På andra sidan jorden

Ah, så har jag klarat av ännu en pendling till Söderhavet. Det är lååångt att flyga till andra sidan jorden. Som vanligt lite nervös då jag hade kombinerat ihop ett par olika biljetter och var någon av mina flygbolag försenade så var nästa sträcka förbrukad. Men det gick så fint.

När jag gått igenom min första säkerhetskontroll, på Arlanda, och tagit av mig bälte, tagit ur vätskor, fått frågan "Har du en laptop i väskan?" och svarat "Nej, två" , och sedan släpat ur dem och sedan in med allt igen och på med bälte igen, så tänkte jag pedagogiskt att håll ut, bara två kvar, och de något värre, för på den tredje ska skorna av med. Ifall man hade lyckats peta in en bomb i sina plastflipflops. Londons säkerhetskontroll höll sig harmonisk, och flyget var på tid, och jag var sååå tacksam att få lägga alla mina tunga datorer i handbagagehyllan och få luta mig tillbaka när jag äntligen satt på Virgins flyg till Los Angeles.

Helt plötsligt: "Helloooooo!" så käckt och brittiskt så det bara fattades en kopp te i handen.

Jag tittar upp på min nya käcka seating mate, och det var en kombination av Prins Harry och hela gänget i Döda Poeters sällskap. Även fast jag har en introvärt inställning till artiga konversationer på långflygningar, så var det omöjligt att inte få lite moderskänslor för denna käcka, illrödhåriga brittiska ungdom! Ah, jag blev tvungen att småprata lite tillbaka. Självklart frågar man till slut vad man jobbar med. Alla jag hamnar bredvid gör så suspekta saker. Jag minns han som var marshall arts världsmästare som jag trodde höll på med marshaller, och där jag inte fattade något i fem minuter för jag inte tordes fråga vad det var (Sport Queen) men den rödhåriga Harry likanande saken sa såklart "Animation" jättekäckt. Kanske jag var en smula trött och sliten, men jag repeterade "Animalation" i min hjärna och tänkte för ett ögonblick att han nog jobbar med djur. Men då jag inte fattade så tänkte jag att nu reder vi ut detta på  en gång. Han förklarade pedagogiskt att han håller på med tecknat. Och nu vet jag, efter elva timmars flygning bredvid en sådan, att det är en stooor värld med många olika inriktningar. Ah, så tråkig man känner sig som gammal resebokare helt plötsligt.

I LAX sade jag hej då till Prins Harry, tog sedvanliga foton och fingeravtryck, fiskade upp bagaget, gick igenom tull, gjorde mig av med bagage, gick till check in, fick nytt boarding kort, och gick igenom min sista säkerhetskontroll. Den terminalen i Los Angeles är så tråkig så klockarna stannar, men nu har jag min egen rutin. Först sedvanlig våtpapperdusch på toan på andra våningen som ingen känner till. Sedan en White chocolate Mocha på Starbucks. Sedan upp till villstolarna på andra våningen som ingen känner till och mosa i tre timmar. Sedan äntligen boarding. Och plötsligt händer det....... jag fick en två sits för mig själv, hurra! Ingen kan kura ihop sig och se så döende ut som jag på en två sits efter 20 timmars resande. När jag vaknade hade jag ingen känsel i någon av benen då jag legat som ett zäta, men det var det värt.

Så flög vi äntligen in över den lilla gröna vulkanön, mitt ute i ingenstans, där tiden verkar stått stilla i två månader. Min granne Jake stod som vanligt och spelade sina fina ukulelebitar i ankomsthallen och jag fick en fin liten privat salut, då vi ju nu är bundis.

Fiskade upp mina väskor, stoppades i tullen, och hade en lång debatt om en korv med marsipan jag på request tagit med till min väninna. Något sådant hade de aldrig sett eller hört talas om i tullen. Det kunde varit knark i hela rullen, men jag snipade till med att det var "almond paste" (ja, hur ska man förklara en marsipan på engelska efter 2 dygns resande och coma?) och han lade glatt tillbaka den och önskade trevlig semester.

Ingen undslipper den Rarotongska tullen!