På andra sidan jorden

Idag spelar Manly eagles mot Parramatta eels. Klart en örn käkar upp en ål lätt som en plätt är dagens paroll.

Rugby är ju onekligen lite mer karlasport än fotboll. Rugbyspelarna blir nerslagna och bryter näsor och hakor och käkar, reser på sig som om de var packman figurer och spelar klart hela matchen med halva kroppen i tusen bitar. Lite skillnad mot våra italienska fotbollsspelare hemma i  Europa som ligger och vrider sig i dödsångest i tio minuter om någon bara kommer åt dem lite.

Jag har dock lite svårt att klara av den lobotomerade sidan av spelarna. I kvällens match var det just en stackars spelare som åkte på en oerhört brutal tackling. Det såg jättehemskt ut, och det tog nog vårdarna fem-tio minuter att ens våga flytta honom över till en bår. det såg ut ungefär som om nacken var av, och han rörde inte en fena. Under själva den processen stod alla andra packmans och såg lite chockade ut och glodde med stenansikten som försökte se lite lidande ut mot stackaren som låg orörlig på planen, men så fort hans stackars ekipage är utburet så blåser någon domare käckt i pipan, så ruskar alla på sig och spelar vidare i 60 minuter till. Ja, hallå ja? Var finns empatin? Hur kul är det att spela vidare när en av ens lagkamrater ser ut att ha blivit helt förlamade.

Ner, med omoralen i rugbyn, nej till bron etc etc. Och dessutom förlorade jag 10 AUD då det var en Manly spelare som blev skadad, så Parramatta vände hela sin förlustställning till ledning. Ner med omoralen.