På andra sidan jorden

Jag orkar inte med mig själv.

Varje gång jag åker hem eller hit till Sydney är det samma packningskaos. Mitt 20 kgs liv går inte att få ihop.

Först packar jag lite lagom. Så fram med vågen. Ah bara 15 kilo. Packar bara lite till tycker jag. Fram med vågen. AAAHAAAAHH 25 kilo. Hur gick det till?  Lyfter ur en bunt med saker. Fram med vågen. 23 kilo. Kommer på att jag måste ju lägga i det och det och det också. Fram med vågen. AAAAAh 25 kilo igen. Ur med lite nya saker. I väskan är det ny totalt kaos. Fram med vågen igen. 23 kilo.

Och akut magsår.

Och samma sak med handbagaget. Packa, väga, komprimera, maximera.

Så till dig ,käcka bandit (som Brynolf skulle ha sagt) som försöte överfalla en stackars kvinna här på gatan i går morse ,kan jag varmt rekommendera mig.

Om du ser någon som ser ut som en julgran med hundra väskor hängande runt hela kroppen, i höga klackar, vinterskor, fast det är 30 grader ute, och två tjocka koftor runt midjan, på väg till flygbussen, så passa på och råna mig! Jag bär runt på hela mitt liv. Inkl en DVD spelare, en laptop, min svindyra kamera , massa toppenbra CD skivor och DVD filmer, och en del snygga kvinnokläder, om du är dragen åt det hållet.

Jag står inte ut.

Men trevlig resa då Mate.

0540 arla morgonstund. Företgsuniformen (morgonrock) på och gamnacke position intagen framför datorn.  Mosig i hela huvuvet, Cat har just kommit in och druckit sitt morgonvatten, och inga bautaspindlar idag (parollen är "se dig inte omrking". Det man inte ser finns inte)

Helt plötsligt hörs ett jätteskrik. MASSOR av upprepade ihållande skrik. Då jag oftast känner det som om jag bor mitt i ett träsk, för det är så mycket skrikande fåglar här som låter som alltifrån skrikande barn till fulla människor, så tänkte jag i mitt komatillstånd att det är nog en galen fågel. Gallskriket fortsätter.

Helt plötsligt tittar Grottmannen in. "Klä på dig och ta en telefon" säger han och försvinner.

"Ja hallå ja?"

Jag fattade ingenting. Men skriken fortsätter, Grottmanen är borta, och jag slänger på mig ett par jeans och en tshirt snabbare än blixten, haffar telefonen och springer ut på gatan. Där springer grannen runt barfota. Vi springer runt hörnet för att hitta Grottmannen springandes runt på vägen. Men ingen annan. Inga mer skrik. Så kommer det ut två människor ur ett hus och  säger att det var en "Street attack" och de har tagit in den stackars överfallna tjejen i sitt hus. Vem orkar överfalla någon i en sömnig förort kl 0540 en onsdagmorgon?

Nu är jag verkligen klarvaken. Jag orkar inte med dessa uppvaknanden! Är det inte spindlar är det överfall. De skriken kommer ringa i mitt öra hela dagen.

Idag jobbar jag med låst dörr. Kanske ska jag träna lite karatesparkar på lunchen också.

David Beckham är i stan

Idag ska han stå på en scen på Myer (tänk Åhlens) och göra reklam för sin senaste parfym.

Om det inte var för att:

- Han har mesig röst och borde bara vara tyst och snygg (och sluta kisa på alla bilder. Behöver han glasögon?)
- Det spöregnar ute och mitt hår då förvandlas till en svintokudde uppe på huvudet och jag  tror att det  kan  verka skrämmande och få honom totalt ur form inför kvällens fotbollsmatch
 
så skulle jag ju åka in och tjuvkika lite på  honom när han står där och pratar om sin after shave.

Men nu sitter jag istället hemma och försöker med postivt tänkande inför hemresan:

- Snälla - ingen stor tjocksmock bredvid mig på flyget så jag blir helt inpressad och inte får tillgång till armstödet
- Snälla - ingen social pratkvarn som vill berätta sitt livs historia bredvid mig på flyget
- Snälla - ingen stinko bredvid mig på flyget. Det borde vara obligatorisk luktkontroll på alla som går ombord
- Snälla - ingen galen unge i närheteten när jag ska sova. Barn är underbara, men inte på flyg när man vill sova.

Det är väl inte för mycket begärt?

Under parollen "Spontanitet är mitt nyckelord! köpte jag käckt en DVD spelare igår. Som jag ska ta med hem. Jag som redan innan hade jätteproblem med HUR jag ska få hem alla mina saker. Problemen blev inte mindre nu.

Sista 18 månaderna har det känts som om mitt liv är 20 kg. Just nu 23 kg för det tillåter Virgin. Ibland när jag har mina Buddha dagar och tänker ANTI materialismen så tycker jag att det är TOPPEN att livet bara är 20 kg, andra dagar tycker jag att 20 kg är alldeles för lite för att vara ett liv. Speciellt när jag försöker packa min väska. Urk.

I helgen har vi haft val. Jag hatar politik så jag vet inte ens vilket parti som vann, men jag vet hur gubben ser ut som leder partiet, och jag har tittat på en gammal video där han ev. petar sig i örat och sedan äter upp det. Det känns tryggt och stabilt för framtiden. Varför måste politker alltid vara så fula?

 

Annars har jag analyserat alla fula frisyrer som finns här i veckan. I min förort är det elakt att säga att alla är fula, men om jag är lite mer pedagogisk så kan jag väl få tycka att de inte har så mycket...stil kanske. Bland killar är det populärt med fula slingor, hockefrisyren är fortfarande ett säkert kort, sedan är mohikanen toppen tycker karlarna här, och så någon sorts kortsnagg med sparad längre tofs längst ner i bak. Jag står faktist inte ut. Jag lovade Sara en guldpeng om hon såg en enda snygg människa i min förort på de tio dagar hon var här. Jag har fortfarande kvar min guldpeng.

Och så den vanliga analysen - åka tillbaka - inte åka tillbaka. Vart hör jag hemma?
Vem är tu, vem är jag, levante sarader.
Men är det inte så livet ska vara kanske? Jag tror jag måste vänja mig vid tanken att jag aldrig kommer passa in någonstans. Jag kanske måste bli världsmedborgare? Det låter trevligt. Finns det sådana pass? Vore det inte trevligt att istället för tråkiga ord som "Främlingspass" införa "G´Day Mate pass" så kan man bara cruisa runt jorden lite hipp som haver, och alla blir glada att man kommer just till DERAS land och hälsar på?

Jag borde blir politiker. Men jag lovar, jag ska aldrig pilla mig i örat och sedan äta upp det.

När vi var små, så flyttade Farbror Rolf till Australien. Det var väldigt exotiskt på den tiden. På den tiden hade inte halva Sveriges befolkning varit och luffat i Australien.

Hans flytt resulterade i väldigt exotiska julklappar. Jag kan erinra mig tjusiga, korta 70 tals västar i fårskinn med ulligt ull runt armar och midja, en vinröd och en beige. The Knack skiva tror jag någon bror fick? Kängurudockor, Koaladockor finns fortfarande kvar i källaren hos mamma och pappa. Jag vill även minnas tofflor gjorde av någon stackars känguru eller liknande?

Förra året kände jag att det var dags att återuppta den fina traditionen.  Årets Rolf bestod då bla av otroligt estetiska Australienhattar med snören med korkar längst ner längs hela brättet (som ska hålla bort flugorna) till mina bröder och pappa. Alla tre lyckades "glömma" ta med de fina hattarna ner till sommarstugan i somras. Det är väl inte så att de skäms för sina fina julklappar? Det delades ut boomeranger, eucalyptusfotkrämer, t-shirtar med krokodiler på, ölhållare och annat smått och gott riktigt "tacky" souvenirer.

Idag har jag återupptagit traditionen och varit ute och letat vidriga souvenirer som inte tar plats i den fulla resväskan. Och jag kan glädja min familj med att "Årets Rolf" både nått högre standard på vissa saker, men också lyckats nå ännu lägre standard med andra saker, jag är väldigt nöjd med de värsta inköpen.

Av sekretessskäl kan jag inte skriva exakt vad detta är förrän efter jul såklart,

Till Hanna och Viktor köpte jag såklart ingenting, för det är ju Tomten som kommer med deras paket!

Varje gång jag närmar mig en hemresa till Sverige, så blir helt plötsligt längtan efter det därhemma ENORM! Antaligen för att jag vet att det snart är verklighet, men min hjärna blir helt hysterisk (mer än vanigt) och jag saknar ihjääääl mig efter mina vänner och  familj, och jag blir helt skogstokig bara jag börjar tänka på svensk mat, som inte alls känns så sensationell när jag bor hemma i Sverige.

Just nu längar jag efter:

Falukorv i ugn
Polly
Julbord
Lättmjölk
Glögg
Semlor
Saffransbullar
Chicken and bacon på O Connors (väldigt svenskt...hrmpff)
Smågodis

Och allt här känns extra hemskt. Alla är extra fula och går extra sakta i förorten. Insekterna är fler än vanligt. Hettan har varit olidlig ( Tills igår, bara för att jag ville bli lite brun innan jag kommer hem så har de lovat regn i en hel vecka framåt.)

Och Cat kommer inte och myser längre. Antaligen är det mitt fel. För i hans hus bor det en till katt som jag har döpt till Smeagul (Gollum lät för taskigt, och jag har redan fått påhopp för att jag har döpt honom till Smeagul):
 
Han är ful.
Han ser dum ut.
Han hoppar upp på mitt köksbord fast han inte får.
Han har spytt på min köksmatta så jag fick slänga den.
Han kom springande förbi min dörr med en stor råtta i munnen.

Men jag är ju ändå lite rar mot Smeagul så han får lite vatten när han kommer inglidande vid sex snåret på morgonen. Men det har Cat blivit SUR över. Ok, en gång (innan han spydde på min matta, och när hans matte lämnat båda katterna ensamma i tio dagar och stuckit på semester) lät jag också Smeagul sova lite i en fotölj som Cat tydligen ansåg sig ha patent på. Nu vägrar Cat komma in och mysa hos mig. Han ödlsar inte ens ett Piss off mjau på mig. Totalkris.

Cat  och Smeagul verkar hata varann. De ställer sig i Tigerposition och väser mot varann så fort de ser varann. Jag tänker lite på Harry Potter och hans brorsa när jag ser dem (Cat är Harry Potter). För deras förädrar ser verkligen ut som Harry Potters föräldrar. Fast de verkar lite snällare.

Jag ska aldrig mer i hela mitt liv vara snäll mot någon som ser ut som Gollum.

Men ååååååååååh vad långt ett semleår kan kännas!

Så har det hunnit bli den 22 november på andra sidan jorden, och idag är det exakt 10 år sedan Michael Hutchence hittades död på rum nr 524 på Ritz-Carlton hotell i Sydney.

Vi hyllar honom med en av hans fina bitar och utser honom omedelbart till veckans pojkvän.

Varför kan inget vara lagom här?

Jag öppnade just ytterdörren och fick nästan en dansk skalle av en bautafjäril som brottade sig förbi mig, och nu sitter och trycker i bokhyllan.

Jag står inte ut. SMÅ fjärliar kan man få ut i glas och hjälpa till friheten. För att få ut den här känns det som om jag skulle behöva en bautaölsejdel från Oktoberfesten i Tyskland. Säkert är den giftig eller har huggtänder också, som allt annat här.

Då kan jag inte damma bokhyllan i dag heller.
 
Vad synd.

Verkligen.

I veckan tog jag med Sara upp till Shangri La:s skybar. Hotellet ligger nere  i hamnen och uppe från 36:e våningen har man en underbar utsikt över Operahuset, Sydney harbour bridge, och hela staden.

När vi kom upp visade det sig att halva baren var abonnerad, självklart den delen med finast utsikt. Men en drink med utsikt åt andra hållet kan väl slinka i ändå utan problem, så vi beställde in varsin trevlig sak och ställde oss och hängde i baren.  (Sist jag var där bestämde jag mig för att beställa en god drink som hette PS I love you. Det var jättejobbigt att beställa den. Jag blev generad och bartendern med)

Helt plötsligt smyger en av bartendrarna fram och säger med någons sorts konstig brytning, men på svenska "Är ni svenska?" Självklart var vi ju det, så det erkände vi, och så pratade vi lite med mannen med den mystiska accenten. Vi kunde inte bestämma oss för varifrån han var, han pratade så himla konstigt, så vi tänkte att han kanske var en Aussie som hade flyttat till Sverige för en tjejs skull, han berättade att han hade bott nere i Åhus. Eller så kunde han ev vara en tysk också bestämde vi.

Vi hittade ett par stolar till slut, och hemlige tysk/aussisen kom fram ett par gånger till och var så pratsugen, och sa att snart skulle de öppna den andra delen av baren, och så hade han paxat bordet med bästa utsikten åt oss.
Ah, så rart!
Sara och jag var jättesnällla och pratade S A K T A och H Ö G T och A R T I K U L E R A D E väldigt så att tysk/aussien skulle förstå oss, när han var så duktig och försökte prata svenska med oss.

Vi flyttade så småningom till bordet med bästa utsikten i baren, livet lekte och tysk/aussisen kom fram och pratade lite till. Vi pratade om var i Sydney jag bodde, och var han bodde, och till slut frågade jag rart och socialt hur länge han hade bott i Sverige när han var där. Varpå han svarade käckt:
"Nej jag har bott i Sverige i hela mitt liv. Jag flyttade därifrån för ett och ett halvt år sedan"

Vi stod inte ut. Vi blev rosigare i ansikte än när jag beställde min PS I love you drink. Vi som trodde att han var tysk! Eller Aussie! Och inte kunde svenska. Så var han bara vanlig skåning.

Jag ska nu inhandla en språkkurs på kassetband med träning på skånska!

Förlåt . Verkligen

Men jag är ingen sådan bloggmate som måste skriva tre gånger om dagen för att behålla mina tusentals läsare. Jag skriver när tid finns och jag har något jätteintressant att berätta, typ dagens insekt eller så.

Och den här veckan har jag ju besök! Som är mycket viktigare än en gammal blogg. I helgen gjorde vi Sydney så vi vart alldeles trötta. Vi hade stora planer, men de raserades raskt redan på lördagen då jag tror vi trillade i säng vid fyra fem snåret efter en toppen partykväll på fredagen. Men de stora planer vi hade inför lördagen blev lite avslagna. Som två uttorkade araber i öknen orkade vi iallafall ta oss till en marknad i värmen, sedan fick vi akut Mc Donalds behov och blev tvungna att få lite energi i form av hamburgare och coca cola för att orka ta oss hem till soffan.

Men vi börjar på torsdagen. Vi strosade runt I Sydney, och dagen till ära var det dop av ett stort kryssningsfartyg nere i hamnen, så vi stod och minglade i Operabaren med en drink, någon lokal kändis, och fyrverkerier. Vilket välkomnande för Sara!

Fredag var jag ledig så då blev det mer stros, och så började vår pubcrawl lite tidigt och slutade seeent. Många typer stötte vi på. När de förtjänade det sa vi att hette och Inga och Inga från Sweden. Jaja, puckhuven ska behandlas som puckhuven. Säger de att de har hört att svenska tjejer är "promiscuos" så behöver vi inte ödsla mer energi på dem. Sedan hade vi ett svårt fall av Aussieaccent missförstånd. En rar liten 21åring från ville att vi skulle gå med på någon himla nattklubb, vi sa käckt "Maybe later" Han förstod inte. Vi sa det FEM gånger. Han förstod inte. Vi stavade L A T E R! ! "Aaaaahh. looooiiijter" sa han käckt. Vad hände med det käcka brittiska uttalet vi lärde oss i skolan? En "Loooiijter" är något man tänder en cigarett med! HEJ DÅ!

Lördag - marknad och soffläge. Lite sol i trädgården bara.

Söndag - Bondi och sooool! Klarblå himmel, kokhett och livet lekte!

Måndag - onsdag har stackars jag gått upp tidigt och jobbat, och Sara har sovit ut och varit på Bondi igen två gåner och idag lite shopping och zoo. Hon har redan lite kavaljerer som ringer och jagar henne, men som en sann Inga så svarar hon inte när de ringer.

Svenska Inga - we salute us!

Igår var vi på IKEA och köpte mer Tomteskum, Julmust och dillchips. Men Ingvar hade slut på köttbullar, så vi är lite sura på honom. Men å andra sidan rea på kräftorna, så kan han bli förlåten.

I den här delen av världen har det varit en hysterisk hype runt en bok , och senare också en DVD som heter "The Secret". Jag såg nu när jag var hemma i Sverige i somras att den nu är släppt även i hemma. Den har legat högt upp på försälningslistorna länge, länge här.

Jag har en väninna som nästan blivit hjärntvättad av den här boken/filmen. Hon försökte verkigen pracka på mig sin tro och övertygelse, och Oprah hade minsann tillägnat två hela shower till "The Secret".

På det stora hela så bygger det på att vi själva påverkar vad som händer oss genom att tänka positivt. Vi sänder ut positiv karma i universum, och istället för att tänka att "åh, vad jag önskar att jag hade en miljon", så ska vi tänka "jag kommer att bli miljonär" och "jag ska tjäna massor av pengar".

Visst tror jag att positivt tänkande är bra, och påverkar oss i rätt riktning. Men när jag nu äntligen, efter ett halvår med den fina DVDn hon prackade på mig osedd, tog mig i kragen och satte mig ner och tittade på den, så kan jag bli lite trött. En massa glassiga amerikaner som alla har upptäcket "The Secret" och vips blivit miljonärer, och kurerade från cancer, helt utan behandling, och alla världens underverk har inträffat.

Klart att jag tror att vårt psyke påverkar oss och vår omgivning. Jag tror att det är jättebra att ha kämparanda och försöka vara positiv om man t ex blir sjuk, men jag har svårt att tro att man kan kurera en cancer ENBART med positivt tänkande? Och är man glad och positiv så smittar det ju av sig, och förhoppningsvis trivs folk mer i ens sällskap då, än om man är en bakåtsträvande Grinolle.

Men jag tycker att det är mer vanligt folkvett, än en "Secret"? 

Mr PaparazzI?


VätesuperoxidUffe?

Det råder ju en ständig brist på vatten i det här landet. Och när regnet väl öser ner en vecka, som nu, så verkar det regna överallt förutom i den damm där vi samlar vatten till staden. Folk brukar skämta och säga att det måste vara ett paraply över dammen.

Och idag meddelar de på radion att mer än hälften av det vatten vi lyckats samla ihop i dammen, nu är förstört pga algblomning. Står man ut?

Vattenbristen är allvarliga saker här. Igår mördades en äldre herre av sin granne här i Sydney för att han vattnade sin trädgård, trots att det råder förbud mot sådant. Hade det inte räckt att bara säga til gubben, måste man slå ner honom för lite vatten?

Igår på nyheterna sade de käckt att iår kommer det att bli extra mycket moskitos, kackerlackor och spindlar, tack vare den tidiga värmen och fukten.

Men vad härligt!

Dags att åka hem.

Jag lever fortfarande. Och spindeln med skulle jag tro

Men jag måste erkänna att jag har haft lite svårt att sova de sista nätterna, han flashar förbi framför ögonen på mig, den vedervärdige spindeln. Så med ett snitt på kanske sisådär fyra timmars sömn om natten sista tre nätterna begav jag mig igår för att ge blod äntligen.

Jag stötte på så många konstiga människor! Framför mig på vägen till tågstatioinen gick en äldre asiatisk man i godan ro. Han visste nog inte att jag gick bakom (förhoppningsvis) för när jag kom närme släppte han väder så jag nästan trodde att åskan gick. Långa, blöta haranger Jag bytte raskt sida till andra trottoaren.

Så kom jag till tåget. Satte mig ensam längst in på ett "tre"säte och tog upp min bok och började läsa. Så kommer det någon och sätter sig bredvid. Det fanns ju gott om utrymme, men han trycker upp sig HELT intill mig. Som svensk vill man ju ha lite avstånd, så det kändes verkligen lite för nära. Han verkligen tryckte sin sida mot min. Så liksom hängde han in huvudet över min bok och började läsa i den. Så stirrade han på mig. Från sisådär en decimeters avstånd. Jag kände mig NÅGOT trängd, så jag flyttade in mot fönstret så mycket jag kunde. Och han efter. Han fortsatte trycka sig och verkligen GLO. När jag inte hade mer plats kvar att flytta in och var totalt klämd av min nya polare kände jag att NEJ, nu byter jag säte. Men då reste han sig och gick. Härligt.

Så när jag korsade torget i Parramatta för att gå till Röda Korset satt det ett gäng pundare där och skrek "Hello Barbie!" till mig. Ja, hallå ja, verkligen?

Kom till Röda Korset och där var det invägningschock - så mycket har jag ALDRIG vägt i hela mitt liv. Så är det när man har hemmakontor och tråkigt. Man äter. Och shoppar för pengar man inte har. Urk.

Den här gången var det dock inte Mördarsköterskan som hjälpte mig, även fast jag såg henne och fick hjärtklappning, utan en jätterar tjej. Hon var FÖR rar. Det var rena motsatsen mot alla puckhuvuden jag hade stött på på vägen dit. Hon var extas hela tiden och mina skor var "just looooooovely", och "aren´t you goooooorgeous", och "you are soooo tiny". Ah, hon skulle bara veta att jag var tyngre än någonsin! Men det var trevligt att ha en rar sköterska och hon fick ut så mycket blod och jag fick veta att bara 8% av Australiens befolkning har mitt blod. "you are univeeeeersal" ylade hon rart vidare. Det kändes trevligt att vara Universal! Hellre det än Barbie i allafall!

Jaha.

Och om fyra dagar ska jag dricka drinkar med min kollega och hans blivande fru. Och om fem dagar ska jag möta Sara på flytplatsen. Jag skulle sola hela helgen och vara brun och galant och världsvan tills de kom. Veckans väderprognos:

I onsdags -regn
Torsdags -regn
Idag- regn och åska
I morgon -regn och åska
På söndag -regn och storm
Måndag- regn

Jag kommer vara vitare än Vito Corleone. En vit kvinna är en hårt arbetande kvinna blir parollen!

Och då får vi väl hoppas att solen tittar fram när mina vänner är här i Australien istället!