På andra sidan jorden

 

En sekund kan ändra ett liv så totalt.

 

I natt/morse var hundarna i extra extas. Jag tror jag öppnade ytterdörren redan vid 5 och släppte ut Chiquita, strax efter 0600 stod de båda på bakbenen med sina små jätteglada hundhuvuden och hängde mot min säng för att säga att jag verkligen borde vakna och ta en promenad med dem. Att dörren är öppen och de kan gå ut när de vill spelar ingen roll, de vill ha sällskap.

 

En sekund tidigare sov jag som en stock.

 

Vi gick ner på den långa, finkorniga stranden. Lagunen låg blank och stilla, och solen hade redan varit uppe i en kvart, och började redan värma och antyda att det skulle bli ännu en kokhet dag. När vi gått längs hela bukten, och tillbaka, så gick vi hem. Vi korsade den lilla slingrande vägen som går runt ön, just vid oss har den två skarpa kurvor, och på morgnarna har bilar en tendens att köra väldigt fort, då de tror de är ensamma på vägen.

 

Idag var det min brorsons födelsedag. Jag ringde upp honom på Skype och gratulerade, och frågade om han var sugen på en födelsedagssång.

En sekund senare började min falska, nyvakna röst yla "Ja må han leva".

 

Klockan är nu runt 0630 på morgonen.

 

Jag började logga in datorn. GM gick in i grannhuset för att dra igång en tvättmaskin. Så hördes ett ljud som lät som ett flygplan som var på väg att krasha. Ljudet av en oändligt hög fart, sedan det höga ljudet av en hård, hård krash, och sedan den totala tystnaden igen.

 

Jag sprang.

 

Jag hann inte ens tänka. Jag bara sprang, fick igen dörren så inte hundarna följde efter, och sprang. Tjugo sekunder efter det fasansfulla ljudet stod jag bredvid en upp och nervänd bil som det pyste rök ur. I den hängde 4 till synes helt livlösa människor.

 

Fast det var så tidigt på morgonen var den del folk uppe. Tre stadiga lokala karlar måste sprungit lika fort som jag, för vi möttes utanför den demolerade bilen. Jag bara skrek "Har någon ringt ambulans?" (typ 18 gånger) tills jag hörde ett bestämt "ja". Sedan skrek jag "Vad kan jag göra?", men vi 5 som var där var nog lika chockade allihop. Någon sa att bilen kunde börja brinna när som helst, och att vi inte kunde gå fram, men vi kunde ju inte bara stå där och se på. Då skrek jag, "Ska jag hämta Grottmannen" och en av karlarna nickade snabbt, så sprang jag igen. Hem och skrek åt GM, som inte hört ett ljud. Sprang tillbaka igen.

 

Karlarna här är ju tack och lov biffiga. Inga problem för dem att vända bilen rätt. Tyvärr hjälpte det inte mycket. Den var så totalt ihopknycklad att vi omöjligt kunde få ut någon. Och jag vet inte om det hade hjälpt. Jag såg en hand röra på sig, tyvärr var det förarens, hos de andra tre passagerarna såg jag inte mycket till  rörelse.

 

Det hade nu samlats en klunga med folk, men hur gärna vi än ville, var det inte mycket vi kunde göra för dem. Vi kunde inte få ut dem. Och även om vi kunnat tror jag inte vi hade vågat röra dem, av rädsla för att ev, förvärra något.

 

I 30 minuter stod vi där och stirrade innan polisen kom. Jag var helt galen, ALLT på den här ön går i slow motion.  Två bautapolismän, som ätit alldeles för mycket corned beef, steg ur, stannade till och drog upp byxorna, och gick i sakta mak fram till bilen. Vi hade redan ställt oss i position och börjat sakta trafiken, då ingen polis hade kommit, så egentligen behövdes de inte.  Så kom då äntligen brandkår. Och ambulans.

 

Jag har ingen aning om hur de lyckades med den krocken. Då vägen har två skarpa kurvor innan krocken är det nästan omöjligt att köra mer än 50 där. Men det gjorde de uppenbarligen. Jag kan bara tro att de måste varit dyngraka. En bil kom senare körandes och berättade att han hade blivit omkörd av dem i full speed tidigare, och i framrutan låg en stor kartong med öl.

 

En sekund tidigare, så fulla av liv, skrattandes i en bil, på väg hem från en härlig partynatt.

 

En sekund senare är livet så förändrat.

 

En karl som tillfälligt bodde på lägenhetshotellet bredvid krashen visade sig vara sjukvårdsutbildad amerikan, så han hade en liten översikt över de fyra fasklämda passagerarna. Vi gjorde det vi var bäst ¨på, i det här fallet hålla undan trafiken som kom i den skymda kurvan. Bredvig mig stod Carol och Herb, ett pensionärspar från Kanada som kommer varje år i 3 månader och bor på lägenhetshotellet. Carol kom utrspringade samtidgt som jag när hon hörde smällen, så det var hon, jag och de tre karlarna från start. Carol var ganska chockad, och hade en ut och invändklänning på sig, och ingen behå, hon hade bara slängt på sig klänningen och sprungit ut.

 

Carol: "Ja, och Herb har inga kalsonger på sig"

Jag: "That was a bit to much information"

 

Herb log generat. Jag började rannsaka mig själv och tittade ner på mina fötter. Jag hade i hetsen fått på mig GMs skor såg jag nu. Arton nummer för stora flipflops. Så för att kontra Carol utan behå och 82:åriga Herb utan kalsonger, sa jag glatt  att kolla jag då, jag har ju två båtar på fötterna. GM skämdes genast och insisterade att vi bytte skor mitt i alltihop, de han hade på sig var lite mindre än de jag lyckats få på mig. Jag sa att jag tror inte någon som är här kommer att titta på mina fötter, vi har lite annat att tänka på nu. Jaja, bytte gjorde vi, så GM slapp skämmas.

 

När jag tyckte att det inte fanns mer jag kunde göra, och brandbilen börjat skära i bilen så gick jag hem för att försöka jobba. Tankarna var dock väldigt svåra att kontrollera, det var verkligen ett abrupt uppvaknande den här morgonen.

 

GM kom sedan hem och sa att han hade sett att två personer kunde ledas ut ur bilen och sättas på gräsmattan bredvid när de skurit upp den, men två lades direkt på bår. Och in i den ENDA ambulans de skickade, vid fyra skadade. Jag törs inte ens tänka på hur de skulle agera om t ex en flygolycka skedde här, när de inte ens kan hantera en bilolycka med 4 personer.

 

Jaja. Amerikanska sjukvårdaren berättade senare att föraren var så otroligt packad att han somnade direkt när de lade honom på båren.

 

Kanske bäst så.