Svensk fulkultur med internationell påverkan
Jag borde verkligen äta mer frukt. Jag bor ju mitt i en fruktö så då borde jag extra verkligen äta mer frukt.
Men här går ju frukten i perioder, precis som hemma, då vi har olika mognad för päron, jordgubbar, körsbär etc. Köper man inte den frukt som är mogen för säsongen är det svindyr importerad frukt som gäller, och då med eventuell sedvanlig smak av klorin. Och just nu är det papaya säsong. Det är det förvisso nästan året om. Papayan ska ju vara nyttig både här och där så jag borde ösa i mig papaya.
Men jag står inte ut med papaya. Jag skyller allt på Dr Alban och Kikki Danielsson. Varje gång jag ser en papaya tänker jag "En papaya coconut". Vad betyder ens refrängen? Jag är djupt oförstående, och tyvärr även djupt motstridig till den stackars papayan.
Däremot gillar jag fortfarande kokos och kokosnötter. Fulkultur med dubbelmoral.
Men här går ju frukten i perioder, precis som hemma, då vi har olika mognad för päron, jordgubbar, körsbär etc. Köper man inte den frukt som är mogen för säsongen är det svindyr importerad frukt som gäller, och då med eventuell sedvanlig smak av klorin. Och just nu är det papaya säsong. Det är det förvisso nästan året om. Papayan ska ju vara nyttig både här och där så jag borde ösa i mig papaya.
Men jag står inte ut med papaya. Jag skyller allt på Dr Alban och Kikki Danielsson. Varje gång jag ser en papaya tänker jag "En papaya coconut". Vad betyder ens refrängen? Jag är djupt oförstående, och tyvärr även djupt motstridig till den stackars papayan.
Däremot gillar jag fortfarande kokos och kokosnötter. Fulkultur med dubbelmoral.
Fullt i hårddisken. Eller centralenheten.
Häromdagen när jag var och handlade på öns största lilla mataffär, och hade kommit till sektionen för lök och potatis slog det mig att jag har blivit helt van vid allt som egentligen är helt galet exotiskt när man först kommer hit.
Bredvid mig stod en lokal affärsanställd och sjöng med, för full hals, till "Could you be loved" med Bob Marley, som dånade ut från högtalarna på maxvolym. Runt mig svassade det runt massa lokala damer och plockade varor, med stora gudomligt doftande av gardenia, blomsterkransar i håret. Det var ju lördag. Jag drog mig vidare mot pasta sektionen. Då jag blivit en härdad kvinna kollar jag först utgångsdatumet, som oftast är passerat, försöker sedan analysera innehållet (den påse jag fick tag i hade pastan lite blek färg i, så jag kollade lite nogrannare och det kröp runt ett gäng skalbaggar innanför det lilla plastfönstret) och sedan ev luktar lite på varan ifall den har en doft av klorin eller annat rengörings medel. Förra veckan köpte jag en ask After Eight för dyra pengar. När jag kom hem och öppnade den var hela asken en ihopsmält mint och chokladdeg. Ett par månader i ett lastrum på en sliten båt kan göra underverk med matvaror!
Konversationer som borde vara exotiska är helt plötsligt helt normala. Idag när GM kom hem på lunchen så åkte först en i Brorsan Grus gäng förbi på vägen. Han bor längre upp på vår lilla gata. Vi började diskutera om han har jobb eller inte, för jag ser honom mest åka fram och tillbaka på vår lilla väg. Sedan kom Brorsan Grus farande (fortfarande levande).
GM: "Undrar vad Brorsan Grus gör på den här sidan av ön?"
Jag: "Kanske han skulle hälsa på sin bror? (Som bor även han här i området)
GM: "Nej"
Jag: "Nähä. Kanske han har sin lokala ganjahandlare på den här gatan?" (Brorsan Grus är en stor entusiast av sådant har jag hört sägas) "Kanske det är det vår granne har som jobb, han odlar sin egen ganja uppe i bergen?"
GM: "Ja, mycket möjligt"
Jag gick tillbaka till arbetet. Efter en helt vanlig lunchkonversation.
Jag känner fortfarande inte igen hälften av alla jag har hejat på under detta år. Det gäller att vara på alerten och vara flexibel. Då jag är svensk hälsar jag ju inte på folk hur som helst. Och ler inte heller, då tror ju folk hemma att man har ett par kromosomer för lite. Men här är man ständigt beredd. Gick på den lilla stadsgatan för ett par veckor sedan och mötte en tjej i min ålder, och hennes barn. "Hello Auntie!" skrek ungen till mig. "Hello Auntie!" viftade glatt tjejen. Hade aldrig sett dem förr, men antaligen är det någon av alla 200 släktingar eller så. Jag hejade glatt tillbaka och hann fråga hur de mådde innan jag förvånat gick vidare.
Förra helgen var jag i en affär. Han/hon som jobbade i affären tjoade glatt "Kia Orana" när jag gick in. Jag "Kia Orana:de" glatt tillbaka. Men han/hon nöjde sig inte med det. Han älgade fram och drog till med en dubbelpuss, en på varje kind och började glatt yla och fråga hur jag mådde. Jag upplevde inte att jag sett människan förr, men det hade jag väl antagligen då.
I måndags gick jag till min lokala lilla affär efter jobbet. Den är mindre än mitt fllickrum hemma. Ett litet rum med lite lokala varor. Jag hade fullt schå att hålla Coconut och Mrs C ute ur affären, de klarar inte av att vara mer än en meter ifrån mig, då avlider de tror de. Jag skrek "Outside" till dem, men just då klev expediten in, så jag fick förklara att det inte var hon jag skrek skulle gå outside, utan hundarna. Då sticker hennes kompis in huvudet. "Annika, är det dina hundar?" Hur kunde hon veta vem jag var? Ingen aning. Men då vi tydligen var bundis fick jag stå och kallprata lite glatt. Ah, jag behöver större minneskort i hjärnan.
Eller kanske förre stänkare på krogen?
I väntans tider
Den som väntar på GM väntar alltid för länge. Gammalt Rarotonga ordspråk. När GM rör sig står blixten verkligen inte stilla. Ännu äldre Rarotonga ordspråk.
Ah, det är intressant det där med tid. Hur vi fostras, i den miljö vi lever, att tänka i tid och jaga tid, eller inte. Jag kommer ju från ett kalendersamhälle och har fortfarande svårt med allt det spontana här, även fast jag ju egentligen tycker att det är så man ska leva. Hemma kan jag tycka att det är otroligt ospontant, hur ofta åker man över till en vän och bara hälsar på utan att ha bokat först?
Här är allt spontant. Det dyker upp människor och hälsar på massor med gånger i veckan, och jag kan fortfarande vara programmerad att tänka "men ni har ju inte ringt först!".
GM är en stor tidsoptimist. Jag försöker sälja in mig själv hos honom som en tidsrealist. Nu har jag börjat lära mig, och jobbar hårt på att sluta vääääääänta. När han glatt säger "Jag åker ut en sväng" en fredag kväll vid halv tio snåret, så vet jag ju att han med stor sannolikehet kommer inrumlande framåt halvtre på natten glad i hågen. När han säger "Jag åker till affären (två minuter bort med John Silver) ska man inte alls bli förvånad om han dyker upp två timmar senare som han gjorde i fredags. Jag var galen och förklarade att maten var ju ugnen när du stack, och jag sade ju att den skulle vara klar om en halvtimme. I GMs avslappnade värld har han ingen koll på om det gått fem minuter eller fem timmar. Han tittade förvånat på arga mig och började förklara att han hade ju stött på en gammal vän som bor i Sydney i affären. Han åkte med honom till nästa affär, och sedan tog de en öl med några andra vänner, och sen kom han hem så fort han kunde. "Jaha, vilken kompis var det?" undrade jag nyfiket, då vi ju faktiskt bott i Sydney i två år. "Ohh, jag vet faktiskt inte vad han heter".
Det går inte att ändra en sådan människa. Och det ska man ju inte göra, egentligen har han ju en väldigt skön inställning. Så när man inser att den inställningen är ingrodd in i benmärgen får man istället tänka över sig själv. Mitt nya mantra är "Sluta vänta". Och åh så mycket trevligare livet blir!
Ah, spontanitet och flexibiliet är det ständiga nyckelordet.
Tomrum
Jag har varit förkyld hela helgen och bitter och tråkad. Vartenda litet luftrum i mitt huvud (och det verkar finnas många, jag har verkligen fått bekräftat att hela mitt huvud är ett stort tomrum) verkar infekterat och huvudet, bihålorna och hela käken spränger så jag blir alldeles bitter. Kanske en dos antibiotika vore toppen, men det har jag ätit nog för de närmsta tio åren känns det som, och bara tanken på en visit på mitt favoritsjukhus ökar huvudvärken tre snäpp.
Nej, vi fortsätter glädas åt det lilla istället:
Veckans fiffiga namn på barn i en och samma familj: Navy och Judge. Men när jag och min väninna ler åt de fiffiga namnen här så vill jag samtidigt åberopa att vi är likadana i Sverige. Jag vill slå ett slag för t ex Björn och Bo, båda namn med en innebörd. Skrattar bäst som skrattar sist.
Tsunamidebatten har slokat av lite, nu börjar vi istället i samma andetag yla vidare att det vore ju toppen om vi även hade ett varningssystem för cykloner, vilket vi ju drabbas av betydligt oftare än tsunamis. Nu skulle jag dock vilja spekulera i att en cyklon inte direkt kommer från en blixt från klar himmel och man borde vara både döv och blind om man inte märker att det blåser ganska hårt innan cyklonen är över en, men ändock, en varning vore väl toppen? Den 01 november börja officiellt cyklonsäsongen, nu ska vi njuta av en vecka utan cykloner innan dess.
I morgon firar vi ankomsten av kristendomen till landet med en helgdag, Gospel day. Det ska sjungas och spelas pjäser om jesus och gud och alla inblandade hela dagen. Vilken otur att jag jobbar, verkligen.
Jag skulle verkligen kunna skriva massor mer. Men jag tyar inte nu. En annan dag när huvudvärken är borta ska jag rapportera om mer oviktiga saker från det lilla paradiset på andra sidan jorden,
Extra "Jag står inte ut" nyhetsflash!
Idag har jag galna städsjukan. Jag ska ha middagsgäster i morgon,, fem kvinnor från olika delar av världen, och här ska städas. Jag var på jättebra städhumör, och tvingade GM åka hemifrån så jag kunde fortsätta dona och feja, diskning, tvättning, dammning, full fart.
Tvätten klar. Hänga, hänga. hänga. nästan klar. Bara lite kläder kvar längst ner i den toppmatade maskinen. Sticker ner handen. Något dallrigt intill min hand. Gaaaaaaah, en stor ödla! I min tvättmaskin! Jag dog! Tyvärr tror jag han med gjorde det, eller så har han fortfarande konstpaus för han är så yr i huvudet av tvättemedel, sköljmedel, 50 minuters magsim och tre omgångar centrifungeringar.
Nu kan jag ju inte hänga upp resten av tvätten. Jag vägrar stoppa ner min hand där. Och jag vägrar ta ut ödlan. Jag är djurvän med, så jag har jätteångest över de där stirrande ödleögonen. Så har han ingen svans. Det kommer säkert dyka upp i något klädesplagg när man minst anar det.
En svensk vinter känns helt plötsligt alldeles....underbar....
Tvätten klar. Hänga, hänga. hänga. nästan klar. Bara lite kläder kvar längst ner i den toppmatade maskinen. Sticker ner handen. Något dallrigt intill min hand. Gaaaaaaah, en stor ödla! I min tvättmaskin! Jag dog! Tyvärr tror jag han med gjorde det, eller så har han fortfarande konstpaus för han är så yr i huvudet av tvättemedel, sköljmedel, 50 minuters magsim och tre omgångar centrifungeringar.
Nu kan jag ju inte hänga upp resten av tvätten. Jag vägrar stoppa ner min hand där. Och jag vägrar ta ut ödlan. Jag är djurvän med, så jag har jätteångest över de där stirrande ödleögonen. Så har han ingen svans. Det kommer säkert dyka upp i något klädesplagg när man minst anar det.
En svensk vinter känns helt plötsligt alldeles....underbar....
Söderhavsvisioner
Man måste ju ha något att sträva efter på andra sidan jorden. Nu när jag har knytit så fina kontakter på krogen måste man ju ta till vara den kunskap de sitter inne med. T ex kanske jag kan lära mig råna en bank? Ah, finns mycket fina tips att få.
Men i går förkunnade jag för en förskräckt GM mina just nu fyra Söderhavsvisioner:
- Lära mig surfa
Jag har en kontakt som är svarta pärlor handlare, som surfar massor och som är någon sorts öexpert på det. Över ett par öl för mycket lovade han mig i maj att han skulle lära mig surfa. Jag har insisterat på att jag måste ha våtdräkt för jag fryser alltid. Det ska min polare fixa. Jag lovade då att jag skulle ta itu med det i septermber när jag kom tillbaka hit, men nu är det oktober och jag har fortfarande inte tagit tag i det. Det är för kallt är min nuvarande paroll. Bara 25 grader, burr. Så i fredags sprang vi ihop i baren och då sköt vi på det till i november. Jag frågade hur vi gör om det kommer en tsunami. "Den sufar vi över" svarade min surflärare glatt. Om det kommer en val då? "Den surfar vi också över" svarade han lika glatt. Ah, fortsättning följer eventuellt. Jag kommer antaligen slå mig halvt fördärvad, då man här surfar över ett korallrev vågorna bryter över, och faller man slår man sig hårt, hårt. Kanske jag ska be min rånarpolare om en rånarluva när jag surfar för att skydda ansiktet mot skrapsår? Jag har erbjudit GM att följa med men han är snipig över förslaget. Jag frestade dock med skvaller jag hört att surfläraren kan vara bisexuell, om GM skulle tycka att det kändes bättre. Vet ej om det hjälpte.
- Lära mig spela ukulele
Jag måste först inhandla en stabil ukulele. Sedan såg jag en annons i tidningen att romantiska ukulelelektioner gavs. GM tyckte inte alls att jag skulle ta romantiska ukulelelektioner. Nu har jag istället, även det på krogen såklart, gjort en deal med vår granne, vars namn ju betyder huvud på maori. Han har lovat att lära mig spela ukulele. Toppen. Då han är GMs polare råder det husfrid över den dealen. Det är "huvudsaken". Ha, ha, ha. Arne och jag.
- Lärs mig dansa hula hula dans
Här har jag ingen kontakt ännu. Men en plan. De riktiga tjejerna är så kvinnliga så jag skulle aldrig våga lära mig dansa från dem. Nej, jag har tänkt att någon av de graciösa transvestiterna skulle kunna få lära mig dansa. Vi får se, måste jobba på den planen. GM svarade surt att jag måste lära mig skaka på rumpan först.
- Lära mig utföra en riktig Maori Haka
Här dog GM, det var droppen på min plan. Det är inte så kvinnligt att göra en haka. Men det ser ju så oerhört coolt ut, och jag tror man kan få ut massor av eventuella agressioner av att göra en haka. Och ett gott skratt om man utför den framför spegeln. GM snäste dock att på Cook gör man inte haka, och det vet jag, så jag måste hitta en Nya Zeeländsk maori som vill lära mig en stabil haka vid tillfälle. Det här känns som det svåraste av mina visioner.
Men så att ni vet.
Men i går förkunnade jag för en förskräckt GM mina just nu fyra Söderhavsvisioner:
- Lära mig surfa
Jag har en kontakt som är svarta pärlor handlare, som surfar massor och som är någon sorts öexpert på det. Över ett par öl för mycket lovade han mig i maj att han skulle lära mig surfa. Jag har insisterat på att jag måste ha våtdräkt för jag fryser alltid. Det ska min polare fixa. Jag lovade då att jag skulle ta itu med det i septermber när jag kom tillbaka hit, men nu är det oktober och jag har fortfarande inte tagit tag i det. Det är för kallt är min nuvarande paroll. Bara 25 grader, burr. Så i fredags sprang vi ihop i baren och då sköt vi på det till i november. Jag frågade hur vi gör om det kommer en tsunami. "Den sufar vi över" svarade min surflärare glatt. Om det kommer en val då? "Den surfar vi också över" svarade han lika glatt. Ah, fortsättning följer eventuellt. Jag kommer antaligen slå mig halvt fördärvad, då man här surfar över ett korallrev vågorna bryter över, och faller man slår man sig hårt, hårt. Kanske jag ska be min rånarpolare om en rånarluva när jag surfar för att skydda ansiktet mot skrapsår? Jag har erbjudit GM att följa med men han är snipig över förslaget. Jag frestade dock med skvaller jag hört att surfläraren kan vara bisexuell, om GM skulle tycka att det kändes bättre. Vet ej om det hjälpte.
- Lära mig spela ukulele
Jag måste först inhandla en stabil ukulele. Sedan såg jag en annons i tidningen att romantiska ukulelelektioner gavs. GM tyckte inte alls att jag skulle ta romantiska ukulelelektioner. Nu har jag istället, även det på krogen såklart, gjort en deal med vår granne, vars namn ju betyder huvud på maori. Han har lovat att lära mig spela ukulele. Toppen. Då han är GMs polare råder det husfrid över den dealen. Det är "huvudsaken". Ha, ha, ha. Arne och jag.
- Lärs mig dansa hula hula dans
Här har jag ingen kontakt ännu. Men en plan. De riktiga tjejerna är så kvinnliga så jag skulle aldrig våga lära mig dansa från dem. Nej, jag har tänkt att någon av de graciösa transvestiterna skulle kunna få lära mig dansa. Vi får se, måste jobba på den planen. GM svarade surt att jag måste lära mig skaka på rumpan först.
- Lära mig utföra en riktig Maori Haka
Här dog GM, det var droppen på min plan. Det är inte så kvinnligt att göra en haka. Men det ser ju så oerhört coolt ut, och jag tror man kan få ut massor av eventuella agressioner av att göra en haka. Och ett gott skratt om man utför den framför spegeln. GM snäste dock att på Cook gör man inte haka, och det vet jag, så jag måste hitta en Nya Zeeländsk maori som vill lära mig en stabil haka vid tillfälle. Det här känns som det svåraste av mina visioner.
Men så att ni vet.
Fast i dödsskuggans dal
I onsdags fick jag av en slump , när det var Ukuleleafton, reda på att Papa Ken har avlidit. Det var ju Papa Ken som seglade upp intill Grottmannens säng när han låg på sjukhus för ett år sedan, och jag trodde han var läkare och han började yla i extas över hela rummet för alla som var inlagda "Let us pray", för jag var osyndig och ogift och desstutom inte gick i kyrkan.
Han bad gud om ursäkt för osyndiga mig och jag kände att jag verkligen låg löst till hos Papa Ken och hans gud, och nu har han gått hädan, medans jag var hemma i Sverige och roade mig. Nu är jag alltså fast i Dödsskuggans dal och har ingen aning om vem som ska leda mig ut ur den. Den fina skylten invid huvudvägen, där det står "Papa Ken" med en pil in till hans hur är dock kvar, så jag föreslog för GM att vi kan stjäla den, så tar jag lite tipex och målar över och ritar dit nytt Papa GM, så kan han få ta över, så sätter vi den utanför vårt hus. Han tyckte inte alls att det var en så bra ide som jag tyckte.
Annars har vi haft utförsäljning av allt som inhandlades till minigamesen. Typ 800 skrangliga våningssängar och annat smått och gott som inhandlas när man ska bygga upp en OS by a a la Cooköarna akut. Jag var inte och inhandlade något, men är lite nyfiken på om de även reade ut boxningsringen. Och om ring nummer två dykt upp ännu. Då den båten ju hade gått på grund utanför Samoa, och det sedan kom en Tsunami dit, så kanske den nu ligger 500 in på land med en oanvänd boxningsring och myser. Vad vet vi.
Den sista tiden gått åt till att flytta en av GMs hundra föräldrar tillbaka till hans eget hem. Han har slussats runt bland släktingar som helt struntar i honom ganska länge, men de hyr ut hans hus och tar in pengarna själva. Nu har hyresgästerna kickats ut, alla släktingar är osams och uppdelade i läger om vilka som tycker att han ska få bo i hans eget hus, och vilka som tycker att han inte ska det. Nu har vi skurat och fejat och Papa är inflyttad. Och hela familjen har bestämt talat om för mig och GM att nu förväntas vi flytta in och bo med Papa och ta hand om honom. Och då jag ändå är i Dödsskuggans dal och svajar runt så har jag bestämt meddelat GM att "över min döda kropp". Jag hjälper gärna till, men jag kommer aldrig flytta in. Lokala kvinnor hade gjort det på en gång, för La familia är allt här. De äldsta pekar med hela handen och bestämmer vad alla som är yngre än de ska göra, oavsett om de är 20 år eller 60 år. Man säger inte emot Mamas och Papas här på ön.
Förutom jag såklart. Jag är Inga from Sweden, ja, ja.
Han bad gud om ursäkt för osyndiga mig och jag kände att jag verkligen låg löst till hos Papa Ken och hans gud, och nu har han gått hädan, medans jag var hemma i Sverige och roade mig. Nu är jag alltså fast i Dödsskuggans dal och har ingen aning om vem som ska leda mig ut ur den. Den fina skylten invid huvudvägen, där det står "Papa Ken" med en pil in till hans hur är dock kvar, så jag föreslog för GM att vi kan stjäla den, så tar jag lite tipex och målar över och ritar dit nytt Papa GM, så kan han få ta över, så sätter vi den utanför vårt hus. Han tyckte inte alls att det var en så bra ide som jag tyckte.
Annars har vi haft utförsäljning av allt som inhandlades till minigamesen. Typ 800 skrangliga våningssängar och annat smått och gott som inhandlas när man ska bygga upp en OS by a a la Cooköarna akut. Jag var inte och inhandlade något, men är lite nyfiken på om de även reade ut boxningsringen. Och om ring nummer två dykt upp ännu. Då den båten ju hade gått på grund utanför Samoa, och det sedan kom en Tsunami dit, så kanske den nu ligger 500 in på land med en oanvänd boxningsring och myser. Vad vet vi.
Den sista tiden gått åt till att flytta en av GMs hundra föräldrar tillbaka till hans eget hem. Han har slussats runt bland släktingar som helt struntar i honom ganska länge, men de hyr ut hans hus och tar in pengarna själva. Nu har hyresgästerna kickats ut, alla släktingar är osams och uppdelade i läger om vilka som tycker att han ska få bo i hans eget hus, och vilka som tycker att han inte ska det. Nu har vi skurat och fejat och Papa är inflyttad. Och hela familjen har bestämt talat om för mig och GM att nu förväntas vi flytta in och bo med Papa och ta hand om honom. Och då jag ändå är i Dödsskuggans dal och svajar runt så har jag bestämt meddelat GM att "över min döda kropp". Jag hjälper gärna till, men jag kommer aldrig flytta in. Lokala kvinnor hade gjort det på en gång, för La familia är allt här. De äldsta pekar med hela handen och bestämmer vad alla som är yngre än de ska göra, oavsett om de är 20 år eller 60 år. Man säger inte emot Mamas och Papas här på ön.
Förutom jag såklart. Jag är Inga from Sweden, ja, ja.
Blomsterprakt i Paradiset
I fredags var det äntligen dags för den årliga danstävlingen för de karlar på ön som helst skulle vilja vara kvinnor. Det är komplext att förklara detta fenomen. Hemma skulle vi rynka på näsan och kalla dem transvestieter. Här ska jag inte säga att det inte finns de som rynkar på näsan åt dem, men de är i mångt och mycket accepterade. Det är ganska normalt i Söderhavet.
Deras lokala förening heter Ti Tiare Association, typ Blomsterföreningen. Vi var runt tusen pers som samlats i vår lilla aula för att ta del av denna festkväll. Och OJ så de dansade. De dansade hula hula dans och skakade både det ena och det andra så det stod härliga till. En av dem var så vacker så Christer Lindarw hade varit grön av avund, jag hade själv aldrig anat att det var en man.
Mångfalden av dem är dock män som tycker mycket om mat. När kvinnor tycker mycket om mat får vi ju ofta ett jämnt fördelat hull, och kurvor. Karlar får som bekant ölmage. Krigarna i Söderhavet är inget undantag, snarare bara tre storlekar större. När fröken Liljekonválj kom in på scenen iklädd liten kokosnötsbehå och hulahulakjol, bröt jublet ut i hela lokalen. Fröken liljekonvalj var inte så jättelång, och ungeför lika bred som lång. Det hängde en stor glad ölmage över bastkjolen, och hon dansade loss så det stod härliga till! Det var även insamling till tsunamidrabbade Samoa och Tonga samtidigt, så tyckte man att någon var extra bra kunde man gå fram till scenen och lägga en slant i en liten hink som stod där, så donerade man till ett gott ändamål. Fröken Liljekonvalj drog in massor av pengar med sina köttebulleskak! En gammal Söderhavsdam, i sin finaste långklänning med blomstertryck och volanger, och sin bästa gå bort hatt blev så extas så hon drog av en lång dans framför Fröken Liljekonvalj när hon smög in sin donation. Vilken föreställning! Aldrig har jag känt mig så okvinnlig faktist. När tom en karl med ölmage och kokosbehå och hulahulakjol är graciösare än vad man själv är får man verkligen börja tänka på att gå på kvinnlighetskurs.
Jag var i extas. Min väninna hade dock sitt tyska svårmod att ta hänsyn till (vissa skulle kunna kalla det humorbefrielse, jag är pedagogisk och kallar det det tyska kulturarvet), så hon satt och gäspade sig igenom det hela.
Sedan blev det one for the road eller två på Whatever!. Min rånare dök upp framåt nattdags och hade även med sig sin syster. Hon såg också ut som en rånare. Det kunde jag såklart inte säga till henne, vi kvinnor tar det inte vanligtvis som en komplimang att se ut som rånare.
Han köpte en öl till mig och Grottmannen. Nu måste jag genast köpa en tillbaka nästa gång jag ser honom. Man törs inte stå i skuld till en rånare och Grusmördare. Brorsan Grus fyllde dock år i lördags och jag vet med bestämdhet att han levde då. Ännu en dag.
Deras lokala förening heter Ti Tiare Association, typ Blomsterföreningen. Vi var runt tusen pers som samlats i vår lilla aula för att ta del av denna festkväll. Och OJ så de dansade. De dansade hula hula dans och skakade både det ena och det andra så det stod härliga till. En av dem var så vacker så Christer Lindarw hade varit grön av avund, jag hade själv aldrig anat att det var en man.
Mångfalden av dem är dock män som tycker mycket om mat. När kvinnor tycker mycket om mat får vi ju ofta ett jämnt fördelat hull, och kurvor. Karlar får som bekant ölmage. Krigarna i Söderhavet är inget undantag, snarare bara tre storlekar större. När fröken Liljekonválj kom in på scenen iklädd liten kokosnötsbehå och hulahulakjol, bröt jublet ut i hela lokalen. Fröken liljekonvalj var inte så jättelång, och ungeför lika bred som lång. Det hängde en stor glad ölmage över bastkjolen, och hon dansade loss så det stod härliga till! Det var även insamling till tsunamidrabbade Samoa och Tonga samtidigt, så tyckte man att någon var extra bra kunde man gå fram till scenen och lägga en slant i en liten hink som stod där, så donerade man till ett gott ändamål. Fröken Liljekonvalj drog in massor av pengar med sina köttebulleskak! En gammal Söderhavsdam, i sin finaste långklänning med blomstertryck och volanger, och sin bästa gå bort hatt blev så extas så hon drog av en lång dans framför Fröken Liljekonvalj när hon smög in sin donation. Vilken föreställning! Aldrig har jag känt mig så okvinnlig faktist. När tom en karl med ölmage och kokosbehå och hulahulakjol är graciösare än vad man själv är får man verkligen börja tänka på att gå på kvinnlighetskurs.
Jag var i extas. Min väninna hade dock sitt tyska svårmod att ta hänsyn till (vissa skulle kunna kalla det humorbefrielse, jag är pedagogisk och kallar det det tyska kulturarvet), så hon satt och gäspade sig igenom det hela.
Sedan blev det one for the road eller två på Whatever!. Min rånare dök upp framåt nattdags och hade även med sig sin syster. Hon såg också ut som en rånare. Det kunde jag såklart inte säga till henne, vi kvinnor tar det inte vanligtvis som en komplimang att se ut som rånare.
Han köpte en öl till mig och Grottmannen. Nu måste jag genast köpa en tillbaka nästa gång jag ser honom. Man törs inte stå i skuld till en rånare och Grusmördare. Brorsan Grus fyllde dock år i lördags och jag vet med bestämdhet att han levde då. Ännu en dag.
Varning för korvar
Hönan och Coconut har en viss konkurens om Veckans medarbetare.
För ett par veckor sedan stod helt plötsligt grannens ett och ett halvtåriga barn inne i vardagsrummet klockan nio på morgonen. Han är i rymningsålder nu verkar det som. Jag känner inte direkt honom, men han älskar att smyga ut ur sitt hus, och nu bestämde han sig för att gena genom hibiskushäcken och klättra upp på min veranda och springa in genom altandörren. Han blev inte alls glad när jag fick tag i honom och lyfte upp honom och började gå hemåt med honom. Jag tog trädgårdsvägen tillbaka och hörde en panikslagen, förtvivlad mamma springa ute på den lilla vägen letandes efter sin son. Hon blev överlycklig när jag lämnade över mitt fynd.
Sedan har vi Emma. Emma är fem år och bor två hus bort. Hon kommer från Nya Zealand, men pappa har jobb på banken här, så de har säkert ett kontrakt på ett år eller ett par. Emma har ingen aning själv om hur länge de ska vara här. Hon vet inte med säkerthet hur gammal hon är heller. Bara vilket datum hon fyller år. Då hon har två äldre bröder tror jag hon ibland känner sig lite ensam, inga tjejkompisar i området. Hon får inte själv gå ner på stranden såklart, så hon står ofta nere vid vägen, i grannens trädgård och bara hänger. Nu har hon blivit polare med mig och kommer in och pratar och pratar och pratar. Oftast är det en kollektiv monolog. Dvs jag frågar en sak, hon svarar på något helt annat. Så var det även idag när jag mötte henne utanför mitt hus.
Jag: "Hej Emma! Jag har inte sett dig på länge, har du varit hemma i Nya Zealand på skollovet?"
Emma: "Yes" Kort paus. "And then there was a salami, and my teacher said we all hade to run up the hill. I got tired in my legs, but my teacher said we had to keep walking up the hill because of the salami"
Tystnad. Tänka, tänka, tänka.
Jag: (pedagogisk övergång) "Ja, alla måste gå uppför berget när det är Tsunami"
Emma: (fnissig och rosig i hela ansiktet) "Ja, det var ju så det hette. Jag blandar alltid ihop de orden"
Ja, vad fasen. Tsunami eller salami. Same, same but different.
För ett par veckor sedan stod helt plötsligt grannens ett och ett halvtåriga barn inne i vardagsrummet klockan nio på morgonen. Han är i rymningsålder nu verkar det som. Jag känner inte direkt honom, men han älskar att smyga ut ur sitt hus, och nu bestämde han sig för att gena genom hibiskushäcken och klättra upp på min veranda och springa in genom altandörren. Han blev inte alls glad när jag fick tag i honom och lyfte upp honom och började gå hemåt med honom. Jag tog trädgårdsvägen tillbaka och hörde en panikslagen, förtvivlad mamma springa ute på den lilla vägen letandes efter sin son. Hon blev överlycklig när jag lämnade över mitt fynd.
Sedan har vi Emma. Emma är fem år och bor två hus bort. Hon kommer från Nya Zealand, men pappa har jobb på banken här, så de har säkert ett kontrakt på ett år eller ett par. Emma har ingen aning själv om hur länge de ska vara här. Hon vet inte med säkerthet hur gammal hon är heller. Bara vilket datum hon fyller år. Då hon har två äldre bröder tror jag hon ibland känner sig lite ensam, inga tjejkompisar i området. Hon får inte själv gå ner på stranden såklart, så hon står ofta nere vid vägen, i grannens trädgård och bara hänger. Nu har hon blivit polare med mig och kommer in och pratar och pratar och pratar. Oftast är det en kollektiv monolog. Dvs jag frågar en sak, hon svarar på något helt annat. Så var det även idag när jag mötte henne utanför mitt hus.
Jag: "Hej Emma! Jag har inte sett dig på länge, har du varit hemma i Nya Zealand på skollovet?"
Emma: "Yes" Kort paus. "And then there was a salami, and my teacher said we all hade to run up the hill. I got tired in my legs, but my teacher said we had to keep walking up the hill because of the salami"
Tystnad. Tänka, tänka, tänka.
Jag: (pedagogisk övergång) "Ja, alla måste gå uppför berget när det är Tsunami"
Emma: (fnissig och rosig i hela ansiktet) "Ja, det var ju så det hette. Jag blandar alltid ihop de orden"
Ja, vad fasen. Tsunami eller salami. Same, same but different.
Cirkus Raro
Nu när vi skickat hem alla atleter sätter den stora debatten igång om hur uruselt regering och polis skötte informationen när vi fick Tsunamivarning. Alla skyller på alla i regeringen. Och så skyller de på att de försökte få kontakt med de yttre öarna. En av de stackars yttre öarna har dock inte haft en telefonlinje som fungerat på två år, så nu börjar man tycka att den kan vara bra att kanske laga den, så de kan få kontakt med omvärlden när en Tsnuami är på g. Eller när den redan varit där kanske.
Det var ju t om bilder på polisen som spänt stod och tittade på Tsunamieffekten nere i hamnen förra veckan, tillsammans med hundratals öbor. Toppen.
Idag 1325. Telefonen ringer.
GM: "Honey, har du hört något om Tsuanmivarningen? Min släkting ringde just, de har åkt upp för berget"
Jag: "Nej, verkligen inte. En ny? Igen? Jag står inte ut med all denna Tsunamihysteri. Jag ringer tillbaka"
Surfa, surfa, surfa. Chatta, chatta, chatta. Jag känner nu att jag får lov att lägga till http://www.prh.noaa.gov/ptwc/ som "Favoriter", om de ska hålla på så här varje vecka. Jaha, varning ufärdad. Min väninna sänder tre mail med info om att det är varning. Ska vi tro att det är springa uppför berget eller ej? GM är redan uppe på berget och jobbar. Avvaktar lite.
Efter en liten stund ringer GM igen, rykten florerar nu friskt, varningen kvarstår, och han undrar om han ska komma hem och hämta min laptop. Ja hallå, ja, men jag då???? Ska han bara hämta min laptop, men inte mig?
Jobba, jobba, jobba. Kollar PTWC hundra gånger. Kollar Aftonbladet. Varning där med. Står inte ut. Lyssnar efter vågdunder. Kollar de stensovande hundarna. Ingen reaktion.
1412 PTWC har avblåst varningen. Toppen. Ringer GMs polares mobil och säger att varningen är avblåst.
GMs polare: "Men polisen är här nu och blåser med sirener och skriker i megafon att det är tsunami och vi ska springa uppför berget"
Jag: "Men enligt mitt viktiga institut är ju varningen avblåst?"
Förvirringen är total.
15 minuter till går. Enligt hemsidan är det verkligen inte längre någon tsunamivarning. Då - Tuuuuut tuuutelitut tuuuuut på vägen utanför. Snipig röst i skränig högtalare som inköpts från andra världskrigets överskottslager:
"Tsnumai warning - go up the hill. Tsunami warning - go up the hill"
Jag kollade hemsidan en gång till för säkerhets skull. Verkligen ingen tsunami. Har inte varit på den sista halvtimmen. Och DÅ kommer polisen. Typ två timmar efter att varningen utfärdats. Med en enda bil. Som tar två timmar på sig att åka runt ön, för de stannar på varenda strand och öser bort folk med.
Jag står verkligen inte ut. Jag ser fram emot den efterföljande debatten till denna Tsunamivarning.
Förra veckan när vi hade vår första varning kom en bil åkande förbi vårt hus, innan vi visste vad som var på G. De saktade ner och mumlade något som jag tog som mummel mummel "Morning". Jag hojtade glatt och socialt "Morning" tillbaka. Jag inser nu att det var mummel mummel "Warning". Som i Tsunami warning. De måste tro att jag är ett puckhuvud som skrek glatt Good morning tillbaka.
Inga from Sweden, ja, ja. Vi har iallafall inga himla Tsunamisar varje vecka där.
Det var ju t om bilder på polisen som spänt stod och tittade på Tsunamieffekten nere i hamnen förra veckan, tillsammans med hundratals öbor. Toppen.
Idag 1325. Telefonen ringer.
GM: "Honey, har du hört något om Tsuanmivarningen? Min släkting ringde just, de har åkt upp för berget"
Jag: "Nej, verkligen inte. En ny? Igen? Jag står inte ut med all denna Tsunamihysteri. Jag ringer tillbaka"
Surfa, surfa, surfa. Chatta, chatta, chatta. Jag känner nu att jag får lov att lägga till http://www.prh.noaa.gov/ptwc/ som "Favoriter", om de ska hålla på så här varje vecka. Jaha, varning ufärdad. Min väninna sänder tre mail med info om att det är varning. Ska vi tro att det är springa uppför berget eller ej? GM är redan uppe på berget och jobbar. Avvaktar lite.
Efter en liten stund ringer GM igen, rykten florerar nu friskt, varningen kvarstår, och han undrar om han ska komma hem och hämta min laptop. Ja hallå, ja, men jag då???? Ska han bara hämta min laptop, men inte mig?
Jobba, jobba, jobba. Kollar PTWC hundra gånger. Kollar Aftonbladet. Varning där med. Står inte ut. Lyssnar efter vågdunder. Kollar de stensovande hundarna. Ingen reaktion.
1412 PTWC har avblåst varningen. Toppen. Ringer GMs polares mobil och säger att varningen är avblåst.
GMs polare: "Men polisen är här nu och blåser med sirener och skriker i megafon att det är tsunami och vi ska springa uppför berget"
Jag: "Men enligt mitt viktiga institut är ju varningen avblåst?"
Förvirringen är total.
15 minuter till går. Enligt hemsidan är det verkligen inte längre någon tsunamivarning. Då - Tuuuuut tuuutelitut tuuuuut på vägen utanför. Snipig röst i skränig högtalare som inköpts från andra världskrigets överskottslager:
"Tsnumai warning - go up the hill. Tsunami warning - go up the hill"
Jag kollade hemsidan en gång till för säkerhets skull. Verkligen ingen tsunami. Har inte varit på den sista halvtimmen. Och DÅ kommer polisen. Typ två timmar efter att varningen utfärdats. Med en enda bil. Som tar två timmar på sig att åka runt ön, för de stannar på varenda strand och öser bort folk med.
Jag står verkligen inte ut. Jag ser fram emot den efterföljande debatten till denna Tsunamivarning.
Förra veckan när vi hade vår första varning kom en bil åkande förbi vårt hus, innan vi visste vad som var på G. De saktade ner och mumlade något som jag tog som mummel mummel "Morning". Jag hojtade glatt och socialt "Morning" tillbaka. Jag inser nu att det var mummel mummel "Warning". Som i Tsunami warning. De måste tro att jag är ett puckhuvud som skrek glatt Good morning tillbaka.
Inga from Sweden, ja, ja. Vi har iallafall inga himla Tsunamisar varje vecka där.
Upp till bevis!
Det har insinuerats att jag har diktat ihop det anstötliga namnet på vår Minigames maskot, och det har kommit önskemål om bild. Då jag inte hann ta kort på honom när han kom vinkandes på lastbilsflaket, frestar jag med en dåligt kopia ur vår dagstidning istället.
Jag mötte Kuki!
På den lilla ön där just ingenting händer, förutom Tsunamivarningar och så, får man uppskatta de små sakerna.
Under en rutinmässig hemfärd från den lilla staden förra veckan hände föjande viktiga händelser som piggade upp resan:
1. Jag hamnade bakom asiaten. Vi körde 20 km i timmen i en hel evighet tills jag hittade en liten lucka i den lilla vägen som är en böjd kurva nästan hela tiden.
2. Precis när jag körde om mötte jag såklart polisen. Efter att ha kört 20 och fått hjärnblödning i tio minuter kanske jag var lite friskare på gasen just när jag mötte polisen och tänkte att jäsiken, 50 utan hjälm, hur ska det gå, men de tog ingen notis om mig utan åkte glatt vidare.
3. Jag mötte en man som var ute och gick med en jättestor smutsig gris i ett koppel på vägen.
4. Resan toppades av att jag helt plötsligt mötte Kuki. Plötsligt händer det! Jag får möte av en pickup bil, och uppe på flaket bakpå, står Kuki och vinkar glatt till alla mötande.
Av, vilken hemresa!
Äntligen!
För två månader inhandlades det en TV till det Cookianska lilla huset i Tikioki. Och i veckan slog vi till och inhandlade en liten antenn så vi kan se på lite lokala underbara inslag med.
Och döm om min glädje och förvåning, när det just kom ett inslag om Rullstolsrugby! Så som jag har undrat. Och det var precis som jag trodde - i inslaget låg det verkligen omkulvälta rullstolar både här och där! Och - bäst av allt - i morgon kommer det ett lag från NZ som är rullstolsrugbyspelare, och ska utmana det Samoanska vanliga rugbylaget som är här, fast de ska nu special spela i rullstol, tillsammans med vår premiärminister, som även han ska spela i rullstol.
Ah, hur ska jag lyckas övertala GM att det här är en av årets viktigaste händelser vi måste gå och kolla på i vår lilla aula?
Avslut
Ah, vilken vecka. Jag är helt slut. Jag ska skriva mer om det i helgen, har inte haft en sekund för mig själv på en vecka känns det som. Om jag fått på mig kläder vid åttasnåret på kvällen har det varit tidigt, har dragit på mig en sarong när jag vaknar, sedan jobbat och haft hundra barn och släktingar älgat in och ut ur huset hela dagen, när jobbet är slut har jag diskat, diskat och diskat och städat, städat, städat och lagat mat.
I natt vinkade vi av GMs dotter. Kl 0200 gick flyget, kom i säng sent, sent, och sedan upp tidigt för att jobba. Nya Caledoniens lilla Minigames trupp åkte även de hem till sig i natt.
Idag skulle någon annan viktig släkting åka tillbaka till Nya Zeeland, så då fick vi åka runt hela ön till flygplatsen igen. Och så nya avsked. Jag orkar inte med alla dessa avsked, vilka härdade människor Söderhavsmänniskor är, som har sina nära släktingar utspridda runt hela jorden. Så jag fick gråta en skvätt till idag. Och idag åkte Tongas och Samoa trupper hem, och då fick jag gråta ännu mer när jag tänker på att de ska flyga hem till sina Tsunamidrabbade länder, och det kaos som just nu råder där.
Vi hade avslutningsceremoni på våra Minigames idag. Dans och sång och tal och självklart en bön till han däruppe men även en tyst minut för alla drabbade i Tonga och Samoa, och kardan till deras trupper som deltagit så galant fast deras sinne kanske varit hemma mentalt. Vi delade ut varsitt kokosnötsskal med ett litet värmeljus i, som alla fick tända vid den tysta minuten. Jag stod inte ut.
Sedan meddelade någon att nu blir det fyrverkerier, det har man inte ofta i det fattiga Söderhavet, så extasen var stor över de små raketerna. Efter tre raketer bröt TV inslaget och lade in ett inslag med det de filmat vid Tsunamin.
Vår ö är ju omgiven av ett rev, som har öppningar på fyra ställen tror jag. Bl a inne i hamnen i staden. Precis som den stora Tsunamin på annandagen drogs först alla vatten undan, och helt plötsligt låg alla båtar på grund och hela havsbotten syntes när allt vatten sögs ut. Självklart sprang alla glatt ner till hamnen för att titta på naturens under, inte en tanke på att det är det sista man ska göra.
Men till dessa bilder, som ju faktiskt förvisso är ett naturfenomen, men som ändå var den allvarligaste varning de varit med om här, spelade TVn glatt "The hide is high" med Blondie.
Jag gillar det positivta tänkandet.
Men det går inte hand i hand med de tända kokosnötsinslaget en minut tidigare.
I natt vinkade vi av GMs dotter. Kl 0200 gick flyget, kom i säng sent, sent, och sedan upp tidigt för att jobba. Nya Caledoniens lilla Minigames trupp åkte även de hem till sig i natt.
Idag skulle någon annan viktig släkting åka tillbaka till Nya Zeeland, så då fick vi åka runt hela ön till flygplatsen igen. Och så nya avsked. Jag orkar inte med alla dessa avsked, vilka härdade människor Söderhavsmänniskor är, som har sina nära släktingar utspridda runt hela jorden. Så jag fick gråta en skvätt till idag. Och idag åkte Tongas och Samoa trupper hem, och då fick jag gråta ännu mer när jag tänker på att de ska flyga hem till sina Tsunamidrabbade länder, och det kaos som just nu råder där.
Vi hade avslutningsceremoni på våra Minigames idag. Dans och sång och tal och självklart en bön till han däruppe men även en tyst minut för alla drabbade i Tonga och Samoa, och kardan till deras trupper som deltagit så galant fast deras sinne kanske varit hemma mentalt. Vi delade ut varsitt kokosnötsskal med ett litet värmeljus i, som alla fick tända vid den tysta minuten. Jag stod inte ut.
Sedan meddelade någon att nu blir det fyrverkerier, det har man inte ofta i det fattiga Söderhavet, så extasen var stor över de små raketerna. Efter tre raketer bröt TV inslaget och lade in ett inslag med det de filmat vid Tsunamin.
Vår ö är ju omgiven av ett rev, som har öppningar på fyra ställen tror jag. Bl a inne i hamnen i staden. Precis som den stora Tsunamin på annandagen drogs först alla vatten undan, och helt plötsligt låg alla båtar på grund och hela havsbotten syntes när allt vatten sögs ut. Självklart sprang alla glatt ner till hamnen för att titta på naturens under, inte en tanke på att det är det sista man ska göra.
Men till dessa bilder, som ju faktiskt förvisso är ett naturfenomen, men som ändå var den allvarligaste varning de varit med om här, spelade TVn glatt "The hide is high" med Blondie.
Jag gillar det positivta tänkandet.
Men det går inte hand i hand med de tända kokosnötsinslaget en minut tidigare.
