På andra sidan jorden

Varför:

Har turister så fula hattar? När jag bestämmer mig för att ta bussen in till den lilla staden Avarua, så är den alltid smockfull med turister. Och 99% av dem har så vansinnigt fula hattar så jag kreverar. Jag kan förstå att de behöver skydda sina små hjärnor från solen med en hatt, men det finns ju ett hav av snygga huvudbonader där ute, varför måste man då lyckas hitta så otroligt fula kepsar, hattar och andra vidrigheter att sätta på huvuet? Idag mötte jag en röd kvinna som hade en liten våt tvättlapp över huvudet. NEEEJ!

Finns det inte bruksanvisning på hur man äter exotiska frukter? I dessa klonade, genmanipulerade tider borde det finns en lätt öppning på frukten, och en liten bruksanvisning hur man ska förväntas äta den, skala den, sluka kärnor eller ej etc. Jag har en underbar fruktskål hemma full med mango, bauta avokados, carambole och frukter jag inte har varken svenskt eller engelskt namn på, men jag ser helt efterbliven ut när jag försöker mig på att äta dem. Hur äter man en mango? Ah, jag står inte ut. Det ser ut som när en bebis ätit barnmat för första gången i mitt ansikte efter en mango.

Finns det inget kvinnligt ord för Gentleman? Ladies and Gentlemen är ok. Men om man är en gentleman, rent beteendemässigt. Vilket är den kvinnliga motsvarigheten? Gentlekvinna? Eller är vi alltid så himla gentila så det inte är värt att skapa ett ord för det, men när karlar för en gångs skull beter sig artigt måste man ha ett särskilt ord för det?

Varför bestämmer sig vissa för att utföra värsta gummiyogaövningarna och aerobics på stranden och på flygplatser? Ja hallå ja, vad har hänt med gymet? När jag skulle boarda i London stod en snärta där, precis vid gaten där 400 personer satt och stirrade på henne och började göra utfall eller framfall eller vad det heter, och svingade med armar och ben så jag tycker security borde tagit henne som en misstänkt terrorist. Om man inte får dricka alkohol på officiella platser borde man inte heller få sporta på offentliga platser. Det sprider obehag inom mig.

Tack för ordet. Nu vet ni varför jag ligger sömnlös den här veckan.

Svärmor kommer fortfarande hit och sätter sig och pratar med jämna mellanrum. Det är mest en monolog, men ibland vill hon även ha råd hur hon ska göra.

Häromveckan var hon så bekymrad för hennes sonson, som fostras av henne och svärfar, "is giving me the puff!". The puff innebär att han ger ifrån sig en tung tonårssuck när de kommenderar honom att göra någon av de dagliga slavgörorna.

"Han vet att Papa vill ha sin tidning varje morgon, så när vi ber honom cykla och köpa den före skolan, så ger han mig "the puff". Vilket sätt!"

Tacka fasen för det. Om någon skulle komma på tanken att säga åt mig att cykla och köpa en tidning innan jag börjar jobba, i 30 gradig hetta, och 79% luftfuktighet, för att den som ska läsa tidningen inte orkar sätta sig på sin motorcykel själv och åka till affären, då skulle jag avyttra bra mycket mer än "the puff". Men jag kan ju inte säga det till svärmor. Slaveriet är inte avskaffat här ännu. Så jag log förstående och sade att ja han är ju tonåring nu, och det är nya tider. Svärmor gav mig en djup "puff" som svar.

Veckan efter var hon dock på betydligt bättre humör. Hennes liv handlar mycket om pengar. Jag tror hon nämner ordet money ett tiotal gånger varje gång hon är här och kör sin monolog. Men just den här veckan var hon lycklig. Hon går på Bingo varje vecka (eller Housie som de kallar det här). Och jo man tackar ja, svärmor fnittrade förtjust fram att hon vunnit 1000 NZD sist. "And TWO chickens!"

Jag stod inte ut med deras Bingovinster. Femtusen spänn och två kycklingar. Härlig kombination.

Så i söndags kom hon hit igen. Och hon väste fram att hon hade haft tur på Katolska kyrkans Housie igår. Hon hade vunnit 800 NZD dollar till! Jag frågade försynt om hon fick några kycklingar av katolska kyrkan, men det fick hon inte. "Men Thank the Lord. And I said to Mary, Thank you Mary, thank you"

Fasen, jag tror man måste bli lite mer tjenis med Junfru Maria så att man kan få in lite stålar!

Svärmor var dock bekymrad, för den första vinsten hade hon gett till sin man. Den andra vinsten hade hon dock satt in direkt på sitt bankkonto och inte berättat för honom om. Ah, var detta rätt eller fel? Nu kommer jag antagligen bli ovän med svärfar då jag sa att jag tyckte att det var rätt. Men jag hade tyckt att det hade varit ännu mer rätt om hon hade gett dem till sin son, som helt gratis under fyra månaderas tid gjort klart ett hus åt dem.

Annars fick jag i helgen när jag var ute på krogen tag på grannen till Coconuts ägare. Och det visade sig att han inte alls heter Coconut  Och hans tjej heter inte Mrs C. De heter Chicko och Chiquita. Coconut blev jätteförvånad när jag dagen efter helt plötsligt kallade honom Chicko. Han har nog vant sig vid att heta Coconut nu.

Jag lovar att jag ska försöka få till lite bilder så ni kan se vandring över ön, jakt på fiskar i lagunen med min nya fina kamera etc etc. Men vi har världens segaste internet och det tar en halvtime att ladda upp en bild på Flickr, så en dag när jag har mycket tid ska jag ordna detta. Lovar! 

Alldeles nyss. Jag sitter vid datorn vid middagsbordet och tjuvkikar lite på svenska bokrean.

GM: "Vill du något att dricka?"
Jag: "Ja, tack

GM går fram till middagsbordet där våra juiceglas står kvar.

GM: "What the hell do you have here?"
Jag:"?"

Nä. En stor ödla har krälat sig in i mitt juiceglas på bordet och kommer inte ut. Helt plötsligt var jag faktiskt inte sugen på något att dricka längre.

Finns det Anticimex på Cook öarna?

Inget kaffe alls kan jag tala om.

Häromdagen när jag satt och jobbade så knackade det på dörren. Och utanför stod Jehovas vittnen med lite fina broschyrer de försökte packa på mig. Jag stod inte ut. Först Papa Ken, och så nu Jehovas. Jag väntar bara på att de två cyklande mormonerna som cyklar runt runt ön och försöker frälsa folk, iklädda långbyxor, vit skjorta och slips, oavsett om det är 35 grader eller ej, ska komma och knacka på dörren också. De ser ut som Dupont och Dupont.

Jag ska inte ge mig på en hetsig diskussion just om Jehovas. Men jag gillar inte folk som försöker kränga på mig saker.  Vare sig det är dammsugare eller religiösa broschyrer. Jag blir som ett trotsigt litet barn. Jag sa käckt att jag ÄR INTE RELIGIÖS, men då går de ju igång ännu mer, borde lärt mig från min Papa Ken upplevelse. Jag vägrade dock ta deras fina broschyer och lyckades vänligt men bestämt stänga dörren, med dem utanför.

Andra som jag dock inte lyckats stänga ute är alla mina vänner insekterna. Det har varit myror överallt i hela köket. Jag sprayar mängder med DDT liknande saker i alla matskåp så jag är nog en vandrande giftbomb snart. Triumfens ögonblick nåddes dock i början av veckan när jag äntligen hittade deras myringång. Jättelurig var den, in via golvet, sedan snett uppför väggen, upp vid ett dolt veck i en takbjälke, över hela vardagsrummet, och sedan ner via en dörr, och in i köket Jag sprayade HELA långa gången, så nu har jag haft myrfritt i flera dagar. Om strukturtapet fortfarande är modernt skulle det bli en väldigt fin sådan här om man målar över alla döda myror som sitter över hela väggen. Vi drog även ut alla skåp och sprayade bakom dem. Och om man kanske funderar lite på var alla ödlor som är så vakna på natten håller till på dagen så kan jag meddela att de sover bakom köksskåpen. Det sprang ödlor åt alla håll och kanter när vi drog ut skåpen.

Det som en gång  var en liten söt ödla har nu utökats till en hel utökad storfamilj av ödlor som gillar att bo hemma hos mig. Det är ok om de är uppe i taket, men det duger inte åt dem. Häromdagen tog jag tag i ett juicepaket som stod på diskbänken, och slängde det tyärr över hela köket när jag såg storödlan som satt på paketet, en milimeter från min hand. En annan morgon denna vecka skulle jag ta lite hushållspapper, rullade loss ett ark, tittade ner, och satt inte en liten bebisödla och myste på mitt hushållspapper? Och förra veckan vaknade jag sömnmosig, slog upp ögonen till dånet av alla tuppar, som tyvärr fortfarande är lika aktiva, och tittade rätt in i ett skräckslaget litet ödleansikte. Han hade kommit in på fel sida av moskitonätet och hittade inte ut från sängen. Jag stod inte ut, jag vart klarvaken. Han med.

Uku och Lelle har inte synts till efter jul. Jag befarar att de tillagades som god julanka.

Coconut är däremot i toppform. Han tror att han bor här. Det visar sig att han även har en flickvän. De såg ut som Lady och Lufsen när han kom och presenterade henne för mig. Hon var blyg och söt och stod och slickade sin kära Coconut på munnen hela tiden. Jag har döpt henne till Mrs C. I förrgår kväll schasade jag ut honom från vardagsrummet, där han inte får vara, ut på terassen, och stängde balkongdörrarna. GM satt och rökte på framsidan, men kom sedan in för att hämta sin handduk som han gick ut och hängde på klädlinan. En sekund med ryggen mot dörren. Det räckte för Coconut tydligen, för dagen därpå när jag vaknade satt han glatt och viftade på svansen under köksbordet. När jag skjutsade ut honom måste han ha sprungit runt hela huset, väntat på rätt ögonblick, och sedan sprungit in genom ytterdörren i ett obevakat ögonblick. Ingen av oss märkte det, så han sov inne hela natten.

Jag står inte ut med all denna djuriska aktivitet!

Dammsugardags i den lilla byn Tikioki på den lilla ön Rarotonga.

Städa, städa, städa. Rassel rassel rassel av döda insekter som sugs in i min mördarmaskin och bästa vän dammsugaren. In i extra rummet som inte är målat pga dispyt med svärmor och suger upp minst tio spindlar som nu har högkvarter i dammsugaren. Ut i vardagsrummet.

Rassel, rassel, rassel.

Jag: Ah, vad är det där för konstigt på golvet? Är det en...ödlesvans?????
GM: Ja.

Så var det med det. GM verkade tycka att det var helt normalt som vanligt att suga upp ödlesvansar med dammsugaren.

Kanske något för spindlarna inne i dammsugaren att mumsa på?

GM: Undrar vad min arbetskamrats pappa tänkte på när han valde namn för min kollega när han föddes...
Jag: Varför undrar du det, vad heter han?
GM: Han heter Moa
Jag: Det är ett tjejenamn i Sverige
GM: Moa betyder kyckling på Cook Island Maori.

Tystnad.

Jag funderade länge på det där, och jag håller med första meningen. Hur kan man döpa sitt barn till Kyckling? Osökt svävade mina tankar iväg till Michel J Fox i tillbaka till framtiden och "Nobody calls me a chicken".

Moa kommer att få det tufft i livet.

I morse hade jag date klockan nio utanför Fish & chips affären nere i hamnen. Jag och min väninna hade planerat att idag skulle vi vandra tvärs över ön och den höga bergskedjan som tornar upp sig i mitten av ön, och göra "The cross island trek".

Nu vet vi ju alla att jag inte direkt är Fitness Queen, Sporty Spice eller Kniip Susanne. Men jag drog på mig det sportigaste jag har här på ön, dvs ett par Converse (som visade sig vara hala som perkelä) ett par jeansshorts, en litet linne och ett par solbrillor. Redo för hike! Då GM alltid tror att jag ska vimsa bort mig eller avlida så insisterade han på att följa med som någon sorts livvakt, och han sprang runt hela morgonen och letade efter sin djungelkniv innan vi stack. Holy smoke!

Vi tog motorcyklarna så långt in i den första dalen man kan komma, och sedan började den långa vandringen. En och en halv timme rätt uppför, och en och en halv timme rätt nerför. Ah, vilken pers. Det verkligen rann svett om oss! Efter fem minuter tog vi första långa pausen. Och då blev det ju brantare och brantare ju närmre mitten vi kom, till slut var det som att klättra uppför en vägg av rötter uppför berget. Där blev det paus ungefär var femte meter för mig. GM tyckte såklart att vi gick alldeles för sakta, så han älgade före med sin djungelkniv.

Vilket resulterade i:
 
- att när vi kom till en liten glänta där man kunde välja mellan tre olika stigar så tappade vi såklart bort honom, då vi ju inte visste vilken av stigarna han älgat iväg på. Och att
- jag fick älga upp och nerför en del av berget tre gånger och ropa GMMMMMM! så jag skrämde livet ur alla häckande fåglar ( men hittade GM) och sedan ramlade för jag älgat upp och nerför berget tre gånger, drog i smalbenet så jag skrek lite finska svordomar, samt landade på en pinne en milimeter från ögat. Jag stod inte ut. Väl uppe halvvägs så möts man dock av en vidunderlig utsikt på båda sidorna av ön, verkligen lön för mödan! Lummiga, regnskogsklädda berg med djupa gröna dalar mellan sig, och så på båda sidor det oändliga blåa Söderhavet så långt man kunde se.

Sedan var det dags för en och en halv timme nerför. Jag var helt slut redan då. Mina ben var verkligen som spagetti.Och det var ju självklart lika brant neråt som det var uppåt, fast någon sorts blöt lera. Toppen. Jag gjorde ett par mycket galanta halkningar med mina snorhala Converse, och skrek Tjosan så det ekade bland bergen. Som tur är har jag dock en i detta fall behändigt slapp och mjuk bakdel att landa på, så det utnyttjade jag ett par gånger. Vi korsade forsar och bäckar, och höll i trädrötter och svingade oss hit och dit, så till slut äntligen, äntligen hörde vi dånet ifrån det lilla vattenfallet som är slutstationen, när man kommit över till andra sidan ön.

Vattenfallet störtar rätt ner i en naturlig pool och det var helt underbart att slänga sig i det iskalla sötvattnet och bara svalka av sig.Där höll vi oss i en halvtimme tills vi fick skjuts hem av min väninnas man som kom och hämtadet upp oss. Dagens vandring avslutades med att klättra upp på hans pick-up flak, där han dagen till ära ställt upp en tältstol, och så skumpade vi i sakta mak hemåt.

Jag kände mig lite som Drottningmodern där på flaket i min tältstol. Eller Påven.
 
Fast hon har nog aldrig haft någon likväridg träningsvärk som den jag kommer att ha i morgon.

Ah, jag har varit i civilisationen för länge och vant mig vid att saker finns och att saker fungerar som de ska. Nu måste jag gå på akut tålamodskurs för att uthärda kaos, no worries (aka slöhet) och insekter.

GM har jobbat sent 7 dagar i rad, och häromkvällen när han kom hem vid sisådär 2030 bestämde vi oss för att hamburgare skulle väl vara en toppenmiddag, snabb och god. Vi tog motorcykeln (nu vid namn John Silver) till Muri Takeaway och beställde en cheeseburger combo. Dvs burgare med strips och coca-cola.

Efter en liten stund skjuts beställarluckan upp och ett litet ansikte tittar ut:

"Sorry, no more Coca cola. Only LP (någon lokal Nya Zeeländsk läsk) left"

Toppen, vad hade vi för val? Vi tar snällt två LP. Efter en liten stund skjuts luckan upp igen:

"Sorry, no more burgers left. Only fishburger?"

Självklart får det lov att bli en fishburger då. Klockan är sent, vi är superhungriga och har inte så mycket att välja på. Vi satte oss snällt och väntade vid ett bord. Efter en halvtimmes väntan var jag ganska grinig och satt och undrade hur länge det kan ta att laga en himla fiskburgare, stack de ut och fiskade när de tog ordern? Så kom de hasande ut med vår påse och samma lilla ansikte sade:

"Sorry for the delay, we ran out of bread"

Hur kan man driva ett hamburgerhak och inte ha varken Cola, hamburgare eller bröd? Ah, tåladmod Mate, tålamod. Grottmannen blir inte alls upprörd, han verkar tycka att de är helt normalt. Och jag känner mig onormal som blir illröd i ansiktet och känner att det pyser ut rök ur öronen på mig.

Samma obekymrade attitytd från omgivningen drabbade mig när jag och min väninna i måndags som traditionen sig bör firade Fullmånen. Vi hade denna gång valt att åka ner till stranden nedanför Fishing Club (creme de la creme av den odrägligaste av pubarna här). Det började dock spöregna efter ett par minuter, så vi såg ingen måne, och satt och tryckte under ett tak och fick i oss vår sedvanliga flaska mousserande. Sedan tog vi hennes motorcykel (Jack Black) till Whatever bar. Dyngsura kom vi dit och smög in under taket där de sedvanliga stammisarna satt och tryckte. Jag redde ut viktiga livsämnen så som går engelsmän på höger eller vänster sida om man möter dem i en smal passage och måste väja, ska man landa med full tank eller tom tank med en jumbo, och vad är det för bra för England att massa små länder som är med i Brittiska samväldet. Fina debatter! Men jag skulle ju dock med bussen kl 2200 så jag höll stadig koll på pubklockan.

Helt plötsligt säger min väninna: "Jag tror du har missat bussen nu"
Moi: "Nej då, den är ju bara 2157"
Hon och alla andra i baren: "Ja, men den här klockan visar ju Whatever time"

Jag stod inte ut. Det är härligt med en avslappnad attitytd till tid, men inte när bussen går bara en gång i timmen. Jag älgade ut i regnet, och som tur var körde ju chauffören också på någon sorts Whatever time, så han kom glidande med sin buss vid 2210.

Jag går magsår av att vara nyinflyttad Europe´ på den här ön.

Ah, så var jag tillbaka i Tropikerna. Och det är så varmt, så fuktigt, så vindstilla så min vintersvenska lekamen håller på att avlida.

För mindre än en vecka sedan satt så åter på ännu en wunderbar långflygning. Som vanligt med lite ospec spänning, under parollen "Jag reser på en höft".  I mitt pass har jag två förnamn. Förnamn nummer ett är inte mitt tilltalsnamn, förnamn nummer två är mitt tilltalsnamn. Självklart bokar jag min biljett i mitt tilltalsnamn. Självklart har mina kompisar USA börjat med ett nytt fiffigt påhitt för att få alla besökare att känna sig ÄNNU mer välkomna in i landet, att man måste förregistrera sig minst 72 timmar före inresa på internet. Och självklart får man där ENDAST ANGE SITT FÖRSTA FÖRNAMN angivet i passet. Jag stod inte ut, och kunde se problemen torna upp sig redan vid förregistreringen på internet.

3 timmar före avresa från London Heathrow stod jag så i check in kön där, och gick fram till en äldre erfaren Air New Zealand herre. Jag visade fram mitt pass, mitt bokningsnummer och mitt vänaste icke terroristleende. Han drog passet i sin lilla apparat på skrivbordet, och sedan rynkades hans panna. Jag visste ju varför, men var självklart utåt sett helt ovetande. Efter en liten stund påpekade han att det var problem, för passet matchade inte min biljett.

Jag: "Jodå, det gör det visst, namn nummer två är ju mitt tilltalsnamn".
Air NZ gubben: "Resebyrån har gjort fel som bokat in dig i det namnet"
Jag: "Ah, jag ska verkligen prata med resebyrån (dvs mig själv eftersom jag själv bokade in min biljett) om detta"

Gubben sprang iväg tre diskar bort till sin Supervisor. De fixade och donade i fem minuter, så kom han tillbaka. Detta förfarande gjordes sedan minst fyra gånger. En halvtimme stod jag vid hans check in disk. Självklart stod jag faktist och sade åt resebyrån (Moi) att nästa gång är det nog bättre att du bokar din biljett i ditt första förnamn. EFTERSOM DU ÅKER VIA USA OCH INTE ENS VILL IN I LANDET MEN DE RIVER UPP HIMMEL OCH JORD FÖR ATT MAN BARA SKA BYTA FLYG DÄR....Hrmpffff...Gubben kom tillbaka, och nu hade han på allvar svettpärlor i hela pannan. Och jag hade armsvett och tänkte att "Damn, 27 timmar tills jag når en dusch". Gubben sade "Sorry" arton gånger, och fick mig osökt att tänka på Basil Fawlty, för han uttalade det på samma sätt.

Efter 30 minuter fick han dock till det, då hade Supervisern även kommit till hans disk och de stod och mixtrade med min bokning. Jag ser redan verkligen fram emot min hemresa, då samma problem kommer att kvarstå, men då på Rarotonga.

Väl inne i transithallen älgade jag in på toa, och där byttes Basil Fawlty mot Papphammar. Jag gjorde en våtservettsdusch! Det kändes på något sätt väldigt Papphammar över det hela där jag stod och försökte rengöra hela mig efter en halvtimmes check in svettning, med ett gäng våtservetter! Speciellt ryggen var en svår akrobatik att komma åt med våtservetter!

Två långflygningar senare (den första bredvid ett brittiskt par med en dam som var väldigt pratsugen, den andra bredvid en amerikansk musiker från LA som visste att tiga är guld) , och en Papphammardusch till i LA, plus nu en utökad fingeravtrycksvisning i USAs härliga security , nu med samtliga fingrars avtryck, kunde jag äntligen sträcka på benen på Rarotonga.

Hetttan och fukten slog emot mig som en vägg när jag klev av flyget, även fast klockan var sex på morgonen. Efter 6 dagar har jag ännu inte vant mig. Igår tillbringade jag och min väninna dagen med att åka runt öns små cafeer och barer hela dagen , i jakten på ett ställe där det fanns en bris genom lokalen. Vi slutade dagen med benen i en pool, och varsitt glas vitt vin, på ett hotell. Vi konstaterade matt att poolen säkert bara hade 28 grader, och faktiskt eventuellt gav lite svalka, till de 32 vindstilla, fuktiga graderna som omgav oss.

Men nu är det söndag. Och istället för en Papphammardusch för att svalka mig, ska jag gå ner till min blåa lagun och inviga min nya snorklingutrustning och min nya fina kamera jag fick av min underbara familj i födelsedagspresent. Den tål vatten, så nu ska jag ut och jaga fiskar i lagunen!

Och antagligen bränna sönder hela ryggen.