Iaktagelser från Bali - del 1, av ev flera
Det där med för avslappnad attityd till mitt resande har vi ju varit inne och nosat på förr.
Jag åkte glatt ut till Sydney flygplats förra fredagen för att checka in på min enkla biljett med Jetstar.
Snipiga incheckningstanten: Har du en returbiljett ifrån Bali?
Jag: Ja den levereras till mig på Bali.
Tanten: Jag måste se den nu.
Jag: Det går inte. Den får jag på Bali.
Tanten: Då kan jag tyvärr inte låta dig åka. Jag måste se bevis på att du ska ut ur landet också.
Jag stod inte ut. Det borde jag ju veta.Jag säger åt alla mina kunder att man måste ha biljett ut ur landet också. Jag glömde säga åt mig själv.
Tanten: Du kan ju se om det finns någon på Garudas kontor som kan hjälpa dig, om det är öppet.
Jag: Urk.
Jag kan meddela att Garudas kontor låg i en helt annan terminal, och att jag efter springning med tung ryggsäck en mil kändes som om jag var en döende kamel i öknen, redo att stupa av törst och svett vilken sekund som helst. Men jag har min kamelpuckel på framsidan istället, på magen. Kanske det är en dromedar som har en puckel bara? Efter ett oändligt virrande bland flygbolagskorridorer, supersvettig, och tänkandes ut fiffiga alternativa lösningar att ta mig till Bali denna dag, hittade jag till slut Garudas kontor och det var öppet. Ännu en snipig tant påpekade att man handstil med mitt bokningsnummer som jag skrivit upp på Garuda var svår att läsa och att hon minsann sett fel på en tvåa och ett Z men att hon hittade mig på deras passagerarlista med hjälp av namnsökning. Så flexibelt av henne.
Älgade tillbaka till sura tanten med en värdelös liten print från Garuda, och sura tanten checkade nu in mig. Jag stod inte ut alls, men var nöjd att vara med på flyget till Bali. På flyget fick jag en härlig småbarnfamilj med ett gallskrikande spädbarn, och en ett-tvååring som sparkade i stolen hela resan bakom mig. Harmoni.
På Bali fick jag tag på en taxichaufför som :
1. Inte kunde engelska
2. Inte visste alls vart mitt hotell låg.
Spännande resa. Efter mycket "slabbadam, slabbadam" (det låter faktiskt så när de pratar) i lite telefoner, hundra vändningar och åka fram och tillbaka på samma gata, och tio frågningar av förbipasserande balineser hittade vi mitt hotell. Glatt älgade jag upp på rummet, där mina två underbara väninnor skulle vänta på mig.
Knack knack knack.
Tystnad.
KNACK KNACK KNACK KNACK!!!
Tystnad.
Nej, vad härligt. De orkade inte vänta på mig, utan hade gått ut. Så välkommen jag kände mig. Älgade ner för alla trappor IGEN, men bautaryggsäcken IGEN (Jag har starkare ben än Arnold och Sylvester nu), fick tag på en nyckel och en rädd Balines som inte ville släppa i mig i ett främmande rum. Jag och balinesen rafsade runt lite i handväskorna som stod inne i rummet och jag hittade lite svenska böcker, så det var ju iallafall två svenskar jag tvingat in mig till. Balinesen gick ut, jag fick äntligen av min tunga ryggsäck. Ser något röra sig i periferin och blir livrädd. NÄÄÄÄ, ute på balkongen sitter ju Pallis och Sappe. Och har inte hört någonting! Och blir livrädda när de ser någon i sitt rum . Vi stod inte ut någon av oss, men det var trevligt att träffas.
Tjejerna hade inte fått sitt bagage, Heathrow kan man alltid lita på när det gäller att inte leverera bagage, så de hade varit ut och handlat lite nya kläder. Går ju inte så bra att få kvitto på sina utlägg på Bali, men jag tror de kunde leva med en klänning för sek 35 utan att stämma flygbolaget.
Sedan har vi haft en toppenvecka, Mycket regn. Mycket sol. Mycket skratt. Mycket god mat. Mycket bali-belly. Mycket shopping. Lagom party. Lite kultur.
På vårt hotell hade alla som arbetade bandanas med sitt namn i pannan. Det gladde oss mycket under veckans gång. De tre killar som jobbade oftast hette:
1. Märta (men han stavade Merta)
2. Astra (jag tänkte på medicin hela veckan)
3. Buddy (stavade Budi)
Vi stod verkligen inte ut. Märta blev dessutom lite förälskad i stackars Pallis. Sappe och jag deklarerade att vi inte skulle kunna hålla oss för skratt om de skulle gifta sig och prästen frågar om hon tager denna Märta. Det verkade dock inte aktuellt från Pallis sida.
Det kändes svårt och gripande att se mitt älskade Sari club igen. Eller den äng som det nu var. Det kändes helt obegripligt, och alla mina glada partyminnen passerade förbi, och jag kan fortfarande inte förstå, det är det sista stället på jorden jag hade förväntat mig en bomb och 200 hundra döda på.
Jag kan också informera om att vi alla tre har en dold begåvning för ketchakdans. Vi är chockade själva, och jag tror att vi ev. kan ha varit balinesiska män i våra förra liv.
Jag vill också passa på och tacka Johan för den beställda Hindumaten inför hemresan. Toppen. Då jag är en mycket förvirrad person så tänkte jag när incheckningsgubben sa till mig " så har du beställt specialmat också" att "oj, har jag gjort det, det stämmer säkert", så jag nickade. Men han tyckte nog inte att jag såg så himla hindu ut för han spände ögonen i mig igen, och sa "Du har beställt hindumat". Så förvirrad kan jag inte vara tänkte jag, att jag beställer Hindumat åt mig själv. Så han avbokade den. Och jag sov ändå och missade all mat ombord. Annars hade det varit spännande med lite hindumat!
Och visst är det härligt med omtänksamma kollegor som ser till att man får en stadig måltid i sig under resan! Inget går upp mot lite god hederlig resebyråhumor!
Jag åkte glatt ut till Sydney flygplats förra fredagen för att checka in på min enkla biljett med Jetstar.
Snipiga incheckningstanten: Har du en returbiljett ifrån Bali?
Jag: Ja den levereras till mig på Bali.
Tanten: Jag måste se den nu.
Jag: Det går inte. Den får jag på Bali.
Tanten: Då kan jag tyvärr inte låta dig åka. Jag måste se bevis på att du ska ut ur landet också.
Jag stod inte ut. Det borde jag ju veta.Jag säger åt alla mina kunder att man måste ha biljett ut ur landet också. Jag glömde säga åt mig själv.
Tanten: Du kan ju se om det finns någon på Garudas kontor som kan hjälpa dig, om det är öppet.
Jag: Urk.
Jag kan meddela att Garudas kontor låg i en helt annan terminal, och att jag efter springning med tung ryggsäck en mil kändes som om jag var en döende kamel i öknen, redo att stupa av törst och svett vilken sekund som helst. Men jag har min kamelpuckel på framsidan istället, på magen. Kanske det är en dromedar som har en puckel bara? Efter ett oändligt virrande bland flygbolagskorridorer, supersvettig, och tänkandes ut fiffiga alternativa lösningar att ta mig till Bali denna dag, hittade jag till slut Garudas kontor och det var öppet. Ännu en snipig tant påpekade att man handstil med mitt bokningsnummer som jag skrivit upp på Garuda var svår att läsa och att hon minsann sett fel på en tvåa och ett Z men att hon hittade mig på deras passagerarlista med hjälp av namnsökning. Så flexibelt av henne.
Älgade tillbaka till sura tanten med en värdelös liten print från Garuda, och sura tanten checkade nu in mig. Jag stod inte ut alls, men var nöjd att vara med på flyget till Bali. På flyget fick jag en härlig småbarnfamilj med ett gallskrikande spädbarn, och en ett-tvååring som sparkade i stolen hela resan bakom mig. Harmoni.
På Bali fick jag tag på en taxichaufför som :
1. Inte kunde engelska
2. Inte visste alls vart mitt hotell låg.
Spännande resa. Efter mycket "slabbadam, slabbadam" (det låter faktiskt så när de pratar) i lite telefoner, hundra vändningar och åka fram och tillbaka på samma gata, och tio frågningar av förbipasserande balineser hittade vi mitt hotell. Glatt älgade jag upp på rummet, där mina två underbara väninnor skulle vänta på mig.
Knack knack knack.
Tystnad.
KNACK KNACK KNACK KNACK!!!
Tystnad.
Nej, vad härligt. De orkade inte vänta på mig, utan hade gått ut. Så välkommen jag kände mig. Älgade ner för alla trappor IGEN, men bautaryggsäcken IGEN (Jag har starkare ben än Arnold och Sylvester nu), fick tag på en nyckel och en rädd Balines som inte ville släppa i mig i ett främmande rum. Jag och balinesen rafsade runt lite i handväskorna som stod inne i rummet och jag hittade lite svenska böcker, så det var ju iallafall två svenskar jag tvingat in mig till. Balinesen gick ut, jag fick äntligen av min tunga ryggsäck. Ser något röra sig i periferin och blir livrädd. NÄÄÄÄ, ute på balkongen sitter ju Pallis och Sappe. Och har inte hört någonting! Och blir livrädda när de ser någon i sitt rum . Vi stod inte ut någon av oss, men det var trevligt att träffas.
Tjejerna hade inte fått sitt bagage, Heathrow kan man alltid lita på när det gäller att inte leverera bagage, så de hade varit ut och handlat lite nya kläder. Går ju inte så bra att få kvitto på sina utlägg på Bali, men jag tror de kunde leva med en klänning för sek 35 utan att stämma flygbolaget.
Sedan har vi haft en toppenvecka, Mycket regn. Mycket sol. Mycket skratt. Mycket god mat. Mycket bali-belly. Mycket shopping. Lagom party. Lite kultur.
På vårt hotell hade alla som arbetade bandanas med sitt namn i pannan. Det gladde oss mycket under veckans gång. De tre killar som jobbade oftast hette:
1. Märta (men han stavade Merta)
2. Astra (jag tänkte på medicin hela veckan)
3. Buddy (stavade Budi)
Vi stod verkligen inte ut. Märta blev dessutom lite förälskad i stackars Pallis. Sappe och jag deklarerade att vi inte skulle kunna hålla oss för skratt om de skulle gifta sig och prästen frågar om hon tager denna Märta. Det verkade dock inte aktuellt från Pallis sida.
Det kändes svårt och gripande att se mitt älskade Sari club igen. Eller den äng som det nu var. Det kändes helt obegripligt, och alla mina glada partyminnen passerade förbi, och jag kan fortfarande inte förstå, det är det sista stället på jorden jag hade förväntat mig en bomb och 200 hundra döda på.
Jag kan också informera om att vi alla tre har en dold begåvning för ketchakdans. Vi är chockade själva, och jag tror att vi ev. kan ha varit balinesiska män i våra förra liv.
Jag vill också passa på och tacka Johan för den beställda Hindumaten inför hemresan. Toppen. Då jag är en mycket förvirrad person så tänkte jag när incheckningsgubben sa till mig " så har du beställt specialmat också" att "oj, har jag gjort det, det stämmer säkert", så jag nickade. Men han tyckte nog inte att jag såg så himla hindu ut för han spände ögonen i mig igen, och sa "Du har beställt hindumat". Så förvirrad kan jag inte vara tänkte jag, att jag beställer Hindumat åt mig själv. Så han avbokade den. Och jag sov ändå och missade all mat ombord. Annars hade det varit spännande med lite hindumat!
Och visst är det härligt med omtänksamma kollegor som ser till att man får en stadig måltid i sig under resan! Inget går upp mot lite god hederlig resebyråhumor!
Kommentarer
Trackback
