På andra sidan jorden

 

Vårt dåliga väder fortsätter. Idag verkade vinden ha bedarrat, och ersatts av ett stilla, men ihärdigt fallande regn.

 

Det hindrar oss inte från vår lunchpromenad. Tvärtom, nu när den extrema hettan är borta med vinden, passar jag och Chiquita och Fattie på att försöka släpa oss runt kvarteret varje lunchpaus.

 

Det går i sakta, sakta mak. Chico protesterar, och stannar sedan och luktar på varenda luktvärd liten punkt, och pinkar sedan på vartenda pinkvärt ställe, så hela promenaden som kanske skulle ta mig 10-15 minuter om jag gick ensam, brukar ta 50 minuter med Tjocka Chico i släptåg.

 

Jaha, så idag började vi släpa oss uppför backen mot berget i regnet. Väl uppe vid nästa väg tog vi höger, mycket intressant att pinka på, sedan höger igen, så var vi nere vi huvudvägen som går runt hela ön. Den korsade vi och så brukar vi avsluta med sista sträckan på stranden innan vi är hemma.

 

Det såg lite svajigt ut i lagunen måste jag säga. Havet var helt vilt även inne i lagunen. Hmm, var det onsdag morgon vågorna skulle ha sin peak på 8 meters höjd? Äh, det kan väl inte vara så farligt, lets roll. Så vi gick ner på stranden och började gå, jag och mina små Jack Russels. Vid en passage är det klippväggar, höga ungefär som brösthöjd, och vanligtvis en bit strand, nu med galna havet, inte så mycket strand. Det såg dock ok, så vi började gå förbi den passagen som kanske är ca 10-15 meter. Halvvägs kommer det, från ingenstans, en JÄTTEVÅG. Det gick så snabbt, men det var vedervärdigt. Den bara anföll och vi hade verkligen ingenstans att ta vägen. Jag hann få tag på 8 kilos Chiquita innan den svepte över oss, men inte Chico. De sekundrarna var de hemskaste sedan min trafikolycka tror jag. Det var vatten över hela oss, det virvlade starka strömmar och för ett par sekunder var det enda jag kunde tänka var att nu sugs Chico ut till havs. Så helt plötsligt kände jag under vattenytan att jag hade honom inpressad mellan mina ben och klippan. När vattnet drog sig tillfälligt tillbaka fick jag tag i honom i vattnet och hade nu på något sätt en Jack Russel under varje arm. De hängde jätteobekvämt och var skräckslagna, och vattnet for undan från midjan och neråt i en stark ström men det enda jag visste var att jag släpper inte taget,

 

Sedan gick allt så fort, och jag tror jag var ganska chockad faktiskt. Jag minns att jag tänkte, "Var är mina skor" men såg att de faktiskt var på fötterna. Det var sand överallt, i hela öronen, i hela huvudet, hela jag var smacksur, hundarna såg ut som sandmonster,(och jag med) men de levde och var inte utsugna till havs i de starka strömmarna.

 

Vi fick i trance upp på vägen in till en park nära mig, och där kom hela hundchocken. Sandkvinnan släppte äntligen ner Chiquita, och hon och Chico hostade saltvattenkallsupar som galningar, så gick vi hem i koma, och jag började hulkandes yla till GM (som just kommit hem och inte hade en aning om vart vi varit på äventyr) "Torka hundarna!". Han fattade faktiskt ingenting, såg bara sin totalt nersandade, dyngsyra sambo komma gråtandes från stranden, så Krigaren i honom var på väg ner till stranden för att spöa upp en våldtäktsman omgående. Jag fick ur mig igen "Bara torka hundar. Vatten. Våg"

 

Gaaah. Vilket trauma. Han torkade hundarna och lindade in dem i varsin handduk, och fick in mig i duschen, Jag hade faktiskt sand överallt. Hela behån var full av sand. Hela huvudet. Öronen. Holy smoke vilket trauma.

 

Chiquita skakade som ett löv längde. Så somnade båda och var nöjda en stund, tills ett stökigt ljud nådde oss. Gaaah. Vad var det ? Hundarna jätteupprörda och sprang fram till glasdörren. Där står en bautagris som har glatt har rymt hemifrån. Chiquita började skaka igen, hon är rädd för grisar. Försökte få tag på en kvast att schasa hem grisen med, så den inte bökade sönder hela min trädgård. Grisen var inte rädd för min kvast och stod lugnt kvar och bökade. Jag stod inte ut.

 

Jaha. Satte mig och försökte jobba igen efter min traumatiska lunch. Stämde träff med min väninna för ett glas vin efter jobbet, för det var jag värd. Självklart satte århundrades piskregn igång när jag tog John Silver dit, Kom dit smacksur, inte shaken, but stirred. Avnjöt ett gott glas vin, skulle sedan bege mig hem då regnet verkade lätta. Självklart startade inte den Satans motorcykeln. Gaaaah. Gick in igen till in väninna för att ringa Grottmannen. På vägen in halkade jag på hennes av regn snorhala uteterass och slog upp ett sår på benet. Gaaah. Inte min dag.

 

Vi bestämde att jag skulle ta hennes bil hem, då John Silver var stendöd. Sagt och gjort.

 

Väl hemma tog GMs hennes bil och åkte och handlade. I affären fick han höra att hela ön nu börjar bomma igen, då Cyklonen Mike ligger och lurar utanför ön. Och en till håller på att formas bakom honom. Vi avnjuter just nu lugnet före stormen. Som GM så betryggandes sa "Om man är mitt inne i Cyklonens öga så brukar det vara som det är nu" Ja, men det kändes ju betryggande. Hrmpf.

 

Vad fasen.

 

Jaja. Bring it on Mike Jag säger bara Gudrun!

 

 

 

 

Gaaaah! Apan Osvald känslan är tillbaka igen! Jag är helt slut av denna ocivisation!

 

Igår invigde Televerket vår nya, nära satellit. Nu ska vi få SNABBT bredband, och bli lika bra som resten av världen. Den ligger mycket närmre jorden än den andra satelliten vi använt, och det firade Televerket med pompa och ståt, och en parad genom vår lilla stad igår.

 

Vår nya inneboende, den trebenta katten Michael Buble, tar verkligen kål på mig. Han är helt galen. Han sover och är jättesöt hela dagarna, men när mörkret faller vaknar varulven i honom. Det är bra att han jagar ödlor inne, vi har alldeles för många, men han kan komma springa i Ben Johnson fart som en pil över hela rummet, kasta sig som en Kamikazepilot upp på väggen, greppa en ödla i farten, och så hör man en duns när han faller ner i golvet. Med en ödla i munnen. På nätterna när resten av ligan sover sött, Är Buble´ i toppform. Yeaaaaah! Han far runt som en galning och vill inte alls sova. Det brukar sluta med att jag kastar ut honom, nästan i sömnen någon gång mitt i natten. Nu har det varit extremt hett i tre veckor, så då klättrar Buble´omgående tillbaka in genom ett av de vidöppna fönstren innan man hinner somna om.

 

Om det bara räckte så.

 

Både i fredags, och igår, kom han vid 8 snåret på kvällen insläpandes med en kyckling i munnen. Inte ens en liten, nyfödd sak, utan en halvvuxen, livrädd kyckling. Alla vilda hönor, tuppar och kycklingar här klättrar innan solen går ner upp i träd, och sover där hela natten. Buble klättrar därmed tydligen också i träd. Det har uppstått kalabalik i huset. Kycklingen piper som en galning, två katter och fyra hundar vill äta upp den , och GM jagar kycklingen och springer ut och placerar den i närmsta träd, och jag låser in hela gänget i huset. Gaaaaah!

 

Och så myrorna. De har totalt tagit över huset. Jag tror hela våra väggar är fulla av myror. Så varje dag följer jag dagens myrstig med min Radar/DDT, sprayar ner dagens utvalda myrinvasionsplats, som kan vara t ex gardinstången, under kylskåpet, eller i något annat hörn, och dödar tusentals myror, får ångest och tänker på Dalai Lama som inte ens slår ihjäl myggor, dammsuger sedan upp de döda myrorna, och moppar/skurar utvald giftarea. Jag står faktiskt verkligen inte ut.

 

I morse ringde telefonen strax efter åtta. Toppen, en söndag morgon. GM svarade.

 

GM: Ja hallå ja

Svärmor: Hallå, det är jag. Kan Annika baka en kaka till mig? Jag ska på begravning idag och måste ta med en kaka

 

Ja hallå ja. Jag har inte sett Svärmor sedan November, och nu ringer hon upp och säger att vi ska baka en kaka åt henne. Hon är faktiskt helt galen.

 

Vi stod inte ut, och bakade självklart ingen kaka. Inte till henne i alla fall.

 

Den extrema hetta som vi lidit av sista veckorna har äntligen förbytts i storm. Lite för stormigt egentligen, tre cykloner drar runt i Söderhavet, så visst blåser det rejält. På onsdag förväntas vågorna ha nått  7 meters höjd, så Söderhavet är i svajning. Men jag njuuuuter av att äntigen kunna andas igen. Kunna laga mat. Baka. Orka klä på mig annat än en sarong!

 

Så idag när jag slutat mitt arbetsskift för dagen bestämde jag mig för att äntligen baka. Glad i hågen började jag ta ut ingredienser ut skafferiet, bland annat den oöppnade, igår inhandlade påsen med socker. Tittade i den och - gaaaaah - full med myror! De tar sig till och med in genom en helt igentäppt plastpåse. Gaaah, gaaah, gaaah. Jag fick spänningshuvudvärk. Söndag, alla affärer stängda fram till kl 17, då vi ska tänka på Gud och inte handla mat på söndagar. Det var bara att börja sila myror. Det var socker över hela köket, och myror med. GM kom hem och undrade varför jag var så rabiat, och jag ylade att det är myror i hela sockret, han sa bara att "Det gör inget, det är bara vi ska som ska äta den!" Jag blev ännu mer rabiat och drog till med min vanliga  "Jag är från en storstad i Europa, vi äter inte myror!"

 

Gaaah, gaaaah, gaaaah. Jaja. Nu sitter jag här med en kopp te och en myrkaka. Inte dumt. Tillsätt bara socker så känns inte myrsmaken så mycket

 

Hrmfp.

 

 

 

Tillbaka i ocivilisationen!

 

Jag beklagar bloggtorkan sista halvåret. Det var kaotiskt , sjuka husdjur, sjuk Papa, folk som kommit och gott i huset, och när det varit en sekund över har jag varit slut.

 

Men nu är jag tillbaka. Hoppas jag. I alla fall med EN blogg!

 

Resan hit var konstigt nog lika lång som vanligt. Dvs evighetslång. Den här gången i högklackat och kavaj också, då det ev fanns en chans till ett bättre säte ombord, så man fick lov att se lite galant ut. Gaaah.

 

Jag hade faktiskt ingen större förhoppning alls, så när jag gick ombord London-Los Angeles blev jag lätt förvånand när jag visade upp mitt boardingkort vid ingången till flyget och percern började yla i extas "Heeej, det är du som ska sova i vår Sky Couch ikväll". Se där! Det innebär tre säten som vanligt, men med uppfällbar del fram till sätet framför, så det blir som en bred säng. Så får man madrass att lägga över dem, special säkerhetsbälte, och mysig kudde, och täcke. Härligt!  Hela besättningen kom dock springande och skulle heja i omgångar och vara extra trevliga, så nu måste jag nog boka Air New Zealand resten av mitt liv för att återgälda det här. Det kom springandes med necessärer som business class kabinen annars bara får, specialfina hörlurar som business bara får, och blandat småsnack. Men, så trevligt, och jag landade nästan lite smått utsövd i LA!

 

Ett par timmar tradig transit där som vanligt, sedan tio timmar till till Raro. Där tog jag dock till mitt hemliga vapen som vanligt - IKEAS tio kronorskudde, vakumförpackad, men lagom till Raro flyget släpps den ut och fluffar ut sig över hela sätet och jag lutar mig glatt tillbaka och sover ganska fint där med.

 

Jag har nämnt det förr, men vill återigen, och speciellt den här gången, slå ett slag för Air New Zealands säkerhetsvideos ombord. De är toppen! Den senaste är tillråga på allt filmad på mitt fina Cooköarna. 

 

 

 

 

Väl framme slog hettan emot mig. Det är oliiiiidligt hett. Jag bor i lagunen ett par omgångar om dagen, men det hjälper knappt. Det är som att gå runt i en konstant bastu, och jag saknar den svenska slaskiga vintern.

Det positiva med den här säsongen är dock alla frukter! Överallt frodas de! Jag äter mango så det sprutar ut ur öronen!

 

I början av veckan klättrade GM upp i mangoträdet som är stort som en gigantisk ek. Han hade med sig en jättelång pinne med håv längst ut, som han hakade runt mangos han såg längst upp på en gren, ryckte till, och vips så låg de i korgen istället. Så när korgen var lite full sänkte han ner den till mig som stod under och kollade upp på GM som såg ut som en liten prick längst upp i trädet. Big mistake. Rätt var det var - rassel, rassel, smacka, smack , swisch och BONK! AAAAAAJ! En bautamango kom farandes från 10 meters fall i luften och landade rätt på min axel. Fasiken. Jag ylade som en stucken gris och GM skrek uppifrån toppen att jag var en idiot som stod rätt under trädet, och det kunde jag ju faktiskt hålla med om.

 

Igår morse när jag gick ut med soporna slog en frukt dock helt oväntat till igen. BONG! AAAAJ! Fasen. Jag gick rätt in i en grapefrukt som hängde ner från vårt stora träd. Jag är inte van vid alla exotiska frukter, det farligaste vi har i Sverige är äppelkart, och de blir inte så stora, och är heller inte lika aggressiva! Bara sura.

 

Jaha, igår gav vi oss på mangon igen. GM klättrade högst upp. Jag stod ute på vår lilla väg och glodde uppåt och gick bara in under trädet när hans ryck var klart, och det var dags att ta emot bytet som firades ner. Jag fyllde väskan jag hade hängandes runt mig bit för bit, och snart hade vi nog 20 goda mangos samlade.

 

Jaha. "Kia Orana!" Okänd maoriman stannar sin motorcykel och börjar kolla upp i trädet för att se vad jag håller på med. Jag meddelar att GM finns däruppe någonstans bland bladverket. GM och mannen börjar skrika glatt till varann, självklart känner de varann eller är kusiner eller så. Mannen, som nog tycker att jag ser lätt malplace ut under trädet, och inte alls är en van mangokvinna, tar över GMs nedlassningar, och GM skriker "Ge honom våra mangos".

Självklart ska maorimannen ha våra mangos.

Så börjar vi om igen. Maorimannen är kvar och hjälper till, och vi plockar och pockar. Väskan är full igen. Tjoho, snart ska jag gå in och äta mango.

Helt plötsligt stannar en bil. Det är Kevin, som varit ute och djuphavsfiskat. GM skriker något uppifrån trädet. Jag hör inte. Han skriker igen. "Va? Ska jag ge Kevin alla mangos?" Jaha. Here we go again. Jag placerar väskan med alla mangos på Kevins pick up flak, och säger, Kevin, här får du mangos. Kevin blir jätteglad och kommer älgande ut ur förarhytten. Jag är nu utan min tunga mangoväska,för andra gången, men då öppnar Kevin sin låda han har bakpå pickupen och halar fram två hela stora tonfiskar som han placerar i mina händer och säger, "Ta dom här!" Så vips försvann han och hans bil, maorimannen försvann med, och där stod jag med en stor hal tonfisk i varje hand. Och utan mangos. Gaaah!

 

Sprang in i huset och hittade två stora bunkar att lassa tonfisk i, sedan ut till GM som satt kvar längst upp i trädet, så började vi om från början igen. Med att plocka mango.

 

Men vilken trevlig afton det blev. Sashsimi av sprillans nyfångad tonfisk. Till det dracks det kokosvatten från kokosnötterna i trädgården. Och till efterrätt avnjöts mango, och passionsfrukt.

 

Närodlat!

 

 

 

Efter den som vanligt låååånga flygresan över halva jorden så landade jag 36 timmar senare arla morgonstund på vackra Rarotonga. Solen hade ännu inte behagat visa sig för dagen, och det var kolsvart när det stora flygplanet taxade in mot den lilla terminalen där flygplats Jake stod och harklade upp sig med sin ukulele, i väntan på nästa lass med turister.

 

På terminalen finns en ganska ny galant skylt som är upplyst nattetid, där det står "Welcome to the Cook Islands". High Tech. När vi nu närmade oss såg till min fasa att de två första bokstäverna slocknat, och att det nu stolt stod  "Welcome to the ok islands".

 

Jag stod verkligen inte ut. Jag log inombords, efter att ha bott här ett par år måste jag dessvärre säga att det symboliserade hela livsstilen och mentaliteten här. Ett par slocknade bokstäver hit eller dit.

 

Självklart stod inte GM och väntade när jag kom ut i ankomsthallen. Då jag är en härdad kvinna så vet jag att han vanligtvis dyker upp efter en stund, han kör bara Island time. Så jag satte mig ner och väntade utanför i den fuktiga luften, och efter tio minuter kom han släntrandes i sakta mak, och i den parkerade bilen väntade Fattie och Chiquita. Home sweet home!

 

Nu försöker jag sakta vänja mig vid den oändliga smutsen igen. Ödlebajs överallt i alla fönster. Jag hinner inte med att hålla undan, men försöker ta ett skåp per dag nu. Idag när jag gick igenom bokhyllan såg jag på insidan av "Alkemisten" att det var ett litet hål in bland sidorna. När jag började bläddra så visade det sig att hålet var en maskgång genom typ 50 sidor. En liten uppäten gång. Och inne i mitten bodde en mask. Jaja. Alkemisten var en tungrodd bok ändå, den åkte i soptunnan tillsammans med masken och hans gång/bo. Resten av bokhyllan var fylld av fint träflis damm, termiter har tagit över hela hyllan.

 

Gaaah. Välkommen tillbaka till the ok islands

 

 

 

 

 

 

 

 

För tio dagar sedan gjorde GM en typisk GM. Dvs han säger, "I ll go for a drive" vid 9 tiden på kvällen, och kommer hem .kl 0100. Det händer inte ofta, men då jag vet hur den gemene Cookianen fungerar, och att det inte finns någon som helst planering, och det mesta sker spontant, så är det inget konstigt.

 

Det var torsdag, och jag skulle upp tidigt och jobba. I säng vid 2230, svårt att somna, vred och vände på mig, varmt, moskitos , snurr, snurr. Somnade lite lätt och vaknade av okänt buller och bång. I svorummet. Bakom GMs stora kartong som han har slängt på golvet och har massa verktyg och skruvar i. Bakom kartongen är en dörr ut till baksidan av huset, med en alltför stor glipa längst ner.

 

Jag anade oråd på en gång, för det som hade bullrat lät farligt stort och det lät också som om det var fler än en, och att det pep. Det gör inte mina husödlor, även om vissa av dem är stora att det hörs när de springer uppe i taket . Jag blev så svettig så att jag kunde dö. Tog mig i panik ut i köket, fick tag på TRE DDT sprayer, och upp i sängen igen. Chiquita satt käpprak och glodde på det hörn ljudet kom ifrån.

 

Jaha, så satt vi ända till ett snåret när GM kom hel, lite lagom glad och rund under fötterna. Jag sa, att jag tror med bestämdet att vi har minst en råtta inne. Neeeeej då sa GM, glodde lite i sin kartong, och somnade som en stock.

 

Så har det fortgått. Jag tycker jag har hört ljud i sovrummet på kvällarna, men har inte sett något. Jag har fortsatt påpeka detta för GM, men han tycker bara jag överdriver, det är säkert ödlorna etc etc.

 

Igår kväll skulle GM åka och köpa hamburgare till oss från Palace, inne i Avarua. Jag letade fram en väska som är toppenbra, inhandlad i Hong Kong, äkta kopia av något viktigt märke, och ihopfällbar. Den håller värmen toppen på burgarna. Vecklar ut väskan och ser att hela botten har stora bithål! Börjar ana oråd. GM kan inte neka till att det nog endast är en råtta som kan bita sönder en väska. Jag beordrar storstädning bland alla hans pinaler i sovrummet kommande dag.

 

Idag började så GM gå igenom alla sina pinaler. Och hittar i en av hyllorna massor med goda små nötter från träden utomhus, som en väl inbodd, ovälkommen husmedlem måste laddat upp med inne i vårt sovrum. Börjar ana ännu mer oråd.

 

Ikväll när jag gick genom sovrummet till toaletten, tyckte jag att jag hörde ljudet av fötter i garderoben. Neeeeej då, sa GM, det är inget.

 

Så satt jag vid datorn och skrev mitt föregående inlägg, och tyckte igen, att jag hörde något från sovrummet. Gick dit, utan att tända lampan, så att det fortfarande var lite halvskumt, och tittade in. Tycker jag ser något bredvid en hylla. Ropar in GM som som vanligt säger att neeeeeej då, det vara bara en ödla. För att lugna mig lite tittar han lite slött bakom en hylla och säger att han såg en ödla på väggen, det var den. Snipigt "Råttor kan inte klättra på väggar". Det fattar väl jag med. När han rafsar runt bland sina pinaler står jag kvar i dörröppningen och helt plötsligt ser jag en STOR VIDRIG HÅRIG KLOAKRÅTTA hoppa fram och in i garderoben!

 

Det var så hemsk så jag nästan fick hjärtattack faktiskt. Och jag kunde se på GMs ansikte att han önskade att jag inte hade sett det, för han vet hur jag blir. De möss vi haft inne förr i förra huset, och en gång i det här huset, måste jag ändå säga är söta, även fast jag inte vill ha dem i mitt hus. Det var INGET sött över den här råttan. Det var en terrorråtta.

 

"Jag sover inte i det här huset med den råttan inne!" ylade jag i trans. Det kan jag ha repeterat 20 gånger eller så, jag var i chocktillstånd.  Den var VIDRIG! Och jag menade det verkligen. Inte en CHANS att jag skulle lägga mig och sova vetandes att en sådan gigant bodde i samma sovrum. GM försökte lugna mig med att säga, det är ingen faaaaara, de bits inte, de kommer inte krypa på dig när du sover. Vad vet han om det?

 

GM tvingade in båda hundarna, som älskar att jaga ödlor, in sovrummet, och stängde dörren framför mig. "Kom inte in här" sa han bestämt. Som om jag skulle vilja det!? Den tjocka katten låg slött under bordet, och verkade inte vara intresserad alls av att jaga kloakråtta. Jaha, en efter en stund öppnades dörren och GM sa glatt att nu var råttan ute. Jag var dock faktiskt i behov av en psykolog, jag repeterade gång på gång att jag är en stadstjej, vi har inte kloakråttor inomhus där jag kommer ifrån, kontrat med att jag kan inte tro att vi har SOVIT med den där besten i vårt sovrum, så tvingade jag GM på att skaka hand mitt i alltihop på att om jag någonsin misstänker en råtta igen så måste han ta mig på allvar och vända upp och ner på hela huset, sedan sa jag att jag behöver ett glas rödvin, sedan gick jag tillbaka till GM igen och sa om jag behöver gå upp och kissa i natt så kommer jag väcka dig, och du ska vara vaken tills jag kommer och lägger mig igen. Vid det här laget himlade min sambo med ögonen, men då blir jag ju bara ÄNNU mer extas. Jag har inte sett en sådan råtta sedan jag var i New York.

 

Jag är i chocktillstånd. Det kommer dröja länge innan jag kommer glömma den håriga, stora, fula kloakråttan i MITT SOVRUM. Jag är också övertygad om att han säkert har kumpaner. Chiquita satt nyss och stirrade på ett hörn i sovrummet igen, så då tvingade jag in Chico, Tiger (katten) och GM i sovrummet igen för ny analys bakom stängd dörr. Inget mer hittades. Jag känner mig dock skeptisk.

 

20 dagar kvar till civilisation. Jag räknar.

 

 

På den lilla isolerade ön mitt ute i Atlanten så händer ju inga kioskvältare av världsrankning. Men det lilla som händer, det är stort här. T ex tre dagars anonyma inlägg i dagstidningen om den kissande mannen vid vägkanten. Jag tar de viktiga inläggen på engelska så att ni kan förstå tyngden i den viktiga informationen om den turistande asiaten.

 

Vill man vara anonym i tidningen kan man skicka in sina åsikter och aspekter till en kolumn som heter Smoke signals. Då det är en liten ö, och alla pratar om allt och alla, så vill de flesta helst skvallra anonymt. Coconut wireless kallar vi det när skvallret går på ön.

 

Dag1 Who is the mimiman?

 

A Smoke signaller says a visitor to the Island stood and urinated in public on the side of a busy road, almost causing a number of accidents as shocked motorists drove past the man."On Saturday at 11.47 am on the backroad at Avaitu, by the pai taro at the intersection to the cross Island walk, I and a number of occupants in several other vehicles, all of whom nearly crashed at the shock of the sight of an Asian visitor to our Island out Walking, stood proud as Mao Zedong and had a mimi! Then he quite casually put "it" back in and Went on his way. He didn´t even try and do it in a bush. Could the government please add "No mimi, no spitting" on the arrival cards at the Airport for all the visitors?"

 

Ah, vilken händelse. En urinerande man. Sällan har vi sett på maken. Jag ser framför mig en liknande artikel i Svenska Dagbladet. Det känns viktigt att vi fick veta exakt klockslag för kissningen, exakt plats, kardan för den mycket detaljerade beskrivningen, och det känns tryggt att veta att han stoppade in den i byxorna igen efter avslutad urinering. Och att han var stolt över att han stoppade in den i byxorna igen. Jag gillar även liknelsen med Mao Zedong, och kan nu förstå bättre varför han blev så populär.

 

Men självklart tar det inte slut här, utan det fortsätter dagen efter.

 

Dag2  He spat in front of me (Jag älskar de dramatiska rubrikerna)

 

"I read the Smoke signal on Wednesday about the mimi man at Avaitu. On Saturday I had this Asian man who came to my shop and he was very rude and so weird. He was saying things like "you people here dont have Money" and I said "but we are happy". I put up with all his questions, answering them patiently. When he got up to leave he spat on the ground, right in front of me, which was about half a metre from where I was sitting on a chair. I said "you are Dirty and rude", and he said "what´s wrong". And then he walked away. Lesson learned: every time you meet a person like this and you have a mobile phone, take a Picture. My mobile was there with me but I was too angry. He told  me he´s in one of the backpackers accomodations"

 

Gaah. Nu verkar både den stackars asiaten, och stackars Mao Zedong ligga löst. Båda kissa och spotta! Igår kom dock äntligen en icke lika rasistisk Cookian med en förklaring i tidningen

 

Dag3 He´s harmless (betryggande rubrik)

 

"I saw the same Asian guy at the hospital. We spoke for a bit. He was there having a dressing change on a nasty gash to his elbow that he recieved in a scooter accident. He explained to me that he is a Buddhist monk and speaks Chinese, Japanese and Spanish, and is travelling on an American passport. His manner and character were odd and he kept going on about his dislike for Hispanics and getting harassed by the police in Australia for begging. He seemed harmless and a Little strange"

 

Tidningen kommenterar: That should be the last smoke signal about this visitor.

 

NEEEEJ! Jag vill höra meeeer. Hur ofta stöter man på en asiatisk munk som pratar spanska, hatar spanjorer, reser på amerikanskt pass, och som haft problem med polisen i Australien, sedan kommit hit, krockat, spottat och kissat? Och hur vet vi att det är en och samma man?

 

Spanskhatande asiatmunken - I salute you!

 

 

 

 

På söndagar brukar svärfar komma körande på sin fräsiga motorcykel och ta en snabbfika hos mig, så ock idag. Idag var han dock lite sen, klockan var nog så sent som runt 9 när han stod utanför och steppade. Han har dykt upp 730 söndag morgnar med, och då har jag varit färdig att strypa karln.

 

Jaha, jag gjorde en kopp kaffe, sedan satte vi oss och pratade lite om smått och gott. Veckans snackis på det kristliga Cook öarna är ju att Nya Zeeland nu har antagit ny lag att homosexuella har rätt att gifta sig. Vojne, vojne, så oerhört hemskt. Det har stått massor i tidningen om det, och alla öns helgalna präster har sänt in insändare med viktiga citat ur bibeln där det är yada, yada, yada om att Gud skapade mannen och kvinnan och bla, bla, bla, och över vår döda kropp att det ska bli tillåtet på Cooköarna. Själv förstår jag inte hur folk kan bli så upprörda över kärlek. När det finns så mycket hat därute vi borde bli upprörda över istället.

 

Jaja. Svärfar sa att, ja annars är väl veckan samtalsämne det här med homoäktenskap.

 

Jag: "Ja, vad tycker du om det då"

 

Svärfar ryckte lite på axlarna, viftade bort det med handen, log lite och sa I dont know eller liknande. I en liten håla är man ju också rädd att sticka ut, och inte tycka som alla andra. Så började han skratta för sig själv.

 

Svärfar: "När jag var ung och hade köpt min första motorcykel, så satt jag till alla, att den kvinna som åker med mig på motorcykeln, hon är min, henne ska jag ha. Så var jag ute och åkte en dag och det stod en oerhört vacker kvinna vid vägkanten. Hon hade hatt på sig. Jag stannade till, och hon bara hoppade upp på motorcykeln och åkte med. Jag tog henne till mitt "schack" (något sorts ruckel han bodde i på den tiden), och hon hoppade av motorcykeln, och utan att fråga tog hon tag i mig och kysste mig så hårt så att tungan nästan höll på att åka ut"

 

Host, host, där satte jag kaffet i vrångstrupen, kände jag.

 

Det stoppade inte svärfar, han fortsatte glatt: "Ja, och så kom vi in, och jag tänkte att nu ska vi få till det, men hon sa att det gick inte idag, för hon hade mens"

 

Jag kände att nej, det här börjar verkligen bli alldeles för mycket information.

 

"Jaha", sa svärfar "dagen därpå kom min kompis över och frågade om det var min nya flickvän". Så sa han, vet du att det inte är en kvinna, det är en man"

 

Vid det här laget skrattade svärfar så han höll på att storkna i soffan mittemot mig. "Tänk att en av mina bästa kyssar var med en karl, ha, ha ha"

 

Holy smoke. Jag försökte knyta ihop säcken lite genom att fråga igen "Jaha, så det innebär att du är för homoäktenskap då?"

 

Jag fick inget svar. Svärfar skrattade för mycket.

 

Vilken rivstart på dagen.

 

 

 

 

 

I lördags var det biodags igen! Kvällarna har nu börjat bli svala, i säkert två veckor jag nu sovit med ett lakan över mig delar av natten. Då förstår ni hur kallt det är! Och när det skulle bära av in till Avarua kvällstid på John Silver fick jag dra på mig ett par jeans, och det har jag inte haft på mig sedan jag flög hit i januari!

 

Vi började kvällen med en Fish and Chips på Fishing Club. Storbildsrugby på TV också, vilken romantisk start på vår afton, jo man tackar!

 

Vi var tidiga till vår Iron Man 3 . Den har bara gått två dagar, så Cookianerna köade upp för att gå och se ny film. Utanför biografen hade någon som vanligt spänt upp ett partytält där de stod och sålde hemlagad mat. Mat är oerhört viktigt här. De sålde även Cocosnötter, så jag inhandlade en kokosnöt (heter "Nu" på Cook maori) , med tillhörande sugrör, att dricka till mina biopopcorn. På Cook har man inte så väldigt bra ljudisolering, så när det är stora viktiga actionscener på duken, så hörs de ut på gatan. DUNS! BRAK! WAVAZOOM! Jag frågade GM om det åskade, men nej sa han, det är inifrån biografen.

 

Jaha, så var första visningen slut. Ut stormade det massor av Cookianska barnfamiljer, med hela barnskaran. 11 års åldergräns verkar inte aktuellt här, många skräckslakna, och oskräckslagna småttingar i 4-5 års åldern  kom utgåendes från biografen med mamma och pappa. Inget konstigt alls.

 

Jaha, som vanligt var det paus efter halva filmen. Då de aldrig säger till när den är över, och GM alltid röker så länge, brukar vi ju alltid missa en del av filmen då den alltid börjat när vi väl kommer in igen, så den här gången satt vi kvar. Pausmusik i salongen var "Hello" med Lionel Richie. Vi stod inte ut, och GM ville minnas att han hört den förr här som pausmusik. Min kokosnöt var nu slut, och jag tänkte för mig själv, att VAR gör man av sin tomma kokosnöt. På bio hemma i Sverige slänger ju folk skräp och burkar på golvet hit och dit, eller så finns det små fina hållare för läskburkarna. Här fanns inga kokosnötshållare. Man fick sitta och hålla i sin kokosnöt i två timmar. Eftersom den är rund rullar den ju också. Jag undrade för mig själv hur många tomma kokosnötter städpersonalen måste plocka upp från golvet efter en filmvisning på Cooköarna. Alla andra sprang ut i pausen och köpte kulglass. Jag tror det är det pausen är till för, mer mat, mer försäljning.

 

Efter bion gick vi och tog oss en stänkare på Whatever Bar, och sedan bar det av hem. Vilken helafton!

 

 

Som vanligt, jag beklagar att jag inte skrivit på länge. Egentligen finns det ju alltid massor av ointressant att skriva om, men tiden springer iväg, och jag har på något sätt fullt upp av att göra just ingenting.

 

Runt påsk hade Svärmor äntligen en bokning på sitt hus, vårt förra hem, som hon kickade ut oss ur för att bli miljonär på turister a 1000 sek natten. Det har bara varit uthyrt en gång på ett år, och nu var det dags för nummer två då. Gästerna skulle ankomma en torsdag.

 

Torsdag morgon kl 0800 ringer telefon när jag sitter och jobbar.

 

Ring ring!

 

Jag: Ja, hallå ja!

Svärmor: Hellooooooo! (Extas!) Har du min sons telefonnummer i Sydney?

(Hur kan man inte själv ha telefonnummer till ett enda av sina barn som bor utomlands?)

Jag: Ja, vänta så ska jag ta fram det.

Svärmor: Nej det behövs inte, men kan du ringa honom och tala om att han blivit farfar!

(Svärmor skulle ju aldrig kosta på ett rikssamtal till  Australien för kanske 25 spänn för att berätta för sin son att han blivit farfar. Hans egen son, Slaven, som de snodde fån Sydney, och fostrade som sin egen på Raro, antagligen för att de behövde en ny slav, har lyckats göra sin flickvän gravid. Med tvillingar. FAST svärmor har pratat med honom a la katolska kyrkan att "din kropp är ditt tempel". Konstigt att det inte hjälpte! Jaja, Svärmor har redan förkunnat att det är inte hennes problem, det är den gravida flickans familjs problem enbart. Praktiskt!)

Sedan fortsatte hon och ylade "Har gästerna kommit i huset "(vi bor ju granne med vårt gamla hus)?

Jag: Jag har ingen aning.

Svärmor: Kan du tala om för dem att de ska vara försiktiga och hålla fönstren stängda när de lämnar huset eller sover, så att de inte får inbrott? Have a goood daaaay! (Det tror jag aldrig hon någonsin sagt till mig förr, men nu var hon nog lite kuttrig när hon inväntade klirr i kassan)

 

Herregud.

 

Jaja. Jag ringde självklart inte hennes son i Sydney, och i huset bredvid såg det fortfarande väldigt tomt ut.

 

Jaja. Dagen fick och det blev kväller och vi gick och la oss och sov.

 

Kl 0230. Ja ni läste rätt. 0230.

 

Ring ring. Ring ring, Ring ring. Tusen ggr innan vi vaknade och fattade att telefonen ringde. GM fick tag i luren, lyssnade lite och sedan kom en lång jättearg harang på maori. Jag tänkte att oj vad arg han var, måste vara någon som ringt fel han läxade upp så ordentligt: Så hoppade han i säng igen, vi var ju dock klarvakna nu, och pep ur sig att det var svärmor.

 

Jag. Du skämtar??? Klockan är 0230?

GM: Nej, tyvärr inte. Hon ville att jag skulle gå och kolla så att  ytterbelysningen vid huset bredvid lös, för gästerna var på intågande med ett nattflyg.

 

När GM läste lusen av henne hade hon försvarat sig med att hon hade ju själv blivit väckt av transferföretaget som skulle hämta upp gästerna på flygplatsen. Jaaa, men då är det ju helt ok att ringa och väcka hela ön, om man själv blivit väckt.

 

Vi stod verkligen inte ut. Det tog 2 timmar att somna om. Nästa gång svärmor ska ha gäster ska vi dra ut jacket.

 

 

 

 

Dagen efter den "The big night out for Auntie" på partybussen, så hade vi ju bestämt att vi skulle ta oss upp i tid, så att vi skulle hinna med lördagsmarknaden i den lilla staden, men sedan skulle vi bara slappa och ligga i den blå lagunen hela eftermiddagen och ta det lugnt. En fin plan efter en stor partynatt.

 

Jaha. Vi tog oss runt på marknaden, kokhett, och i lite coma, men vi gjorde det. Det inhandlades en del, vi tittade på svarta pärlor åt Paulina, och var faktiskt riktigt aktiva. På marknaden är det uppträdanden varje lördag, antingen av lokala dansgrupper, eller lokala artister, uppträdandena är gratis, men tycker man att det varit givande får man gärna donera en slant, då t ex dansgrupperna samlar pengar för att kunna ut och resa och uppträda. Kulturen är oerhört viktig, och man lär sig dansa redan innan man kan gå tror jag. Ett levande bevis på det är nedanstående lilla dansös, som Paulina filmade. Hennes rumpskak är helt oemotståndligt:

 

 

Efter ett par timmar i hettan i staden, och med bara ett par timmars sömn under natten var vi väldigt nöjda när det var dags att åka hem, och såg fram emot vår lugna eftermiddag plaskandes i lagunen. Auntie var trött. Vi gasade hem på John Silver, och när vi kom hem var det ingen hemma. GM har ju en vana att försvinna utan att säga vart han ska eller när han tänker dyka upp, så det var inget konstigt med det. På dörren satt dock ett dubbelvikt kort inkilat, men något sorts foto på framsidan. Auntie hade inga glasögon på sig, så jag tog det under armen, gick in och packade upp våra varor och tog sedan en titt på det. Med så pass stora bokstäver så att jag kunde se det utan glasögon stod det "Invitation to wedding".

 

Jag: "Paulina, vad kul, vi är bjudna på bröllop!"

 

Jag famlade efter glasögonen och fick på dem.

 

Paulina: "Vad kul, när då?"

 

Läsa.. läsa. läsa. Que?

 

Jag: "Idag! Om tre timmar"

 

Jag stod verkligen inte ut. GM s ngn sorts halvbror till råga på köpet. Hur gick det här till? Varför hade ingen sagt något förrän nu? Vad hände med min sköna eftermiddag i lagunen? Var var GM?

 

Inget konstigt alls på Cooköarna.

 

Gaaah! Jag stod verkligen inte ut.

 

1530 skulle bröllopet vara. GM kom välhemsläntrande vid 14 snåret och ylade, innan jag hann öppna múnnen och berätta om bröllopet: "Vi måste gå på en välgörenhetstillställning ikväll på den lokala rugbyklubben. Jag har redan tre biljetter"

 

Gaaah, gaaah, gaaah. Auntie kom i säng kl 4 i morse, och skulle ha en lugn dag i dag. Nu var hela dagen uppbokad med galenheter. Jag informerade GM om att hans halvbror skulle gifta sig, och inte för att det var GM s fel, men jag nämnde också att det vore toppen om folk här hade lite mer framförhållning ( men jag är inte helt säker på att de vet vad det ordet ens innebär. Överskattat och onödigt ord i deras värld)

 

Jaha. Då vi bara hade en motorcykel att åka på fick vi rusa iväg till närmsta motorcykeluthyrning och hyra en till för att ta oss till bröllopet, och sagt och gjort, klockan 1530 satt vi på plats i den kokheta kyrkan bland andra galanta Söderhavsdamer och väntade på brudparet. Och väntade. Och väntade. Det rann svett över hela kroppen. Och väntade. Och svettades. Här tror jag inte brudgummen blir det minsta nervös om bruden inte dyker upp på en timme eller så, han stod lugnt och tålmodigt och väntade ( och svettades) längst fram i kyrkan. Hemma måste man ge en stor förklaring till varför man är sen som brudpar till ett  bröllop ( ah, chauffören hittade inte till kyrkan, klänningen sprack, brudbuketten levererades inte i tid etc etc), sådant är överskattat här. Bruden dyker upp när hon är klar helt enkelt. Jaha, så fram emot 1630 tror jag hon dök upp, och det var dags för bröllop. Bruden var höggravid, och skulle värpa om en vecka, och hon var gigantisk, kunde knappt gå, och svettades ännu mer än vad vi gjorde. Stackars människor. Men det vore ju syndigt att föda barn utan att vara gift, så det är bäst att hinna gifta sig innan födelsen. Och varför inte vänta till sista veckan.

 

 

Ah. Efteråt var det bjudning, men då GM ju redan köpt biljetter till ännu en tillställning på kvällen så bestämde vi efter mycket velande att vi struntar i den himla bjudningen. Ingen skulle ju sakna de två vita kvinnorna i alla fall, och GM som var den som borde vara där, verkade inte så sugen han heller. Så vi åkte hem, bytte om, och åkte till tillställningen på rugbyklubben. Jaha, där tog vi ett par stänkare och, minsann, dök inte Grusgänget upp och försökte sin vanliga strandraggarstil på min brorsdotter. Det var fel person att försöka med.

 

Ena Brorsan Grus (van att få som han vill): Kan du gå och köpa en öl till mig?

Paulina: Det kan du göra själv.

 

Haha. Jaha, rätt var det var sprack en av min eller min brorsdotters kjol, så vi fick lov att åka hem och byta om, och sedan åkte vi tillbaka, sedan åkte vi in till staden för en  timmes nattsudd, och just den här dagen var det extra toppen att man anser det syndigt att partaja på söndagar, och att allt nattliv därför måste tystna vid midnatt på lördagar.

 

Auntie var mycket, mycket nöjd med att åka hem, efter en lång dag, och hoppa i säng, den kvällen.

 

 

Ca 50 minuters resväg från Rarotonga, mitt ute i det gigantiska Söderhavet ligger Aitutaki.

 

Utan tvekan en av världens vackraste platser.

 

Den blå lagunen i Aitutaki är magisk. Man kan flyga dit och sova ett par nätter, om man uppskattar den totala stillhet som råder på ön, eller så kan man flyga över dagen. Vi bestämde oss för det senare. För att lagunen ska visa sig från sin allra bästa, azurblåaste sida, så vill man ju självklart gärna att det ska vara en solig, fin dag, då solen bringar fram det bästa ur lagunen.

 

Så vi avvaktade och bokade med kort framförhållning, en resa två dagar senare. Väderleksutsikten hade sagt att det skulle bli bra väder den dagen, det bådade gott. Dag före avresa kollade jag igen, och då varnade de för åska och regn i Aitutaki nästa dag, hrmpf.

 

Jaja, resan var bokad, det var bara att packa dagsväskan med solkräm, sarong, kamera och vatten, och ge sig av. Klockan sju på morgonen stod så Paulina och jag vid vår lilla väg och väntade på att bli upphämtade för avfärd till flygplatsen. GM kom med hundarna och höll och sällskap, och säkerställde att någon verkligen kom och hämtade upp oss. Efter en inte alltför lång stund kom så en tom buss körande, och som första passagerare klev vi på. Vi hann bara sätta oss i bussen innan chauffören frågade om vi hade problem med karln som stod bredvid oss och väntade (GM). Vi sa att nja, inte så mycket. Jaha, fortsatte chauffören, jag vill bara varna er för de lokala karlarna. Jag sa till chauffören att jag hade uppskattat den varningen för 6-7 år sedan, nu var det lite för sent. Stackars GM, alla tror att han är en skummis.

 

På flygplatsen stod vårt lilla flyg och väntade:

 

 

Och vem sitter bakom spakarna och flyger om inte min gamla DJ pilot Sean "Fuck the law"  Willis. Det kändes ju verkligen tryggt.

 

Jaha, 50 minuter senare landade vi på lilla Aitutaki. Min väninna hade fått ett gäng tyska DVD er av en tysk herre här, som han ville skulle överlämnas till en dam från Österrike som bor på Aitutaki. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hitta henne. Men jag frågade på flygplatsen om någon kände Sonja från Österrrike, och det gjorde såklart någon så jag blev snabbt av med dem! Sedan bar det av på liten rundtur i öppen buss på ön innan vi steg ombord på vår båt och gav oss ut i lagunen, och det väntande paradiset. Och vilken tur - solen sken för fulla muggar, och av åskmoln syntes inte ett spår!

 

Vi tog en miljon kort var, men ingen av dem gör lagunen rättvisa. Vi stannade på ett par olika atoller, sedan stannade vi mitt ute i lagunen vid ett rev, och då skulle alla snorkla. Alla var så galanta och susade fram, förutom min brorsdotter. Jag höll nästan på att drunkna av skratt, hon var så hysterisk över sin mask som inte satt rätt. Vi plaskade hit och dit, och rätt var det var började de mata fiskar och en BAUTA fisk, ungefär lika stor som Paulina började susa runt. runt oss. Vi skrek och plaskade runt, och jag tror hela båten tyckte att vi var en källa till underhållning, även om det inte var vår avsikt alls. Jaja, jag hann se lite finfina fiskar, stor gigantiska musslor, och fina rev. Paulina såg nog just ingenting, mer än bautafisken, och imma.

 

Sista stoppet var på One Foot Island. One Foot Island är så oändligt vacker, så klockorna stannar. Där bjöds vi på lunch, grillad tonfisk med tillbehör, färska mangos, skivad kokosnöt, färska passionsfrukter och annat smått och gott. Sedan promenerade vi runt ön, och Paulina passade på att slänga sin Samsung Galaxy mobil i lagunen. Av någon outgrundlig anledning slutade den fungera efter att ha legat på havets botten utanför One Foot Island. Dåligt. Men vi klagade ändå inte, utsikten var för magisk för det:

 

 

På flyget hem var vi heltaggade på att vi skulle ta jättefina bilder av Rarotonga när vi flög in över vår hemö. Vi var jättealerta när vi lämnade Aitutaki, och fick till ett par skakiga bilder från ovan, här nedan One Foot från flyget: 

 

 

Men sedan måste något ha hänt.  Jag vet inte om Sean "Fuck the law" släppte ut hemlig gas eller så i flyget, för vi somnade som stockar båda två, och vaknade 25 meter ifrån landningsbanan på Rarotonga.

 

Vilken dag. Det här måste vi göra om snart!

 

På den lilla ön tycker folk mycket om att ta sig en stänkare. Och att dansa. Det smittar av sig till turisterna med. Och vad kunde underlätta det hela mer, än att åka en helkväll på Partybussen?

 

Det finns tre olika arrangörer av partybuss. När vi började prata Partybuss över middagen en dag så sa GM att vi absolut måste åka med Gas it, det var den bästa. Han berättade även en lång anekdot om hur Gas fick sitt namn. Det var en farbror som hette Kartini som hade döpt honom till Gas. (Det här är korta versionen. GMs version var ganska lång, och jag och Paulina lyssnade intresserat) Så avslutade han med att "Jaha, men nu är han död"

Vi: "Men hur kan han köra partybuss när han är död?"

GM: (förvånat) "Nej, han är inte död. Kartini är död"

Jaha: "Så Gas kör partybussen?"

GM: "Nej, Gas är i Australien"

 

Se där.

 

Jaja, vi bokade in oss på Gas it Partybuss. Den skulle först hämta oss mellan 18-1830. Jag var lätt stressad för jag skulle ut med hundar, duscha, sminka mig etc på en timme. Efter en timme ringde de dock tillbaka och sa att det skulle bli först kl 1915. Toppen!

 

På Partybussen får man ha med sig egna stänkare, ifall man inte tycker att det räcker med alla de stopp man gör längs vägen på pubar. GM var ute med motorcykeln, så hur skulle vi kunna ta oss till en affär och inhandla stänkare? Jag var för tidskort för att hinna, men jag instruerade Paulina. Ett par hus upp på vår väg ligger en miniliten affär. Damen som driver den har inte rätt att sälja alkohol ännu. Men vi som vet, vet ju att hon har ett hemligt lager. Och hon håller bra priser. Så bara man följer instruktionerna (kolla så att ingen annan är i affären samt ha med hemlig väska att lämna över, så får man tillbaka den med hemligt innehåll)  kan man komma över sig en stänkare. Paulina älgade uppför vägen, med hemlig väska. I affären:

 

Paulina: "Hej! Min faster säger att du kanske ev, har...?"

Ägaren: "Vin?" (där känner jag mig lite förolämpad och missförstådd att hon sa vin så snabbt. Kanske jag bara hade sänt min oskyldiga brorsdotter att köpa dagens tidning, eller lite corned beef?)

 

Paulina mumlade diskret att fanns det ev färdigblandade typ vodka/läsk eller gin/tonic tro? Så räckte hon över väskan. Ägaren kom ut med en låda med blandade saker, Paulina lade dem under stor diskretion i sin väska, betalade och gick hem. Jaha, så gör vi affärer på andra sidan jorden.

 

Kl 1915 stod vi ute vid vår lilla väg och väntade på partybussen. Och väntade. Och väntade. Inget hände. Vi öppnade en av våra buss stänkare var. Och väntade. Inget hände. Vi öppnade vår andra buss stänkare. Inget hände. GM kom förbi och undrade vad vi fortfarande gjorde där, men tyckte nog inte att det var så konstigt å andra sidan. På Cook har man aldrig bråttom någonstans. Men han gick hem och ringde Gas släkting, som insisterade att de var på väg. Så kom han ut till vägen och höll oss sällskap. Efter ca en timmes väntan, totalt, kom en liten bil åkande, med en chaufför och 5 passagerare. Jag frågade om det var partybussen? Nej, men de skulle hämta upp oss och köra oss till första baren. Jaha.

 

Inne i bilen. (Det här blev till vårt stora nöje en följetong varje gång vi blev upphämtade och GM stod med oss och väntade):

 

Ena paret: "Did you have prolems with that guy who was chatting you up?"

Jag: "Nej, sådär. Det är min sambo"

 

Stackars GM. Folk blir misstänksamma så fort de ser honom.

 

Jaha, vår lilla bil körde till första baren. Det var en av öns rugbybklubbars klubbhus. Där var det fullt fredagskvällsös, det hade ju varit match samma dag, och många såg slitna ut och hade nog firat matchen ända sedan den slutade vid 18 snåret. I väntan på den eventuella partybussen gick jag in på damernas, och kanske blev jag en smula fördröjd därinne, då jag fastnade i ett snack med en av tjejerna från vår bil, som berättade att hon hunnit få i sig 4 drinkar i väntan på partybussen. Det märktes. Hur som helst. När jag kommer ut har tydligen den väldigt sena partybussen ankommit, och min rara brorsdotter har hunnit meddela hela bussen att vi måste vänta på Faster. Som om jag inte kände mig som morsa på stan redan innan! Helt intet ovetande kommer jag ut från damrummet, och en för mig okänd man kommer älgande mot mig, tar min hand och säger:

 

"Are you the Auntie? The bus is waiting for you!"

 

Jag stod verkligen inte ut.

 

Jaja, jag klev på bussen och sedan bar det av till nästa klubbhus i vår fina partybuss: 

 

 

 

Bussen spelar superhög musik och har som ni ser blinkande ljus, och en papperskorg längst bak för att slänga ölflaskor och tomglas.  Bussen är ganska oomtyckt av de lokala som bor invid den enda väg som går runt hela ön, speciellt när den håller samma ljudvolym kl 02 på natten när den kör hem. Den väcker halva ön.

 

När vi var framme vid nästa stopp, ca 15 minuter senare, var vi som en stor familj hela bussen. Det kanske är med flit de låter folk vänta så länge, så de hinner värma upp rejält?  Paulina hade blivit polare med de som körde, och vi vet väl alla, att efter en stänkare eller två så pratar men vilket språk som helst flytande tycker man. Så jag hör bredvid mig följande konversation när Paulina snällt bygger broar med en av reseledarna:

 

P: "Vad heter du?"

RL: "Marro"

P: "Jaha, Du är ödla"

 

Neeej! Han är inte alls ödla. Ödla heter Mokko på maori, inte Marro. Inga from Sweden, jaja. Ah, han kanske blev glad av att få vara ödla, vad vet jag. Jag höll dock på att dö av skratt, Ödlan själv såg dock väldigt förvånad ut.

 

Efter avklarad ödla på klubbhus nummer två, åkte vi vidare till Cocoput, baren vid vår enda minigolfbana. Efter det åkte vi till den riktiga golfbanans bar. Efter det blev vi stoppade av polisen. En bastant butchig polisdam klev ombord bussen med snipig ton och sa att hon hade hört någon ropa "Screw the cops" eller liknande Vi stod som en klunga skämsiga skolbarn tyst och lyssnade medans hon ryade och sa åt oss att vara tysta, för folk sov faktiskt, Sedan klev hon av. Nu kan man ju tycka att det inte var vi som hördes så mycket, mer musiken  Gas kompisar brassade på där vi susade fram bland palmerna, men det får hon ta med dem.

 

Sista stoppet innan vi var framme vid staden, som var slutstation, var Hideaway bar, och sedan bar det av till Whatever Bar. Jag tycker lite synd om dem, för när man haft så många stopp, så släntrar hela partybussen in och beställer bara vatten att dricka. Och efter Whatever Bar, vad kan då passa bättre, än att avsluta aftonen på vår enda nattklubb, Rehab?

 

Vid tvåsnåret när vi dansat klart, var vi en tapper liten skara som satte oss på partybussen hemåt. Nu var det ingen dans, men nåväl hög musik. De flesta glada partydeltagarna satt ihopsjunkna på bänkarna ,som nu fällts ner, och halvsov. När vi klev av utanför vår lilla väg hade Paulina och Ödlan blivit ännu bättre vänner, de hade tränat på hur man ser ut i ansiktet när man springer, under kvällen, så deras avskedshälsning blev en sådan look. Den är väldigt svår att få till, och då jag vid det tillfället inte var informerad om att det var det de gjorde blev jag lätt förvånad när de sa hej då, och var och en tryckte upp händerna mot sina kinder och började veva runt ansiktet så det såg ut som man när man springer i slow motion.

 

Jaha, när vi kom hem var GM ännu inte hemma. Vi går in, tänder lampan och ...GAAAAAAAH! Bautaspindel bredvid fönstret. Utan GM hemma. Katastroflarm! Sensmoralen är att man alltid borde ha en stänkare innanför västen, för jag kände att det här måste vi lösa,. och det känner jag verkligen aldrig i vanliga fall när jag ser en spindel, gå känner jag alltid att det här måste GM lösa Jag gick fram, öppnade fönstret, tog min flipflop sko och motade spindeln mot fönstret. Och han gick ut! Jag var chockad själv, och har aldrig känt mig så modig i hela mitt liv. Vi stängde fönstret, helt slut efter den strapatsen, och tittar mot köksfönstret. GAAAAH! En till stor ful spindel. De måste haft partyspindelbuss inne i vårt hus när ingen var hemma. Försökte göra samma fiffiga sak där, men den här spindeln var dum. Han ville inte alls springa mot fönstret. Han sprang in bakom köksskåpet. Paulina och jag enades om att han gjort ett dumt val och tog fram Radarsprejen. GM kom hem och tyckte vi varit hemska, spindlar betyder lycka, och man ska inte spraya dem. För sent.

 

Jaja. GM hade med sig tre lokala motsvarigheter till korv med bröd.  Här är det bautabröd, med massa gräddsvampsås. Så där satt vi, intet ont anande om vad morgondagen hade i sitt sköte, och åt korv med bröd och stupade sedan i säng framåt 4 snåret.

 

Inte illa för att vara Auntie på stan!

 

 

Jag beklagar verkligen min frånvaro på bloggen. Men vi får tolka det som att jag haft ett fantastiskt kul liv sedan sist, då jag inte haft tid att skriva!

 

Idag ska jag försöka börja fila på ett par inlägg så ni får veta vilka otroligt spännande saker som som vanligt skett på andra sidan jorden, där just ingenting händer.

 

Vad kunde vara mer passande än att gå igenom hur insektssituationen varit när Paulina, stadsflicka nr 2 , varit här?

 

Insekterna höll sig ganska bra i skinnet måste jag säga.

 

När Paulina sovit här ett par nätter, tryggt omgiven av sitt moskitonät aka borg runt sängen, så vaknade hon upp en morgon och mumlade det första hon sa: Ni har en krabba här inne.

 

Igen.

 

Den här krabban var dock fiffig. Han hade krabbat sig runt golvet i sidled (jag undrar fortfarande VARFÖR Gud skapade krabborna till att springa i sidled. Vad är det fiffiga? Ögonen pekar ju rätt fram. Sneglar de hela tiden åt sidan när de springer, då måste de ju bli helt skelögda. Eller springer de in i saker hela tiden, och blir jätteförvånade över var de hamnat när de tittar rätt fram och springer sidleds? Det är ett mysterium för mig.) och kommit fram till Paulinas myggnät, och enligt hennes utsago klättrat upp för det. Så när hon vaknade och slog upp sina blå framåt morgontimmarna så satt det en krabba och stirrade på henne i myggnätet. Undrar om de klättrar upp för myggnät sidleds med?

 

Jaja, hon somnade om och när jag satt och jobbade såg jag helt plötsligt den lilla krabban sidleda runt på golvet, in bakom köksbänken. När GM vaknade viskade jag att vi måste få ut krabban, och nästa gång den dök upp tog han tag i den och slängde ut den genom fönstret. Krabbbungyjump! Dagen efter hade vi en till liten krabba inne, men sedan dess har jag inte sett någon, tack och lov.

 

Nästa insektsrapport måste nog komma som en slutkläm på nästa inlägg, vilken cliffhanger, nu blir ni tvungna att läsa i morgon med för att få veta den spännande fortsättningen.

 

I lördags morse landade Paulina. Vi var uppe och städade hela kvällen, och framåt 23 snåret satt vi och sydde blomsterkransar, som är traditionellt att hänga runt halsen vid ankomst här, stupade i säng vid midnatt, och så ringde klockan vid 0430 igen.

 

Vi har ju bara John Silver, och nog för att han är en trogen tjänare, men man kan inte åka fler än två på honom, och han hanterar inte en resväska. Så GM hade lovat att, iiiinga problem, han skulle snacka med lite folk på flygplatsen och fixa lift åt mig och Paulina när vi kom dit.

 

Vi kom dit. GM sa, jag går och köper en kopp kaffe. Vän av ordning kan ju tro att man är tillbaka efter fem minuter då, men självklart inte en ständigt avslappnad GM. Jag sprang runt hörnet där man kan se när folk går av flyget, och såg efter en stund Paulina komma utgående mot terminalen. Jag sprang till fönstren och såg där man går igenom pass, och står och väntar på sin väska, och såg Paulina gå igenom. Ingen GM och bokad transport.

 

Gaaah!

 

En minut innan Paulina klev ut i ankomsthallen såg jag GM sakta komma släntrande med två koppar kaffe, i slow motion. Jag var lätt rabiat och frågade snipigt om han hade varit ute i skogen och plockat kaffebönorna först med, men han var som vanligt totalt avslappnad och lyckades fånga in en raritet, i form av en taxi, som vi tog hem.

 

På kvällen var vi ut, och på vår lokala nattklub Rehab var Paulina den enda blonda personen. Hon såg ut som en glödlampa i den mörka lokalen, och karlarna blev väldigt glada när de såg henne, kan man lugnt säga.

 

Igår skulle Paulina hämta något i frysen. Och ylar efter en sekund "Vet du att ni har en fryst ödla här?"

Jag: "Du skämtar?"

Paulina: "Nej, kom och titta då"

 

Mycket riktigt. Inne i frysen låg en djupfryst liten ödla. Jag stod inte ut. Jag har Ice Age i frysen.

 

Idag såg Paulina en liten notis i dagstidningen att det var island dance aerobics kl 1730 i min lilla by. Man skulle medtaga sarong. Jaha, vi åkte dit vid 1730, med sarong. Och tittade in i i lokalen. Där inne låg bara två stora krigare och brottades på en brottarmatta. Vi kände oss skeptiska. Tills en krigare fick tag på oss och pekade upp för en trapp. Vi gick uppför trappen, och där var det dans för fulla muggar. Det var äldre mamas, vita damer utan taktkänsla, bastanta lokala damer, en 4 årig blond liten kille, allt i en salig blandning. Längst fram stod en glad ledare med gummikropp och dansade island dans för fullt. Paulina hakade på och dansade, och dansade. Toppenkul såg det ut, och på måndag och tisdag är det dags igen!

 

Jaha. Kanske jag ska ta och avrunda kvällen med att frosta av frysen så jag kan få loss dinosaurien som bor där.

 

Ännu en dag på vårt lokala zoo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår kväll när GM och jag fortsatte vår intensivstädning av huset, inför ankomsten av Paulina på lördag, så hittade jag en död krabba under ett skåp i sovrummet.

 

Jag stod verkligen inte ut.

 

Och när jag berättade för GM att jag fått en mango i huvudet ville han veta exakt var på vägen till affären det hela inträffat, så jag beskrev så ungefärligt jag kunde minnas att det skedde, för det hela skedde ju väldigt fort.

 

GM (som kan sin väg, och sina fruktträd): "Nej, där minns jag inte att det växer några mangos. Det var antagligen en avokado du fick i huvudet".

 

Se där.