Katastrofläge i Sydney
Igår kväll försökte jag fylla min nyinköpta stora väska med mina kläder. Först började jag såklart med att sålla så mycket jag kunde och gjorde en djupanalys av vad jag kunde tänka mig att ge bort och därmed inte ta med hem.
Som vanligt består min packning i att jag kastar ut alla kläder på sängen. OJ vad mycket kläder!
2 par jeans
4 övriga byxor
1 kappa
3 tjocka tröjor
4 vanliga koftor
1 munkjacka
6 tjocka koftor
17 klänningar (Ja, hallå ja?)
10 kjolar
5 skjortor
24 t-shirtar
14 linnen
4 långärmade t-shirtar
Needless to say att väskan inte gick att stänga alls. Hade den gjort det hade den antagligen vägt 30 kilo. Då är INGA skor eller underkläder medräknade och INGA personliga tillhörigheter som böcker, alla skivor, plattång och resten av mitt liv.
Urk.
Hur ska jag komma hem?
Som vanligt består min packning i att jag kastar ut alla kläder på sängen. OJ vad mycket kläder!
2 par jeans
4 övriga byxor
1 kappa
3 tjocka tröjor
4 vanliga koftor
1 munkjacka
6 tjocka koftor
17 klänningar (Ja, hallå ja?)
10 kjolar
5 skjortor
24 t-shirtar
14 linnen
4 långärmade t-shirtar
Needless to say att väskan inte gick att stänga alls. Hade den gjort det hade den antagligen vägt 30 kilo. Då är INGA skor eller underkläder medräknade och INGA personliga tillhörigheter som böcker, alla skivor, plattång och resten av mitt liv.
Urk.
Hur ska jag komma hem?
Rip it up
I den populära serien "Åh vad mycket fina melodier det finns från Australien" har jag kommit av mig helt.. Vad ska jag skylla på? Slöhet. Baliresa, ett liv?
Hur som helst så frestar jag med en toppenbit av Jet som drar i gång sista April humöret på topp!
Möt John Faker
På den sjunde dagen vilade Gud, då han hade uträttat sådana storverk i så många dagar. Och när han satt där och vilade och funderade på livet så tänkte han högt för sig själv:
"Varom ska vi göra av Homo Sapiens utan smak och med förvrängda frisyrer?"
Så blev han tvungen att arbeta även på den åttonde dagen, och skapade Burwood. Jag är i ett extremt starkt behov av en klippning nu, men jag vägrar klippa mig här i Burwood. Eftersom jag aldrig under två års tid sett en anständig frisyr här, måste ju summan av kardemumman vara att det heller inte kan finnas en anständig frisör här. Katastrofläge.
Som grädden på moset har vi en borgmästare som är ful också. Och heter John Faker. Vi har ju pratat om det här förr. En läkare kan inte heta Dr Gurka. En borgmästare kan absolut inte heta Faker. Det låter inte trovärdigt.
Oj, vad jag har gått hela helgen igen! I lördags klarade jag av fyra olika marknader i fyra olika stadsdelar. Jag älskar Sydneys marknader de har på helgerna, alla har sin egen prägel, och det är otroligt kul att bara strosa runt och titta, men man kan också göra jättefynd om man har tur. Solen har skinit på mig, det har varit 25 grader varmt, och jag har gått från Rozelle till Balmain, till Gleebe och slutligen köpte jag äntligen en ny resväska i Chinatown. Nu måste jag nog provpacka i morgon för att se hur tungt det blir. Hemska tanke.
Nu är kropp och själ och fötter helt slut, då jag gjorde det praktiska valet att ta ett par högklackade skor med kilklack till både dagens och gårdagens promenader. Ska man vara fin mår man lida pin. Och är man ett fån får man blåsa på tån, visade det sig i efterhand.
Så nu ska jag unna mig ett glas rödvin, soffläge och avverka något slappt på TV.
"Varom ska vi göra av Homo Sapiens utan smak och med förvrängda frisyrer?"
Så blev han tvungen att arbeta även på den åttonde dagen, och skapade Burwood. Jag är i ett extremt starkt behov av en klippning nu, men jag vägrar klippa mig här i Burwood. Eftersom jag aldrig under två års tid sett en anständig frisyr här, måste ju summan av kardemumman vara att det heller inte kan finnas en anständig frisör här. Katastrofläge.
Som grädden på moset har vi en borgmästare som är ful också. Och heter John Faker. Vi har ju pratat om det här förr. En läkare kan inte heta Dr Gurka. En borgmästare kan absolut inte heta Faker. Det låter inte trovärdigt.
Oj, vad jag har gått hela helgen igen! I lördags klarade jag av fyra olika marknader i fyra olika stadsdelar. Jag älskar Sydneys marknader de har på helgerna, alla har sin egen prägel, och det är otroligt kul att bara strosa runt och titta, men man kan också göra jättefynd om man har tur. Solen har skinit på mig, det har varit 25 grader varmt, och jag har gått från Rozelle till Balmain, till Gleebe och slutligen köpte jag äntligen en ny resväska i Chinatown. Nu måste jag nog provpacka i morgon för att se hur tungt det blir. Hemska tanke.
Nu är kropp och själ och fötter helt slut, då jag gjorde det praktiska valet att ta ett par högklackade skor med kilklack till både dagens och gårdagens promenader. Ska man vara fin mår man lida pin. Och är man ett fån får man blåsa på tån, visade det sig i efterhand.
Så nu ska jag unna mig ett glas rödvin, soffläge och avverka något slappt på TV.
Lest we forget
Ojojoj. Nu börjar just kvällens rugby. Mitt Russel Crowe lag som jag ju måste fortsätta att hålla på och betta på tröstlöst fast de förlorar allt, mot Bronkos från Brisbane.
Men innan matchen så kom ännu ett gäng gamla gubbar i kostym med medaljer, och en militär med trumpet in på planen. En av de äldre herrarna stegade fram på planen och läste för en knäpptyst stadion den officiella hyllningsversen på Anzac day.
Men innan matchen så kom ännu ett gäng gamla gubbar i kostym med medaljer, och en militär med trumpet in på planen. En av de äldre herrarna stegade fram på planen och läste för en knäpptyst stadion den officiella hyllningsversen på Anzac day.
- They went with songs to the battle, they were young.
- Straight of limb, true of eyes, steady and aglow.
- They were staunch to the end against odds uncounted,
- They fell with their faces to the foe.
- They shall grow not old, as we that are left grow old:
- Age shall not weary them, nor the years condemn.
- At the going down of the sun and in the morning,
- We will remember them.
Sedan en tyst minut förutom militrätrumpeten som trumpetade sorgset, och en stadion fullproppad med publik som stod tyst, tyst, och sedan gamla gubben igen:
Lest we forget
Veckans salut måste på något sätt ändå gå till mit hemland Sverige, för att vi lyckats slingra oss undan krig i så många år nu. Chickens ? Kanske det. Men det verkar inte kul för nationen alls.
Anzac day
Den här helgen är det långhelg här, med röd dag idag. Idag minns vi och hedrar alla människor som deltagit i krig, överlevande eller avlidna.
Förra året tänkte jag inte så mycket på det alls, reflekterade lite, men inte mer än så.
Iår bestämde jag mig för att ta en långpromendad i det vackra höstvädret. Tog tunnelbanan till Kings Cross, sedan gick vandringen via Potts Point ner till vattnet och Woolloomoloo. Där inhandlades så som sig bör en traditionsfylld paj på Harry´s cafe´de wheels, och sedan gick turen via botaniska trädgården in till city, där målet var en avslutande kaffe på Starbucks. En underbar dag!
Sneddade via Martin Place, det var där dom hade solnedgångsceremoni i morse för alla anhöriga, och för alla överlevande. krigsveterander. Det låg massor med kransar, och det höll just på att monteras ner storbildsskärmar från torget, och en stor lastbil höll på att lasta på runt tjugo bajamajor som gjort sitt för denna gång.
Jag vandrade Pitt street up, och mötte människa efter människa, uppklädda i kostymer, med krigsmedaljerna stolt fastnålade på bröstfickan, och massor av sjömän, också uppklädda i sina uniformer dagen till ära.
När jag satt på Starbucks så gick det förbi ett oändligt antal äldre, finklädda män med sina medaljer, och sakta, sakta började jag inse hur lyckligt lottade vi är i Sverige som inte varit med i ett krig så länge vår generation kan minnas. För en sådan här dag inser man hur mycket krig påverkar en hel nation. Massor av stupade soldater i första och andra världskriget, Australien har varit med i Vietnam, Irak och har även soldater i Afganistan, där det dödas någon med jämna mellanrum.
Tidningarna är fyllda med plågsamma artiklar om någon som mist en far, en farfar eller en son.
Jag sitter där med min varma kaffe och stirrar ut genom fönstret på mitt trygga lilla Starbucks och tänker att vilken galen värld vi lever i. Där det enda sättet att lösa konflikter är att åka och skjuta ihjäl varann.
Förra året tänkte jag inte så mycket på det alls, reflekterade lite, men inte mer än så.
Iår bestämde jag mig för att ta en långpromendad i det vackra höstvädret. Tog tunnelbanan till Kings Cross, sedan gick vandringen via Potts Point ner till vattnet och Woolloomoloo. Där inhandlades så som sig bör en traditionsfylld paj på Harry´s cafe´de wheels, och sedan gick turen via botaniska trädgården in till city, där målet var en avslutande kaffe på Starbucks. En underbar dag!
Sneddade via Martin Place, det var där dom hade solnedgångsceremoni i morse för alla anhöriga, och för alla överlevande. krigsveterander. Det låg massor med kransar, och det höll just på att monteras ner storbildsskärmar från torget, och en stor lastbil höll på att lasta på runt tjugo bajamajor som gjort sitt för denna gång.
Jag vandrade Pitt street up, och mötte människa efter människa, uppklädda i kostymer, med krigsmedaljerna stolt fastnålade på bröstfickan, och massor av sjömän, också uppklädda i sina uniformer dagen till ära.
När jag satt på Starbucks så gick det förbi ett oändligt antal äldre, finklädda män med sina medaljer, och sakta, sakta började jag inse hur lyckligt lottade vi är i Sverige som inte varit med i ett krig så länge vår generation kan minnas. För en sådan här dag inser man hur mycket krig påverkar en hel nation. Massor av stupade soldater i första och andra världskriget, Australien har varit med i Vietnam, Irak och har även soldater i Afganistan, där det dödas någon med jämna mellanrum.
Tidningarna är fyllda med plågsamma artiklar om någon som mist en far, en farfar eller en son.
Jag sitter där med min varma kaffe och stirrar ut genom fönstret på mitt trygga lilla Starbucks och tänker att vilken galen värld vi lever i. Där det enda sättet att lösa konflikter är att åka och skjuta ihjäl varann.
Winter makes us SAD
Det var rubriken som mötte mig på en helsida i tidningen häromdagen. Det vra en stor artikel om hur betungande vintern är för de stackars Sydneyborna, samtidigt som det i högerspalten visades en bitter femdygnsprognos med regn, regn, regn, mera regn och så toppat med lite regn.
Varje dag ca min 15 C och max 21 C
"Hmm..låter som en svensk sommar" tänkte jag.
Jag läste vidare om hur HEMST de hade det, och hur man kunde göra för att mota deprression i grind, i dessa hemska kalla mörka vintertider:
- Ät soppa före varje måltid
- Begränsa "the amount of comfort food" till en gång i veckan
- Gå ut en promenad på lunchen ( om vädret tillåter) Vädigt fint att de skrev till den extra kommentaren.....
- Byt ut din utomhusmotion till inomhusmotion md hjälp av DVD träningsprogram
- Ändra attityd - hitta de bra sakerna med vintern
Jag stod inte ut.
När vi har ovanstående temperatur så blommar vi upp och blir i hel extas i ett par månader, på andra sidan jorden får de depression.
Men skulle ni någon gång få en släng av depression under vår sommar kan ni ju försöka ovanstående fina tips från Doktorn.
PS. Det var inte Dr Gurka. Han rekommenderar endast mer grönsaker i kosten tror jag.DS
Varje dag ca min 15 C och max 21 C
"Hmm..låter som en svensk sommar" tänkte jag.
Jag läste vidare om hur HEMST de hade det, och hur man kunde göra för att mota deprression i grind, i dessa hemska kalla mörka vintertider:
- Ät soppa före varje måltid
- Begränsa "the amount of comfort food" till en gång i veckan
- Gå ut en promenad på lunchen ( om vädret tillåter) Vädigt fint att de skrev till den extra kommentaren.....
- Byt ut din utomhusmotion till inomhusmotion md hjälp av DVD träningsprogram
- Ändra attityd - hitta de bra sakerna med vintern
Jag stod inte ut.
När vi har ovanstående temperatur så blommar vi upp och blir i hel extas i ett par månader, på andra sidan jorden får de depression.
Men skulle ni någon gång få en släng av depression under vår sommar kan ni ju försöka ovanstående fina tips från Doktorn.
PS. Det var inte Dr Gurka. Han rekommenderar endast mer grönsaker i kosten tror jag.DS
Drömmar
Jag har läst någonstans att det man drömmer om är sådant som har hänt under dagen, eller obearbetade händelser som hjärnan passar på att bearbeta under natten.
Ibland när man vaknar kan man ju hitta vissa likheter med saker som skett den senaste tiden, men ibland drömmer man ju så vansinniga saker så att man faktiskt blir rädd för sin egen hjärna.
Förra veckan drömde jag att min brorsdotter var helt hög på LSD. Katastrofen var total, hela släkten var besviken, och jag kände att jag måste gå in och peka med hela handen. Jag frågade henne i drömmen varför hon hade tagit LSD och att hon ju gjort många ledsna. Varpå min brorsdotter svarar:
"Jag tog det bara för att jag skulle bli lika rolig som Arne Hägerfors"
Ja hallå ja? Vad fick min hjärna den drömmen ifrån? Arne Hägerfors humor är den torftigaste som finns, och efter en vecka med brorsdotter på Bali har jag inte sett några tecken på varken LSD eller Arnedyrkande hos Paulina.
Det känns som om MIN hjärna har inbyggt LSD. Andra har ADHD, jag har LSD.
Ibland när man vaknar kan man ju hitta vissa likheter med saker som skett den senaste tiden, men ibland drömmer man ju så vansinniga saker så att man faktiskt blir rädd för sin egen hjärna.
Förra veckan drömde jag att min brorsdotter var helt hög på LSD. Katastrofen var total, hela släkten var besviken, och jag kände att jag måste gå in och peka med hela handen. Jag frågade henne i drömmen varför hon hade tagit LSD och att hon ju gjort många ledsna. Varpå min brorsdotter svarar:
"Jag tog det bara för att jag skulle bli lika rolig som Arne Hägerfors"
Ja hallå ja? Vad fick min hjärna den drömmen ifrån? Arne Hägerfors humor är den torftigaste som finns, och efter en vecka med brorsdotter på Bali har jag inte sett några tecken på varken LSD eller Arnedyrkande hos Paulina.
Det känns som om MIN hjärna har inbyggt LSD. Andra har ADHD, jag har LSD.
Leg. läkare
Idag satt jag på pendeltåget och läste gårdagens tidning. Jag fastnade i en artikel om en kvinna som 2005 blev brutalt misshandlad och sedan valde våldsmannen att hälla bensin över henne, och sedan tända på. Härlig kille.
Hur som helst så verkar det pågå någon sorts rättegång nu, och därför uttalade sig hennes läkare också i tidningen. Jag läste spänt vidare:
"She suffered post-traumatic amnesia and severe physical and mental disability" says Dr Joseph Gurka.
Dr GURKA!!! Jag stod verkligen inte ut, och kände spontant att Dr Gurka aldrig kan överväga en karriär i Sverige.
Hur som helst så verkar det pågå någon sorts rättegång nu, och därför uttalade sig hennes läkare också i tidningen. Jag läste spänt vidare:
"She suffered post-traumatic amnesia and severe physical and mental disability" says Dr Joseph Gurka.
Dr GURKA!!! Jag stod verkligen inte ut, och kände spontant att Dr Gurka aldrig kan överväga en karriär i Sverige.
Dagens bet
Idag spelar Manly eagles mot Parramatta eels. Klart en örn käkar upp en ål lätt som en plätt är dagens paroll.
Rugby är ju onekligen lite mer karlasport än fotboll. Rugbyspelarna blir nerslagna och bryter näsor och hakor och käkar, reser på sig som om de var packman figurer och spelar klart hela matchen med halva kroppen i tusen bitar. Lite skillnad mot våra italienska fotbollsspelare hemma i Europa som ligger och vrider sig i dödsångest i tio minuter om någon bara kommer åt dem lite.
Jag har dock lite svårt att klara av den lobotomerade sidan av spelarna. I kvällens match var det just en stackars spelare som åkte på en oerhört brutal tackling. Det såg jättehemskt ut, och det tog nog vårdarna fem-tio minuter att ens våga flytta honom över till en bår. det såg ut ungefär som om nacken var av, och han rörde inte en fena. Under själva den processen stod alla andra packmans och såg lite chockade ut och glodde med stenansikten som försökte se lite lidande ut mot stackaren som låg orörlig på planen, men så fort hans stackars ekipage är utburet så blåser någon domare käckt i pipan, så ruskar alla på sig och spelar vidare i 60 minuter till. Ja, hallå ja? Var finns empatin? Hur kul är det att spela vidare när en av ens lagkamrater ser ut att ha blivit helt förlamade.
Ner, med omoralen i rugbyn, nej till bron etc etc. Och dessutom förlorade jag 10 AUD då det var en Manly spelare som blev skadad, så Parramatta vände hela sin förlustställning till ledning. Ner med omoralen.
Rugby är ju onekligen lite mer karlasport än fotboll. Rugbyspelarna blir nerslagna och bryter näsor och hakor och käkar, reser på sig som om de var packman figurer och spelar klart hela matchen med halva kroppen i tusen bitar. Lite skillnad mot våra italienska fotbollsspelare hemma i Europa som ligger och vrider sig i dödsångest i tio minuter om någon bara kommer åt dem lite.
Jag har dock lite svårt att klara av den lobotomerade sidan av spelarna. I kvällens match var det just en stackars spelare som åkte på en oerhört brutal tackling. Det såg jättehemskt ut, och det tog nog vårdarna fem-tio minuter att ens våga flytta honom över till en bår. det såg ut ungefär som om nacken var av, och han rörde inte en fena. Under själva den processen stod alla andra packmans och såg lite chockade ut och glodde med stenansikten som försökte se lite lidande ut mot stackaren som låg orörlig på planen, men så fort hans stackars ekipage är utburet så blåser någon domare käckt i pipan, så ruskar alla på sig och spelar vidare i 60 minuter till. Ja, hallå ja? Var finns empatin? Hur kul är det att spela vidare när en av ens lagkamrater ser ut att ha blivit helt förlamade.
Ner, med omoralen i rugbyn, nej till bron etc etc. Och dessutom förlorade jag 10 AUD då det var en Manly spelare som blev skadad, så Parramatta vände hela sin förlustställning till ledning. Ner med omoralen.
Jag vill be om ursäkt till Kookaburran
I den populära serien "Vad är det som rör sig i trädgården" så känner jag att jag har spytt ganska mycket galla över stackars spindlar, kackerlackor, ödlor, myror, kakaduor och fjärliar. Jag har faktiskt helt missat att berätta om när jag första gången trodde att jag hade apor i trädgården.
Jag sprang ut och tittadeupp i träden, och såg ingenting som kunde tänkas åstadkomma det där gapskrattande oväsendet. Tills jag fick syn på en liten störig fågel som satt på en telefonstolpe och gapskrattade åt livet. Jag stod inte ut, att man kan låta så! Men man blir ju glad varje gång han eller hon kommer och sätter sig och underhåller en lite genom sitt gapande.
Jag sprang ut och tittadeupp i träden, och såg ingenting som kunde tänkas åstadkomma det där gapskrattande oväsendet. Tills jag fick syn på en liten störig fågel som satt på en telefonstolpe och gapskrattade åt livet. Jag stod inte ut, att man kan låta så! Men man blir ju glad varje gång han eller hon kommer och sätter sig och underhåller en lite genom sitt gapande.
Dalai Lama och jag
Ah, vad lätt det är att dras med i stundens hetta.
På Bali är ju ALLT så billigt så man nästan skäms för att pruta. Och de har ju så mycket fina saker. Någonstans långt bak i hjärnan hör jag ev. någon säga:
- Mate, du är pank, paNK, PANK då du lägger hela din förmögenhet på att resa hit och dit ständigt.
- Mate, 20 kilo, vi snackar TJUGO kilo. Och du har redan nu minst 30 kilo i Sydney som du inte vet hur du ska få hem.
Men den där tysta lilla rösten långt bak i huvudet motar köpdjävulen i mig snart undan. Raskt gjort. Som sagt 38 dvd:er. Plus en hel komplett TV serie box. Plus en hel säsong av en annan.
In i Budda affären tillsamman med Pallis en sista gång, dagen före hemresa. Aaaaah så mycket fina buddor.
Kloka rösten: Men inte ska JAG köpa alla buddor, jag har ju en miljon buddor hemma i lägenheten hemma.
Köpdjävulen: Köp, köp, KÖP!
Kloka rösten: Unna dig en. Som är gjord av plast, och är minimal, så att du kan få hem den.
Köpdjävulen: Lyssna inte på den där partykillern långt bak i hjärnan. En budda hit eller dit drabbar ingen fattig.
Expediten: Oj, vad mycket saker, kanske du behöver en korg?
Köpdjävulen: YESSSSSS!
Klocka rösten verkar nu ha tappat rösten helt.
Pallis: Jag har ont i magen (med andra ord kanske vi ska skynda på lite och ta oss hemåt)
Köpdjävulen: Jaja, sätt dit utanför på trottoaren medans faster ruinerar sig så blir det nog bra.
Oj vilken lång tid det tog för dem att slå in alla mina tunga STENBUDDOR (but why?) i bubbelplast. Oj, hur många buddahuvuden blev det sa du? Jaha, fyra. Då behöver jag nog köpa en bricka till dem med. Nä, vilken fin tavla. Jag tar den också. Hmm...vad är det för psykedelisk pling-plong musik ni spelar i affären hela tiden? Ja, jag tar den CD:n också.
Köpdjävulen: Oj, Gumman har du fått en ny Kompis?
Pallis (dubbelböjd på trottoaren i akut magknip, nu överfallen av kärlekskrank Balines som vill att hon ska komma och äta på hans brors restaurang): Kan vi åka hem nu?
Köpdjävulen: Raring, är det ok om jag köper en ny väska och du släpar hem alla mina hundra tunga stenstatyer?
Pallis: Urk.
Senare på kvällen, strosandes förbi lite marknadsstånd på gatan:
Köpdjävulen: Nej, vilka fina stora tidningsställ i skört trä. OJ så billigt. Och NEJ, finns det lampor till också? Och köper man lampan måste man ju köpa ljuslyktan till också, så man har hela setet. 100 sek, NEJ vad billigt.
Kloka rösten: Hes. Utmattad. Har gett upp.
Packningsdags hemma på hotellrummet.:
Kloka rösten: Jaha, hur tänkte du NU då? Tjejerna har fullt i sitt handbagage, och dina fantastiska tidningsställ, lampor och ljuslyktor måste gå som handbagage, då de inte går att packa och är jättesköra.
Köpdjävulen: Jaja, jag får väl ta dem den lilla extrasvängen via Sydney för att få hem dem.
Kloka rösten: Mate, har du tänkt på att du måste deklarera alla träprodukter du för in i Australien, då de är livrädda för att få in galna små träinsekter på sin isolerade kontinent?
Köpdjävulen: Oj, tänkte inte på det. Hrmpff...!
Kloka rösten: Och hur har du tänkt att OM du får in det i Australien, HUR ska du få med det hem? Du har dessutom en laptop och en kamera som du måste ta i handbagaget, utöver en LAMPA, ett TIDNINGSSTÄLL och en himla LJUSLYKTA.
Köpdjävulen (nu med ångest): Vojne, vojne, vojne.
Ankomst till Sydney flygplats:
- Kö till paskontrollen - check
- Försening av bagaget pga tekniskt fel, tog ca en timme - check
- Kö till bagageröntgen pga karantän oändlig -tog 45 minuter - check
Snipiga träkarantänstanten efter att ha kontrollerat hela mitt hemska handbagage med lupp:
-Det ser ok ut.
Snipiga trätantskollegan dyker upp från ingenstans:
-Jag har sett sådana där fall förr, håll koll så att det inte börjar röra sig i träet, du kan få huset fullt av ...(någon engelsk hemsk insekt jag aldrig hört talas om)
Jag: Tack för kaffet. Jag har redan hela Australiens fauna hemma i min trädgård. Kanske de nya träinskekterna gillar att äta kackerlackor eller spindlar?
Dags att flytta härifrån.
Idag, hemma i förorten:
Kloka rösten (har nu harklat upp sig igen): Om du någonsin ska hyra ut din lägenhet igen, VEM tror du vill hyra en längehet överbefolkad av buddor och med psykedelisk pling-plong musik?
Ködjävulen: Dalai Lama?
På Bali är ju ALLT så billigt så man nästan skäms för att pruta. Och de har ju så mycket fina saker. Någonstans långt bak i hjärnan hör jag ev. någon säga:
- Mate, du är pank, paNK, PANK då du lägger hela din förmögenhet på att resa hit och dit ständigt.
- Mate, 20 kilo, vi snackar TJUGO kilo. Och du har redan nu minst 30 kilo i Sydney som du inte vet hur du ska få hem.
Men den där tysta lilla rösten långt bak i huvudet motar köpdjävulen i mig snart undan. Raskt gjort. Som sagt 38 dvd:er. Plus en hel komplett TV serie box. Plus en hel säsong av en annan.
In i Budda affären tillsamman med Pallis en sista gång, dagen före hemresa. Aaaaah så mycket fina buddor.
Kloka rösten: Men inte ska JAG köpa alla buddor, jag har ju en miljon buddor hemma i lägenheten hemma.
Köpdjävulen: Köp, köp, KÖP!
Kloka rösten: Unna dig en. Som är gjord av plast, och är minimal, så att du kan få hem den.
Köpdjävulen: Lyssna inte på den där partykillern långt bak i hjärnan. En budda hit eller dit drabbar ingen fattig.
Expediten: Oj, vad mycket saker, kanske du behöver en korg?
Köpdjävulen: YESSSSSS!
Klocka rösten verkar nu ha tappat rösten helt.
Pallis: Jag har ont i magen (med andra ord kanske vi ska skynda på lite och ta oss hemåt)
Köpdjävulen: Jaja, sätt dit utanför på trottoaren medans faster ruinerar sig så blir det nog bra.
Oj vilken lång tid det tog för dem att slå in alla mina tunga STENBUDDOR (but why?) i bubbelplast. Oj, hur många buddahuvuden blev det sa du? Jaha, fyra. Då behöver jag nog köpa en bricka till dem med. Nä, vilken fin tavla. Jag tar den också. Hmm...vad är det för psykedelisk pling-plong musik ni spelar i affären hela tiden? Ja, jag tar den CD:n också.
Köpdjävulen: Oj, Gumman har du fått en ny Kompis?
Pallis (dubbelböjd på trottoaren i akut magknip, nu överfallen av kärlekskrank Balines som vill att hon ska komma och äta på hans brors restaurang): Kan vi åka hem nu?
Köpdjävulen: Raring, är det ok om jag köper en ny väska och du släpar hem alla mina hundra tunga stenstatyer?
Pallis: Urk.
Senare på kvällen, strosandes förbi lite marknadsstånd på gatan:
Köpdjävulen: Nej, vilka fina stora tidningsställ i skört trä. OJ så billigt. Och NEJ, finns det lampor till också? Och köper man lampan måste man ju köpa ljuslyktan till också, så man har hela setet. 100 sek, NEJ vad billigt.
Kloka rösten: Hes. Utmattad. Har gett upp.
Packningsdags hemma på hotellrummet.:
Kloka rösten: Jaha, hur tänkte du NU då? Tjejerna har fullt i sitt handbagage, och dina fantastiska tidningsställ, lampor och ljuslyktor måste gå som handbagage, då de inte går att packa och är jättesköra.
Köpdjävulen: Jaja, jag får väl ta dem den lilla extrasvängen via Sydney för att få hem dem.
Kloka rösten: Mate, har du tänkt på att du måste deklarera alla träprodukter du för in i Australien, då de är livrädda för att få in galna små träinsekter på sin isolerade kontinent?
Köpdjävulen: Oj, tänkte inte på det. Hrmpff...!
Kloka rösten: Och hur har du tänkt att OM du får in det i Australien, HUR ska du få med det hem? Du har dessutom en laptop och en kamera som du måste ta i handbagaget, utöver en LAMPA, ett TIDNINGSSTÄLL och en himla LJUSLYKTA.
Köpdjävulen (nu med ångest): Vojne, vojne, vojne.
Ankomst till Sydney flygplats:
- Kö till paskontrollen - check
- Försening av bagaget pga tekniskt fel, tog ca en timme - check
- Kö till bagageröntgen pga karantän oändlig -tog 45 minuter - check
Snipiga träkarantänstanten efter att ha kontrollerat hela mitt hemska handbagage med lupp:
-Det ser ok ut.
Snipiga trätantskollegan dyker upp från ingenstans:
-Jag har sett sådana där fall förr, håll koll så att det inte börjar röra sig i träet, du kan få huset fullt av ...(någon engelsk hemsk insekt jag aldrig hört talas om)
Jag: Tack för kaffet. Jag har redan hela Australiens fauna hemma i min trädgård. Kanske de nya träinskekterna gillar att äta kackerlackor eller spindlar?
Dags att flytta härifrån.
Idag, hemma i förorten:
Kloka rösten (har nu harklat upp sig igen): Om du någonsin ska hyra ut din lägenhet igen, VEM tror du vill hyra en längehet överbefolkad av buddor och med psykedelisk pling-plong musik?
Ködjävulen: Dalai Lama?
Dagen idag
Idag vaknade jag på fel sida. Ibland gör man verkligen det. Jag var jättearg. Utan någon som helst anledning. Bara jätte jätte arg. Manoexplosiv rent av. För att avreagera mig kastade jag shampoburkar, hudlotionder och allt jag kunde hitta i skönhetskorgen så hårt jag orkade på sängen (det kändes bra då, men det var tråkigt att plocka ihop allt när jag kom hem och var glad igen). Efter det kändes lite bättre och jag åkte in till stan, solen sken och det var varmt och skönt trots att hösten är här, och jag tog på mig ett litet linne bara.
Nere i Darling Harbour var det Thaifestival, med uppträdanden, god mat och massor av folk. Härligt. Precis när jag kom dit så kom ett jätteoväder in över stan, det haglade blixtar och dundrade av åska och regnet började ÖSA ner. Jag sprang allt vad jag kunde till Chinatown, nu dyngsur, och jättekall i mitt lilla sommarlinne. Jag är på jakt efter en resväska som inte väger något alls, det vore toppen att tjäna in ett par kilo till min flytt från Sydney. I Chinatown säljer de allt man kan tänkas leta efter, till låga priser.
Att sedan sätta sig på ett luftkonditionerat tåg i femton minuter hem kändes som att gå in i ett frysum när jag var så blöt. Iskall klev jag av i förorten och kände att jag förtjänade att glädjas med något. Och vad kunde passa bättre då än att köpa sig en ny mysig DVD film och burra upp sig i soffan under en varm filt och bara mysa?
Jag inhandlade en gammal hederlig goding. Det blev Prinsessa på vift med Audrey Hepburn. Jag hade inte behövt köpa någon film alls, med tanke på att jag köpte med mig 38 filmer hem ifrån Bali. Men just idag dög det bara med en gammal svartvit film.
I med filmen, och sjönk djupt ner i soffan under min filt, och sakta kröp värmen tillbaka in i kroppen och mysstämningen spred sig över min sura hjärna.
Livet på en pinne.
Nere i Darling Harbour var det Thaifestival, med uppträdanden, god mat och massor av folk. Härligt. Precis när jag kom dit så kom ett jätteoväder in över stan, det haglade blixtar och dundrade av åska och regnet började ÖSA ner. Jag sprang allt vad jag kunde till Chinatown, nu dyngsur, och jättekall i mitt lilla sommarlinne. Jag är på jakt efter en resväska som inte väger något alls, det vore toppen att tjäna in ett par kilo till min flytt från Sydney. I Chinatown säljer de allt man kan tänkas leta efter, till låga priser.
Att sedan sätta sig på ett luftkonditionerat tåg i femton minuter hem kändes som att gå in i ett frysum när jag var så blöt. Iskall klev jag av i förorten och kände att jag förtjänade att glädjas med något. Och vad kunde passa bättre då än att köpa sig en ny mysig DVD film och burra upp sig i soffan under en varm filt och bara mysa?
Jag inhandlade en gammal hederlig goding. Det blev Prinsessa på vift med Audrey Hepburn. Jag hade inte behövt köpa någon film alls, med tanke på att jag köpte med mig 38 filmer hem ifrån Bali. Men just idag dög det bara med en gammal svartvit film.
I med filmen, och sjönk djupt ner i soffan under min filt, och sakta kröp värmen tillbaka in i kroppen och mysstämningen spred sig över min sura hjärna.
Livet på en pinne.
Barmvakt
Det verkar som om Cats föräldrar har rest bort igen. Förhoppningsvis bara över helgen. I torsdags klev Cat bara in vid nio snåret på kvällen, gick rätt in i sovrummet och hoppade upp till SIN kudde (som råkar vara MIN kudde i mina ögon) och bestämde sig för att sova över. Jag fick sova i vardagsrummet, då någon hade snott min sängplats.
Vid två vaknade jag av att hon ev. ville gå hem. Så klarvaken gick jag upp och öppnade dörren för henne (det har visat sig på senare tid att Cat är en hon, inte en han) Då satte hon sig bara på tröskeln och glodde misstänksamt ut i mörkret i två minuter, sedan vände hon och sprang tillbaka till MIN huvudkudde igen. Jag lade mg på nytt i vardagsrummet, klarvaken.
Smeagol, som bara tittar in en gång om dagen i vanliga fall och vill ha mat, som han aldrig får, är nu också här hela dagarna och ser lidande ut. Igår var jag ute på en långpromenad mellan Bondi och Coogee, en härlig promenad längs kusten på ett par timmar, och när jag kom hem låg Smeagol och väntade på mig på bänken utanför ytterdörren, och njöt av den värmande höstsolen.
Jag känner att jag hinner inte med två hungriga katter som kräver att man myser med dem massor också. Det är ett heltidsjobb att vara Smeagol och Cat till lags. De tycker verkligen inte om att vara ensamma. Samtidigt verkar de inte gilla varann alls, så om den ena är här och den andra kliver in tittar de först jättesurt på varann, sedan jättesurt på mig, för att jag har släppt in den andra.
Cat och Smeagols föräldrar kom tillbaka! - allt är förlåtet.
Vid två vaknade jag av att hon ev. ville gå hem. Så klarvaken gick jag upp och öppnade dörren för henne (det har visat sig på senare tid att Cat är en hon, inte en han) Då satte hon sig bara på tröskeln och glodde misstänksamt ut i mörkret i två minuter, sedan vände hon och sprang tillbaka till MIN huvudkudde igen. Jag lade mg på nytt i vardagsrummet, klarvaken.
Smeagol, som bara tittar in en gång om dagen i vanliga fall och vill ha mat, som han aldrig får, är nu också här hela dagarna och ser lidande ut. Igår var jag ute på en långpromenad mellan Bondi och Coogee, en härlig promenad längs kusten på ett par timmar, och när jag kom hem låg Smeagol och väntade på mig på bänken utanför ytterdörren, och njöt av den värmande höstsolen.
Jag känner att jag hinner inte med två hungriga katter som kräver att man myser med dem massor också. Det är ett heltidsjobb att vara Smeagol och Cat till lags. De tycker verkligen inte om att vara ensamma. Samtidigt verkar de inte gilla varann alls, så om den ena är här och den andra kliver in tittar de först jättesurt på varann, sedan jättesurt på mig, för att jag har släppt in den andra.
Cat och Smeagols föräldrar kom tillbaka! - allt är förlåtet.
Iaktagelser från Bali - del 3
Jag har funderat mycket på säljknepen som tillämpas i t ex Asien. Jag blir helt galen av alla som hoppar på en med dumma kommentarer. Men det måste ju vara NÅGON som tycker att det är toppen, eftersom de fortsätter outtröttligt dag efter dag med sina härliga kommentarer för att locka folk att komma och handla just hos dem.
Här följer ett axplock av veckans businessknep:
Ett populärt utrop när man går förbi ett marknadsstånd är Yes? Yes vad då? Jag känner alltig omgående No när de skriker så till mig.
Hello Darling Bara engelska gamla mysiga runda tanter som säljer bullar får kalla mig Darling, jag blir rabiat när folk jag inte känner försöker vara Darling med mig.
Hello Mama alt. Hello Auntie Näää...att resa med en ung vacker brorsdotter gör att man förvandlas till Mama på en gång. Jag står inte ut.
Hap look first Men självklart vill man titta först. Vem vill INTE titta innan man köper en vara? Jag står inte ut.
Så den värsta den här veckan . Sappe, jag och Pallis kommer gående längs gatan och en gubbe som vill sälja något tar kontakt med Hello Charlies Angels. Vi stod verkligen inte ut. Det blev ingen business.
Så undrar jag också varför de när de skriker "Taaaxxi" gör en rattrörelse. Om de inte gör rattrörelse, är det bil utan ratt då? Och ibland är den uppe vid huvuet (då blev vi misstänksamma och undrade vilken sorts bil han körde, eller tänkte att han måste vara kort som inte når upp till ratten).
Här följer ett axplock av veckans businessknep:
Ett populärt utrop när man går förbi ett marknadsstånd är Yes? Yes vad då? Jag känner alltig omgående No när de skriker så till mig.
Hello Darling Bara engelska gamla mysiga runda tanter som säljer bullar får kalla mig Darling, jag blir rabiat när folk jag inte känner försöker vara Darling med mig.
Hello Mama alt. Hello Auntie Näää...att resa med en ung vacker brorsdotter gör att man förvandlas till Mama på en gång. Jag står inte ut.
Hap look first Men självklart vill man titta först. Vem vill INTE titta innan man köper en vara? Jag står inte ut.
Så den värsta den här veckan . Sappe, jag och Pallis kommer gående längs gatan och en gubbe som vill sälja något tar kontakt med Hello Charlies Angels. Vi stod verkligen inte ut. Det blev ingen business.
Så undrar jag också varför de när de skriker "Taaaxxi" gör en rattrörelse. Om de inte gör rattrörelse, är det bil utan ratt då? Och ibland är den uppe vid huvuet (då blev vi misstänksamma och undrade vilken sorts bil han körde, eller tänkte att han måste vara kort som inte når upp till ratten).
Iaktagelser från Bali - del 2
Jag tycker att det är viktigt med information.
Veckans guldstjärna går därför till den balines som parkerat ut den här informativa skylten.
Veckans guldstjärna går därför till den balines som parkerat ut den här informativa skylten.
Iaktagelser från Bali - del 1, av ev flera
Det där med för avslappnad attityd till mitt resande har vi ju varit inne och nosat på förr.
Jag åkte glatt ut till Sydney flygplats förra fredagen för att checka in på min enkla biljett med Jetstar.
Snipiga incheckningstanten: Har du en returbiljett ifrån Bali?
Jag: Ja den levereras till mig på Bali.
Tanten: Jag måste se den nu.
Jag: Det går inte. Den får jag på Bali.
Tanten: Då kan jag tyvärr inte låta dig åka. Jag måste se bevis på att du ska ut ur landet också.
Jag stod inte ut. Det borde jag ju veta.Jag säger åt alla mina kunder att man måste ha biljett ut ur landet också. Jag glömde säga åt mig själv.
Tanten: Du kan ju se om det finns någon på Garudas kontor som kan hjälpa dig, om det är öppet.
Jag: Urk.
Jag kan meddela att Garudas kontor låg i en helt annan terminal, och att jag efter springning med tung ryggsäck en mil kändes som om jag var en döende kamel i öknen, redo att stupa av törst och svett vilken sekund som helst. Men jag har min kamelpuckel på framsidan istället, på magen. Kanske det är en dromedar som har en puckel bara? Efter ett oändligt virrande bland flygbolagskorridorer, supersvettig, och tänkandes ut fiffiga alternativa lösningar att ta mig till Bali denna dag, hittade jag till slut Garudas kontor och det var öppet. Ännu en snipig tant påpekade att man handstil med mitt bokningsnummer som jag skrivit upp på Garuda var svår att läsa och att hon minsann sett fel på en tvåa och ett Z men att hon hittade mig på deras passagerarlista med hjälp av namnsökning. Så flexibelt av henne.
Älgade tillbaka till sura tanten med en värdelös liten print från Garuda, och sura tanten checkade nu in mig. Jag stod inte ut alls, men var nöjd att vara med på flyget till Bali. På flyget fick jag en härlig småbarnfamilj med ett gallskrikande spädbarn, och en ett-tvååring som sparkade i stolen hela resan bakom mig. Harmoni.
På Bali fick jag tag på en taxichaufför som :
1. Inte kunde engelska
2. Inte visste alls vart mitt hotell låg.
Spännande resa. Efter mycket "slabbadam, slabbadam" (det låter faktiskt så när de pratar) i lite telefoner, hundra vändningar och åka fram och tillbaka på samma gata, och tio frågningar av förbipasserande balineser hittade vi mitt hotell. Glatt älgade jag upp på rummet, där mina två underbara väninnor skulle vänta på mig.
Knack knack knack.
Tystnad.
KNACK KNACK KNACK KNACK!!!
Tystnad.
Nej, vad härligt. De orkade inte vänta på mig, utan hade gått ut. Så välkommen jag kände mig. Älgade ner för alla trappor IGEN, men bautaryggsäcken IGEN (Jag har starkare ben än Arnold och Sylvester nu), fick tag på en nyckel och en rädd Balines som inte ville släppa i mig i ett främmande rum. Jag och balinesen rafsade runt lite i handväskorna som stod inne i rummet och jag hittade lite svenska böcker, så det var ju iallafall två svenskar jag tvingat in mig till. Balinesen gick ut, jag fick äntligen av min tunga ryggsäck. Ser något röra sig i periferin och blir livrädd. NÄÄÄÄ, ute på balkongen sitter ju Pallis och Sappe. Och har inte hört någonting! Och blir livrädda när de ser någon i sitt rum . Vi stod inte ut någon av oss, men det var trevligt att träffas.
Tjejerna hade inte fått sitt bagage, Heathrow kan man alltid lita på när det gäller att inte leverera bagage, så de hade varit ut och handlat lite nya kläder. Går ju inte så bra att få kvitto på sina utlägg på Bali, men jag tror de kunde leva med en klänning för sek 35 utan att stämma flygbolaget.
Sedan har vi haft en toppenvecka, Mycket regn. Mycket sol. Mycket skratt. Mycket god mat. Mycket bali-belly. Mycket shopping. Lagom party. Lite kultur.
På vårt hotell hade alla som arbetade bandanas med sitt namn i pannan. Det gladde oss mycket under veckans gång. De tre killar som jobbade oftast hette:
1. Märta (men han stavade Merta)
2. Astra (jag tänkte på medicin hela veckan)
3. Buddy (stavade Budi)
Vi stod verkligen inte ut. Märta blev dessutom lite förälskad i stackars Pallis. Sappe och jag deklarerade att vi inte skulle kunna hålla oss för skratt om de skulle gifta sig och prästen frågar om hon tager denna Märta. Det verkade dock inte aktuellt från Pallis sida.
Det kändes svårt och gripande att se mitt älskade Sari club igen. Eller den äng som det nu var. Det kändes helt obegripligt, och alla mina glada partyminnen passerade förbi, och jag kan fortfarande inte förstå, det är det sista stället på jorden jag hade förväntat mig en bomb och 200 hundra döda på.
Jag kan också informera om att vi alla tre har en dold begåvning för ketchakdans. Vi är chockade själva, och jag tror att vi ev. kan ha varit balinesiska män i våra förra liv.
Jag vill också passa på och tacka Johan för den beställda Hindumaten inför hemresan. Toppen. Då jag är en mycket förvirrad person så tänkte jag när incheckningsgubben sa till mig " så har du beställt specialmat också" att "oj, har jag gjort det, det stämmer säkert", så jag nickade. Men han tyckte nog inte att jag såg så himla hindu ut för han spände ögonen i mig igen, och sa "Du har beställt hindumat". Så förvirrad kan jag inte vara tänkte jag, att jag beställer Hindumat åt mig själv. Så han avbokade den. Och jag sov ändå och missade all mat ombord. Annars hade det varit spännande med lite hindumat!
Och visst är det härligt med omtänksamma kollegor som ser till att man får en stadig måltid i sig under resan! Inget går upp mot lite god hederlig resebyråhumor!
Jag åkte glatt ut till Sydney flygplats förra fredagen för att checka in på min enkla biljett med Jetstar.
Snipiga incheckningstanten: Har du en returbiljett ifrån Bali?
Jag: Ja den levereras till mig på Bali.
Tanten: Jag måste se den nu.
Jag: Det går inte. Den får jag på Bali.
Tanten: Då kan jag tyvärr inte låta dig åka. Jag måste se bevis på att du ska ut ur landet också.
Jag stod inte ut. Det borde jag ju veta.Jag säger åt alla mina kunder att man måste ha biljett ut ur landet också. Jag glömde säga åt mig själv.
Tanten: Du kan ju se om det finns någon på Garudas kontor som kan hjälpa dig, om det är öppet.
Jag: Urk.
Jag kan meddela att Garudas kontor låg i en helt annan terminal, och att jag efter springning med tung ryggsäck en mil kändes som om jag var en döende kamel i öknen, redo att stupa av törst och svett vilken sekund som helst. Men jag har min kamelpuckel på framsidan istället, på magen. Kanske det är en dromedar som har en puckel bara? Efter ett oändligt virrande bland flygbolagskorridorer, supersvettig, och tänkandes ut fiffiga alternativa lösningar att ta mig till Bali denna dag, hittade jag till slut Garudas kontor och det var öppet. Ännu en snipig tant påpekade att man handstil med mitt bokningsnummer som jag skrivit upp på Garuda var svår att läsa och att hon minsann sett fel på en tvåa och ett Z men att hon hittade mig på deras passagerarlista med hjälp av namnsökning. Så flexibelt av henne.
Älgade tillbaka till sura tanten med en värdelös liten print från Garuda, och sura tanten checkade nu in mig. Jag stod inte ut alls, men var nöjd att vara med på flyget till Bali. På flyget fick jag en härlig småbarnfamilj med ett gallskrikande spädbarn, och en ett-tvååring som sparkade i stolen hela resan bakom mig. Harmoni.
På Bali fick jag tag på en taxichaufför som :
1. Inte kunde engelska
2. Inte visste alls vart mitt hotell låg.
Spännande resa. Efter mycket "slabbadam, slabbadam" (det låter faktiskt så när de pratar) i lite telefoner, hundra vändningar och åka fram och tillbaka på samma gata, och tio frågningar av förbipasserande balineser hittade vi mitt hotell. Glatt älgade jag upp på rummet, där mina två underbara väninnor skulle vänta på mig.
Knack knack knack.
Tystnad.
KNACK KNACK KNACK KNACK!!!
Tystnad.
Nej, vad härligt. De orkade inte vänta på mig, utan hade gått ut. Så välkommen jag kände mig. Älgade ner för alla trappor IGEN, men bautaryggsäcken IGEN (Jag har starkare ben än Arnold och Sylvester nu), fick tag på en nyckel och en rädd Balines som inte ville släppa i mig i ett främmande rum. Jag och balinesen rafsade runt lite i handväskorna som stod inne i rummet och jag hittade lite svenska böcker, så det var ju iallafall två svenskar jag tvingat in mig till. Balinesen gick ut, jag fick äntligen av min tunga ryggsäck. Ser något röra sig i periferin och blir livrädd. NÄÄÄÄ, ute på balkongen sitter ju Pallis och Sappe. Och har inte hört någonting! Och blir livrädda när de ser någon i sitt rum . Vi stod inte ut någon av oss, men det var trevligt att träffas.
Tjejerna hade inte fått sitt bagage, Heathrow kan man alltid lita på när det gäller att inte leverera bagage, så de hade varit ut och handlat lite nya kläder. Går ju inte så bra att få kvitto på sina utlägg på Bali, men jag tror de kunde leva med en klänning för sek 35 utan att stämma flygbolaget.
Sedan har vi haft en toppenvecka, Mycket regn. Mycket sol. Mycket skratt. Mycket god mat. Mycket bali-belly. Mycket shopping. Lagom party. Lite kultur.
På vårt hotell hade alla som arbetade bandanas med sitt namn i pannan. Det gladde oss mycket under veckans gång. De tre killar som jobbade oftast hette:
1. Märta (men han stavade Merta)
2. Astra (jag tänkte på medicin hela veckan)
3. Buddy (stavade Budi)
Vi stod verkligen inte ut. Märta blev dessutom lite förälskad i stackars Pallis. Sappe och jag deklarerade att vi inte skulle kunna hålla oss för skratt om de skulle gifta sig och prästen frågar om hon tager denna Märta. Det verkade dock inte aktuellt från Pallis sida.
Det kändes svårt och gripande att se mitt älskade Sari club igen. Eller den äng som det nu var. Det kändes helt obegripligt, och alla mina glada partyminnen passerade förbi, och jag kan fortfarande inte förstå, det är det sista stället på jorden jag hade förväntat mig en bomb och 200 hundra döda på.
Jag kan också informera om att vi alla tre har en dold begåvning för ketchakdans. Vi är chockade själva, och jag tror att vi ev. kan ha varit balinesiska män i våra förra liv.
Jag vill också passa på och tacka Johan för den beställda Hindumaten inför hemresan. Toppen. Då jag är en mycket förvirrad person så tänkte jag när incheckningsgubben sa till mig " så har du beställt specialmat också" att "oj, har jag gjort det, det stämmer säkert", så jag nickade. Men han tyckte nog inte att jag såg så himla hindu ut för han spände ögonen i mig igen, och sa "Du har beställt hindumat". Så förvirrad kan jag inte vara tänkte jag, att jag beställer Hindumat åt mig själv. Så han avbokade den. Och jag sov ändå och missade all mat ombord. Annars hade det varit spännande med lite hindumat!
Och visst är det härligt med omtänksamma kollegor som ser till att man får en stadig måltid i sig under resan! Inget går upp mot lite god hederlig resebyråhumor!
