Anzac day
Den här helgen är det långhelg här, med röd dag idag. Idag minns vi och hedrar alla människor som deltagit i krig, överlevande eller avlidna.
Förra året tänkte jag inte så mycket på det alls, reflekterade lite, men inte mer än så.
Iår bestämde jag mig för att ta en långpromendad i det vackra höstvädret. Tog tunnelbanan till Kings Cross, sedan gick vandringen via Potts Point ner till vattnet och Woolloomoloo. Där inhandlades så som sig bör en traditionsfylld paj på Harry´s cafe´de wheels, och sedan gick turen via botaniska trädgården in till city, där målet var en avslutande kaffe på Starbucks. En underbar dag!
Sneddade via Martin Place, det var där dom hade solnedgångsceremoni i morse för alla anhöriga, och för alla överlevande. krigsveterander. Det låg massor med kransar, och det höll just på att monteras ner storbildsskärmar från torget, och en stor lastbil höll på att lasta på runt tjugo bajamajor som gjort sitt för denna gång.
Jag vandrade Pitt street up, och mötte människa efter människa, uppklädda i kostymer, med krigsmedaljerna stolt fastnålade på bröstfickan, och massor av sjömän, också uppklädda i sina uniformer dagen till ära.
När jag satt på Starbucks så gick det förbi ett oändligt antal äldre, finklädda män med sina medaljer, och sakta, sakta började jag inse hur lyckligt lottade vi är i Sverige som inte varit med i ett krig så länge vår generation kan minnas. För en sådan här dag inser man hur mycket krig påverkar en hel nation. Massor av stupade soldater i första och andra världskriget, Australien har varit med i Vietnam, Irak och har även soldater i Afganistan, där det dödas någon med jämna mellanrum.
Tidningarna är fyllda med plågsamma artiklar om någon som mist en far, en farfar eller en son.
Jag sitter där med min varma kaffe och stirrar ut genom fönstret på mitt trygga lilla Starbucks och tänker att vilken galen värld vi lever i. Där det enda sättet att lösa konflikter är att åka och skjuta ihjäl varann.
Förra året tänkte jag inte så mycket på det alls, reflekterade lite, men inte mer än så.
Iår bestämde jag mig för att ta en långpromendad i det vackra höstvädret. Tog tunnelbanan till Kings Cross, sedan gick vandringen via Potts Point ner till vattnet och Woolloomoloo. Där inhandlades så som sig bör en traditionsfylld paj på Harry´s cafe´de wheels, och sedan gick turen via botaniska trädgården in till city, där målet var en avslutande kaffe på Starbucks. En underbar dag!
Sneddade via Martin Place, det var där dom hade solnedgångsceremoni i morse för alla anhöriga, och för alla överlevande. krigsveterander. Det låg massor med kransar, och det höll just på att monteras ner storbildsskärmar från torget, och en stor lastbil höll på att lasta på runt tjugo bajamajor som gjort sitt för denna gång.
Jag vandrade Pitt street up, och mötte människa efter människa, uppklädda i kostymer, med krigsmedaljerna stolt fastnålade på bröstfickan, och massor av sjömän, också uppklädda i sina uniformer dagen till ära.
När jag satt på Starbucks så gick det förbi ett oändligt antal äldre, finklädda män med sina medaljer, och sakta, sakta började jag inse hur lyckligt lottade vi är i Sverige som inte varit med i ett krig så länge vår generation kan minnas. För en sådan här dag inser man hur mycket krig påverkar en hel nation. Massor av stupade soldater i första och andra världskriget, Australien har varit med i Vietnam, Irak och har även soldater i Afganistan, där det dödas någon med jämna mellanrum.
Tidningarna är fyllda med plågsamma artiklar om någon som mist en far, en farfar eller en son.
Jag sitter där med min varma kaffe och stirrar ut genom fönstret på mitt trygga lilla Starbucks och tänker att vilken galen värld vi lever i. Där det enda sättet att lösa konflikter är att åka och skjuta ihjäl varann.
Kommentarer
Trackback
