På andra sidan jorden

 

Ca 50 minuters resväg från Rarotonga, mitt ute i det gigantiska Söderhavet ligger Aitutaki.

 

Utan tvekan en av världens vackraste platser.

 

Den blå lagunen i Aitutaki är magisk. Man kan flyga dit och sova ett par nätter, om man uppskattar den totala stillhet som råder på ön, eller så kan man flyga över dagen. Vi bestämde oss för det senare. För att lagunen ska visa sig från sin allra bästa, azurblåaste sida, så vill man ju självklart gärna att det ska vara en solig, fin dag, då solen bringar fram det bästa ur lagunen.

 

Så vi avvaktade och bokade med kort framförhållning, en resa två dagar senare. Väderleksutsikten hade sagt att det skulle bli bra väder den dagen, det bådade gott. Dag före avresa kollade jag igen, och då varnade de för åska och regn i Aitutaki nästa dag, hrmpf.

 

Jaja, resan var bokad, det var bara att packa dagsväskan med solkräm, sarong, kamera och vatten, och ge sig av. Klockan sju på morgonen stod så Paulina och jag vid vår lilla väg och väntade på att bli upphämtade för avfärd till flygplatsen. GM kom med hundarna och höll och sällskap, och säkerställde att någon verkligen kom och hämtade upp oss. Efter en inte alltför lång stund kom så en tom buss körande, och som första passagerare klev vi på. Vi hann bara sätta oss i bussen innan chauffören frågade om vi hade problem med karln som stod bredvid oss och väntade (GM). Vi sa att nja, inte så mycket. Jaha, fortsatte chauffören, jag vill bara varna er för de lokala karlarna. Jag sa till chauffören att jag hade uppskattat den varningen för 6-7 år sedan, nu var det lite för sent. Stackars GM, alla tror att han är en skummis.

 

På flygplatsen stod vårt lilla flyg och väntade:

 

 

Och vem sitter bakom spakarna och flyger om inte min gamla DJ pilot Sean "Fuck the law"  Willis. Det kändes ju verkligen tryggt.

 

Jaha, 50 minuter senare landade vi på lilla Aitutaki. Min väninna hade fått ett gäng tyska DVD er av en tysk herre här, som han ville skulle överlämnas till en dam från Österrike som bor på Aitutaki. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hitta henne. Men jag frågade på flygplatsen om någon kände Sonja från Österrrike, och det gjorde såklart någon så jag blev snabbt av med dem! Sedan bar det av på liten rundtur i öppen buss på ön innan vi steg ombord på vår båt och gav oss ut i lagunen, och det väntande paradiset. Och vilken tur - solen sken för fulla muggar, och av åskmoln syntes inte ett spår!

 

Vi tog en miljon kort var, men ingen av dem gör lagunen rättvisa. Vi stannade på ett par olika atoller, sedan stannade vi mitt ute i lagunen vid ett rev, och då skulle alla snorkla. Alla var så galanta och susade fram, förutom min brorsdotter. Jag höll nästan på att drunkna av skratt, hon var så hysterisk över sin mask som inte satt rätt. Vi plaskade hit och dit, och rätt var det var började de mata fiskar och en BAUTA fisk, ungefär lika stor som Paulina började susa runt. runt oss. Vi skrek och plaskade runt, och jag tror hela båten tyckte att vi var en källa till underhållning, även om det inte var vår avsikt alls. Jaja, jag hann se lite finfina fiskar, stor gigantiska musslor, och fina rev. Paulina såg nog just ingenting, mer än bautafisken, och imma.

 

Sista stoppet var på One Foot Island. One Foot Island är så oändligt vacker, så klockorna stannar. Där bjöds vi på lunch, grillad tonfisk med tillbehör, färska mangos, skivad kokosnöt, färska passionsfrukter och annat smått och gott. Sedan promenerade vi runt ön, och Paulina passade på att slänga sin Samsung Galaxy mobil i lagunen. Av någon outgrundlig anledning slutade den fungera efter att ha legat på havets botten utanför One Foot Island. Dåligt. Men vi klagade ändå inte, utsikten var för magisk för det:

 

 

På flyget hem var vi heltaggade på att vi skulle ta jättefina bilder av Rarotonga när vi flög in över vår hemö. Vi var jättealerta när vi lämnade Aitutaki, och fick till ett par skakiga bilder från ovan, här nedan One Foot från flyget: 

 

 

Men sedan måste något ha hänt.  Jag vet inte om Sean "Fuck the law" släppte ut hemlig gas eller så i flyget, för vi somnade som stockar båda två, och vaknade 25 meter ifrån landningsbanan på Rarotonga.

 

Vilken dag. Det här måste vi göra om snart!