På andra sidan jorden

 

Tillbaka i ocivilisationen!

 

Jag beklagar bloggtorkan sista halvåret. Det var kaotiskt , sjuka husdjur, sjuk Papa, folk som kommit och gott i huset, och när det varit en sekund över har jag varit slut.

 

Men nu är jag tillbaka. Hoppas jag. I alla fall med EN blogg!

 

Resan hit var konstigt nog lika lång som vanligt. Dvs evighetslång. Den här gången i högklackat och kavaj också, då det ev fanns en chans till ett bättre säte ombord, så man fick lov att se lite galant ut. Gaaah.

 

Jag hade faktiskt ingen större förhoppning alls, så när jag gick ombord London-Los Angeles blev jag lätt förvånand när jag visade upp mitt boardingkort vid ingången till flyget och percern började yla i extas "Heeej, det är du som ska sova i vår Sky Couch ikväll". Se där! Det innebär tre säten som vanligt, men med uppfällbar del fram till sätet framför, så det blir som en bred säng. Så får man madrass att lägga över dem, special säkerhetsbälte, och mysig kudde, och täcke. Härligt!  Hela besättningen kom dock springande och skulle heja i omgångar och vara extra trevliga, så nu måste jag nog boka Air New Zealand resten av mitt liv för att återgälda det här. Det kom springandes med necessärer som business class kabinen annars bara får, specialfina hörlurar som business bara får, och blandat småsnack. Men, så trevligt, och jag landade nästan lite smått utsövd i LA!

 

Ett par timmar tradig transit där som vanligt, sedan tio timmar till till Raro. Där tog jag dock till mitt hemliga vapen som vanligt - IKEAS tio kronorskudde, vakumförpackad, men lagom till Raro flyget släpps den ut och fluffar ut sig över hela sätet och jag lutar mig glatt tillbaka och sover ganska fint där med.

 

Jag har nämnt det förr, men vill återigen, och speciellt den här gången, slå ett slag för Air New Zealands säkerhetsvideos ombord. De är toppen! Den senaste är tillråga på allt filmad på mitt fina Cooköarna. 

 

 

 

 

Väl framme slog hettan emot mig. Det är oliiiiidligt hett. Jag bor i lagunen ett par omgångar om dagen, men det hjälper knappt. Det är som att gå runt i en konstant bastu, och jag saknar den svenska slaskiga vintern.

Det positiva med den här säsongen är dock alla frukter! Överallt frodas de! Jag äter mango så det sprutar ut ur öronen!

 

I början av veckan klättrade GM upp i mangoträdet som är stort som en gigantisk ek. Han hade med sig en jättelång pinne med håv längst ut, som han hakade runt mangos han såg längst upp på en gren, ryckte till, och vips så låg de i korgen istället. Så när korgen var lite full sänkte han ner den till mig som stod under och kollade upp på GM som såg ut som en liten prick längst upp i trädet. Big mistake. Rätt var det var - rassel, rassel, smacka, smack , swisch och BONK! AAAAAAJ! En bautamango kom farandes från 10 meters fall i luften och landade rätt på min axel. Fasiken. Jag ylade som en stucken gris och GM skrek uppifrån toppen att jag var en idiot som stod rätt under trädet, och det kunde jag ju faktiskt hålla med om.

 

Igår morse när jag gick ut med soporna slog en frukt dock helt oväntat till igen. BONG! AAAAJ! Fasen. Jag gick rätt in i en grapefrukt som hängde ner från vårt stora träd. Jag är inte van vid alla exotiska frukter, det farligaste vi har i Sverige är äppelkart, och de blir inte så stora, och är heller inte lika aggressiva! Bara sura.

 

Jaha, igår gav vi oss på mangon igen. GM klättrade högst upp. Jag stod ute på vår lilla väg och glodde uppåt och gick bara in under trädet när hans ryck var klart, och det var dags att ta emot bytet som firades ner. Jag fyllde väskan jag hade hängandes runt mig bit för bit, och snart hade vi nog 20 goda mangos samlade.

 

Jaha. "Kia Orana!" Okänd maoriman stannar sin motorcykel och börjar kolla upp i trädet för att se vad jag håller på med. Jag meddelar att GM finns däruppe någonstans bland bladverket. GM och mannen börjar skrika glatt till varann, självklart känner de varann eller är kusiner eller så. Mannen, som nog tycker att jag ser lätt malplace ut under trädet, och inte alls är en van mangokvinna, tar över GMs nedlassningar, och GM skriker "Ge honom våra mangos".

Självklart ska maorimannen ha våra mangos.

Så börjar vi om igen. Maorimannen är kvar och hjälper till, och vi plockar och pockar. Väskan är full igen. Tjoho, snart ska jag gå in och äta mango.

Helt plötsligt stannar en bil. Det är Kevin, som varit ute och djuphavsfiskat. GM skriker något uppifrån trädet. Jag hör inte. Han skriker igen. "Va? Ska jag ge Kevin alla mangos?" Jaha. Here we go again. Jag placerar väskan med alla mangos på Kevins pick up flak, och säger, Kevin, här får du mangos. Kevin blir jätteglad och kommer älgande ut ur förarhytten. Jag är nu utan min tunga mangoväska,för andra gången, men då öppnar Kevin sin låda han har bakpå pickupen och halar fram två hela stora tonfiskar som han placerar i mina händer och säger, "Ta dom här!" Så vips försvann han och hans bil, maorimannen försvann med, och där stod jag med en stor hal tonfisk i varje hand. Och utan mangos. Gaaah!

 

Sprang in i huset och hittade två stora bunkar att lassa tonfisk i, sedan ut till GM som satt kvar längst upp i trädet, så började vi om från början igen. Med att plocka mango.

 

Men vilken trevlig afton det blev. Sashsimi av sprillans nyfångad tonfisk. Till det dracks det kokosvatten från kokosnötterna i trädgården. Och till efterrätt avnjöts mango, och passionsfrukt.

 

Närodlat!