda som gör att jag förlåter dem lite är att de har Boots och HMV i transithallen. Den här gången blev jag EXTRA sur för att de insisterade på att jag skulle ta av mig min kofta i säkerhetskontrollen. Det kan OMÖJLIGT börja pipa om en garnkofta med träknappar på. Och jag lovar, det går inte att kapa ett flyg med den. Eller kanske man kan dra garnhuvan över pilotens huvud och väsa "Flyg till Kuwait" i örat på honom. Dumskallar.

Väl på min härliga tolvtimmarsresa till Hong Kong undrar ni såkart spänt vilken härlig filur jag hamnade bredvid den här gången? Var det en Stankovic? Eller en Talk Machine? Eller en Snarkminator? NEJ, en äldre asiatisk dam, som förvisso var lite nervig av sig så ett tag tänkte jag att hon antagligen var en terrorist och skulle spränga oss i luften inom kort, men jag var faktiskt för trött för att orka bry mig om det. Jag lutade mig åt sidan och sov som en klubbad säl nio timmar i sträck. Jag vaknade två gånger av att jag hade vajandekobrauppvisning tilsammans med lite tiksryckningar, men annars bara sov jag och sov jag. 

När jag vaknade var min lilla dam fortfarande helt hysterisk och fick inte igång sin individuella skräm för att se film, hon hade nog kortslutit kontrollen för hon tryckte på alla knappar samtidigt. Så spände hon ögonen i mig och sa :

"Teeeveeee".

 Det var det enda hon kunde säga på engelska. Det kanske är samma sak på kinesiska, vad vet jag. Jag försökte käckt fråga VILKEN av alla femtio filmer och trettio TV program hon hade funderat på, och tog fram den fina lilla broschyren som Richard Branson tillverkat och lagt i stolsfickan framför mig med information om underhållningen och pekade på alla fina filmer, en i taget, men hon sa bara:
 
"Teeeveeee"

 Så pekade hon på en kinesgubbes skärm tre rader fram och ville se samma som han.
"Jaaa , det klippet, då vet jag precis vilken av alla hundra filmer det är". NOT! 

För att få lite lugn och ro bläddrade jag fram en film det stod "chinese" efter, det visade sig senare vara en aggresiv karatefim, som jag tvingade den gamla tanten att se på. Den var ju iallafall kinesisk!
Men hon verkade inte nöjd med mitt fina val, och efter en stund började hon pilla på sin fjärrkontroll igen. Dags att börja bläddra runt åt henne igen, och nu hittade jag en hel meny med kinesiska titar. Allt stod på kinesiska så jag fattade ingenting, men jag tryckte och tanten pekade och till slut hittade vi något hon blev nöjd med och jag kunde sova vidare.

Efter ny säkerhetskontroll i Hong Kong och påstigning på samma flyg, till samma plats ombord igen, visade det sig att jag fick en ny bänkkamrat. Käck britt i 35 årsåldern sisådär.
Om det är någon som har hört sägas att svenska brudar är blåsta blondiner så kan jag glädja er med att jag levde upp till myten. Vi pratade om ditten och datten och han berättade att han var aktiv i idrott, och att med åldern var det ju så svårt att läka sina skador när man blir skadad. Sport Queen (Moi) kände att jag gav mig ut på lite djupt vatten när jag frågade vilken sport han då var aktiv i.

Och så svarar han "Martial arts".

Hmm....tänka, tänka, tänka. Det lät som Marshall art. Marschaller. Konst. Ljuskonst? Jag fattar nada. Jag log käckt och sa "Jahaaaa.." men sedan tänkte jag att nej, nu kan jag trassla in mig i en djup konversation om något jag inte har en aning om vad jag pratar om, så jag frågade faktiskt "Hur menar du då då?" och då kontrade han med "Karate". Jag kände att det nu började bli ett tema på min Sydneyflygning! Min nya polare hade varit världsmästare tre gånger. Jag intog en modest profil, förvisso är det svårt att utöva karate i de trånga flygstolarna (även fast det kändes som om det måste varit det han gjorde när han karatade mig i ryggen och väckte mig tre gånger när jag sov), men man vill ju inte bli osams med en karatemästare!

Vi hade en intressant sportkonversation (som bestod i att jag nickade förstående och han pratade) tills jag frågade vad han skulle göra i Australien. 
"Min syster som bor i Perth har insjuknade hastigt så jag måste åka dit "
"Oj, vad tråkigt" nickade jag som vanligt förstående. "Är det allvarligt?"
"Ja, hon dog igår"

I det här läget var det ju bara att väcka Dr Philen i mig, så det var jag resten av resan.

Jag har varit Dr Phil många resor utan att vilja det. Jag är folkskygg och vill bara vara ifred när jag flyger, men jag måste sända ut helt andra signaler, då mina medresenärer alltid verkar vilja berätta sitt livs historia för mig.

På en resa hade jag en dam över 80 år bredvid mig, en very british old lady, som såg ut ungefär som Thatcher och Elisabeth och de andra blåvita stiff upper lip sakerna där, men ack vad skenet bedrog. Hon  var över 80 år och hade  varit på Nya Zeeland och backpackat, och om jag inte minns fel hade hon även bungyjumpat. Efter en stund frågade hon mig om jag var med i tiotusenmetersklubben. Jag trodde inte mina öron, och satte verkligen fygplansteet i vrångstrupen, men hon fortsatte glatt vidare med att informera mig om att hon och hennes man minsann hade gjort det på en tågtoalett någon gång på tjugotalet eller så.

En annan gång satt jag bredvid en fransk läkare som arbetade för "Läkare utan gränser". Han berättade hemska, otroliga historier om hur han räddat barn från krigets Laos, och helt plöstligt kändes min resebyråkarriär otroligt torftig och meningslös.

För ett och ett halvt år sedan hade jag ju också min Bandidosledare som hävdade att han var Prins av forna Jugoslavien.  Jag vet fortfarande inte om det var sant. Jag fick hans nummer så kanske jag ska ringa upp och gå på den där lunchen ändå och få lite mer Bandidoskontakter här i Sydney?

Eller den ryska sjömannen som knappt kunde ett ord engelska och som blev så extas för att jag hjälpte honom att beställa in en öl till hans mat så att han köpte en ask choklad till mig?

Kombinationen av Dr Phil och jetlag blev nog för mycket för min lilla hjärna, för samma dag som jag landade här i Sydney var jag så coma så jag gick rätt in i ett skyltfönster. Jag skulle titta på en bok i fönstret och glömde på något sätt bort att det var ett skyltfönster emellan och utförde en dansk skalle på det stackars fönstret, som kontrade med att bånga till mitt ansikte så jag blev alldeles klarvaken.

Står man ut.