På andra sidan jorden

När jag går igenom tullen så känner jag mig alltid jätteskyldig, även fast jag är helt oskyldig, Jag vet inte vart jag ska titta och himlar med ögonen hit och dit, och ser då antagligen ut som en originalmedlem i Bader Meinhofligan.

Och samma sak känner jag när jag är inne på K-mart. Jag tror att de har en konspiration mot mig. På K-mart älskar de att göra utrop i högtalarna, dubbla såklart. Och de har en högtalare som måste vara ihandlad från gamla Östtyskland eller så, det dånar i hela varuhuset. Och alltid är det  "Security to homeware plase, security to homeware" om jag är där. Och altid känns det som om det behövs security just på den avdelningen där jag är. Så tittar man sig runt för att se om det står någon skummis på den avdelningen, eftersom de gör ett utrop, så ser man ingen skummis, då måste man ju anta att skummisen är en själv.

Jag står inte ut.

I dagarna har landets premiärminister gjort en käck plan på vad som krävs för att få bli medborgare i det här landet. Här ska snaran dras åt minsann. För att få bli medborgare här ska man få göra ett engelska test (den delen tycker jag faktiskt är toppen, det är en del av att komma in i samhället att kunna språket, så det gynnar alla) men sedan var det en miljon idiotiska frågor, så som vad hette landets första preminärminister, vilken är Australiens landsblomma etc etc. Shit Alabama, hade jag fått sådana frågor om Sverige hade jag inte haft en chans att få bo där. Jag fick tänka till för att ens veta vad dagens statsminister heter hemma. Vad är det för skillnad på en premiärminister och en statsminister? Den första kanske får gå på massa roliga premiärer och mingla och dricka gratis drinkar?

Hmm.. tänk om alla länder inför ett Medborgarkort för alla invånare, som man måste klara ett test varje år för att förnya. Så alla som inte klarar i hela världen slussar vi till Månen eller så.  På månen finns det ju inga blommor så där behöver man inte komma ihåg vilken nationablomma som gäller.

Jättebra!

I veckan led jag min första betting förlust. Jag har haft svåra beslut att fatta sista veckorna, men lyckats fint med min sportliga intuition:

Titans - Warriors - nääää...vad är bäst  av dessa bjässar - höll på Warriors och vann!
Sharks - Tigers - också svårt. Båda är ju lite läskiga. Men kände ändå att en haj äter allt. Och vann.

Så i onsdags var det "State of origiin", viktigast alla rugby turneringar i den här delen av landet. New South Wales mot Queensland. Måste ju hålla på min del, och när jag till på köpet fick höra att laget kallar sig för Cockroaches var det solklart, då jag själv ju är jätterädd för kackerlackor, som bekant. Och kackerlackor är ju det enda som har överlevt sedan järnlådern eller så, så de måste ju vinna.
Så blev Willie Nelson skadad i mitt lag. Det visade sig sedan att det inte var Willie Nelson, han känns lite svag och skrupplig bland dessa killar, utan Willie Mason, en gigant .
Så föll alla kackerlackor som ett korthus.

Nu är jag rädd att min intuition är på fall. Och därmed också min stabila veckoinkomst på 20 AUD.

Nääää. Den dagen jag skrev om seven eleven(nine eleven så hade jag helt pltösligt MASSOR av läsare. Nu har jag gått och grubblat på det där och är helt neurotisk över att det är FBI som har börjat syna mig. En vacker dag står de här och knackar på dörren och säger "see you in court!"

Eller ännu värre "see you in Guantanamo". Vi har haft en vilsen liten Aussie som har suttit där ända tills nu i veckan. En vanlig människa som du och jag (jaja, säkert med fånggener inte alltför långt bak i tiden) som hade fru och barn och sedan började fundera lite för mycket på livet, bestämde sig för att bli muslim och sedan åkte och pluggade i Afganistan, och chip chap chop så satt han helt plötsligt i fängelse på Guantanamo. Helt oskyldig kanske han inte är, det har figurerat lite härliga foton på honom med vapen i handen, tillsammans med sina Talibankompisar, men ändå. Man kan väl få skaffa sig lite ny bekantskapskrets utan att åka i fängelse.

Jag visste inte vem denna David Hicks var förrän jag en lördag när jag var ute och letade efter Billabong affären i Sydney råkade hamna rätt i ett demonstrationståg för att få ut stackars David ifrån Kuba. Jag försökte korsa gatan men det var helt omöjligt. De var jätteupprörda och orangeklädda och det var massor av dem.

Efter det har det fortsatt att demonstreras för att David ska få en rättegång. Visst tycker jag också att det är otroligt att ett land som USA (oj nu kommer jag få massor av läsningar från FBI igen) förebehåller sig rätten att hålla folk inlåsta i fem år utan rättegång? Det händer säkert varje dag i Sydamerika och Kina (ajajaj, nu får jag säkert STASI eller så på mig också) att folk sitter i fängelse utan rättegång, men man kan tro och tycka att USA med all sin frihet ska vara lite mer pedagogiska än så.

I veckan så lät de äntligen stackars David få komma hem. Mot att han erkände sig skyldig. Alla var jätteglada och mina oranga demonstrationskompisar måste ha varit extra glada. Tills  en tidning meddelade att han hade flygits hem i ett chartat superduperlyx privatflygplan som kostade skattebetalarna AUD 500 000. Lite mer än 2,5 milj kronor.  Mina oranga kompisar hade kunnat göra massor med kul för de pengarna.

Men mer skattepengar ska det gå åt i september! Då ska vi ha världsledarmöte här i Sydney, något bokstavsmöte av någon sort. G8, Super G, OPEC eller vad det kan  heta. Det kommer presidenter från USA, Kina, Frankrike och alla länder som tycker att de är viktiga. Med tanke på hur mycket de spärrade av när bara USAs vicepresident var här, så orkar ingen tänka tanken på September. Halva stan ska spärras av, inkl tre tunnelbanestationer, flygplatsen ska stängas periodvis, och i vissa kvarter får man skylla sig själv om man går,. för då har de rätten att slå ut ens mobiltelefon så att den inte fungerar och kroppsvisitera en.
 
Härligt med lite besök i stan.

Det är höst här och jag fryser ihjäl. Jag vet att ni fnyser och skrockar därhemma för jag har 25 grader på dagarna, men i morse var det åtta grader. Ute och INNE! Jag ska nu inhandla kamelhårsställ , MYSA KOKHET från IKEA och hundra kupevärmare.



Fast det här är enda gången på året jag förstår mig på de som går runt i skinnstövlar eller UGGS och halsduk, mössa och vantar, vlket jag under sommaren ställde mig väldigt frågande till varför det säljs i Sydney. Har aldrig förstått det där med UGGs och kortkort heller. Antingen fryser man = UGG, eller så är man varm = kortkort.

Inte både ock.

Jag har hamnat i samma gäng. Jag är  mittemellan världen. Mitt språk är mittemellan. Jag tänker blandat. Plockar russinen ur kakan. Plock the russin from the cake.

Tänkte idag att jag måste drinka mer vatten. Och mer kranbärsjuice.

Jag står inte ut.

I do not stand out.

Det har det ju förvisso varit sedan i januari för mig här i Sydney. Men nu inser jag att jag måste fasta till det hängande köttet inför strand 2007 hemma. Jag har ju försökt med joggning = andnöd. Powerwalks - har inte sett att det har stabiliserat något daller alls varken fram eller bak.

Stursk inhandlande jag därför igår en Fitness ring för Pilates. Det var extrapris och hon på omslaget såg jätteodallrig ut och allt såg jättelätt ut och vips skulle man ha massa muskler och bli glad och smidig och positiv.

Det medföljde en DVD och en matta med positioner hur man skulle stå också, idiotsäkert för mig som aldrig har förstått hur man tränar.

Så idag på lunchen slängde jag på mig träningskläder, i med DVDn och ut med mattan och fram med fitness ringen. Så började jag göra som hon på DVDn tyckte att jag skulle göra.

Vi började med överkroppen. Vi lutade hit och dit och stretchade här och där. Så berättade hon var man skulle känna att det tog. Jag kände ingenting. Hon flåsade på och sa att hon skulle minsann ha träningsverk imorgon. Jag bände allt vad jag kunde, men det är något fel på min kropp, den fattar aldrig hur man ska göra.

Så var det dags för att slänga ringen runt benen. Den trillade ner hela tiden till golvet. På henne satt den jättegalant och fint fast både på lår och sedan på vader. Så skulle vi sträcka på armarna och luta lite på oss och bända ut ett ben och stå på ett ben på något sätt. Jag tappade balansen varje gång. Som tur var säger hon åt en och andas. För det glömmer jag ända tills hon säger til, jag är så koncentrerad på att försöka göra dessa rörelser rätt. Men det går bara inte.

Så slutligen lite mage och rygg. Hon slängde ringen sportigt runt vaderna igen, och la sig på rygg och svajade hit och dit med benen. Jag försökte göra lika men rullade bara omkull HELA tiden. Först ena sidan omkull rull, sedan andra sidan omkullrull.  Jag kände mig som en köttbulle i en stekpanna. Med panering på, för vardagsrumsmattan som jag höll till på skulle ha behövt dammsugas , allt fastnade i mina träningstights.

Jag känner mig som vanligt bitter och lurad på konfekten, och insisterar på en gratis personlig tränare. Borde vara en företagsförmån när man har hemmakontor.

Jag får i princip aldrig post här.

Men idag fick jag världens finaste, raraste vykort, fullt med fina, fina ord som värmde mig otroligt mycket. Men du som hade skrivit det hade inte skrivit under.

Så om du läser min blogg så vill jag bara säga STORT tack för kortet. För överraskningen. För  de fina orden. Jag ska försöka ta åt mig, även fast jag inte är så bra på det.

Tusen tack, världen blir en bättre värld av människor som du! Och jag är så glad att  du är just MIN Vän!

Då jag alltid gnäller över att det antingen är för varmt, eller för kallt här, så vill jag idag börja med att informera om att det har varit ett par underbara höstdagar, med exakt perfekt temperatur, någonstans mellan 20-25 grader, och klarblå himmel. Sedan tycker jag fortfarande att det vore lämpligt med centralvärme under de kalla nätterna.

Det är inte bra för mig med lediga dagar. Då måste man göra något. Till exempel gå och shoppa. Jag har shoppat massivt mycket den här månaden. Och ändå har jag inte kläder att ta på mig. För på något konstigt sätt så är det ju så att om man köper en ny topp, så blir en gammal topp i garderoben helt plötsligt ful. Så man får aldrig mer fina kläder, även fast man inhandlar mer. Märkligt.

Efter denna månad inser jag att behöver en privat skräddare. Och gärna en personling tränare också. Gratis. För inga kläder sitter bra på mig.

Skulle inhandla ett par jätesnygga jeans. Satt ganska lagom, men så kommer expediten med sitt inlägg "du vet att de går ut sig en halv storlek va?". Hmm..hon hetsar mig att prova storleken mindre. Hela magen och midjan hänger över som en övergräddad muffinstop och det känns helt vidridgt. Denna storlek kan ALDRIG stretcha sig så mycket så att den inbydda muffinsen försvinner. Så då blir det de som är lagom ändå, som nu är för stora. Varför hamnar jag alltid mittemellan?

Samma sak med skor. Skulle vara hip och inhandla ballerinaskor. Köpte ett par jättefina. Toppenstorlek i affären. Men när jag gått i dem en timme gjorde det svinont i fötterna. Ville även ha dem i svart, så beställde dem i en storlek större. Som såklart dinglar runt och är för stora så jag måste hasa fram när jag har dem på mig. Urk. Det positiva med de svarta skorna är att Cat älskar dem. Jag har aldrig sett honom röra sig snabbare än 1 m i timmen, då han är Uber Garfield, men när han fick syn på mina svart skor blev han helt galen och började brottas och rulla runt, för att sedan somna med huvudet i skon.

Så idag skulle jag inhandla lite hösttoppar. Senapsgult och grått är såååå rätt (iallafall här i Australien) i höst (som vi har nu) så så klart tjejen skulle ha en senapsgul topp. Hittade en jättefin, och in i provhytten och på med toppen.

Jag såg ut som en korv, tyvärr utan brön, men med jättemycket senap. Det såg inte klokt ut. But why?

Bitter inhandlade jag i ren desperation en psykedelisk 60 tals topp som Sienna Miller hade passat jättebra i. Jag kommer antagligen aldrig att använda den.

Men det är fredag och solen skiner, och någon måste representera korv utan brön också. Jag känner mig utvald.

I veckan fick jag ett SMS mitt på dagen. Hmm..vem är det som är vaken i Sverige mitt i natten tänkte jag? Men nej då, det var Röda korset som SMSade och akut behövde just min blodgrupp.

Manad att rädda världen bokade jag en tid när det ändå var halvdag i Sverige, men inte i Sydney, och tog tåget till Parramatta vid lunch och steg in till min bokade tid kl 1230. Fyllde i alla formulär fel, så fick sitta och ångra mig under den obligatoriska intervjun hos sköterskan. Det skar sig ändå på en gång, för hon tyckte att jag hade för smala armar att sätta blodtyrckssaken runt. Jag hatar när folk gnäller över att man är för smal. Jag skyllde på att det ligger i släkten, men var snubblande nära att säga att "har ni någon blodtryckssak i x-large som skulle passa runt din arm". Varför är det tillåtet att skrika rätt ut och klanka på smala människor som om man är någon sorts spetälsk, men skulle jag påpeka att hon var fet skulle jag vara en vidrig person?

Well, efter det fick jag upplysa henne om att Denguefebern gick på Cook när jag var där. Det hade de inte noterat, så jag kände mig väldigt Moder Teresaaktig som informerade om det och inte spred min potentiella Dengue till tre personer och dödade dem istället för att rädda deras liv. Sedan fick jag också ångra att jag hade fyllt i att jag aldrig har fått blodtransfusioner. Det var så länge sedan så jag har glömt det ju. Så jag tror att hon tänkte att HENNE ska vi ge till Mördarsköterskan.

Jag satt och väntade efter min intervju och blev inkallad av Mördarsköterskan efter tio minuter. Hon hade illrött läppstift vilket gjorde att hennes mun såg extra snipig ut, och på en gång jag lagt mig i hennes stol så kallade en annan sköterska på henne angående en annan patient och skällde ut henne för något hon hade gjort fel. Härlig start!
Alla har jättesvårt att hitta mina vener, så jag tipsade lite lätt om det, men Handen som gungar vaggen (alias mördarsköterskan) sa att det var ingen match för henne. Under parollen "Allt går med våld" så började hon karva och karva i min arm, och fick mer och mer panik när hon inte fick till det. Så efter någon minuts bändande fick hon tag på något som det kom blod ut ur, munnen var nu ännu snipigare, men efter ca en minut började blodapparaten att pipa jättehögt, ungefär som i Cityaktuen när någon har fått hjärtattack och just ska dö i traumarum 3.
Det pep och pep och pep, och hon ylade att jag skulle klämma i den lilla klämkudden hon hade satt i min hand, och jag klämde och klämde, och hon bände mer i min spruta, och det rann blod över hela armen så hon duttade dit mer bomull och tejp, och apparaten fortsatte att pipa.

Efter en stund frågade hon om jag alltid har problem. Moi? Jag kände att ur min synvinkel var det hon som hade problem, men då hon hade en vass nål i sin hand så kunde jag ju inte säga det. Sedan bestämde hon sig för att nu skulle hon dra ut nålen, ylandes om att blodflödet var för sakta, och de hade sin rutiner, så hon började dra i slangen, som hon hade tejpat fast, och som fastnat i bomull och tejp och satt fast som en stor klump. Hon drog hårdare och hårdare och det gjorde faktiskt ganska ont, och mitt i alltihop skrek hon "Shit", ackompanjerat av den pipande apparaten i bakgrunden. Jag stod inte ut. Då kom iallafall en äldre sköterska dit och började pedagogiskt försöka klippa loss hennes klump av nål, bomull och plåster. Så fick de ut sprutan och jag skulle äntligen få gå. Hennes toppenavskedsfras var:

"At least you wont get a bruise"

Jo man tackar ja. Jag börjar förstå varför de har för ont om blodgivare här.

I söndags såg jag en intervju på TV med någon hög politker från delstaten i Victoria här i Australien. Det var en mycket allvarlig intervju där han skulle svara något viktigt om hur Australien skulle skydda sig mot terrorhotet.

Han hade en lång utläggning om terror hit och dit och hamnade ofrånkomligt i snacket om Twin Towers i New York. Eller som han sa "We dont want another Seven Eleven"

Ja, va fan. Seven Eleven eller Nine eleven. Same same but different.

Eller kanske han på allvar har fått hemlig info från underrättelsetjänsten att Seven Eleven är utsända av FBI och Bush och i hemlighet planerar att ta över hela världen. Han kanske inte alls sa fel.

Jag är chockad själv. Ska aldrig mer handla på Seven Eleven

I fredags spelade Manly Seagulls mot Parramatta Eels. Det hör ju vem som helst att en Seagull slukar en ål lätt som en plätt. Vann 20 AUD!

I söndags var det dags igen - Cronulla Sharks mot Brisbane Broncos. En bronco är någon halt häst eller liknande och en haj är ju en pacman, så given vinst där också.

Jag ska ansöka om att få blir TV Sportens nya Ola. G´Day mate analyserar i soffan med Ingvar Oldsberg.

Holy smoke, här gäller det att lägga om sina vanor så man kan leva livet.

Jag läste i en tidning jag köpte här hur mycket tid de beräknat att man lägger under en livstid här i Australien på olika saker. Nu måste jag genast börja dra ner på detta onödiga tidslösande och lägga lite av denna onödiga tid på att ta en öl i solen på uteserveringen eller ligga och njuta av livet på stranden eller liknande viktiga saker:

Under en livstid spenderar man i snitt:

885 timmar i en frisersalong. Om man går till min galna dyra massagesalong får man dubblera den tiden.
Åtgärd: Köp en rakapparat, gör en Britney och raka av håret. Säkert 600 timmar insparade på det.

4368 timmar ståendes väntande på tåget/bussen.
Åtgärd: Hemmakontor - check. Tar 10 sekunder att ta mig från sängen till datorn.

216 timmar på att tanka
Åtgärd: Behövs ej. Har ingen bil. Undrar hur många timmar jag lägger på att laga cykelpunka på en livstid?

322 timmar på restaurang väntandes på att bli betjänad
Åtgärd: Det får bli Mc Donalds och Burger King i framtiden.

256 timmar i toalettkö
Åtgärd: Ändå snart så gammal så jag behöver intkontinensblöja, kan börja redan nu så slipper man köa på krogen.

92 timmar väntandes på att få komma in till Doktorn på vårdcentralen
Åtgärd: Är läkarunge och därmed aldrig sjuk. Inte ens när jag är sjuk. Kommer dö av brusten obehandlad blindtarm.

1425 timmar vid trafikljus väntandes på att det ska slå om till grönt ljus
Åtgärd: Flytta till Sverige där det bara är att gå rätt ut vid övergångsstället. Blir man överkörd kan man trösta sig med att den som körde över dig ev. får böter.

364 väntandes på att nagellacket ska torka
Åtgärd: Har alltid fula naglar utan nagellack. Här har jag ju massor av bra öl och strand timmar!

Ah - undar hur många timmar på en livstid jag lägger på att Blogga?

Egentligen är jag alldeles för oinsatt för att ens vädra en åsikt om detta. Men jag gör det ändå.
Säkert finns det olika skäl till att människor agerar som de gör, och ofta finns det alltid olika vinklar att se på saker ifrån.
Men när det gäller Australiens behandling av aboriginerna, så har jag svårt att finna en ursäkt, eller en förklaring till att man har agerat som man har gjort, i så mordern tid som på 1900 talet.
1902 fick kvinnor rösträtt i Australien (märk väl, vita kvinnor). PÅ 1960 talet tyckte man att det var dags att ge aboriginerna rösträtt. I SITT EGET LAND!
Så sent som på 1930,40 och 50 talet så TVÅNGSADOPTERADE regeringen aboriginernas barn in i vita familjer, för att de skulle integreras och bli som de vita. Runt 15 % av alla aboriginbarn under den här perioden tvångsomhändertogs.

De väntar fortfarande på upprättelse.



Nuförtiden är ju aboriginer något man insett att man kan tjäna pengar på. Det är kultur. Ett sätt att locka turister.

Men hur ska man ge dessa människor sin stolthet tillbaka? De väntar fortfarande på en offentig ursäkt.

Nu är det ju förhoppningsvis så, att idioterna i ett land är en minoritet, och att det är idioterna pressen väljer att skriva om och blåsa upp stora rubriker om. Men nu i helgen har det stormat upp en stor debatt om att några av de största pubarna i Sydney nekar inträde till Islanders (alla imigranter från Söderhavsöarna) och människor från Mellanöstern, och på vissa ställen även asiater. För att de ställer ju till med så mycket bråk

Säkert har de rätt i sin statistik i att många av dessa bråk som varit har varit med gäng från dessa delar av världen. Men vad har vi människor för rätt att döma ut varann som individer, utan att känna varann alls, bara för att vi råkar ha en viss hudfärg, eller kommer från ett visst land?

Ett halvår av mitt liv så bodde jag i Söderhavet, och drabbades då vid ett par få, få tillfällen, och av egentligen ingen stor grad alls, av omvänd rasismen. Jag blev behandlad sämre för att jag var vit. Det var toppennyttigt. Det sved lite då, att folk bestämde sig för att behandla mig sämre för att jag inte hade deras hudfärg. Det var ett halvår av mitt liv, vid kanske två - tre tillfällen. Andra människor lever med det hela sitt liv. Generation efter generation.

Det är en förunderlig värld vi lever i.

Jag har ju skrivit förut om hur övertrevliga alla expediter är i alla affärer. Jag har anpassat mig till att de frågar hur läget är, och tycker att det är ganska trevligt faktiskt. Men ungefär där går den svenska gränsen. Kanske jag sakta vänjer mig vid de resterande fraserna också. Men sista månaden har de verkligen varit på hugget i affärerna, och med den svenska "skit i det du och sköt dig själv" mentaliteten blir mina svar lite krystade.

För ett par veckor sedan kom det efter den oligatoriska "How is it going" frasen "What did you shop today??"
Hmm..där känner jag att jag känner inte dig, jag vill inte berätta för dig vad jag har shoppat. Men jag svarat käckt och rart, att, jo de här skorna jag har faktiskt på mig nu har jag just köpt.
"OH MY GOD, It totally like it SO much when you just go ahead and wear them like at once"

HEEEJ DÅ!

Idag fick jag expeditens livshistoria, att hon faktiskt inte hittade några bra skor som täckte hennes fötter, så hon tog stövlar idag, och tyckte jag att det såg bra ut? Ja , verkligen, det ser toppen ut. HEJ DÅ igen.

Nästa affär jag gick in i, var en ganska stor lokal, med lite lagom mycket kunder i som minglade runt. Jag hade precis klivit in i affären, när någon faktiskt ylar från helt andra delen av lokalen "How is it going" och utan att andas och vänta på mitt svar "OH MY GOOODD  I love your eyes, they look fantastic".
Hela affären glodde på mig. Jag förstår inte hur hon ens kunde urskilja ett par ögon överhuvudtaget på tio meters avstånd. Jag har till på köpet små ögon, så man behöver ett förstoringsglas för att ens se dem på nära håll.
Jag stod inte ut. Jag nickade en liten Silbianickining och log ett litet Silbiaeende och gick ut snabbt som 17. HEJ DÅ verkligen. på riktigt.

Det är ju jätterart att de är så sociala. Men så osvenskt. Jag måste nog vänja mig lite mer. Alla expediter hemma kommer att tro att jag är mentalsjuk när jag kommer hem och handlar och frågar hur de mår.

I lördags vaknade jag med en massiv huvudvärk. Vilken toppendag att våga gå in på en frisersalong och beställa tid för min klippning jag är så rädd för! För när man har så ont i huvudet orkar man inte övertala sig själv att man inte ska gå in.

Jag har cruisat runt en jättetrending frisörsalong i flera veckor och tänkt att jag måste våga gå in där. Så jag åkte in till staden, packade med en brushuvdvärkstablett för säkerhets skull och började cirkla runt lite runt min salong som vanligt, och tänkte sedan att NEEEJ nu är det dags att gå in.

Så jag fick in och sa att jag skulle vilja beställa en tid för klippning. Varpå hon säger att hon kan klippa mig på en gång. Det hade jag ju inte tänkt mig. Men å andra sidan var det ju lika bra att slå till då, fast huvudet dunkade så jag höll på att dö.

Redan ute vid kassan så skulle hon dra på mig en kappa för klippningen. Jag är van vid kappa framifrån. Så jag ställde mig i Frankensteinposition, vilket höll på att ge henne en halv Nelson, för hon var på väg BAKOM mig och skulle svassa på kappan, en lite trendigare variant av klippkappa.  Efter den fadäsen blev jag och min huvudvärk ledd till min klippstol. Och då började det älga runt folk runt mig, och det skulle tas i hand först RastaMohikanmannen, som var shamponeringsansvarig, sedan med Galna massagemannen (det visste jag inte då att han var) som färgningsansvarig, och sedan med Snälla Klipptjejen som var klippansvarig. Jag hade även en Ursköljings/Fön tjej, men henne fick jag inte ta i hand med. Och två kaffe/Vatten tjejer, men de skulle man inte heller ta i hand med.

Så skulle det gås igenom vad de skulle göra. Jaja, sa jag glatt till allt. Tills jag såg Galna Massagemannens lilla uträknade pris som han lade diskret på bordet framför mig. Men då var det  ju redan försent. Jag satt ju där med min bakochframkappa redan.

Rasta Mohikanen släpade bort mig till shampostolarna , och så började han shamponera och skulle ha avslappnat småprat, Jag kontrade redan i min första mening och sa att "vissa är rädda för tandläkaren, jag är rädd för hårfrisören", varpå tystnaden lade sig över min shamponering.

Så ledde han mig tillbaka till min stol och ett glas vatten bjöds på. Jo man tackar ja. Good value for money! Ja smög snabbt ner min huvudvärksburstablett i vattnet. Trodde jag. Tre olika männikskor hann komma fram och fråga vad det var i glaset. "Knark". Nej det sa jag inte. Jag sa huvistabllet, varpå Trendiga Rastamohikanen förstående sa "Wow, hård kväll igår, huh?" Varpå jag sa att nej jag lade mig kl 2230 spiknykter, bara ont i huvudet. Så var det slut på vårt snack igen.

Sedan kom snälla klipptjejen, som var från Singapore, men hade bott i Stockholm. Lyckat snack och ok klippning. Sedan kom Galna massagemannen och skulle slinga mig. Det gick toppen, vi snackade Singapore och Paris och London och det var harmoni tlls han frågade något som jag inte förstod. "Excuse me?" Så frågade han igen och pekade på mitt huvud. "Ah, you mean where my leg is?" tänkte jag då han verkade undra var jag hade min bena. Då jag inte visste på riktigt vad mittbena hette och inte tordes säga "Middlelegs" så huttade jag lite med handen bara på mitten. Så var det harmoni igen. Tills han skulle släpa mig till shampostolen igen för inpackning. Och MASSAGE!
Jag satt där i tjugo minuter eller så. Först var det bara inpackning, sedan lite ok massage i början. Det satt massor med folk för shamponering på båda sidor om mig. Så helt plötsligt började han med någon sorts konstnärlig massage och liksom masserade halva huvudet och sedan sprätte till med handen. Han såg ut som en dirigent. Jag höll på att dö. Dels bände han som sjutton i mitt onda huvud, dels undrade alla runt omkring mig vad han höll på med.  Han sprätte och sprätte och jag trodde att jag skulle börja gapskratta. Till slut var han klar och undrade hur min massage varit.

"Toppen. Verkligen"

Sedan var det dags att fönas och betala.

4,5 timme senare och 350 AUD senare (ni vill inte veta hur mycket det är i SEK) klev jag ut från min salong.

Håret var lika fult som vanligt.

Jag tycker att engelsktalande männsikor kan ha lite mer fantasi och förståelse för Inga from Sweden på nya äventyr.

När vi hade Red day and Squeeze day här så passade jag på att åka till IKEA och förnya Prinsesstårtelagret, när ni andrade protesterade, eller sov av er sista april drinken (Hrmpff...)

I shoppingcentret vid IKEA hittade jag ett par jättefina skor som jag provade, lite små, men storleken större var lite stora. Varpå det föll sig naturligt att fråga expediten "Will these shoes get any bigger?" och viftade med skon framför henne. Jag fick uppreda det två gåner och hon fattade ändå inte. But hello?  Hon borde gå en Swenglish kurs for Heavens sake! Get bigger or stretch, vad spelar det för roll? Inga from Sweden, ja, ja.

Så gick jag med rosad kind till tåget och sprang på en hund som lufsade runt på perrongen. Tillsammans med någon tågmännsiska som jobbade där. Den ville jättegärna hälsa på mig, varpå:

Jag: "Can I say Hello to the dog?" (Väluppfostrad som man är att man altid ska fråga först)
Tågmänniskan (helt allvarlig): "He does not talk"

Hoppsan Kerstin. Jag som trodde att "Mamma Mia, hundar talar mat" För det har jag sett på TV på julafton.

Urk.

Igår när jag satt och jobbade i med sedvanlig gamnacke så var det helt plötsligt något som rörde sig där det inte ska röra sig på datorn.

På min uppfällda laptop har jag hakat fast en Webkamera, och runt, runt, runt den kameran så sprang det en myra och kånkade på en smula bröd som var större än myran själv. Varför förstår de inte när de sprungit runt ett par varv att de har gått vilse och försöker gå en annan väg?

När han bara ville komma hem fort som attans och käka upp sin goda middag. Till slut blev även jag yr i huvudet av att stirra på honom så jag tog ett papper och hjälpte honom ut.

Men jag fick lite ångest, för han kanske fick ännu ängre hem från där jag släppte ner honom?

Men - endast de som går vilse finner nya vägar.