På andra sidan jorden

Ojojoj. Nu börjar just kvällens rugby. Mitt Russel Crowe lag som jag ju måste fortsätta att hålla på och betta på tröstlöst fast de förlorar allt, mot Bronkos från Brisbane.

Men innan matchen så kom ännu ett gäng gamla gubbar i kostym med medaljer, och en militär med trumpet in på planen. En av de äldre herrarna stegade fram på planen och läste för en knäpptyst stadion den officiella hyllningsversen på Anzac day.

They went with songs to the battle, they were young.

Straight of limb, true of eyes, steady and aglow.

They were staunch to the end against odds uncounted,

They fell with their faces to the foe.

They shall grow not old, as we that are left grow old:

Age shall not weary them, nor the years condemn.

At the going down of the sun and in the morning,

We will remember them.

Sedan en tyst minut förutom militrätrumpeten som trumpetade sorgset, och en stadion fullproppad med publik som stod tyst, tyst, och sedan gamla gubben igen:

Lest we forget

Veckans salut måste på något sätt ändå gå till mit hemland Sverige, för att vi lyckats slingra oss undan krig i så många år nu. Chickens ? Kanske det. Men det verkar inte kul för nationen alls.