Uppvaknanden (Eller vilket kaffe bjuder du på när du får oväntat besök?)
Ett drama eventuellt i flera delar.
I rollerna:
G´Day Mate
Cat
Bautaspindeln
Grottmannen
Manus: G´Day Mate
Regi: Alla, men mest spindeln
Sömndrucken kliver hon upp ur sängen. Det är mörkt ute fortfarande, arla morgonstund, och naturen håller sakta på att vakna till liv. Långt borta hörs en kakadua kraxa.
Intet ont anande drar hon på sig morgonrocken och går ut i köket och sätter på kaffevattnet. Fortfarande med ögonen halvslutna, och i halvsovande koma, klockan är 0520 på morgonen, går hon ut till toaletten, som är i ett separat rum, i anslutning till lägenheten. Cat , som verkar ha flyttat in, vaknar från sin soffa i vardagsrummet och vill ut i trädgården. G´Day Mate går i comatillstånd fram till ytterdörren för att släppa ut Cat.
Cat: Miiiiaaaaauu (antaligen öppna dörren nu DÅÅÅ!)
G´Day Mate: Aaaaaaaahhhhh! IIIiiiiihh!
På dörren sitter en stor vidrig svart klump i bautastorlek. Klumpen har även åtta vidriga långa ben.
Spindeln: Det är jag som är Döden! (jag kan ha hört fel här ,men det kändes som om han sa det)
Nu klarvaken, och med sedvanlig insektsarmsvett, springer G´Day Mate in till lägenheten och har tre val:
1. Ta en kopp kaffe och hoppas att klumpen är borta nästa gång hon tittar dit.
2. Hämta Fort Knox insektssprayen
3. Hämta kameran då alla okamratliga bloggläsare kräver bevis.
Hon väljer alternativ två och tre, samtidigt som hon skriker in i lägenheten "Det sitter en vidrig stor mördarspindel på ytterdörren" Ingen reaktion ifrån lägenheten
Ut till ytterdörren igen.
Cat: MIIAAAAAAUU! (Nu Piss off miauet såklart, öppna dörren NUUUU! Jag vill ut och kan missa massa viktiga ödlor och insekter som jag älskar att glo på om du inte öppnar den sabla dörren)
G´Day Mate: Cat stå still! Jag måste ta kort förstår du. Ah, nej nej, neeeeEEEJ Cat NOSA INTE PÅ VIDRIGA SPINDELN!
Cat lyssnar inte. Han går glatt fram och nosar, varpå spiindeln börjar springa, och jag faktiskt har en nära svimningsupplevelse och börjar skrika allt vad jag kan som vanligt. Cat blir livrädd, antagligen spindeln med, grannarna vaknar antagligen som vanligt, men som genom ett under vaknar Grottmannen som vanligtvis behöver arton väckarklockor och kommer ut och grymtar något ohörbart, jag ber honom upprepa sig, i mitt extastillstånd, och med sprayen i högsta hugg under parollen "See you in court!" till spindeln.
Varpå Grottmannen artikulerar lite mer och säger i positiv ton"Vilken tur, det är lycka att stöta på en spindel med åtta ben!"
I det läget stod jag inte ut mer. Väsande "Om du inte är tyst nu, kommer jag spraya ner DIG med hela Fort Knox mördarsprayen, det är INTE tur att mötas av en sådan här spindel NÅGONSIN" till den mosiga Grottmannen, gick jag in till min borg och hällde upp en kopp kaffe.
Shaken, not stirred. (Jag, inte kaffet)
I rollerna:
G´Day Mate
Cat
Bautaspindeln
Grottmannen
Manus: G´Day Mate
Regi: Alla, men mest spindeln
Sömndrucken kliver hon upp ur sängen. Det är mörkt ute fortfarande, arla morgonstund, och naturen håller sakta på att vakna till liv. Långt borta hörs en kakadua kraxa.
Intet ont anande drar hon på sig morgonrocken och går ut i köket och sätter på kaffevattnet. Fortfarande med ögonen halvslutna, och i halvsovande koma, klockan är 0520 på morgonen, går hon ut till toaletten, som är i ett separat rum, i anslutning till lägenheten. Cat , som verkar ha flyttat in, vaknar från sin soffa i vardagsrummet och vill ut i trädgården. G´Day Mate går i comatillstånd fram till ytterdörren för att släppa ut Cat.
Cat: Miiiiaaaaauu (antaligen öppna dörren nu DÅÅÅ!)
G´Day Mate: Aaaaaaaahhhhh! IIIiiiiihh!
På dörren sitter en stor vidrig svart klump i bautastorlek. Klumpen har även åtta vidriga långa ben.
Spindeln: Det är jag som är Döden! (jag kan ha hört fel här ,men det kändes som om han sa det)
Nu klarvaken, och med sedvanlig insektsarmsvett, springer G´Day Mate in till lägenheten och har tre val:
1. Ta en kopp kaffe och hoppas att klumpen är borta nästa gång hon tittar dit.
2. Hämta Fort Knox insektssprayen
3. Hämta kameran då alla okamratliga bloggläsare kräver bevis.
Hon väljer alternativ två och tre, samtidigt som hon skriker in i lägenheten "Det sitter en vidrig stor mördarspindel på ytterdörren" Ingen reaktion ifrån lägenheten
Ut till ytterdörren igen.
Cat: MIIAAAAAAUU! (Nu Piss off miauet såklart, öppna dörren NUUUU! Jag vill ut och kan missa massa viktiga ödlor och insekter som jag älskar att glo på om du inte öppnar den sabla dörren)
G´Day Mate: Cat stå still! Jag måste ta kort förstår du. Ah, nej nej, neeeeEEEJ Cat NOSA INTE PÅ VIDRIGA SPINDELN!
Cat lyssnar inte. Han går glatt fram och nosar, varpå spiindeln börjar springa, och jag faktiskt har en nära svimningsupplevelse och börjar skrika allt vad jag kan som vanligt. Cat blir livrädd, antagligen spindeln med, grannarna vaknar antagligen som vanligt, men som genom ett under vaknar Grottmannen som vanligtvis behöver arton väckarklockor och kommer ut och grymtar något ohörbart, jag ber honom upprepa sig, i mitt extastillstånd, och med sprayen i högsta hugg under parollen "See you in court!" till spindeln.
Varpå Grottmannen artikulerar lite mer och säger i positiv ton"Vilken tur, det är lycka att stöta på en spindel med åtta ben!"
I det läget stod jag inte ut mer. Väsande "Om du inte är tyst nu, kommer jag spraya ner DIG med hela Fort Knox mördarsprayen, det är INTE tur att mötas av en sådan här spindel NÅGONSIN" till den mosiga Grottmannen, gick jag in till min borg och hällde upp en kopp kaffe.
Shaken, not stirred. (Jag, inte kaffet)
Vad gör en treåring om det kommer ett monster och hälsar på?
Touchdown
Känsliga läsare varnas för att läsa vidare.
Men jag undar VARFÖR det tar så lång tid för karlar att utföra sin Nr2? Touchdown. Deliver the mail. Leverera praliner. I klartext bajsa.
De tar med sin tidning in, eller i min grannes fall, sin radio, och sitter där i en kvart och krystar. Hur kul är det att sitta på toaletten? Totalt slöseri på tid och livskvalitet. Det är väl bara att gå in och göra det man måste så fort det går så är det avklarat? Varför vill man sitta där inne i stanken längre än nödvändigt? Skapade Gud mannen med trögare tarmar än oss kvinnor?
Personligen tycker jag det är trevligare att läsa tidningen i en mysig soffa än sittandes på toaletten.
Undrar hur lång tid det tar för Kungen?
Vallning av fårhund
Idag när jag gick hem från affären efter jobbet, så stötte jag på en jättestor vit ullig hund. Han såg jättevarm ut i vårt tropiska klimat, tungan hängde halvvägs ut, men svansen var lika glad och viftande ändå.
Jag korsade min jättetrafikerade väg, i full rusningstraffik, och inser att hundjäkeln springer efter. Jag fick faktiskt ställa mig med händerna för ansiktet för jag hörde bara jättebromskrik och tänkte att nu dör hunden och någon bilist också. Men nej då, han fixade det där, och sprang glatt efter mig. Bilisterna blängde surt på mig som inte hade koll på min hund.
Jag gick en stor omväg på otrafikerade bakvägar för att bli av med honom, men han hängde på. Jätteglad. Och jättevarm. Han sprang in i en trädgård och kissade på vägen. Han sprang in i en annan trädgård och bajsade, en jättestor hög. Jag skämdes så jag höll på att dö, för alla trodde ju att det var min hund. Men jag kunde ju inte gärna överge stackaren nu.
Vi gick hem till mig och drack vatten. Han var jätteglad och dregglade vatten över hela mitt just skurade golv. Det är nu fullt av dreggel.
Jag fick för mig att jag sett en tjej varit ute och gått med den här hunden förr, så jag tror jag visste vilken gata hon bodde på, men inte vilket hus. Så vi gick ditåt, och korsade den hårt trafikerade gatan igen. Jag var totalt nervös, för han hade ju inget koppel, men han hängde glatt på sin nya kompis han hittat. Så gick vi förbi där jag trodde att han ev bodde tre gånger. Han visade inte intresse alls för det huset, och inget annat hus heller på den gatan.
Så kommer det en stackars kille gående. Ah, vad kul tänkte galna fårhunden, och började hänga på killen istället. Killen blängde surt på mig. Hunden hängde på. Killen började vifta lite med händerna, och jag viftade tillbaka och sa att han inte var min, att jag hittat honom. Och nu ville ju hunden inte alls veta av mig, när han hittat en ny kompis. Och killen ville inte veta av hunden, men när killen gick, hängde ju bautahunden efter. Så där stod vi och blängde på varann alla tre.
Men modiga killen började rota runt bland all päls och hittade ett halsband lång inne under all ull, där det fanns ett telefonnummer. Som tur var hade jag min mobil med, så jag ringde numret och sa vi var fast med en stor vit hund. Sedan tog jag över halsbandsgreppet, och killen fick gå. Så satte vi oss och väntade vid en busshållplats, jag och min glada hundkompis. Han var jättestark och ville hänga efter sin nya killkompis istället, men jag hängde i tills hans matte kom. Han fick nog gå i skamvrån när han kom hem.
Själv fick jag gå hem och skura golvet på nytt.
Jag korsade min jättetrafikerade väg, i full rusningstraffik, och inser att hundjäkeln springer efter. Jag fick faktiskt ställa mig med händerna för ansiktet för jag hörde bara jättebromskrik och tänkte att nu dör hunden och någon bilist också. Men nej då, han fixade det där, och sprang glatt efter mig. Bilisterna blängde surt på mig som inte hade koll på min hund.
Jag gick en stor omväg på otrafikerade bakvägar för att bli av med honom, men han hängde på. Jätteglad. Och jättevarm. Han sprang in i en trädgård och kissade på vägen. Han sprang in i en annan trädgård och bajsade, en jättestor hög. Jag skämdes så jag höll på att dö, för alla trodde ju att det var min hund. Men jag kunde ju inte gärna överge stackaren nu.
Vi gick hem till mig och drack vatten. Han var jätteglad och dregglade vatten över hela mitt just skurade golv. Det är nu fullt av dreggel.
Jag fick för mig att jag sett en tjej varit ute och gått med den här hunden förr, så jag tror jag visste vilken gata hon bodde på, men inte vilket hus. Så vi gick ditåt, och korsade den hårt trafikerade gatan igen. Jag var totalt nervös, för han hade ju inget koppel, men han hängde glatt på sin nya kompis han hittat. Så gick vi förbi där jag trodde att han ev bodde tre gånger. Han visade inte intresse alls för det huset, och inget annat hus heller på den gatan.
Så kommer det en stackars kille gående. Ah, vad kul tänkte galna fårhunden, och började hänga på killen istället. Killen blängde surt på mig. Hunden hängde på. Killen började vifta lite med händerna, och jag viftade tillbaka och sa att han inte var min, att jag hittat honom. Och nu ville ju hunden inte alls veta av mig, när han hittat en ny kompis. Och killen ville inte veta av hunden, men när killen gick, hängde ju bautahunden efter. Så där stod vi och blängde på varann alla tre.
Men modiga killen började rota runt bland all päls och hittade ett halsband lång inne under all ull, där det fanns ett telefonnummer. Som tur var hade jag min mobil med, så jag ringde numret och sa vi var fast med en stor vit hund. Sedan tog jag över halsbandsgreppet, och killen fick gå. Så satte vi oss och väntade vid en busshållplats, jag och min glada hundkompis. Han var jättestark och ville hänga efter sin nya killkompis istället, men jag hängde i tills hans matte kom. Han fick nog gå i skamvrån när han kom hem.
Själv fick jag gå hem och skura golvet på nytt.
Det är valår i år!
Ah, i söndags fick jag gråta en skvätt igen.
35 grader var utlovat, och det var inte en antydan till bris i förorten, så jag tog det lilla linnet och de små shortsen på för att åka ut på valskådning. Man vill ju inte få värmeslag, så här gäller det att klä sig lätt. För säkerhetsskull en munkjacka i väskan, under parollen "En kall Mate är en grinig Mate"
Så bar det av till Operahuset där min Valskådningsbåt väntade. Vi tog oss genom hela viken och solen sken så skönt och varmt uppe på däck och vi fick information om vilka valar man kunde förväntas se (om det ville sig väl, valarna gör ju som DOM vill) och allt var så trevligt.
Väl ute ur viken och ute på öppna havet utbyttes helt plötsligt det lugna vattnet och stilket till värsta vågorna och jag fick krampaktigt hålla mig fast i relingen för att inte flyga över hela båten. Det var med stor akrobatik jag lyckades kränga på mig munkjackan, då det inte gick att släppa relingen. På något sätt fick jag på mig den med en hand, men skakade ändå av köld, ah, vart kom den vinden ifrån? Och vågorna? Hmm..sydpolen, ligger den i närheten?
Jag hann inte tänka att jag inte stod ut, för vips så började de hojta i högtalarna om första valen i sikte. Med samma enhandsfattning gällde det att försöka få upp kameran. Alla spanade och spanade , så rätt var det var såg vi någon som låg och fnyste i vattenytan och sprudate vatten. Sedan gjorde han en tjusig dykning och viftade med min stjärtfena och alla tjejer på båten gjorde sina "Ååååååhhhh.." tjejläten. Förutom om jag som började tjura. Det var ju så vackert!
Sedan såg vi val efter val, jag försökte desperat ta kort, men horisonten hade en variation på ca 2 meter hela tiden då båten guppade uuuuuPP och NEEEeeee och jag fokuserade som 17 på att inte bli sjösjuk och inte frysa ihjäl, samtidigt som jag ville titta på valarna och inte gråta. Mest av allt ville jag ju ha kort på de galna valkasten. Men det var omöjligt, dels med föregående omständigheter, sedan talar de ju inte om VAR i hela havet de tänker hoppa upp, det säger VIPS så kommer någon uppflygande som en reptil och TJOOFF så landar den glatt med ett rygg eller magplask, innan jag ens hinner tänka ordet kamera.
Båten hade turen att följa en mamma och hennes unge i ca en halvtimme, och ungen var på toppen spexhumör och hoppade och showade för oss hela tiden. Ah, naturens under!
De valar vi såg var Knölvalar, vuxna är de ca 14-18 meter långa och väger ca 50 ton. Lilla ungen mamma hade med sig sa de motsvarade ungefär en elefants vikt nu. Det skvätter mycket vatten när en elefant kastar sig runt i vattnet kan jag lova!
Jag måste nog åka ut snart igen och hälsa på mina kompisar valarna. Med lite mer kläder på mig.
Och en liten näsduk att torka tårarna med.
35 grader var utlovat, och det var inte en antydan till bris i förorten, så jag tog det lilla linnet och de små shortsen på för att åka ut på valskådning. Man vill ju inte få värmeslag, så här gäller det att klä sig lätt. För säkerhetsskull en munkjacka i väskan, under parollen "En kall Mate är en grinig Mate"
Så bar det av till Operahuset där min Valskådningsbåt väntade. Vi tog oss genom hela viken och solen sken så skönt och varmt uppe på däck och vi fick information om vilka valar man kunde förväntas se (om det ville sig väl, valarna gör ju som DOM vill) och allt var så trevligt.
Väl ute ur viken och ute på öppna havet utbyttes helt plötsligt det lugna vattnet och stilket till värsta vågorna och jag fick krampaktigt hålla mig fast i relingen för att inte flyga över hela båten. Det var med stor akrobatik jag lyckades kränga på mig munkjackan, då det inte gick att släppa relingen. På något sätt fick jag på mig den med en hand, men skakade ändå av köld, ah, vart kom den vinden ifrån? Och vågorna? Hmm..sydpolen, ligger den i närheten?
Jag hann inte tänka att jag inte stod ut, för vips så började de hojta i högtalarna om första valen i sikte. Med samma enhandsfattning gällde det att försöka få upp kameran. Alla spanade och spanade , så rätt var det var såg vi någon som låg och fnyste i vattenytan och sprudate vatten. Sedan gjorde han en tjusig dykning och viftade med min stjärtfena och alla tjejer på båten gjorde sina "Ååååååhhhh.." tjejläten. Förutom om jag som började tjura. Det var ju så vackert!
Sedan såg vi val efter val, jag försökte desperat ta kort, men horisonten hade en variation på ca 2 meter hela tiden då båten guppade uuuuuPP och NEEEeeee och jag fokuserade som 17 på att inte bli sjösjuk och inte frysa ihjäl, samtidigt som jag ville titta på valarna och inte gråta. Mest av allt ville jag ju ha kort på de galna valkasten. Men det var omöjligt, dels med föregående omständigheter, sedan talar de ju inte om VAR i hela havet de tänker hoppa upp, det säger VIPS så kommer någon uppflygande som en reptil och TJOOFF så landar den glatt med ett rygg eller magplask, innan jag ens hinner tänka ordet kamera.
Båten hade turen att följa en mamma och hennes unge i ca en halvtimme, och ungen var på toppen spexhumör och hoppade och showade för oss hela tiden. Ah, naturens under!
De valar vi såg var Knölvalar, vuxna är de ca 14-18 meter långa och väger ca 50 ton. Lilla ungen mamma hade med sig sa de motsvarade ungefär en elefants vikt nu. Det skvätter mycket vatten när en elefant kastar sig runt i vattnet kan jag lova!
Jag måste nog åka ut snart igen och hälsa på mina kompisar valarna. Med lite mer kläder på mig.
Och en liten näsduk att torka tårarna med.
Dagens funderingar
Svenska tidningar är ganska bra på att rapportera om saker som händer i Australien. Ganska ofta när jag läser Expressen eller Aftonbladet på nätet så står det om små och stora händelser från min sida av världen.
I veckan hittade ju ett par barn en väska i en damm utanför Sydney, innehållandes liket av en liten pojke 8-10 år troligen. Jättetragiskt, men jag förstår inte varför de alltid måste tillägga dumma saker som "Polisen misstänker brott".
Nej, jag tror att den lilla pojken själv smög ihop sig i fosterställning och sedan lindade in sig i plast, kröp in i resväskan, lyckades stänga den och ta sig till en damm och hoppa i. Puckade journalister. Om polisen INTE misstänkte brott i ett sådant läge vore det väl lämpligt att avskeda dem?
Igår när jag zappade på TVn så var det någon sorts välgörenhetsgala, men lite blandade fd och nuvarande deltagare från "Australian Idol". Det är ju alltid trevligt när man försöker samla in pengar till de som behöver det, men det som slog mig var att de samlar in pengar för att barn ska få bättre läkarvård i Australien!
Jag kan inte minnas att vi i Sverige någonsin haft en gala för något liknande? Vi samlar in till fadderbarn och jordbävningsoffer, ev kanske en liten bröstcancer gala, men är det inte meningen att skattepengarna ska gå till att man får den läkarvård man behöver? Vad betalar de skatt till i det här landet?
Och till råga på allt, när de visade vissa familjer som varit så tacksamma för den hjälp de fått med ihopsamlade pengar förut, så var alla som bodde ute i bushen extra noga med att tacka Telstra (Australiens Telia) s barnhelikopter som kommit och flygit deras barn från outbacken till ett bra sjukhus i t ex Sydney? Det är ju helt sjukt. (Verkligen rätt ord i sammanhanget). Tänk om vi skulle få lite sponsring på Akademiska sjukhusets helikopter? I våra dödsannoner hemma kan det ju ibland stå tack till personal, eller tänk på Cancerfonden. Kanske vi ska börja skriva in "Tack till Telias helokopter" HEJ DÅ!
När vi ändå är inne på sponsring, så är nästan varenda sport här sponsrad av antingen öl eller spritföretag. Men öl är nog en Aussies grundbas i kostcirkeln, så det är kanske naturligt här? Hemma är vi så intjatade med att sport och sprit och droger inte hör ihop, så det känns lite ovant. Men jag har ju samtidigt svårt att tro att folk dricker MINDRE öl om dessa företags namn inte skulle stå med som sponsrare, och jag tror inte heller att någon dricker MER öl för att de gör det. Å andra sidan så har tyvärr flera av landets toppnamn inom både Rugby och Aussie rules fotboll tyvärr ertappats med narkotika och alkoholproblem på sistone och kickats ur sina lag. De är ju människor precis som vi, fast kanske med lite större prestationstryck på sig.
Igår har jag äntligen lyckats boka min valskådning till i morgon, så nu bär det av. Håll en tumme för mig att valarna är på topphumör och väljer att dels visa sig överhuvudtaget, och dels kör en liten show med blandade bakåtkast och vattensprut genom huvudet eller var det nu är vattnet sprutar ut! Här gäller det att ladda kameran med färska batterier!
I veckan hittade ju ett par barn en väska i en damm utanför Sydney, innehållandes liket av en liten pojke 8-10 år troligen. Jättetragiskt, men jag förstår inte varför de alltid måste tillägga dumma saker som "Polisen misstänker brott".
Nej, jag tror att den lilla pojken själv smög ihop sig i fosterställning och sedan lindade in sig i plast, kröp in i resväskan, lyckades stänga den och ta sig till en damm och hoppa i. Puckade journalister. Om polisen INTE misstänkte brott i ett sådant läge vore det väl lämpligt att avskeda dem?
Igår när jag zappade på TVn så var det någon sorts välgörenhetsgala, men lite blandade fd och nuvarande deltagare från "Australian Idol". Det är ju alltid trevligt när man försöker samla in pengar till de som behöver det, men det som slog mig var att de samlar in pengar för att barn ska få bättre läkarvård i Australien!
Jag kan inte minnas att vi i Sverige någonsin haft en gala för något liknande? Vi samlar in till fadderbarn och jordbävningsoffer, ev kanske en liten bröstcancer gala, men är det inte meningen att skattepengarna ska gå till att man får den läkarvård man behöver? Vad betalar de skatt till i det här landet?
Och till råga på allt, när de visade vissa familjer som varit så tacksamma för den hjälp de fått med ihopsamlade pengar förut, så var alla som bodde ute i bushen extra noga med att tacka Telstra (Australiens Telia) s barnhelikopter som kommit och flygit deras barn från outbacken till ett bra sjukhus i t ex Sydney? Det är ju helt sjukt. (Verkligen rätt ord i sammanhanget). Tänk om vi skulle få lite sponsring på Akademiska sjukhusets helikopter? I våra dödsannoner hemma kan det ju ibland stå tack till personal, eller tänk på Cancerfonden. Kanske vi ska börja skriva in "Tack till Telias helokopter" HEJ DÅ!
När vi ändå är inne på sponsring, så är nästan varenda sport här sponsrad av antingen öl eller spritföretag. Men öl är nog en Aussies grundbas i kostcirkeln, så det är kanske naturligt här? Hemma är vi så intjatade med att sport och sprit och droger inte hör ihop, så det känns lite ovant. Men jag har ju samtidigt svårt att tro att folk dricker MINDRE öl om dessa företags namn inte skulle stå med som sponsrare, och jag tror inte heller att någon dricker MER öl för att de gör det. Å andra sidan så har tyvärr flera av landets toppnamn inom både Rugby och Aussie rules fotboll tyvärr ertappats med narkotika och alkoholproblem på sistone och kickats ur sina lag. De är ju människor precis som vi, fast kanske med lite större prestationstryck på sig.
Igår har jag äntligen lyckats boka min valskådning till i morgon, så nu bär det av. Håll en tumme för mig att valarna är på topphumör och väljer att dels visa sig överhuvudtaget, och dels kör en liten show med blandade bakåtkast och vattensprut genom huvudet eller var det nu är vattnet sprutar ut! Här gäller det att ladda kameran med färska batterier!
Det bor en Crocodile Dundee i varje sann Aussie, del två eller tre eller så
Jag står inte ut med alla dessa karlar som blir bitna av hajar, ormar och krokodiler och sedan bara ruskar lite på sig och ber om en öl och tycker att 40 stygn eller så inte är så farligt.
Idag frestar tidningen med följande äkta Dundee:
A NEWCASTLE man has revealed how he cheated death after inadvertently diving on a crocodile during a drunken sunset swim.
Matt Martin was camping at Cow Bay, north of the Daintree River in far north Queensland, when he dived through a shallow wave and into the jaws of the lurking croc.
"I thought I was dead," the 35-year-old construction worker said.
"The water was only just above my waist when I went to dive into the waves. It was sort of like when you hit rocks but the rocks had give and movement in them.
"The next moment, I'm standing up and something in my head was screaming 'it's a croc' and I just started to backpedal."
He said the animal snatched at his face, leaving him with serious gashes that required more than 40 stitches.
After a brief struggle Mr Martin - who admitted to being "well into half a slab of beer" before taking to the water on Tuesday last week - retreated back up the beach and returned to his campsite.
A check of his face in the mirror discovered it was "pretty messed up" but decided to go to bed and slept for seven hours before driving to Mossman next morning for treatment.
"I had to drive with my left hand on my face and my right changing gears."
Mr Martin said the enormity of what happened did not hit home until after he was stitched up.
"It was only after that I started to see images of the croc," he said.
"The frame I saw was the rib cage and left paw, the croc skin and the way it looked.
Mr Martin, who yesterday left Cooktown for Darwin, had no ill-feeling toward the croc, saying it had not attacked him but lashed out after he jumped on it.
"(It was a) backhander . . . a bit of 'You're in my territory'."
"He wasn't serious, he had all the cards and he played it soft," he said.
Queensland Parks and Wildlife conservation services manager Mark Read mixing alcohol, croc country and swimming was dangerous.
"Those things are a really bad combination and really increases someone exposure to a dangerous situation," he said.
"There needs to be appropriate human behaviour in croc country and that means not swiming or wading in water where there are crocs."
Kanske vi borde börja dricka mer öl hemma i Sverige för att bli lite tuffare och ta gamla björnattacker mer med en klackspark och inte åma oss så mycket? Jag står absolut inte ut med att han tittade sig i spegeln och bestämde sig för att gå och lägga sig och sova med ett ansikte som sedan behövde sys med 40 stygn.
Undrar hur härlig hans kudde är?
För övrigt tackar vi för det fina rådet från Queensland Parks and Wildlife conservation services manager Mark Read.
Nu vet jag
På plats nummer tio tycker jag att följande skulle passa bra in i sammanhanget:
Kent
Kent
Gissa den tionde?
Idag läste jag i tidningen att de vanligaste sökorden i Australien på Google är följande:
Nazi
Terrorism
Iraq
Taliban
Tom Cruise
Love
Botox
Car bomb
Marijuana.
Jag står inte ut. Vilken brokig skara! Tom Cruise och botoxen känns ju som de passar fint ihop, men vad gör han tillsammans med bilbomb och nazister? Vad är det för sjuka människor som bor i det här landet bakom den glammiga surffasaden?
Ja just ja. Alla är antingen släkt med Englands mest kriminella gäng som de valde att skeppa över hit, eller med lite blandade asiatiska kamikazepiloter.
Men jag kan ändå inte sluta fundera på vilket ord som skulle vara lämpligt och passa in bäst som ord nummer tio. Hmm....kanske lite 35 gradig Baileys kan stimulera hjänkapaciteten?.....
Lill-babs?
Wake up call
Jag hatar när man sömnmosig glider in i badrummet på morgonen och en stor vidrig kackerlacka kommer springande på golvet.
Jag misstänker att den kan vara utsänd av min chef därhemma, så att jag håller mig alert och klarvaken på hemmakontoret.
Resultatet blev såklart gallskrik, så hela villan nu antaligen är klarvaken och tror att jag har blivit överfallen, och nytt värlsrekord i hopp upp till stol i badrummet.
Där stod jag till kusten var klar, sprang sedan till närmsta kackisspray och sprayade överallt igen.
När jag nu sitter här och gör en analys av det hela så måste jag erkänna att det faktiskt KAN ha varit ett löv också, för det blåser värmeorkan och jag har alla fönster öppna så det är jättekorsdrag. Och nu ligger det ett mörkt löv utanför badrummet.
Ah, nerverna på helspänn i Fort Knox.
Några av mina bästa partydagar i livet...
...har jag upplevt på Sari Club på Bali.
Jag och min vännina åkte dit fyra eller fem år i rad, minns inte längre, och självklart hängde vi inte i betonggettot Kuta hela tiden, Bali är en underbar ö att resa runt på, men vi tillbringade MÅNGA jätteroliga partykvällar på Sari Club i Kuta beach.
Det var världens mest relaxade nattklubb, jag vet inte en om det är rätt namn att kalla det för en nattklubb. Men den var delvis öppen, med palmer som växte runt bardisken, och längre in var det tak över dansgolv och en till bar.
Och Ååååh som vi dansade! Det var alltid toppenbra musik och man bara MÅSTE dansa EN låt till så fort den förra låten slutade.
Inte en människa var uppklädd på Sari Club. Surfarna såg ut att komma direkt från stranden med shorts, flipflop och bar överkropp, och det mesta man som tjej klädde upp sig var ungefär ett linne och en kjol.
Folk från hela världen träffade man ständigt på där, när jag sitter och tänker tillbaka kan jag rabbla upp hur många nationaliteter som helst som man stått och pratat med en stund, och sedan dansat vidare i Balinatten. Jag träffade t o m något så exotiskt som en kvinna som inne på damtoaletten frågade mig varifrån jag var:
"Inga from Sweden. Var kommer du ifrån?"
"I am from Planet Arkan" sa hon på allvar och ögonen rullade runt i huvudet på henne. Jag stod inte ut.
Jag har så otroligt många roliga minnen från detta ställe.
Så en dag bestämde sig ett par käcka fanatiker för att parkera sin bil full med sprängämnen precis utanför entreen till Sari Club.
PANG!
Så har , på en sekund, 202 dansande gladande människor förvandlats till brinnande facklor, och lemlästade kroppar.
I dagarna är det fem år sedan de första bombdåden på Bali. Australien såg detta som ett personligt angrepp på Australien, då majoriteten av de döda och skadade var Aussisar, Bali är verkligen deras Mallorca.
Så tidningarna fylls på nytt med reportage och bilder och det är minnesceremonier. Berättelser från anhöriga och överlevande. Alla dessa slumpar. En tjej som var där med sina föräldrar och satt och drack en drink vid ett bord. Det tar slut på cigaretter och hon går ut för att köpa nya. Mamma och pappa, som satt kvar vid bordet, dog direkt av bomben. Och hon stod ensam kvar. Ett par i femtio årsåldern är uppe och dansar för fullt när bomben smäller. Mannen klarar sig och kan ta sig ut, men hans fru är fastklämd under en pelare. Han väljer att stanna kvar hos sin fru, och deras dotter har nu inga föräldrar. Vilka svåra beslut. Och vilka slumpar.
En annan man satt närmast entreen där bilen med sprängämnen parkerade. Hans räddning var att han satt bakom en stor palm. När han vaknade upp första gången och tittade till höger resp vänster såg han två torson,kroppar utan armar och ben. Själv är han lycklig att han lever, fast två ben fattigare.
Jag kan än idag inte förstå att underbara, relaxade Sari Club kunde uppfattas så hemskt av fanatiker att man tycker att det känns helt rätt att spränga det i luften, och ändra livet för alla dessa människor och deras anhöriga.
Livet är förunderligt.
Jag och min vännina åkte dit fyra eller fem år i rad, minns inte längre, och självklart hängde vi inte i betonggettot Kuta hela tiden, Bali är en underbar ö att resa runt på, men vi tillbringade MÅNGA jätteroliga partykvällar på Sari Club i Kuta beach.
Det var världens mest relaxade nattklubb, jag vet inte en om det är rätt namn att kalla det för en nattklubb. Men den var delvis öppen, med palmer som växte runt bardisken, och längre in var det tak över dansgolv och en till bar.
Och Ååååh som vi dansade! Det var alltid toppenbra musik och man bara MÅSTE dansa EN låt till så fort den förra låten slutade.
Inte en människa var uppklädd på Sari Club. Surfarna såg ut att komma direkt från stranden med shorts, flipflop och bar överkropp, och det mesta man som tjej klädde upp sig var ungefär ett linne och en kjol.
Folk från hela världen träffade man ständigt på där, när jag sitter och tänker tillbaka kan jag rabbla upp hur många nationaliteter som helst som man stått och pratat med en stund, och sedan dansat vidare i Balinatten. Jag träffade t o m något så exotiskt som en kvinna som inne på damtoaletten frågade mig varifrån jag var:
"Inga from Sweden. Var kommer du ifrån?"
"I am from Planet Arkan" sa hon på allvar och ögonen rullade runt i huvudet på henne. Jag stod inte ut.
Jag har så otroligt många roliga minnen från detta ställe.
Så en dag bestämde sig ett par käcka fanatiker för att parkera sin bil full med sprängämnen precis utanför entreen till Sari Club.
PANG!
Så har , på en sekund, 202 dansande gladande människor förvandlats till brinnande facklor, och lemlästade kroppar.
I dagarna är det fem år sedan de första bombdåden på Bali. Australien såg detta som ett personligt angrepp på Australien, då majoriteten av de döda och skadade var Aussisar, Bali är verkligen deras Mallorca.
Så tidningarna fylls på nytt med reportage och bilder och det är minnesceremonier. Berättelser från anhöriga och överlevande. Alla dessa slumpar. En tjej som var där med sina föräldrar och satt och drack en drink vid ett bord. Det tar slut på cigaretter och hon går ut för att köpa nya. Mamma och pappa, som satt kvar vid bordet, dog direkt av bomben. Och hon stod ensam kvar. Ett par i femtio årsåldern är uppe och dansar för fullt när bomben smäller. Mannen klarar sig och kan ta sig ut, men hans fru är fastklämd under en pelare. Han väljer att stanna kvar hos sin fru, och deras dotter har nu inga föräldrar. Vilka svåra beslut. Och vilka slumpar.
En annan man satt närmast entreen där bilen med sprängämnen parkerade. Hans räddning var att han satt bakom en stor palm. När han vaknade upp första gången och tittade till höger resp vänster såg han två torson,kroppar utan armar och ben. Själv är han lycklig att han lever, fast två ben fattigare.
Jag kan än idag inte förstå att underbara, relaxade Sari Club kunde uppfattas så hemskt av fanatiker att man tycker att det känns helt rätt att spränga det i luften, och ändra livet för alla dessa människor och deras anhöriga.
Livet är förunderligt.
Blandade funderingar
Lördag morgon i Sydney. Sitter och läser Sveriges dagstidningar på nätet och i min nyvakna koma flimrar följande frågestälningar rakt förbi:
Undrar hur det är att ha Henrik Shcyffert som pappa?
Undrar hur det är att vara gift med Jan Guillou?
Jag tror inte jag vill veta.
Den här helgen ska bli lugn och harmonisk. Jag ska svara på de en miljon mail jag inte hunnit svara på på två veckor, och jag ska baka (dvs slåss med den vidriga gasugnen), städa (urk), tvätta (dubbelurk), se på massa DVD:er jag aldrig får arlset ur vagnen till att göra, och i morgon har jag vision Valskådning. Antagligen är valbåten redan full för att segjag inte har orkat förboka någon plats. Söndag i mångmiljonstaden Sydney, 25 grader och massor med glada valar ute i havet - jag är nog den enda som tycker det vore kul med valskådning i morgon. Not.
Efter att min vännina åkt så gick luften ur mig lite. Hon är så prolbemtyngd, och jag är JÄTTEbra på att bära andras problem. Så bra att jag blir alldeles deprimerad själv. Så i förrgår blev jag tvungen att tvångs rycka upp mig, och gick käckt till lokala bion och spanade in den film som verkade roligast och gick in och gapskrattade i två timmar. Engelsk humor kan man alltid lita på. Sedan lyssnade jag på GLAD musik, och nu inför den ev. valskådningen har jag kommit på att knölvalar ju gör så bra saker när de är så glada (eller vad de nu är) så de HOPPAR upp ur havet och kastar sig bakåt och landar med ett stort plask. Ryggplasket har fått ett ansikte. Så inspirerad av dem sprang jag raskt in och utförde några glada Knölvalsbakåtkast i min säng. Prova själv, man blir jätteglad!
Antaligen kommer jag ha träninsvärk i morgon av mina valkast.
Nej, nu bev jag fast framför datorn IGEN. Hur ska jag hinna med mitt viktiga helgschema nu?
Over and out!
Kärlek vid första ögonkastet
Cat har varit ganska snipig mot mig sedan jag kom tillbaka. Jag har aldrig varit en katttjej, jag är ju hundtjej, så jag har ingen erfarenhet alls av hur man ska behandla en sur katt. Jag har försökt att smöra och lirka och fresta med mys och kel men jag får oftast piss-off mjauet. Oftast kommer han in och har en hel show och går runt och gnider huvudet mot ALLT jag har i hela lägenheten för att visa hur myssugen han är och hur mycket det kliar på hans lilla katthuvud. så går han och böjer på ryggen och mjaur och snackar, men om han rör honom blir det det korta piss-off mjauet och så smiter han iväg.
Så det har varit lite låsta postioner. Tills jag råkade glömma mina nya skor ute i vardagrsummet en dag när Ers Höghet kom inmjauande. Han blev helt galen i skorna! Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Han rafsar och klöser på dem (de har nu gått sönder. Jag hade använt dem kanske tre gånger. Ganska dyra var de också. Men vad gör man inte för att smöra för Cat) och rullar runt med dem i famnen på mattan, och värst av allt, han sticker in huvudet djupt in i tån och somnar som i koma helt harmonisk. Jag visste inte att jag hade så sensuell tåbira! Ah, vilket hemligt vapen!
Så nu bygger vi broar. När han kommer in och är sur så hämtar jag mina (numera hans) skor, så lägger han sig och liksom ruvar på dem (det känns som om han tror att det är hans barn han måste vakta) så kan jag smyga till mig ett kel i ruvprocessen.
Catlovers, hur länge kan en katt vara sur för att man övergivit den i tio veckor?
Så det har varit lite låsta postioner. Tills jag råkade glömma mina nya skor ute i vardagrsummet en dag när Ers Höghet kom inmjauande. Han blev helt galen i skorna! Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Han rafsar och klöser på dem (de har nu gått sönder. Jag hade använt dem kanske tre gånger. Ganska dyra var de också. Men vad gör man inte för att smöra för Cat) och rullar runt med dem i famnen på mattan, och värst av allt, han sticker in huvudet djupt in i tån och somnar som i koma helt harmonisk. Jag visste inte att jag hade så sensuell tåbira! Ah, vilket hemligt vapen!
Så nu bygger vi broar. När han kommer in och är sur så hämtar jag mina (numera hans) skor, så lägger han sig och liksom ruvar på dem (det känns som om han tror att det är hans barn han måste vakta) så kan jag smyga till mig ett kel i ruvprocessen.
Catlovers, hur länge kan en katt vara sur för att man övergivit den i tio veckor?
Packad och klar
Det här med packning verka vara svårt.
I påskas när min väninna var här och hälsade på glömde hon ju ,som jag tidigare skrivit om, halva sin garderob inkl. EN sko här. Det kostade nästan femhundra spänn att posta hem det åt henne.
Igår reste min andra väninna hem. Och döm om min förvåning när jag framåt kvällen hittar två stora tunga jackor kvar här som är hennes. Jag står inte ut med mina Alzeimer vänner! Nu är det dags att gå till posten och bli ruinerad IGEN. Posten måste tycka att jag är en suspekt typ som postar klädpaket runt hela världen i tid och otid.
Jag ska börja ta deposition när vänner kommer och hälsar på mig, så postar jag tillbaka den om jag slipper posta några kläder hem till dem.
Sara - jag kommer genomsöka hela lägenheten innan jag tillåter dig att lämna den inför din hemresa!
Veckans insekt
Kackerlackor i hallen.
Myror i duschen.
Spindel inne på toan.
Ödlor man snubblar på i trädgården.
Vad mer kan man önska sig här i livet?
Jo, nattfjärilsinvasion! Vad härligt, jag tyckte det var lite glest på insektsfronten så det känns jättebra att Sydney nu har invaderats av massa galna nattfjärilar. Och de måste har knäckt koden till Fort Knox för de tar sig in genom stängda dörrar och fönster och irrar runt i lamporna tills de är helt höga och dör. Varje morgon plockar jag upp ett helt gäng döda nattfjärilar från golvet. Och självklart är de mycket större än hemma, värsta mini Draculas.
Jag står inte ut. Verkligen inte.
Det blöder
Himmel och plättar.
Vad jag är blödig. Så här var jag aldrig förr. Förvisso sov jag inte så bra i natt och steg upp strax efter fem för att åka ut till flygplatsen för att möta en väninna som kom på besök. Men det är något speciellt med flygplatser. Och jag gillar Sydney flygplats på ett speciellt sätt, för man känner verkligen att man landat i Australien när man kommer ut i ankomsthallen där. Där står surferdudesen i sina flipflops och saltsänkta hår. Skyltarna i taket som möter de som landar. "Welcome to Australia" och "G´Day, welcome home!".
Så där stod jag och väntade bland folkmassorna och spanade efter min väninna. Det dundrar in massor av longhaul flyg från Asien och USA på morgonen så det är jättemycket folk på plats redan så tidigt. Och jag började se mig omkring på alla dessa förväntansfulla människor som står och väntar på en god vän, en partner, en familjemedlem de inte träffat på länge. De står med skyltar i händerna, någon har köpt blommor, en annan har en "Welcome home" ballong.
Så började jag titta på de som kom ut från flygen, trötta och slitna efter långa, tröttsamma flygresor från andra sidan av jorden, deras sökande blickar, och så det där jätteleendet när de ser den person de tittar efter. Och jag vänder mig åt andra hållet, och ser leendet på den personen som står och väntar, och hur de går mot varann.
Så börjar jag tjura. Det var inte klokt. Holy smoke. Där står jag ensam och det rinner tårar för att det är så härligt med alla dessa människor som återförenas. Det kändes verkligen som slutscenen i "Love actually", och det var nästan så jag hörde "God only knows" spelas i bakgrunden, precis som i filmen.
Barns knubbiga armar runt en förälder som varit bortrest. En stor varm kram mellan ett par som saknat varann. En G´Day Mate dunk i ryggen två polare emellan.
Nej jag står inte ut vad jag börjar bli blödig Min väninna trodde att det var något fel på mig när hon äntligen kom ut och jag hade rännilar av svart mascara runt ansiktet.
Näää. Getting old.
Intriger på stranden
Nu törs man inte bada längre heller.
Ens enda hopp bland alla hemska saker som bor i havet här är ju att man ska bli räddad av en tjusig livräddare på Bondibeach och sedan så levde vi lyckliga i alla våra dagar.
Men idag läste jag i tidningen att det är två olika livräddarteam på Bondi Beach. Det är dels de statliga och dels de frivilliga. Och nu är de osams. De statliga har fått vara med på tv i egen Bondi rescue såpa, och de andra får stå åt sidan. Och så har de råkat ringa ambulans samtidigt så det kom dubbla ambulanser istället för en, så blev de osams om det. Rena kärringfasonerna.
Och nu har de statliga, som tidigare fått hålla till i ett spaningshus högre upp på stranden, gjort en attack och flyttat ner i små spaningshus precis bredvid de frivilliga intill havsbrynet. Så nu är voluntärerna sura för det.
Näääää. Här törs man ju inte drunkna längre när ingen har tid att rädda en för de har så fullt upp med att brottas med varann.
Ens enda hopp bland alla hemska saker som bor i havet här är ju att man ska bli räddad av en tjusig livräddare på Bondibeach och sedan så levde vi lyckliga i alla våra dagar.
Men idag läste jag i tidningen att det är två olika livräddarteam på Bondi Beach. Det är dels de statliga och dels de frivilliga. Och nu är de osams. De statliga har fått vara med på tv i egen Bondi rescue såpa, och de andra får stå åt sidan. Och så har de råkat ringa ambulans samtidigt så det kom dubbla ambulanser istället för en, så blev de osams om det. Rena kärringfasonerna.
Och nu har de statliga, som tidigare fått hålla till i ett spaningshus högre upp på stranden, gjort en attack och flyttat ner i små spaningshus precis bredvid de frivilliga intill havsbrynet. Så nu är voluntärerna sura för det.
Näääää. Här törs man ju inte drunkna längre när ingen har tid att rädda en för de har så fullt upp med att brottas med varann.
I den populära serien "Aaaaah, vad var det som sprang över min fot"..
har vi nu kommit till ödlorna. De är inte läbbiga som kackerlackorna, men de är överallt i min trädgård. Jag försöker dressera dem så att de börjar äta lite kackerlackor istället för små myror, men det är svårt, för de är väldigt folkskygga och svåra att få kontakt med.
Jag försöker samtidigt dressera kackerlackorna att det är jättebra att vara folkskygg och att flytta in i burriga grottor i urskogen istället för i trädgårdar och hus, men det känns inte som om jag har fått kontakt med dem heller. De kan vara lite yra i huvudet av all radar dock.
Casa G´Day Mate = Fort Knox
Uber mega jätte super ap NEEEEEJ!
Historien upprepar sig.
Helt plötsligt får jag deja vu upplevelser, att det HÄR känner jag igen från förra året. Jaha, nu är alla valar på väg söderut igen. Jaha, nu blommar apelsinträden igen. Jaha, nu kommer vårstormarna igen. Etc. etc.
Hur gick det här till? Vem har snott min tid? Helt plötsligt är jag inne på mitt andra år här. Det känns som om jag varit här kanske två månader totalt. Jag har misstänkt länge att jag har en tidsbov som snor tid av mig hela tiden, och nu känns det verkligen bekräftat. Jag ska polisanmäla den banditen.
Idag är det 34 grader i Sydney och halv orkan. Det känns som om om man är ute och går framför en hårtork som är på på full värme och värsta blåset när man går ut.
Och jag har sett det sakta men säkert smyga sig, angripa, nästla sig in, Och idag känns det som om det är THE BIG BANG. The revenge of the Cockroaches. Fast jag har haft ett gäng myror i duschen, galna skalbaggar som flyger in genom fönstret, och en galen spindel som kom flygande på sin tråd och höll på att landa i mitt huvud vid övergångsstället igår och verkligen sett att insektsmaffian är på G, kände jag mig ÄNDÅ lite tagen på sängen i morse, och har inte inhandlat någon ny kackisspray ännu.
Förra veckan var de små. Då är de ok. Nu känns det som om de växer med tre centimeter om dagen, och förökar sig med dubbelblixtens hastighet och i morse såg jag min första kackis för säsongen inne. I mitt HEM. Visste inte ens var förra säsongens spray var, sprang runt i extas tills jag hittade den och sprayade halva golvet fullt. Och kackerlackan med. Det var supervidrigt, och samtidigt får jag sådan ångest för att jag dödar, och för att jag använder vidrig mördarspray så jorden går under, och det är mitt fel.
Så nu vid lunchen så kom hans gigantpappa eller liknande antaligen för att leta efter honom för det var den största kackerlackan i mannaminne och jag sprayade och sprayade och mitt i sprayandet tog sprayen SLUT. Jag hade på allvar nästan hjärtattack och armsvett på samma gång, men till slut la han sig på rygg och jag drämde till med en doja fem gånger på honom, sådär hysteriskt som i filmer när mördare bara hugger och hugger och hugger i sitt offer med en kniv.
Jag står inte ut. Jag ska flytta hem och aldrig mer klaga över snöstorm och minus tjugo. Då kan i allafall inga kackerlackor leva.
Och här kommer bildbeviset, till alla er grinollar som förra året krävde sådant. Bon appetite!
Helt plötsligt får jag deja vu upplevelser, att det HÄR känner jag igen från förra året. Jaha, nu är alla valar på väg söderut igen. Jaha, nu blommar apelsinträden igen. Jaha, nu kommer vårstormarna igen. Etc. etc.
Hur gick det här till? Vem har snott min tid? Helt plötsligt är jag inne på mitt andra år här. Det känns som om jag varit här kanske två månader totalt. Jag har misstänkt länge att jag har en tidsbov som snor tid av mig hela tiden, och nu känns det verkligen bekräftat. Jag ska polisanmäla den banditen.
Idag är det 34 grader i Sydney och halv orkan. Det känns som om om man är ute och går framför en hårtork som är på på full värme och värsta blåset när man går ut.
Och jag har sett det sakta men säkert smyga sig, angripa, nästla sig in, Och idag känns det som om det är THE BIG BANG. The revenge of the Cockroaches. Fast jag har haft ett gäng myror i duschen, galna skalbaggar som flyger in genom fönstret, och en galen spindel som kom flygande på sin tråd och höll på att landa i mitt huvud vid övergångsstället igår och verkligen sett att insektsmaffian är på G, kände jag mig ÄNDÅ lite tagen på sängen i morse, och har inte inhandlat någon ny kackisspray ännu.
Förra veckan var de små. Då är de ok. Nu känns det som om de växer med tre centimeter om dagen, och förökar sig med dubbelblixtens hastighet och i morse såg jag min första kackis för säsongen inne. I mitt HEM. Visste inte ens var förra säsongens spray var, sprang runt i extas tills jag hittade den och sprayade halva golvet fullt. Och kackerlackan med. Det var supervidrigt, och samtidigt får jag sådan ångest för att jag dödar, och för att jag använder vidrig mördarspray så jorden går under, och det är mitt fel.
Så nu vid lunchen så kom hans gigantpappa eller liknande antaligen för att leta efter honom för det var den största kackerlackan i mannaminne och jag sprayade och sprayade och mitt i sprayandet tog sprayen SLUT. Jag hade på allvar nästan hjärtattack och armsvett på samma gång, men till slut la han sig på rygg och jag drämde till med en doja fem gånger på honom, sådär hysteriskt som i filmer när mördare bara hugger och hugger och hugger i sitt offer med en kniv.
Jag står inte ut. Jag ska flytta hem och aldrig mer klaga över snöstorm och minus tjugo. Då kan i allafall inga kackerlackor leva.
Och här kommer bildbeviset, till alla er grinollar som förra året krävde sådant. Bon appetite!
Långhelg
Igår hade vi någon sorts helgdag i den här delstaten, jag vet inte varför. Så extra trevligt med tre dagars helg!
Så i lördags var jag ute på en trevlig pubcrawl och kände att jag faktiskt nästan fick kapitulera för mitt bistra inlägg från förra veckan om att vita människor inte kan dansa. Hamnade på ett jättebra ställe med toppenbra liveband som spelade salsamusik så det yrde om det. Dansgolvet var proppfullt och HOLY smoke vilka moves det var! Både fantastiskt fantastiska dansare var det, men också de som gått salsakurs del 1, och förstått stegen men inte hade rytmen alls. Men jag log MED dem, inte åt dem (jo lite då), för det var speciellt ett par som hade tränat in så många steg, och moves, och snurrar och vändningar men utförde totalt utan takt.. Men trevligt hade de, och därmed jag också!
I helgen har det också varit Jazzfestival i Manly. MASSOR av folk, men så himla trevligt. Det var kokhett ute, och havet låg blankt, stranden var proppfull, och massa scener i olika delar av Manly där alltifrån storband, till små kvartetter uppträdde, och så en stor marknad så att shoppingådran blev lite mättad med. Vad mer kan man önska sig?
På vägen hem höll en buss på att meja ner en hel folkgrupp vid ett övergångsställe. Han måste ha kört mot helrött, för det var så grönt det kan vara när alla började röra sig och bussen kom gasande. Folk skrek och tjoade, men det första jag tänkte var såklart, "Ah, jag som inte har någon reseförsäkring" och reflektion nummer 2 var att en Aussie blev galet arg och sparkade in i bussen och skrek någon harang med fula ord typ "Its fucking green Mate".
Mate mate mate.. Till och med när de är arga så kallar de varann för Mate. Jag måste verkligen ta med mig det hem så när jag blir så arg så jag kan sprängas ska jag ändå avsluta min mening med "Kompiiiiis". Nä, vilket bra värld det kommer att bli!
Så i lördags var jag ute på en trevlig pubcrawl och kände att jag faktiskt nästan fick kapitulera för mitt bistra inlägg från förra veckan om att vita människor inte kan dansa. Hamnade på ett jättebra ställe med toppenbra liveband som spelade salsamusik så det yrde om det. Dansgolvet var proppfullt och HOLY smoke vilka moves det var! Både fantastiskt fantastiska dansare var det, men också de som gått salsakurs del 1, och förstått stegen men inte hade rytmen alls. Men jag log MED dem, inte åt dem (jo lite då), för det var speciellt ett par som hade tränat in så många steg, och moves, och snurrar och vändningar men utförde totalt utan takt.. Men trevligt hade de, och därmed jag också!
I helgen har det också varit Jazzfestival i Manly. MASSOR av folk, men så himla trevligt. Det var kokhett ute, och havet låg blankt, stranden var proppfull, och massa scener i olika delar av Manly där alltifrån storband, till små kvartetter uppträdde, och så en stor marknad så att shoppingådran blev lite mättad med. Vad mer kan man önska sig?
På vägen hem höll en buss på att meja ner en hel folkgrupp vid ett övergångsställe. Han måste ha kört mot helrött, för det var så grönt det kan vara när alla började röra sig och bussen kom gasande. Folk skrek och tjoade, men det första jag tänkte var såklart, "Ah, jag som inte har någon reseförsäkring" och reflektion nummer 2 var att en Aussie blev galet arg och sparkade in i bussen och skrek någon harang med fula ord typ "Its fucking green Mate".
Mate mate mate.. Till och med när de är arga så kallar de varann för Mate. Jag måste verkligen ta med mig det hem så när jag blir så arg så jag kan sprängas ska jag ändå avsluta min mening med "Kompiiiiis". Nä, vilket bra värld det kommer att bli!
Stoppa pressarna!
Med denna bistra min har min favoritakademiker Sylvester fått en fet rubrik i Aftonbladet under parollen:
"Burma är värre än Vietnam"
Vem bryr sig om vad politiker i hela världen, och stackars ihjälslagna munkar, och husarresterade frihetskämpar kämpat för i åratal, när vi nu har fått en talesman som kan upplysa oss i form av Sylvester?
Kan inte han gå ihop med Arnold och Van Damme och Dolph och ordna en upptillkamp förening typ "Brottare mot Burma" (eller om det är för Burma, det där är ju alltid svårt). Eller kanske "Muskler för munkar?"."Steroider för individer?" Så det blir lite ordning i Burma. Sylvester känns ju som en intelligent kille som kan ordna upp situationen.
Jag står inte ut.
