På andra sidan jorden

 

Vårt dåliga väder fortsätter. Idag verkade vinden ha bedarrat, och ersatts av ett stilla, men ihärdigt fallande regn.

 

Det hindrar oss inte från vår lunchpromenad. Tvärtom, nu när den extrema hettan är borta med vinden, passar jag och Chiquita och Fattie på att försöka släpa oss runt kvarteret varje lunchpaus.

 

Det går i sakta, sakta mak. Chico protesterar, och stannar sedan och luktar på varenda luktvärd liten punkt, och pinkar sedan på vartenda pinkvärt ställe, så hela promenaden som kanske skulle ta mig 10-15 minuter om jag gick ensam, brukar ta 50 minuter med Tjocka Chico i släptåg.

 

Jaha, så idag började vi släpa oss uppför backen mot berget i regnet. Väl uppe vid nästa väg tog vi höger, mycket intressant att pinka på, sedan höger igen, så var vi nere vi huvudvägen som går runt hela ön. Den korsade vi och så brukar vi avsluta med sista sträckan på stranden innan vi är hemma.

 

Det såg lite svajigt ut i lagunen måste jag säga. Havet var helt vilt även inne i lagunen. Hmm, var det onsdag morgon vågorna skulle ha sin peak på 8 meters höjd? Äh, det kan väl inte vara så farligt, lets roll. Så vi gick ner på stranden och började gå, jag och mina små Jack Russels. Vid en passage är det klippväggar, höga ungefär som brösthöjd, och vanligtvis en bit strand, nu med galna havet, inte så mycket strand. Det såg dock ok, så vi började gå förbi den passagen som kanske är ca 10-15 meter. Halvvägs kommer det, från ingenstans, en JÄTTEVÅG. Det gick så snabbt, men det var vedervärdigt. Den bara anföll och vi hade verkligen ingenstans att ta vägen. Jag hann få tag på 8 kilos Chiquita innan den svepte över oss, men inte Chico. De sekundrarna var de hemskaste sedan min trafikolycka tror jag. Det var vatten över hela oss, det virvlade starka strömmar och för ett par sekunder var det enda jag kunde tänka var att nu sugs Chico ut till havs. Så helt plötsligt kände jag under vattenytan att jag hade honom inpressad mellan mina ben och klippan. När vattnet drog sig tillfälligt tillbaka fick jag tag i honom i vattnet och hade nu på något sätt en Jack Russel under varje arm. De hängde jätteobekvämt och var skräckslagna, och vattnet for undan från midjan och neråt i en stark ström men det enda jag visste var att jag släpper inte taget,

 

Sedan gick allt så fort, och jag tror jag var ganska chockad faktiskt. Jag minns att jag tänkte, "Var är mina skor" men såg att de faktiskt var på fötterna. Det var sand överallt, i hela öronen, i hela huvudet, hela jag var smacksur, hundarna såg ut som sandmonster,(och jag med) men de levde och var inte utsugna till havs i de starka strömmarna.

 

Vi fick i trance upp på vägen in till en park nära mig, och där kom hela hundchocken. Sandkvinnan släppte äntligen ner Chiquita, och hon och Chico hostade saltvattenkallsupar som galningar, så gick vi hem i koma, och jag började hulkandes yla till GM (som just kommit hem och inte hade en aning om vart vi varit på äventyr) "Torka hundarna!". Han fattade faktiskt ingenting, såg bara sin totalt nersandade, dyngsyra sambo komma gråtandes från stranden, så Krigaren i honom var på väg ner till stranden för att spöa upp en våldtäktsman omgående. Jag fick ur mig igen "Bara torka hundar. Vatten. Våg"

 

Gaaah. Vilket trauma. Han torkade hundarna och lindade in dem i varsin handduk, och fick in mig i duschen, Jag hade faktiskt sand överallt. Hela behån var full av sand. Hela huvudet. Öronen. Holy smoke vilket trauma.

 

Chiquita skakade som ett löv längde. Så somnade båda och var nöjda en stund, tills ett stökigt ljud nådde oss. Gaaah. Vad var det ? Hundarna jätteupprörda och sprang fram till glasdörren. Där står en bautagris som har glatt har rymt hemifrån. Chiquita började skaka igen, hon är rädd för grisar. Försökte få tag på en kvast att schasa hem grisen med, så den inte bökade sönder hela min trädgård. Grisen var inte rädd för min kvast och stod lugnt kvar och bökade. Jag stod inte ut.

 

Jaha. Satte mig och försökte jobba igen efter min traumatiska lunch. Stämde träff med min väninna för ett glas vin efter jobbet, för det var jag värd. Självklart satte århundrades piskregn igång när jag tog John Silver dit, Kom dit smacksur, inte shaken, but stirred. Avnjöt ett gott glas vin, skulle sedan bege mig hem då regnet verkade lätta. Självklart startade inte den Satans motorcykeln. Gaaaah. Gick in igen till in väninna för att ringa Grottmannen. På vägen in halkade jag på hennes av regn snorhala uteterass och slog upp ett sår på benet. Gaaah. Inte min dag.

 

Vi bestämde att jag skulle ta hennes bil hem, då John Silver var stendöd. Sagt och gjort.

 

Väl hemma tog GMs hennes bil och åkte och handlade. I affären fick han höra att hela ön nu börjar bomma igen, då Cyklonen Mike ligger och lurar utanför ön. Och en till håller på att formas bakom honom. Vi avnjuter just nu lugnet före stormen. Som GM så betryggandes sa "Om man är mitt inne i Cyklonens öga så brukar det vara som det är nu" Ja, men det kändes ju betryggande. Hrmpf.

 

Vad fasen.

 

Jaja. Bring it on Mike Jag säger bara Gudrun!